Om värderande ord i skolan

Under min skoltid lade jag märke till att lärarna, när de skulle informera om olika aktiviteter eller dela ut uppgifter, ofta använde sig av värderande ord. De kunde t.ex. säga: ”I eftermiddag ska vi göra något roligt – vi ska gå på konsert .” Eller: ”Om ni hinner bli klara innan lektionens slut har ni några extrauppgifter längst bak i häftet. De är lite svårare.”

Detta användande av värderande ord skedde förstås i all välmening. Genom att tala om att vi skulle göra något ”roligt” ville lärarna göra oss elever glada, och genom att använda ordet ”svårare” ville de tala om att – och på vilket sätt – extrauppgifterna skilde sig från de övriga. Att alla kanske inte tyckte att teater var roligt, eller att alla kanske inte tyckte att extrauppgifterna var svårare än de övriga, var förmodligen ingenting som lärarna reflekterade över. De utgick helt enkelt från att alla elever fungerade enligt majoritetsnormen.

Själv var jag väl medveten om hur lärarna definierade ord som roligt och svårt och jag visste vilka aktiviteter och uppgifter de ansåg vara roliga respektive svåra. Därför översatte jag alltid det lärarna sa till mitt sätt att fungera, på samma sätt som man översätter meningar från ett annat språk till sitt eget. Det kunde bli ungefär såhär:

I eftermiddag ska vi göra något roligt – vi ska gå på konsert.
I eftermiddag ska vi göra något otäckt – vi ska utsätta oss för höga ljud.

De här meningarna är lite kluriga.
De här meningarna är jättelätta.

Vi gör det enkelt. Först tittar ni på hur jag gör och sedan gör ni likadant.
Vi gör det oerhört avancerat. Först tittar ni på när jag viftar och vevar och sedan blir det omöjligt.

Tyvärr kommer vi inte att kunna gå till badhuset den här veckan.
Tack och lov kommer vi inte att kunna gå till badhuset den här veckan.

Jag kan glädja er med att det kommer att hända något spännande efter lunch.
Jag kan oroa er med att det kommer att hända något fasansfullt efter lunch.

Hur väl barn som har ett annat sätt att fungera klarar av att översätta andra människors värderande ord är dock olika. En del personer med Aspergers syndrom har t.ex. svårt att ta andra människors perspektiv och utgår till stor del från sig själva. Därför kanske Kalle blir väldigt glad när läraren säger att klassen ska göra något riktigt roligt, men stressad och ångestfylld när det visar sig att det ”riktigt roliga” är att leka en massa lekar – som Kalle inte tycker om. Kalle hade ju trott att det rörde sig om en extra mattelektion, för det är så Kalle definierar ”riktigt roligt”.

Andra personer med Aspergers syndrom har inte alls några svårigheter att ta andra människors perspektiv, men kan ändå känna sig bortglömda och exkluderade om en lärare hela tiden utgår från majoritetens definition av vad som t.ex. är roligt och enkelt. Det kan också vara så att barnet känner sig pressad att tycka om eller ha lätt för sådant som hen inte alls tycker om eller har väldigt svårt för.

Även i en klass där det inte finns någon elev med en känd diagnos kan det ändå finnas elever som fungerar på ett annat sätt än majoriteten. Där kan finnas elever med oupptäckta funktionsnedsättningar, men också elever som bara inte tycker om att lyssna på musik, eller som har väldigt svårt för just simning. Min personliga åsikt är därför att skolpersonal bör undvika att använda värderande ord i samband med att olika aktiviteter presenteras eller uppgifter delas ut. Säg inte: ”I eftermiddag ska vi göra något roligt – vi ska gå på konsert.” Säg bara: ”I eftermiddag ska vi gå på konsert.” Säg inte: ”De här meningarna är lite kluriga.” Förklara bara vad uppgiften handlar om. Om det ska bli roligt med konsert eller om meningarna är kluriga kan eleverna själva få avgöra. Alla barn fungerar ju inte likadant.

Kommentarer till “Om värderande ord i skolan

  1. Så bra inlägg med hög igenkännande faktor. Skolan utgår ju ofta från att alla är som normen, alla tycker att friluftsdagar är så kul och att alla tycker om bio, teater och allt det kan handla om. Minns själv att jag under min skoltid ofta frågade mig själv hur jag kunde tycka att friluftsdagar var så läskiga samtidigt som alla andra klasskamrater såg fram mot det i veckor innan. Även om känslan blivit bättre som vuxen så tycker jag fortfarande att den finns kvar, tror av dina blogginlägg att döma att du till stor del känner samma sak, att saker som omgivningen tycker borde vara lätta/svåra, roliga/tråkiga kan vi uppleva som precis tvärtom.

    1. Tack Heléne! 🙂

      Ja, precis, skolpersonal tar ofta för givet att alla elever tycker om en viss typ av aktiviteter och klassar därför dessa aktiviteter som ”roliga”. Själv tyckte jag om en del av dessa aktiviteter medan andra hörde till min stora skräck. Friluftsdagar var just ett sådant exempel, så jag förstår verkligen att du tyckte att de var läskiga.

      Du har uppfattat det helt rätt. 🙂 En del saker som omgivningen tycker borde vara lätta tycker jag är svåra och vice versa. Även när det kommer till sådant som majoriteten tycker är roligt känner jag i vissa fall fortfarande tvärtom. Fester innebär t.ex. inte alls glädje för mig, utan bara obehag och dåligt mående.

  2. Det här drabbas jag av än i dag. Många människor verkar ha en konstig längtan efter att utsättas för överraskningar. Jag tycker bara det är jobbigt. Visst händer det att jag uppskattar överraskningar men oftast ger det mig bara ångest. Jag kan tycka om spontana överrasknignar som jag inte hinner oroa mig för innan men överraskningar som ligger några dagar eller veckor fram i tiden ger mest ångest och tar energi.

      1. Jag kan förstå det. Om man vet vad som ska hända så kan det vara lättare att förbereda sig.

        Själv får jag ofta hela händelseförloppet uppspelat i mitt inre. Om någon t.ex. säger ”I morgon ska vi spela fotboll på XX idrottsplats” så ser jag i detalj hur det hela kommer att gå till, vilket i sin tur får mig att känna hur hemsk morgondagen kommer att bli. Detta orsakade ofta svår ångest hos mig just i skolan.

    1. Ja, överraskningar är också en sak som det förutsätts att alla tycker om. Tycker du att människor i din omgivning har förståelse för att du inte uppskattar överraskningar eller brukar det bli s.k. missriktad välvilja, d.v.s. att de överraskar dig i alla fall?

      Själv tycker jag om överraskningar om överraskningen innebär att jag får göra något som jag tycker om. Om någon överraskar mig med ett teaterbesök eller en middag på stan så blir jag väldigt glad, men om jag skulle bli överraskad med en konsert eller någon sportaktivitet (som inte är ridning) så skulle jag bli glad för att någon tänkt på mig och försökt göra någonting fint, men samtidigt skulle jag få en enorm ångest inför själva aktiviteten.

      1. Jag tror inte att min omgivning förstår att jag inte gillar överraskningar. Dessutom så utsätts jag mest för överraskningar i grupp dvs överraskningarna är inte riktade mot mig som person. Jämför med överraskningarna i skolan. De var sällan riktade mot en enskild elev utan mot hela klassen. På samma sätt så utsätts jag mest för överraskningar som går ut på att överraska en grupp där jag åkar ingå. Oftast förstår inte de som utsätter mig för överraskningen att jag inte gillar att bli överrasknad. Jag gör det inte enklare för dem genom att av artighet ofta spela med för att inte sticka ut.

        1. Vad jobbigt att du utsätts för överraskningar trots att du inte vill. 🙁 Såklart blir det inte lättare för omgivningen när du spelar med och låtsas att du uppskattar överraskningarna, men samtidigt förstår jag att det inte alltid är så lätt att gå mot strömmen i en sådan situation. Som barn fick jag panik om överraskningarna handlade om en aktivitet som jag tyckte var obehaglig, men nu som vuxen skulle jag förmodligen också spela med, såvida inte överraskningen handlade om någonting som jag absolut inte – under några som helst omständigheter – klarar av, t.ex. att utsätta sig för jättehöga ljud eller åka bergochdalbana.

  3. Jag fick också alltid en klump i magen när läraren berättade att vi skulle göra något roligt. Då betydde det alltid att vi skulle:

    1. Kolla på en film
    2. Baka eller laga mat tillsammans
    3. Leka någon grupplek eller spela spel
    4. Rita eller pyssla
    5. Gå på någon utflykt

    Alla dessa aktiviteter var så ångestframkallande, energikrävande och jobbiga för mig att jag fick anstränga mig för att inte börja gråta. Däremot kände jag mig trygg när läraren sa att vi skulle göra något tråkigt för då betydde det att vi kanske skulle plugga grammatik eller något 🙂

    1. Jag känner igen mig. Vissa av de aktiviteter som ansågs ”roliga” tyckte jag också var roliga, andra var jättesvåra och ångestframkallande för mig. De aktiviteter jag tyckte var roliga, som t.ex. bio och besök på stadsbiblioteket, påannonserades nästan alltid i förväg eftersom vi ofta skulle ha med oss en lapp från föräldrarna där det framgick om vi fick gå själva hem från bion eller inte, eller hinna fundera över vilka slags böcker vi ville läsa. Därför kom dessa aktiviteter sällan som överraskningar. Överraskningarna handlade istället oftast om aktiviteter som jag tyckte var otäcka, t.ex. utflykter, lekar, pyssel eller uppgifter som gick ut på att prata.

      Jag kände mig alltid trygg när vi hade svenskatest för då visste jag att jag fick göra någonting roligt, enkelt och avkopplande. 🙂

  4. det där är väldigt intressant tycker jag hur man tolkar olika saker, sen har jag märkt att många också tror att ALLA med Aspergers syndrom tycker att samma saker är roliga och att alla har samma intressen. Det känns som att många av de man möter i vardagen drar alla AS personer över en kam. Men precis som du skriver alla är lika olika som vilka andra som helst.

    sv: ja just det där ed att ta hänsyn till energinivå är jätte svårt tycker jag. Men kämpar med att läsa mig det!

    kram

    1. Har som skräckexempel min engelskalärare i gymnasiet som hade träffat en aspergare innan mig så hon visste minsan hur aspergare var… fick IG i engelskan av henne men hittade en annan lärare efter gymnasiet som tittade mer på nivån av mina engelskakunskaper än vad som stod i läroplanen så nya läraren gav mig MVG i både engelska A och B.

      1. Så hemskt! 🙁 För det första hoppas jag att lärare idag får bättre utbildning vad det gäller olika funktionsnedsättningar och sätt att fungera, så att de inte drar elever över en kam på det där viset. För det andra ska ju lärare gå på det varje elev faktiskt presterar och kan, samt se till dennes individuella förutsättningar, uppförande m.m. Huruvida läraren personligen inte gillar personer med Aspergers syndrom/utländsk bakgrund/nitar och tuppkam får inte gå ut över eleverna.

        Jag är glad för din skull att du hittade en bra lärare i efterhand och att denne kunde bedöma dina engelskakunskaper på ett rättvist sätt! 🙂

      2. Det låter ju inte riktigt klokt att lärarnas tolkningar av dina kunskaper gjorde att ditt betyg varierade mellan IG och MVG. Kastade de tärning när de betygsatte eleverna?

        1. Det var snarare så att den första var helt oflexibel med läroplanen medan den andra kunde göra lite anpassningar för att kringgå mina svårigheter med vissa sorters tester.

          1. Jag förstår. Då är det ett uttryck för hur mycket anpassning kan betyda. Synd att det ska stå och falla med den enskilde läraren.

    2. Jag har också märkt att många verkar tror att alla med Aspergers syndrom fungerar precis likadant, men så är det ju inte. Att många drar alla med Aspergers syndrom över en kam tror jag grundar sig väldigt mycket i okunskap. Det är svårt att få en rättvis bild av det man inte vet någonting om. Tyvärr finns det ju också en hel del felaktiga föreställningar om vad Aspergers syndrom innebär och dessa fördomar är svåra att tvätta bort, precis som felaktiga föreställningar om hur t.ex. homosexuella eller personer med utländsk bakgrund är. Inte sällan dras alla över en kam där också.

      Vad bra att du försöker lära dig att ta hänsyn till din energinivå! Det gör jag med. 🙂

      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *