Att klara av – vad innebär det?

Någon klarar av att köra bil, men inte att spela gitarr. Någon annan klarar av att spela gitarr, men inte att köra bil. Vi människor är olika, men gemensamt för oss alla är att vi – i olika grad – har saker som vi klarar av och saker som vi inte klarar av. Men när kan man egentligen säga att man klarar av någonting? Är det när man kan utföra aktiviteten rent praktiskt? Eller är det när man kan utföra aktiviteten rent praktiskt och utföra den utan att bli så utmattad att man måste avboka eller planera om resten av dagens eller veckans aktiviteter? Personligen skulle jag säga att det är det senare.

För många människor hänger detta ihop. För många människor är det självklart att de – om de kan utföra en aktivitet rent praktiskt – också orkar utföra den utan att bli så utmattade att de måste avboka eller planera om resten av dagens eller veckans aktiviteter. Många människor tar för givet att kan man så orkar man. Om man har en ojämn begåvningsprofil och/eller en låg energinivå är det inte säkert att man fungerar enligt den principen. Istället kan det vara så att man kan utföra en viss aktivitet rent praktiskt, men att det tar så mycket energi att man antingen inte orkar utföra aktiviteten alls, eller att aktiviteten gör en så utmattad att hela livspusslet rasar samman. Det går att jämföra med pendlande:

Man kan, beroende på var man bor och hur ens livssituation ser ut, pendla ett visst antal mil om dagen och få det att fungera. Om man däremot skulle pendla ännu fler mil skulle det ta ännu längre tid, och till slut har man nått gränsen för hur många mil om dagen man kan pendla utan att livspusslet rasar samman. När livspusslet rasar kan man – även om åkandet i sig fungerar – säga att pendlandet inte fungerar eller att man inte klarar av det.

Att betala räkningar är visserligen tråkigt, men jag tycker inte att det är svårt och det tar inte heller särskilt mycket energi. Jag kan utan problem utföra aktiviteten rent praktiskt och behöver inte heller vila länge efteråt. Därför klarar jag av att betala räkningar.

Att vika ihop en kartong är jättesvårt för mig. Jag uppfattar inte hur jag ska göra, och om någon visar mig hur kartongen ska vikas ihop så uppfattar jag inte hur den personen gör. Om jag ändå provar att vika ihop kartongen – genom att gissa hur jag ska göra – blir det inte sällan fel och till slut har jag oavsiktligt råkat förstöra kartongen. Att vika ihop en kartong är en aktivitet som jag rent praktiskt inte kan utföra, så därför klarar jag inte av den.

Att ringa halvprivata samtal (till exempelvis grannar, butiker, ytligt bekanta) är hemskt obehagligt för mig. Jag kan göra det rent praktiskt, eftersom jag vet hur jag ska göra, men tycker att det är så obehagligt att jag blir fullständigt utmattad. Det hjälper inte heller att öva på detta, utan ju mer jag övar desto obehagligare blir det. Ett halvprivat samtal kan föregås av sådan ångest att jag vill sjunka genom jorden och leva helt ensam med min katt i en liten håla. Eftersmaken kan bli en utmattning till den grad att jag ibland måste boka av, eller boka om, viktigare och/eller roligare aktiviteter som jag har inplanerade samma dag eller vecka. Därför klarar jag inte av att ringa halvprivata samtal, men som tur är finns det lösningar. Det finns mejl och det finns sms. Det fungerar alldeles utmärkt för det mesta.

Det händer att omgivningen, i all välmening, försöker pusha en person att utsätta sig för en aktivitet som hen säger att hen inte klarar av. Det händer också att omgivningen, när personen utsatt sig för aktiviteten, säger ”Det var väl inte så farligt?” eller ”Där ser du, du klarade det”. I sådana lägen är det viktigt att tänka på att det faktum att personen klarade av aktiviteten rent praktiskt, inte behöver vara detsamma som att hen även klarade av den energimässigt. Kanske raserade utförandet av aktiviteten personens livspussel, vilket i sin tur kan orsaka ännu mer stress och utmattning. För som de flesta människor vet: Det kan ta en himla tid och en himla massa energi att få det där livspusslet att gå ihop.

Kommentarer till “Att klara av – vad innebär det?

  1. Sant, det är en oerhört viktig del av det hela – att ha insikt i hur enormt mycket det kräver vissa gånger. Sonen kan hoppa och studsa till synes hur länge som helst men att sitta stilla och koordinera såväl bålbalans som arm-/handmotorik och hålla kvar vad han vill skriva/kommunicera, gör honom utmattad på några meningar. Väl anpassade skolövningar går hur bra som helst, men att processa intrycken vid en dåligt förberedd idrottslektion kör honom helt i botten på tio minuter.
    Det gäller att förstå..

    1. Oj, vad jag känner igen det där med att klara det ena men inte det andra! Jag blir t.ex. mycket mindre utmattad av att vara fyra timmar i stallet (inklusive ridning) än vad jag blir av att hacka en lök, riva en morot och diska rivjärnet. Det har också till stor del med motoriken att göra. Stallsysslorna innebär grovmotorik (vilket jag inte har lika svårt för) medan det andra innebär finmotorik (vilket jag har jättesvårt för).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *