Annorlunda känsloliv

Att ha ett annat sätt att fungera innebär i mitt fall att jag även har ett annorlunda känsloliv. Jag känner samma typ av känslor (glädje, sorg, oro, kärlek, medkänsla etc.) som andra människor, men jag upplever ändå att mitt känsloliv skiljer sig mycket från många andras. Jag kan t.ex. känna extremt starkt i situationer där de flesta andra inte verkar känna lika starkt, jag kan bli påverkad av människor i sammanhang där många andra inte verkar bry sig, och jag kan bli så uppfylld av en känsla – positiv som negativ – att den under lång tid håller mig totalt uppfylld och överskuggar allt annat.

För något år sedan hade jag en period då jag oroade mig enormt mycket för min ekonomi. Jag levde, i väntan på beslut om aktivitetsersättning, på försörjningsstöd och grubblade på sådant som hur länge jag skulle behöva göra det, hur jag skulle kunna få min handläggare att bättre förstå min situation, och hur jag skulle få pengarna att räcka hela månaden. En vän, som också levde på försörjningsstöd, berättade att hon oroade sig väldigt mycket för samma saker som jag, men hon kunde ändå läsa böcker, gå promenader, vara kreativ… Ja, helt enkelt fokusera på annat. För mig försvann himlen bakom de mörka molnen och allt som inte hade med min ekonomiska situation att göra kändes väldigt avlägset. Jag kunde inte glädjas åt sådant som jag brukar glädjas åt och jag hade dålig aptit. Så småningom fick jag också fysiska symtom, för oron satte även klorna i min kropp till slut. När beslutet om aktivitetsersättning kom – och det var positivt – slapp jag försörjningsstödet och kunde börja planera min ekonomi. Då försvann den värsta oron, jag började få aptit igen, de fysiska symtomen flög sin kos, och glädjeämnena och omgivningen blev levande igen.

När jag var sådär orolig försökte omgivningen skingra mina tankar genom att försöka få mig att tänka på annat än den ekonomiska situationen, men det gick inte. Skingra tankarna kan jag nämligen bara göra om den känsla som uppfyller mig är lätt eller måttlig. När jag känner som allra starkast måste jag, beroende på situation, antingen låta känslan ebba ut eller – i de fall det finns ett praktiskt problem bakom – lösa problemet. Att jag inte, ens för en sekund, kan släppa den känsla som uppfyller mig har min omgivning ibland svårt att förstå. De kan t.ex. säga att man – även om man är jätteorolig – måste kunna koppla av och tänka på annat ibland, men när de sedan beskriver hur det kan kännas för dem att vara jätteoroliga så känner jag igen de beskrivningarna som mild eller måttlig oro hos mig själv – och i sådana situationer kan ju jag också skingra tankarna.

Många människor har berättat att de sällan reflekterar över sådant som vem som kör bussen eller vem som sitter i kassan i affären. Nästan alla säger också att främmande människor, eller personer som de inte har någon privat relation till, sällan påverkar dem känslomässigt. Så är det inte för mig. Människor som, på ett eller annat sätt, påverkar mig känslomässigt kan dyka upp i alla möjliga situationer. Ibland påverkas jag av någon som står mig väldigt nära, ibland av någon jag överhuvudtaget aldrig har pratat med.

När jag är i affären väljer jag alltid kö utifrån vem det är som sitter i kassan. Jag vill helt enkelt inte betala hos någon som jag uppfattar som obehaglig eftersom jag då kan bli nedstämd, illa till mods och känna all energi försvinna. När jag berättar detta för andra säger de ofta att det ju ”bara är ett kassabiträde” och att jag därför inte borde bli så påverkad, men för mig fungerar det inte så. Jag behöver inte ha någon relation till en människa för att påverkas av densamma. Därför kan ett kassabiträde påverka mig väldigt starkt.

Jag blev även starkt påverkad av min läkare, som nu har slutat. Hos henne såg jag äkthet och något slags själsligt djup, och sådant berör mig. På samma sätt såg jag en väldigt stark och unik personlighet hos en man som satt mittemot mig på tunnelbanan en gång. Många människor säger att de inte tänker på sådana saker när de träffar vårdpersonal eller åker tunnelbana, men själv har jag inga sådana filter. Det händer att folk tror att jag har svårt att skilja på olika typer av relationer, men det handlar inte alls om det. Med mina vänner har jag en vänskapsrelation, med min läkare en patient-läkar-relation, med kassabiträdet en kund-personalrelation och med mannen på tunnelbanan ingen relation alls. Att jag har olika typer av relationer med olika människor i olika sammanhang säger dock ingenting om hur jag påverkas av dem, för i grund och botten är alla bara människor. Människor är levande varelser, och levande varelser berör mig.

Kommentarer till “Annorlunda känsloliv

    1. Vad roligt att du tycker att det är intressant att läsa om mina funderingar och att du uppskattar att jag ibland skriver om lite djupare saker. 🙂 För det mesta skriver jag om det jag för tillfället känner för. Det kan vara att informera om något, att berätta något eller helt enkelt dela med mig av olika funderingar.

  1. Vilket intressant inlägg! Själv kunde jag inte heller njuta av livet när jag levde på försörjningsstöd, och jag kände inte glädje över någonting överhuvudtaget. Jag oroade mig hela tiden för att glömma bort att lämna in ansökan i tid, att tappa bort någon viktig bilaga eller att något annat skulle gå fel. Om försörjningsstöd hade varit en garantisumma som hade betalats på mitt konto varje månad utan att jag hade behövt ansöka om pengar varje månad på nytt, hade jag kunnat slappna av, men eftersom jag levde så osäkert kunde jag inte njuta av något alls. Jag kunde knappt sova på nätterna och började t om tänka på döden.

    Däremot påverkas jag inte alls av vem som sitter i kassan eller vem som delar ut min post, men jag kan absolut förstå att någon annan blir påverkad av sådana saker. Mina boendestödjare påverkar iofs mitt liv väldigt mycket och jag skulle verkligen få panik om någon av dem skulle sluta, men annars bryr jag mig inte nämnvärt om vem som sitter mittemot mig i tunnelbanan 🙂

    1. Vad roligt att du gillar inlägget! 🙂

      Jag har full förståelse för att du oroade dig när du levde på försörjningsstöd. Jag hade inte heller oroat mig lika mycket om försörjningsstödet fungerat ungefär som aktivitetsersättningen, d.v.s. att det betalats ut varje månad utan att man behövt ansöka eller blivit så pressad av handläggaren som jag upplevde att jag blev. Dock hade nog en viss oro funnits kvar, just eftersom försörjningsstödet är så väldigt lite pengar. Det var tufft att få det att gå runt, men det gick.

      Vad hemskt att du mådde så dåligt att du började tänka på döden. 🙁 Jag hade sådana mörka tankar när jag hamnade i kläm i CSN:s återbetalningssystem, men som tur var så löste det sig till slut.

      Jag förstår att det skulle kännas jättejobbigt för dig om någon av dina boendestödjare skulle sluta. Själv påverkas jag inte av alla som sitter i kassan i affären och inte av alla som sitter mittemot mig på tunnelbanan, men jag påverkas definitivt av en del.

  2. Hej!
    Att påverkas av andra människor till den grad att det kan förändra livet och påverka vardagen – absolut. Jag väljer också kö efter kassapersonal, haha. Jag kan inte fråga vem som helst om hjälp heller, om jag behöver fråga i en butik.
    En kille som satt mittemot mig
    På bussen en gång såg jätteledsen ut. Jag började nästan gråta, ville säga något till han men han visade tydligt att han inte ville bli kontaktad. Så jag skrev en lapp och skulle
    Ge han den när jag gick av, men så hoppade han av före mig!! Åh. Detta störde mig jättelänge.
    Lappen la jag på sätet när jag gick. Jag hoppas någon blev glad.
    Gällande busschauffören så känns det som att jag inte har någon ”personen är långt bort”-känsla. Jag gömmer mig för chauffören även om jag sitter långt bak, haha! Beroende på vem det är så känner jag mig olika bekväm/obekväm. Är det något du känner igen?

    (Och ja, försörjningsstöd suger verkligen!)

    1. Hej!

      Superintressant att du känner igen dig i det här med att påverkas av andra människor på det här viset! Skönt att det finns någon mer än jag som väljer kö efter vem som sitter i kassan. 🙂 Precis som du har jag svårt att fråga vem som helst om hjälp, utan jag väntar med att fråga tills jag hittar någon som det, av någon anledning, känns bra att fråga. Ibland finns det dock inte mer än en person tillgänglig så då har jag inte mycket till val.

      Vad gulligt av dig att skriva en lapp till killen på bussen! Synd att han gick av före dig. 🙁 Jag hoppas också att någon annan blev glad av lappen. Jag hade garanterat blivit det. 🙂 Får man fråga vad du skrev?

      Intressant att du inte känner att en person är långt bort. Jag brukar känna sådant, men jag tror ändå att jag kan förstå hur det känns att inte göra det. Eftersom jag bor i ett storstadsområde så är det alltid mycket folk på bussen så då kan jag liksom gömma mig för chauffören. Jag bodde dock på landet under ett år, och där var det mycket jobbigare att åka buss. Delvis för att bussen nästan aldrig gick, men också just för att jag
      ofta var ensam på bussen och chaufförerna var nyfikna och ville fråga ut mig om allt möjligt. Till slut började jag sätta mig långt bak, vilket gjorde att jag kände att jag fick distans till chauffören, men lite jobbigt kändes det ändå.

      1. Jag minns inte ordagrant vad jag skrev, men det var i stil med ”Du är värdefull” eller något sådant.
        Faktum är att den händelsen drog igång en hel del lappskrivande, och det senaste året har jag skrivt lappar och lagt på bussar där det står ”Ha en bra dag”, ”Du är en fantastisk varelse” osv.
        Jag tänker själv vad glad jag skulle bli om det låg en lapp med en sådan text när jag satte mig på bussen, och jag blir förresten glad av känslan det ger när jag i smyg lägger en lapp. Jag känner mig lite busig;)
        Jag tänker på fjärilseffekten, hur en liten handling föder så otroligt många andra handlingar/händelser. Det är fantastiskt!

        På tal om att inte riktigt känna att folk är långt bort så kom jag på under kvällspromenaden att när jag flyttade hit (ute på landet) så vinkade jag till och med på traktorerna på åkern. Haha, det kändes som att dom tittade på mig hela tiden och jag ville ju inte vara oartig;)
        Nu har jag upptäckt att dom inte ens ser mig och att jag inte är otrevlig som inte vinkar, man brukar tydligen inte hälsa på folk som är jättelångt bort på samma sätt som om man mötte dom på trottoaren (eller ja, som man kanske oftare gör på landet där det är färre människor).

        1. PS.
          Jag förstår att du hellre satte dig långt bak, när det var så nyfikna busschaufförer! Min erfarenhet är också att ju färre folk på bussen, desto mer pratsugna chaufförer.

          /Vinkande Tilda

          1. Intressant att du har samma erfarenhet. Detta med pratsugna busschaufförer verkar vara ett ganska vanligt fenomen på landsbygden.

        2. Vilken fantastisk idé att sprida ut lappar med fina och omtänksamma budskap! 😀 Jag förstår att du blir glad av att göra det, det hade jag nog också blivit. Och tänk vad roligt att hitta en sådan lapp! 🙂 Kanske blir det dagens höjdpunkt för någon.

          Jag känner faktiskt igen mig i det här med att vinka till traktorer o. dyl. När jag är ute och rider, eller är på väg till stallet, vinkar jag alltid om jag ser en traktor på en åker, just eftersom jag inte vill vara oartig. Jag är nämligen osäker på huruvida personen i traktorn kan se mig eller inte, och ibland också på var jag befinner mig i förhållande till traktorn. På bussen är det inte så, för den är ju långsmal och har alla säten i rader, vilket underlättar för mig att bedöma avstånd. Om jag t.ex. sitter i bakre delen av bussen så förstår jag att jag befinner mig långt från chauffören.

  3. Jag känner då och då stark ångest över saker och vet inte hur jag ska kunna släppa de tankarna. För några år sedan då jag hade en extra jobbig period gick jag på en psykiatrisk mottagning och väntade på att få reda på vad för hjälp de skulle kunna erbjuda mig. Jag var, bland annat beroende på tidigare erfarenhet av dåligt bemötande på andra psykiatriska mottagningar, jätteorolig för om jag skulle få någon hjälp överhuvudtaget, om jag skulle få en psykolog, om hen i så fall skulle vara förstående och bra osv. Detta gjorde att jag tappade mycket livslust och jag kontaktade min kontaktperson på mottagning som i stort sett bara sa att jag skulle släppa de tankarna. Jag fick dock ingen hjälp med HUR man bär sig åt när man släpper plågsamma tankar och kontaktpersonen verkade inte förstå att den här oron gjorde att jag senare kom att behöva en akutläkartid. Många människor har såklart inte upplevtt såhär stark ångest som vi har gjort, men då ska de inte heller tro att det ska gå att jämföra deras milda/måttliga oro med oro av den här styrkan som man verkligen måste kämpa för att kunna koppla bort för en liten stund.

    1. Jag förstår att det måste ha känts väldigt frustrerande för dig när kontaktpersonen gav dig rådet att släppa de tankar som orsakade ångest. Om man är en person som känner väldigt, väldigt starkt så är det verkligen lättare sagt än gjort! Själv kan jag ibland få mer ångest, eller bli ännu oroligare eller ledsnare, om någon ger mig rådet att släppa tankarna. Om jag känner riktigt starkt så fungerar inte det. De som säger att man ska släppa tankarna menar förmodligen bara väl, men jag tycker att det är fel att utgå ifrån att alla kan släppa tankarna genom att t.ex. bestämma sig för det eller göra andra saker, för alla människor fungerar inte så. Speciellt inom psykiatrin är det viktigt att utgå från individen och inte normen.

      1. Ja, inte blir ångesten mindre av att någon bara säger att man ska släppa tankarna :/ Jag behöver i så fall få hjälp med hur jag ska gå till väga för att släppa dem. Syftet med rådet kan säkert vara gott, men när det inte tas emot på ett bra sätt hos patienten borde de verkligen tänka igenom sitt bemötande och hur de kan hjälpa en om man är en person som inte kan släppa starka orostankar. Många in0m vården reflekterar säkert inte mycket över sitt eget beteende utan kör på i gamla hjulspår, begränsade av de olika reglerna de har att följa.

        1. Om du behöver hjälp med hur du ska göra för att kunna släppa tankarna så borde du kunna få det. En del i att gå i terapi kan ju vara just att lära sig strategier för olika situationer. Jag tror att det är viktigt att hitta rätt terapeut, någon som inte är så enkelspårig utan som kan se bortom normerna. Jag tror säkert att det kan vara så att vårdpersonal begränsas av alla olika regler. Det verkar finnas väldigt starka normer för hur man ska vara om man jobbar inom vården och det gör mig tokig. Oavsett vilken instans jag uppsöker inom vården så förväntar jag mig att få träffa en tänkande och kännande individ, ingen paragrafryttare.

    1. Ledsen för lite sent svar på din kommentar, den hade blivit markerad som skräp av någon anledning.

      Jo, det är väldigt jobbigt när en negativ känsla tar över. Å andra sidan händer det att även en positiv känsla överskuggar allt annat, och då är det underbart! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *