Information inför nya situationer, del 2

Barn uttrycker sig ofta på ett annat sätt än vuxna. Inte sällan är de mer rättframma, men ändå ganska oprecisa. Exempelvis kan det hända att ett barn som inte tycker om maten säger ”Blä, vad äckligt”, utan att tala om på vilket sätt maten är äcklig. Inte förrän de vuxna frågar varför maten inte är god kanske barnet säger: ”Det är för mycket sås”.

På samma sätt kan ett barn som har ett annat sätt att fungera säga ”Jag vill inte” om en ny situation som barnet oroar sig för. ”Jag vill inte gå på skolbio.” Om barnet inte förklarar närmare än så är det förstås inte alltid så enkelt för de vuxna att förstå varför barnet inte vill gå på skolbio. Kanske utgår man från att barnet inte tycker om att se på film, eller att barnet ogillar nya situationer som sådana. I ett sådant läge är det bra att tänka på att det väldigt ofta finns en bakomliggande orsak till att barnet inte tycker om en ny situation.

En del personer med Aspergers syndrom har en bristande föreställningsförmåga, vilket bl.a. kan ta sig uttryck i att man har svårt att föreställa sig vad olika situationer innebär. I det här fallet skulle en bristande föreställningsförmåga kunna innebära att barnet har svårt att tänka sig in i hur det här med skolbio går till, något som kan ge barnet upplevelsen av att hen snart ska ta ett kliv rakt nerför ett stup utan att ha någon som helst aning om vad som finns nedanför.

Det kan också vara så att barnet har en god föreställningsförmåga och har räknat ut att skolbio innebär någonting som barnet tycker är obehagligt. Barnet kanske t.ex. har förstått att det kommer att vara andra skolklasser på bion och är bekymrad över att inte hitta tillbaka till sin egen klass i vimlet om hen behöver gå på toaletten innan filmen. Eller så är filmen av sådan karaktär att barnet inser att det finns risk för att ljudvolymen blir högre än vad barnet klarar av.

När barnet säger att hen ”inte vill” delta i en – för barnet – ny aktivitet är det viktigt att de vuxna frågar varför. Om man inte frågar, utan genast försöker pusha, finns det risk att välviljan slår fel och att barnet blir ännu ängsligare. Ett sätt att ta reda på vad som oroar barnet kan vara att fråga vad barnet tänker på när hen hör talas om en viss aktivitet. T.ex. ”Vad tänker du på när du hör ordet skolbio?” Eller: ”Berätta för mig hur du tror att det kommer bli att gå på bio med klassen.” Kanske säger barnet: ”Jag vet inte hur man gör när man går på skolbio.” Eller: ”Det kommer säkert att vara en massa andra barn där och då kanske jag inte hittar tillbaka till min klass om jag måste gå på toaletten innan filmen. Och jag är jätterädd att ljudet ska göra ont i mina öron.”

Om barnet har svårt att föreställa sig hur ett skolbiobesök går till är det viktigt att noggrant förklara det för barnet. Det kan vara bra att berätta hur det är tänkt att klassen ska ta sig till biografen, vad som händer när man kommer dit, vad filmen handlar om (Detta har troligen redan sagts, men om barnet blev ängsligt vid tillfället kanske informationen föll bort.), hur länge den håller på och vad som händer efteråt. Om barnet aldrig har varit på en biograf förut så kan man även behöva tala om hur salongen ser ut, att filmduken är stor, att lamporna släcks när filmen börjar och tänds igen när den är slut etc.

Om det däremot är så att barnet är orolig för t.ex. att komma bort från sin klass eller att inte klara av ljudvolymen på bion så är det bra att berätta för barnet om hur man kan förhindra att barnet kommer bort från klassen och vad barnet kan göra om hen tycker att ljudvolymen blir för hög. Bl.a. kan man berätta vilka rutiner lärare, och eventuella andra medföljande vuxna, har för att hålla koll på sin klass. Man kan också berätta vad barnet själv kan göra, t.ex. hålla sig på anvisad plats och säga till en vuxen om hen går på toaletten. Vad det gäller ljudet kan man i förväg komma överens om en strategi som känns bra för barnet. Strategin kan t.ex. vara att barnet sitter ute på kanten i biosalongen, nära utgången och bredvid en vuxen. På så vis kan barnet säga till om ljudet blir för högt och det är lätt att ta sig ut.

När jag hade börjat ettan var jag till en början jätteorolig när vi skulle göra saker utanför skolan, även då jag trodde att jag skulle tycka om aktiviteten. Bl.a. var jag väldigt rädd att jag på ett eller annat sätt skulle komma ifrån min klass. Jag räknade ut att vissa aktiviteter innebar att vi skulle få vänta i ett stort rum tillsammans med barn från andra skolor, och jag var rädd att komma bort i mängden eller att bli bortglömd p.g.a. att jag var så tystlåten. Snart märkte jag dock att vår lärare hade stenkoll på hur många elever det var i klassen och att hon alltid räknade oss när vi gick från en plats till en annan, eller t.o.m. från ett rum till ett annat, och då slutade jag att vara rädd för att komma bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *