Bloggen pausas på obestämd tid

Efter mycket funderande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att pausa bloggen på obestämd tid. Anledningen till det är att min energi inte räcker till allt, och jag ska börja jobba (dock inte heltid) i höst. Mitt mål är att jobba med det skrivna ordet i någon form, gärna med korrekturläsning. Jag kommer inom kort att börja leta uppdrag, och kommer att behöva ha min energi till det. Därför får bloggen stå tillbaka tills vidare. Den kommer dock att finnas kvar, så att alla som önskar kan läsa de inlägg som redan skrivits. 

Tusen tack för alla fina kommentarer jag fått! <3 Ta hand om er! 

//Johanna

Annan vinkel = fel hage, fel häst

Mina syntolkningssvårigheter ställer ofta till problem, men det händer också att de orsakar komiska – och inte särskilt jobbiga – situationer som man faktiskt kan skratta åt. Just en sådan situation uppstod idag.

Min medryttarhäst har fått lite bekymmer med sina ben och går därför i sjukhage. En sjukhage är betydligt mindre än en vanlig hage, för att en häst som är ordinerad vila inte ska röra så mycket på sig. Hur som helst. När jag gick in i hagen började jag prata till hästen, vilket jag alltid brukar göra för att han ska höra att jag kommer. När jag gjort honom uppmärksam på att jag kommer så brukar han alltid vända sig om, men idag gjorde han inte det. Han reagerade överhuvudtaget inte. Jag tyckte att det var lite konstigt, men fortsatte prata.

Vad stor han ser ut.

Jag närmade mig hästen från sidan, men han stod godmodigt kvar utan att titta upp. Klapp, klapp på halsen.

Han känns annorlunda.

Jag gick fram till huvudet för att sätta på grimman och… Huvudet liknade definitivt inte hans.

Det är inte han.

I vårt stall finns två bruna storhästar. Den ena är min medryttarhäst. Pälsen som kändes annorlunda och huvudet som inte liknade hans, tillhörde således den andra bruna storhästen. Och hästen i ”hagen bredvid” gick i själva verket i samma hage. Jag kastade en blick åt vänster och där, i en hage en liten bit bort, stod min medryttarhäst och tittade på mig. Han hade väl hört mig prata till hästen som jag trott var han, och känt igen min röst.

Jag har förstås sett den andra bruna storhästen tidigare. Jag har sett hans kompis också. Jag har sett dem gå i samma hage. Jag har även sett att den hagen är betydligt större än sjukhagarna. Jag har sett allt detta – men inte från den här vinkeln. Från den här vinkeln såg hagen ut som en helt annan – mindre – hage och den bruna storhästens kompis såg ut att gå i hagen bredvid. Från den här vinkeln skymdes dessutom sjukhagarna av ett skjul, en hästtransport och en buske, och därför såg jag inte min medryttarhäst från stallplanen.

Så vad hade hänt om jag inte upptäckt mitt misstag och fått med mig fel häst in i stallet? Hade jag glatt promenerat iväg med den om när ägaren i fråga kommit så hade hästen varit borta? Nej, så långt hade det inte gått. Hästar har, precis som vi människor, unika egenskaper och det kan vara stor skillnad i beteende mellan en häst och en annan. Jag känner väl igen min medryttarhästs beteenden och därför hade jag reagerat om ”han” betett sig helt annorlunda. Olika hästar har dessutom olika steg, vilket bl.a. innebär att det räcker att leda dem för att känna skillnad på häst och häst. Därför hade jag garanterat upptäckt mitt misstag redan under den korta promenaden in i stallet. 

Berätta om funktionsnedsättningen för vänner

Att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och/eller syntolkningssvårigheter, innebär att ha en funktionsnedsättning som inte syns utanpå. Det innebär i sin tur att man har ett val som personer med synliga funktionsnedsättningar inte har. Man kan själv välja vilka människor som ska få veta att man har en funktionsnedsättning. Om man träffar någon som man inte vill berätta för kan man helt enkelt låta bli, för i ett sammanhang där funktionsnedsättningen inte utgör något funktionshinder är det troligt att den inte märks överhuvudtaget.

Själv rekommenderar jag att man berättar om sin funktionsnedsättning i situationer där man är i behov av stöd eller anpassning i någon form. Jag rekommenderar också att man berättar för nya vänner som man trivs tillsammans med och gärna vill ha kvar i sitt liv. Anledningen till att jag tycker att man ska berätta är att man då slipper missförstånd och trassel när vännen vill ha med en på en aktivitet som, p.g.a. funktionsnedsättningen, är svår eller jobbig. Man kan alltid dra vita lögner, men om man gör det för ofta är risken stor att vännen tolkar det som att man inte vill umgås alls, varpå man kanske förlorar sin vän. Dessutom ska det ju vara roligt att träffa vännerna och umgänget ska inte föregås av en massa förväntansångest av det här slaget:

”Johan är ju så spontan. Tänk om han vill att vi ska dra iväg på fest, nu när det inte blev av sist. Jag kan inte gärna låtsas ha huvudvärk igen…”

För att slippa oroa sig för att Johan plötsligt ska vilja ha med en på fest, kan det vara bra att – första gången en sådan situation uppstår – berätta för Johan att man behöver få veta om festen i förväg så att man kan förbereda sig, eller att man inte tycker om att umgås i grupp överhuvudtaget. Om Johan vet hur man fungerar så kan man ju fokusera på att hitta på andra saker tillsammans, och Johan kan gå på fest med någon annan.

När man är tveksam till att berätta om sin funktionsnedsättning för en ny vän, är det ofta för att man är rädd att skrämma bort personen. Det är vanligt att man oroar sig för att personen ska tycka att man är konstig, och dra öronen åt sig. Sådant händer tyvärr också, men då är ju personen faktiskt inte rätt vän för en. I rätt sällskap blir man accepterad och omtyckt för den man är, även om man kanske bråkar ibland. Och att få veta att någon har en funktions-nedsättning borde ju egentligen inte vara konstigare än att få veta att personen t.ex. är vegetarian eller allergiker.

Jag har, och har alltid haft, katt. En av mina närmaste vänner är däremot kraftigt allergisk mot just katter. Detta berättade hon tidigt i vår relation, så därför har vi alltid träffats på stan eller hemma hos henne. Eftersom jag vet om min väns allergi så bjuder jag aldrig hem henne, och därför slipper hon oroa sig för vad hon ska säga nästa gång hon blir hembjuden till mig. Om hon däremot hade valt att inte berätta om sin allergi så hade jag förstås undrat varför hon aldrig velat komma hem till mig. Jag hade fattat vinken om hon kommit med vita lögner, men jag hade antagligen inte tänkt: ”Hon är kanske allergisk mot katter”. Snarare hade jag börjat oroa mig för om jag på något sätt gjorde henne obekväm, så att hon därför alltid ville ses på stan eller hemma hos henne. Med andra ord hade situationen blivit mycket konstigare för båda parter om min vän inte hade berättat om sin kattallergi.

Mindfulness och automatisering

För många människor är mindfulness någonting som minskar stress och utmattning. För mig är det tvärtom, d.v.s. att mindfulness förvärrar stress och utmattning. Jag har funderat på varför det är så, och nu har jag kommit fram till att det har med mina automatiserings-svårigheter att göra.

De mindfulnessövningar jag provat har byggt på att öva på att vara här och nu, genom att medvetandegöra vad som händer i stunden. Det har t.ex. handlat om att bli medveten om hur man andas, för att sedan fokusera på de ljud man har runt omkring sig. Övningarna har också handlat om att bli medveten om sin egen kropp, att t.ex. bli medveten om hur det känns att spänna en muskel och sedan slappna av. Genom att bli medveten om – och fokusera på – dessa saker är det tänkt att man ska kunna släppa andra tankar, och på så vis slappna av.

Det sistnämnda är orsaken till att mindfulness blir ”stressfulness” för mig. Jag skulle nämligen bli väldigt glad om jag kunde tänka på annat under tiden jag utförde någon form av övning eller uppgift. Det skulle vara fint att kunna fundera över vad jag och kompisen ska hitta på eller vilken buss jag ska ta, under tiden jag lagar mat. Det skulle t.o.m. vara fint att kunna fundera över olika problem och stressmoment under tiden jag borstar håret, för då skulle jag ha mer fritid. Jag skulle slippa ha ”tid för praktiska göromål” och ”tid för problemlösning”, utan skulle kunna slå två flugor i en smäll.

När jag ägnar mig åt praktiska göromål måste jag nämligen vara helt och hållet fokuserad på uppgiften, oavsett om jag vill eller inte. Jag måste vara hundra procent närvarande i varje moment, för jag kan ju inte automatisera dem. När jag t.ex. viker ett papper på mitten och stoppar ner det i ett kuvert, så är jag helt och hållet där och då, eftersom jag inte har något val. P.g.a. mina automatiseringssvårigheter ägnar jag oerhört mycket tid åt att tänka på att och hur. I synnerhet på att. Därför behöver jag inte medvetandegöra sådant som faktiskt är automatiserat hos mig, som t.ex. andningen. Att tänka på att andas på ett visst sätt, spänna musklerna på ett visst sätt o.s.v. leder bara till att jag efteråt inte orkar tänka på sådant som jag måste tänka på för att få min vardag att fungera.

Jag behöver inte heller bli medveten om vilka olika ljud som finns i min omgivning. Om jag aldrig har lagt märke till att ett visst ljud finns där så finns det ingen mening med att anstränga mig för att bli medveten om ljudet i fråga. Att jag inte har hört ljudet tidigare beror på att min hjärna har sorterat bort det alldeles av sig själv, och jag är fruktansvärt tacksam över allting som min hjärna gör automatiskt. För det är inte speciellt mycket. Genom att göra mig själv medveten om ett ljud så skapar jag ett problem helt i onödan, eftersom jag sedan måste anstränga mig för att koppla bort ljudet i fråga.

Vissa mindfulnessövningar tillämpas i vardagliga situationer, t.ex. vid matlagning eller i duschen. Uppgiften kan t.ex. vara att tänka på hur det känns att schamponera in håret, eller hur duschstrålarna känns mot kroppen. Sådana övningar har jag inte testat, men de skulle troligen göra mig fruktansvärt utmattad. Även i vanliga fall måste vara hundra procent fokuserad på olika praktiska moment, som t.ex. att ta ur hårsnodden, schamponera håret utan att få schampo i ögonen o.s.v.  Om jag då även skulle tänka på hur saker och ting kändes skulle jag få dubbelt så mycket att tänka på, vilket gör att hårtvätten skulle ta dubbelt så mycket energi. Mina automatiseringssvårigheter gör ju att jag inte kan tänka på hur det känns att schamponera håret, utan att samtidigt tänka på att schamponera håret.

Blodprov och ADL-bedömning

Nu är jag tillbaka här på bloggen! De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt jakten på ett förstahandskontrakt och har inte haft så mycket energi över till annat. Jag har letat rätt på olika hyresvärdar och har nu skickat iväg ansökningsbrev till ett 50-tal av dessa. De sista breven gick iväg i torsdags, så nu är planen att vänta ett par månader och se om jag får något napp, innan jag skickar iväg fler ansökningar.

Att jag nu går på en lämplig psykiatrisk mottagning där jag har en läkare och en samtalskontakt som jag trivs med, har gjort att vi äntligen har kunnat börja jobba med sådant som rör min mentala trötthet och min arbetsförmåga. Bl.a. blev jag skickad till vårdcentralen för att ta några blodprover, för att utesluta fysiska orsaker till tröttheten. Man kollade njur- och levervärden, ämnesomsättning, blodvärde, eventuell vitamin- och mineralbrist etc. Alla värden var dock bra, vilket innebär att min mentala trötthet inte beror på något fel i kroppen. Jag är alltså alldeles fysiskt frisk, vilket också innebär att jag aldrig har haft någon av de allvarliga fysiska sjukdomar som jag genom åren varit övertygad om att jag haft. Jag har fått ett ”kvitto” på att jag inte är sjuk – en lättnad för mig som är hypokondriskt lagd. Det bästa av allt är ändå att jag vågade gå och skaffa mig det där kvittot. Jag har genomgått ännu en fysisk undersökning och överlevt!

Eftersom det inte finns några fysiska orsaker till min mentala trötthet, så kan jag känna mig helt säker på att den är en envist ihållande konsekvens av alltför många jobb- och studieförsök, vilka ledde till att jag slutligen kraschade. Min läkare har sagt att det inte går att ge någon prognos, d.v.s. att det inte går att sia om när tröttheten kommer att försvinna. Det går alltså inte att förutspå hur lång tid det kommer att ta. Den ovissheten får jag leva med, och den verkligt stora utmaningen kommer nog att bli just det. Att lära mig att leva med att tröttheten är här på obestämd tid, men att obestämd tid förhoppningsvis inte betyder för alltid.

De senaste veckorna har jag även träffat mottagningens arbetsterapeut vid tre tillfällen. Vi har gjort en s.k. ADL-bedömning (ADL= Aktiviteter i Dagliga Livet) i syfte att synliggöra de praktiska svårigheter som jag upplever i min vardag. Resultatet av ADL-bedömningen kan vara bra att ha bl.a. vid kontakter med Försäkringskassan. Första och andra mötet med arbetsterapeuten bestod av att hon ställde en mängd olika frågor om hur väl jag klarar av olika vardagliga situationer och vilka strategier jag använder mig av. Frågorna gällde t.ex. tidsuppfattning, påklädning och matlagning. I slutet av andra mötet bestämde vi att jag gången därpå skulle få göra någonting som är svårt för mig, och så skulle arbetsterapeuten titta på. Eftersom jag hade berättat att jag har svårt för att hacka och skala, så bestämde vi att jag skulle få göra en sådan uppgift och att arbetsterapeuten skulle köpa de ingredienser jag bad henne om.

Gången därpå träffades vi i mottagningens personalkök, dit arbetsterapeuten hade fixat lök, gurka, tomater, paprika, majs, avokado och ägg. Arbetsterapeuten talade om var alla redskap fanns och sedan tittade hon på när jag gjorde en sallad och skalade ett ägg. Hon ville också se hur jag gjorde när jag diskade de olika redskapen och när jag torkade av bänken. Jag fick göra allting själv, men arbetsterapeuten flikade in med lite smarta tips. Bl.a. informerade hon mig om att man kan hålla kniven med den vassa sidan uppåt när man torkar den, eftersom det är mindre risk att man skär sig då. Det tipset tog jag med mig hem, eftersom jag nyligen faktiskt skar mig lite lätt på en kniv som jag höll på att torka. Jag var övertrött vid det tillfället, och därför var jag inte tillräckligt fokuserad.

Jag lyckades med salladen och ägget, även om grönsaksbitarna inte blev så snygga, men efteråt berättade arbetsterapeuten att hon hade sett hur mycket energi det tog för mig. Hon berättade också att hon hade reagerat när jag inte ville torka av diskbänken under tiden ägget kokade, utan sätta mig och vila. För mig är det helt normalt att behöva vila efter att ha gjort en sallad, men för många andra är det ju inte det. Hur som helst så sa arbetsterapeuten att hon avråder mig från arbeten som innefattar många praktiska göromål, och att hon även kommer att ta med det i sin skriftliga bedömning. Jag råkade även göra lite för mycket sallad, fastän jag verkligen trodde att det bara skulle bli en portion, men förhoppningsvis blev någon i personalen glad över resterna i kylskåpet.  😉 

Bloggpaus p.g.a. bostadssökande

Nu kommer jag att ta en liten paus från bloggen igen. Anledningen till det är att jag bestämt mig för att, under de kommande två veckorna, lägga större delen av min energi på att söka lägenhet. Jag måste inte flytta, men känner att jag behöver en riktig lägenhet, istället för bara en uthyrningsdel som jag har nu. Dessutom behöver jag något mer permanent, som jag inte behöver oroa mig för att bli uppsagd ifrån.

Att hitta en bostad i Stockholmsområdet är svårt för de flesta, men det är extra svårt om man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Även om man – som jag – inte har några svårigheter att söka eller självständigt ta hand om en lägenhet, så är det många bostadsbolag som säger nej p.g.a. att de anser att man har för låg inkomst. Då hjälper det ofta inte att man har goda referenser från nuvarande hyresvärd och kan bevisa att man alltid betalar hyran i tid. Min erfarenhet är att få instanser är så rigida som just bostadsbolag. Är det nej så är det tvärnej och inga undantag är möjliga.

Jag är dock övertygad om att det går att få ett förstahandskontrakt när man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Det är bara det att man kan behöva kämpa tio gånger så hårt som människor som har ett jobb. När man har sjuk- och aktivitetsersättning ska man ju inte bara konkurrera om bostäderna i sig, man ska också hitta en hyresvärd som är villig att hyra ut. Själv tänkte jag främst satsa på mindre bostadsbolag och små, privata hyresvärdar. Det finns t.ex. privatpersoner som äger enstaka hyresfastigheter där de hyr ut lägenheter. För att nå dessa hyresvärdar måste jag först hitta dem, vilket kan ta lite tid. Sedan måste jag skicka iväg ett personligt brev, som jag också måste lägga ner tid på eftersom det är extra viktigt att göra ett gott första intryck när man inte kan stoltsera med en årsinkomst på tre gånger årshyran.

Därför kommer det att vara tyst här på bloggen de närmaste veckorna, men så snart jag fått iväg ett gäng bostadsansökningar så kommer jag tillbaka igen!

En dag med syntolkningssvårigheter

När jag berättar om mina syntolkningssvårigheter händer det ibland att någon frågar hur min vardag ser ut i sin helhet. En vanlig dag, med syntolkningssvårigheter och kompensationsstrategier, kan se ut ungefär såhär:

När jag gått upp och klätt på mig är det dags att äta frukost. Jag tar fram havregrynen som står till höger om lådan med kryddor, och den lilla kastrullen som står i den stora grytan, som i sin tur står i stekpannan. Jag tar också fram sleven, som ligger i yttersta facket i besticklådan. Under tiden jag kokar gröt tar jag fram juicen från kylskåpets mittersta dörrhylla, och lingonsylten från sin nya plats på dörrhyllan längst ner. Nästan alla saker hemma hos mig förvaras på bestämda platser, eftersom det gör det lättare för mig att hitta dem.

När jag har ätit, diskat, fyllt kattens matskålar och gjort rent i hennes låda, är det dags att åka iväg på läkarbesök. Jag tar på mig halsduk och kängor och trär sedan i ena armen i jackan. Att hitta vänster jackärm är lite klurigt, eftersom jag inte uppfattar var exakt den befinner sig i förhållande till min arm. Jag drar vänsterarmen bakåt och trevar efter jackärmen, och till slut får jag tag i den. När jackan är på tar jag upp busskortet ur plånboken och stoppar det i vänster jackficka, så att jag ska slippa gräva efter plånboken i väskan när bussen kommer.

Att ta mig fram i kollektivtrafiken har jag inga problem med, tack vare den ordning och reda som råder. Jag upplever att det är tydligt skyltat varifrån olika bussar och tåg går, och på tunnelbaneperrongerna finns väl synliga markeringar som jag bör hålla mig bakom för att inte riskera att ramla ner på spåret. Är det någonstans det möjligen skulle kunna gå fel under resan till läkarbesöket, så är det när jag ska byta från tunnelbana till lokaltåg. Här är spåren märkta med nummer, och jag har lite svårt att se vilken skylt som sitter vid vilket spår. När jag läst på skärmen vilket spår mitt tåg ska gå ifrån, går jag därför nära spåret och dubbelkollar att det säkert är rätt. Att para ihop rätt skylt med rätt spår är lättare på nära håll.

När jag klivit av tåget kan jag på ett säkert sätt ta mig över järnvägen, eftersom bommar fälls ner varje gång ett tåg ska passera. Därför behöver jag inte akta mig för tågen, utan kan slappna av.

När jag närmar mig huset där mottagningen ligger, går jag inte tvärs över parkeringen utan håller mig i kanten så långt det är möjligt. Här gäller det att se upp för bilar, och att gå i kanten är definitivt det bästa sättet. Där kör nämligen inte bilarna.

Inne i huset hade jag i början vissa svårigheter att hitta hissen, eftersom den inte syns från porten, men numera vet jag var den finns. Jag vet också vilken dörr jag ska gå in genom när hissen stannar på rätt våning.

Att inte hitta läkaren behöver jag inte oroa mig för, eftersom personalen alltid kommer och hämtar patienterna i väntrummet. De senaste gångerna har läkaren även följt mig ut efter mötet, men den här gången vill jag försöka hitta ut på egen hand. Jag vet nu att läkarens rum ligger i samma korridor, och på samma sida, som min förra samtalskontakts rum. Det gör att jag vet var jag befinner mig i förhållande till utgången, och att jag har kunnat memorera ”direkt vänster, gå rakt fram, ut höger”. Därför hittar jag ut utan problem den här gången, men läkaren står kvar utanför sitt rum och tittar så att jag säkert kommer ut.

När jag kommer hem går jag direkt till affären för att småhandla lite, däribland fredagsgodis till mig och katten. Tidigare har jag tagit varorna i den ordning de kommer i affären – och även sett till att min inköpsapp automatiskt sorterar dem i den ordningen – men nu har de möblerat om i affären. Ommöbleringen har gjort att jag inte längre vet var olika varor befinner sig i förhållande till varandra, utan jag behöver tid på mig att räkna ut det. Jag hittar inte heller till alla varor. Detta innebär att det just nu är oordning i min inköpsapp, och att jag måste springa runt och leta efter vissa varor.

När jag har hittat allt jag ska ha, och betalat i kassan, packar jag ner varorna i min tygkasse. Att använda tygkassar istället för plastkassar underlättar, eftersom jag inte ser hur jag bör packa ner de olika varorna. Om jag packar osmart är risken stor att en plastkasse går sönder, men en tygkasse håller.

På kvällen, när jag har fredagsmys, ser jag till att Coca-Colaflaskan och glaset befinner sig långt från mobilen och datorn. Eftersom jag är rädd att råka knuffa till glaset, och har svårt att avgöra hur långt ett glas utspilld dryck kan rinna, så förvarar jag aldrig sådant jag är rädd om på samma möbel som glas med dryck i. När jag har fredagsmys brukar jag därför ha datorn i sängen, mobilen på en pall och glaset på golvet. På så vis kan jag inte spilla över någonting annat än golvet, och då kan jag slappna av.

Personkänsliga barn

Precis som vuxna kan vara personkänsliga, så kan barn också vara det. Själv har jag varit personkänslig så länge jag kan minnas, men det är först i vuxen ålder som jag lärt mig att sätta ord på det.

Fram tills jag var sju, åtta år hände det att jag reagerade med rädsla när jag träffade människor som jag var extra känslig för. Vissa människor gav mig en sådan dålig magkänsla att jag bokstavligen fick ilningar längst ryggraden, vilket jag tog som ett säkert tecken på att jag hade mött en häxa eller en farbrorhäxa, beroende på om personen i fråga var kvinna eller man. Häxorna och farbrorhäxorna var mycket onda och de hade bara en enda sak i kikaren, nämligen att tillfångata barn.

Att barn som är personkänsliga misstar människor för att vara elaka, tror jag är ganska vanligt. Det är nog inte så många yngre barn som säger: ”Nu när jag gick hem från skolan så kände jag av min personkänslighet igen. Jag mötte en tant som gav mig dåliga vibbar, men jag hjälpte henne ändå att öppna porten när hon bad om det.” Däremot finns det nog en hel del personkänsliga barn som säger: ”Jag mötte en elak tant på vägen hem från skolan, så jag sprang.”

Att ett barn berättar att hen mött en elak tant som hen känt sig tvungen att springa ifrån, kan förstås skapa stor oro hos föräldrar och andra vuxna. Därför är det viktigt att fråga vad den ”elaka tanten” har gjort. På så vis kan man som vuxen avgöra om det handlar om barnets personkänslighet eller om man faktiskt bör kontakta polisen. Den gången jag panikslaget berättade att jag blivit jagad på vägen hem från skolan, visade det sig t.ex. att det rörde sig om en äldre dam med rullator. Det visade sig också att jag inte hade sett att hon jagade mig, utan när jag sprungit ifrån henne (vilket jag gjort eftersom jag varit övertygad om att hon var en häxa som försökte locka mig till sig) hade jag bara tagit för givet att hon sprungit efter. I själva verket ville hon antagligen bara ha hjälp att ta sig själv och rullatorn uppför backen.

Tecken på att ett barn är personkänsligt kan t.ex. vara att barnet:

* blir rädd för vissa människor till synes utan anledning.

* plötsligt vill stå extra nära en trygg vuxen i t.ex. kön på ICA eller på apoteket, så att inte ”tanten/farbrorn tar mig”.

* blir spänd/orolig när hen närmar sig ett visst hus, eftersom det är ”huset där hon den otäcka bor”, utan att kunna redogöra för vad som är otäckt med personen i fråga.

* inte vill träffa en viss släkting, bekant, granne eller lekkamrat, trots att personen i fråga inte har gjort något fel

* vägrar att ta emot hjälp av viss personal på förskolan, t.ex. vid påklädning eller i matsituationer.

Om man som vuxen märker att ett barn verkar vara personkänsligt, kan det vara bra att prata med barnet om det. Först och främst är det viktigt att barnet förstår att det är okej att inte trivas i alla människors sällskap och att man har rätt att välja sitt eget umgänge. Man måste t.ex. inte leka med ett visst barn bara för att man bor grannar, utan man har rätt att säga nej. Däremot får man inte vara elak mot grannen, utan måste behandla alla människor med respekt, även sådana som man inte trivs tillsammans med.

Som sagt kan vissa barn tro att deras personkänslighet handlar om att andra människor är elaka, något som kan vara både obehagligt och energikrävande. Därför är det bra om de vuxna förklarar för barnet att det kan kännas obehagligt i kroppen när man träffar vissa människor, men att det inte automatiskt betyder att dessa människor är elaka eller på något sätt farliga. Man kan förklara för barnet att ”de otäcka” människorna förmodligen är snälla, men att det faktum att de känns otäcka kan betyda att man inte skulle ha så roligt tillsammans. Förklara att barnets känslor beror på att hen är extra bra på att se vilka andra människor är, och att detta inte är något farligt. Det kan också vara bra att berätta om barnets personkänslighet för andra vuxna – t.ex. förskolepersonal – som träffar barnet. Det är troligen skönt både för barnet och de vuxna om alla vet, för då behöver ingen gå runt och oroa sig över att ha gjort något fel. De vuxna som barnet har svårt för kan också ta lite extra hänsyn, t.ex. genom att inte ”dyka på” barnet utan närma sig med försiktighet.

När man förundras över andra människor

Oavsett hur vi människor fungerar, finns det situationer där vi blir väldigt förvånade över att någon eller några andra inte tänker som oss, även om vi vet att de inte gör det. Vi kan förundras så mycket att vi snarare undrar hur alla andra inte kan tänka som oss.. Då och då händer det att andra människor förundras på det viset över mig. På samma sätt finns det situationer där jag förundras över en hel del andra människor. Här är några av dem:

* När andra människor inte använder säkerhetsbälte på bussen.
Jag har aldrig varit med om att någon inte tagit på sig säkerhetsbältet när hen åkt bil, men i de bussar där säkerhetsbälten finns är det mer regel än undantag att människor inte använder dessa. Det tycker jag är konstigt, med tanke på att även bussar kan krocka eller åka av vägen.

* När andra (vuxna) människor rasar mot julkalendern – på fullt allvar.
Så gott som varje år i december, skriver vuxna människor arga kommentarer om julkalendern på SVT:s Facebooksida. Oftast handlar de upprörda inläggen om att julkalendern innehåller för lite tomtar och snö, och att man nu faktiskt måste få veta hur i hela friden SVT har tänkt. Jag hör själv till den skara vuxna människor som brukar titta på julkalendern, och jag kan uppriktigt sagt bli besviken när tomtar och snö uteblir, men därifrån till att rasa i SVT:s kommentarsfält känns steget väldigt långt. Jag tror helt enkelt att SVT bara har velat göra en intressant berättelse för tittarna att följa fram till julafton, och att det i första hand är barnen som ska tycka att berättelsen är intressant.

* När andra (vuxna) människor recenserar barnkultur ur ett vuxenperspektiv.
När en vuxen recensent – som inte sällan jobbar på någon vuxentidning – kallar en barnbok eller barnfilm för ”mossig” eller ”saknar starka karaktärer”, blir jag förvånad. Ofta är det tydligt att recensenten inte har tänkt ur ett barnperspektiv utan ur sitt eget vuxenperspektiv, och då känns det inte särskilt konstigt att personen i fråga tycker att boken eller filmen är ”mossig”. Många barn tycker nog att vuxenböcker och vuxenfilmer är rätt mossiga, och att de saknar en hel del, men så brukar inte barn recensera vuxenkultur i barntidningar heller. 

* När andra människor tycker att man inte kan träffa nya vänner var som helst.
Jag har träffat en del människor som – liksom jag – avstår från att söka kontakt med folk i t.ex. kollektivtrafiken eftersom det inte är acceptabelt enligt majoritetsnormen, men som innerst inne inte tycker att det vore något fel. Jag har också träffat människor som faktiskt tycker att det vore fel, och det tycker jag är konstigt. Personen på tunnelbanan är ju inte enbart ”personen på tunnelbanan”, utan en individ precis som alla andra. Personen hade ju lika gärna kunnat dyka upp i ett sammanhang där det enligt normen varit okej att ta kontakt, men personen hade fortfarande varit exakt samma individ. Om man då hade passat ihop om man träffats hos en gemensam vän, så passar man ju ihop om man träffas på tunnelbanan också.

* När andra människor tror att en psykiatrisk mottagning ska vara densamma när personal byts ut.
När någon – t.ex. en läkare – slutar, är det vanligt att det anställs en person med likvärdig utbildning och kompetens, men som i personlighet, bemötande och arbetssätt skiljer sig väldigt mycket från sin företrädare. Cheferna verkar nämligen tro att mottagningen är densamma så länge den är kvar i samma lokaler. Det tycker jag är konstigt, för i min värld handlar mottagningen väldigt lite om lokalerna och väldigt mycket om vilka människor som jobbar där. Om jag flyttar till en annan bostad så är jag fortfarande samma människa, men om det flyttar in en annan person i min bostad så är det inte längre samma hem. Det är fortfarande samma hus eller lägenhet, men huset eller lägenheten inrymmer nu ett annat hem.

* När andra människor ser att någon behöver hjälp, men bara går förbi eller ställer sig och filmar.
Jag tycker att det är konstigt att de som gör så inte verkar kunna tänka på hur det hade känts om det varit de själva som befunnit sig i den utsatta positionen. Hade de velat att folk vände bort blicken då? Hade de velat bli filmade under tiden Någon Annan (för det är alltid Någon Annan) hjälpte dem?