Allt måste man inte acceptera

En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är medfödd och livslång, d.v.s. den kan inte tränas bort. Därför måste man acceptera att de symtom som är direkt kopplade till funktionsnedsättningen alltid kommer att finnas. Om man t.ex. har sociala svårigheter och automatiseringssvårigheter som sina främsta symtom så måste man lära sig att leva med dessa. Däremot behöver man inte acceptera att leva resten av sitt liv med sådant som är indirekt kopplat till funktionsnedsättningen – men som inte är kroniskt.

En person, som p.g.a. sin funktionsnedsättning, har stora sociala svårigheter måste acceptera att sociala situationer förmodligen alltid kommer att vara väldigt svåra. Däremot behöver personen inte acceptera att sociala situationer alltid kommer att vara ännu jobbigare än tidigare, p.g.a. att hen sedan fyra år tillbaka lider av social fobi. Social fobi är just en fobi, och det finns olika slags behandlingar för att bota denna. Även om personen får hjälp för sin sociala fobi så kommer hen fortfarande att ha sociala svårigheter, men hen kanske kan återgå till de sociala aktiviteter som hen tycker om och som fungerade bra innan den sociala fobin bröt ut. Om personen tidigare klarade av att umgås med vänner, men inte att arbeta, så kanske hen återigen kan umgås med vänner om hen får hjälp för sin sociala fobi.

Själv har jag insett att jag kommer att få leva resten av mitt liv med min låga energinivå. Den beror på min funktionsnedsättning, och funktionsnedsättningen kan jag inte göra någonting åt, även om jag blir arg på den emellanåt. Jag måste helt enkelt acceptera att jag har en låg energinivå och att jag aldrig kommer att kunna leva i samma tempo som andra. Däremot anser jag inte att jag behöver acceptera att leva resten av mitt liv med den extrema trötthet som kommit efter att jag gått in i väggen. Som det är nu så kretsar det mesta kring att undvika att gå in i väggen igen. Livet handlar väldigt mycket om att överleva och ganska lite om att faktiskt leva. Att det ska vara så resten av mitt liv anser jag inte vara rimligt, utan jag behöver hjälp att komma tillbaka från utmattningen, så att jag i alla fall orkar lite mer än vad jag gör nu.

Många gånger så förstår vården att man behöver hjälp att bli fri från sin sociala fobi, utmattning etc. och föreslår ett eller flera behandlingsalternativ. Andra gånger anser vården att man måste lära sig att leva med symtomen, och föreslår att man t.ex. ska se till det som är bra i livet så som det nu ser ut. Senast igår fick jag i uppgift att skriva ner positiva saker som händer under veckan. Det ska jag absolut göra, men tyvärr kommer det inte att ha någon effekt på grundproblemet, d.v.s. att mitt liv, p.g.a. att jag gick in i väggen 2014, har stannat av. När jag kom hem från mötet igår så kände jag mig uppgiven och tänkte: ”Jahapp, jag får väl acceptera att det var såhär livet blev då…” Sedan tänkte jag: ”Nej! Aldrig i livet. Jag vill försöka få hjälp att komma tillbaka från utmattningen, att orka leva. Jag är inte ens 29 år, jag vill inte vila bort resten av mitt liv.”

Under nästa möte ska jag vara tydlig och extremt detaljerad. Jag behöver få veta om det finns något sätt för mig att komma tillbaka efter att jag gick in i väggen. Finns det t.ex. något sätt för mig att få tillbaka ”skärpan” i hjärnan, så att jag orkar ägna mig lite åt mitt skönlitterära skrivande igen? Vad kan jag i så fall prova? Om det skulle vara så att det inte finns något sätt så vill jag veta varför, få en tydlig motivering. Jag har alldeles för mycket att ge, alltför många drömmar att uppfylla, för att bara acceptera läget. 

Postad i

Kommentarer till “Allt måste man inte acceptera

    1. Ja, så kanske det är. Jag känner dock att jag behöver göra upp en plan tillsammans med psykiatrin, så att jag känner att det går framåt. Om enda planen är att vila bort tröttheten så är det så, men då har jag i alla fall en plan.

  1. Hej! Tack för att du skriver här, det kan hjälpa många!
    Jag undrar om du medicinerar eller har medicinerat någonting? Är det något som kan hjälpa dig och dom svårigheter som du har? Min dotter oroar sig mycket och övertänker saker! Hon lider även av en del social fobi! Hon är inte deprimerad eller så men har nyligen börjat med ssri-preparat (antidepressiva) mot ångest! Jag hoppas att det kommer att hjälpa! Mvh Anna-Karin

    1. Hej!
      Tack själv för att du tittade in! 🙂
      Vad bra att din dotter har fått medicin mot sin ångest. Jag hoppas också att det kommer att hjälpa. Själv har jag en mild ångestdämpande medicin som jag tar vid behov. Medicinen tar inte bort orosmomenten i sig, men genom att den får kroppen att slappna av så kan jag sova istället för att ligga vaken och grubbla. Vad det gäller min funktionsnedsättning så finns det ingen medicin som lindrar symtomen av denna, men jag har tidigare tagit antidepressiva (också SSRI) mot panikångest och hypokondri. Jag håller tummarna för att de antidepressiva kommer att fungera bra för din dotter!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *