Nej, jag vill inte se din yrkesroll

I mitt förra inlägg nämnde jag att en del personer som har svårt att känna tillit kan tycka att det är obehagligt om vårdpersonalen iklär sig väldigt mycket yrkesroll, medan andra istället kan uppleva det som en trygghet. Själv upplever jag starka yrkesroller som väldigt, väldigt obehagliga.

Jag är känslig och märker direkt om en annan människa har iklätt sig en roll. Enda undantaget är när det handlar om professionella skådespelare. Dessa personer har förmågan att iklä sig en roll och få det att verka trovärdigt, d.v.s. som om rollen inte alls vore någon roll, utan en verklig personlighet. Den förmågan har jag aldrig sett hos vårdpersonal, vilket i min värld har en helt naturlig förklaring. Vårdpersonal har ju oftast ingen skådespelarutbildning. Visserligen finns det ingenting som säger att en duktig vårdpersonal inte också kan vara en duktig skådespelare, men det måste inte vara så. Man kan vara världens bästa läkare, psykolog, sjuksköterska etc. och samtidigt vara en alldeles hopplös skådespelare.

När jag går till psykiatrin vill jag träffa någon som kan få mig att känna mig lugn och trygg. Om personen i fråga då har iklätt sig ett starkt såhär-är-jag-när-jag-är-på-jobbet-alter ego, så är det inte säkert att jag uppfattar vem personen egentligen är. Däremot märker jag att personen har gått in i en roll, och då kan jag omöjligt känna något förtroende. Jag kramar gärna Lisebergskaninen, men jag vill inte anförtro mitt innersta åt kaninen, eftersom jag inte vet vem som döljer sig i dräkten. Det är exakt samma sak med yrkesroller inom psykiatrin.

Den värsta yrkesrollen är den som uppstår när en person lämnar sin personlighet, sitt uttryckssätt och sina känslor i personalrummet, så att allt detta är borta när hen träffar mig. När personen hela tiden – och oavsett vad jag berättar – beter sig precis likadant och lika opersonligt, då känner inte jag att personen är en människa. Istället känner jag att personen är en vålnad, och sådana träffar jag helst på spökhotellet Gasten, när jag vill bli rädd. Inom psykiatrin, där jag vill känna mig lugn och trygg, vill jag absolut inte träffa några vålnader.

Olika människor vill bli bemötta på olika sätt – det är viktigt att komma ihåg – men när det kommer till att bemöta mig så behövs inte yrkesrollen alls. Den är faktiskt helt onödig. Läkare, psykolog, sjuksköterska etc. är titlar man får när man genomgått en specifik utbildning. Utbildningen har genomgåtts av en människa, inte av en roll. Titlarna innebär inte heller att människan per automatik får ett alter ego, utan de talar bara om att människan anses ha tillräckliga kunskaper för att hjälpa andra människor med vissa saker. Kunskaperna finns således i människan, och därför finns de där även om personen i fråga inte går in i någon roll.

När jag möter vårdpersonal som håller upp en lugn och neutral fasad, förvärras mina svårigheter att visa känslor. Jag vill ju träffa någon som kan vägleda mig, någon som föregår med gott exempel, någon som får mig att våga det jag har problem med att våga. Så hur ska jag våga släppa på min fasad om läkaren eller samtalskontakten gör allt för att hålla uppe sin? Hur ska jag kunna känna tillit till – och våga visa känslor för – någon som beter sig på precis samma sätt som jag själv? Få människor skulle lita på någon som, bokstavligt talat utklädd till vålnad, hällde i sig chips och läsk samtidigt som hen pratade om vikten av att äta nyttigt.

Anledningen till att jag har kontakt med psykiatrin är att jag behöver hjälp av människor som har den rätta kunskapen för att hjälpa mig med mina problem. Att jag efterfrågar kunskap innebär inte att jag tackar nej till äkta människor. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Man kan besitta stor kunskap och vara sig själv. För i mina ögon blir Kalle-som-går-in-i-en-yrkesroll aldrig någonting annat än Kalle-som-spelar-teater. Det känns varken trovärdigt eller förtroendeingivande, bara fejkat och otäckt.

Tillitssvårigheter inom psykiatrin

Om man jobbar inom psykiatrin kan man inte alltid bara ta hänsyn till vilka diagnoser människorna man möter har, utan man kan även behöva ta hänsyn till andra saker. Om man t.ex. träffar en person som berättar att hen har svårt att känna tillit till nya människor, så måste man ta hänsyn till det. Här kommer några tips på vad du som vårdpersonal kan tänka på:

* Gå försiktigt fram.
En person som har svårt att känna tillit kan ha svårt att öppna upp direkt. Det kan t.ex. kännas som att klä av sig naken inför en främmande människa, eller som att läsa högt ur sin dagbok för någon som man ännu inte litar på. Det kan vara obehagligt, och lätt att känna sig trängd, om det första vårdpersonalen säger är: ”Jaha, och vad kan jag hjälpa dig med då?” och man kanske måste häva ur sig sitt absoluta innersta det första man gör. Det kan vara bra att börja lite försiktigt, t.ex. med att fråga vad personen tänker kring besöket och om hen oroar sig för något. Glöm inte heller att visa intresse för hela människan! Det kan vara lättare att känna tillit om man känner sig sedd som individ.

* Tänk på hur du framstår.
För en del – men inte för alla – kan det kännas obehagligt om vårdpersonalen iklär sig alltför mycket yrkesroll. För mig känns det ofta som om jag sitter mittemot en vålnad eller en person som skådespelar. Att en naturligt sprallig person spelar lugn – eller vice versa – kan för vissa kännas otryggt, så då är det bra om du ger av din personlighet istället för att dölja den. Andra personer fungerar tvärtom och tycker att en tydlig yrkesroll skapar trygghet och gör det lättare att känna tillit. Om du är osäker på hur någon tänker kring detta – fråga. Var också tydlig med att personen har rätt att byta läkare eller samtalskontakt om det inte känns bra.

* Visa förståelse för att personen kan behöva tid att bygga upp ett förtroende.
Hur lång tid det tar att bygga upp ett förtroende är olika för olika personer. Det kan vara svårt att säga på förhand hur lång tid det kommer att ta. Innan man börjat känna tillit till sin läkare, psykolog eller annan behandlare kan det vara svårt att komma någon vart med behandlingen. Man kanske uppfattas som envis, men i själva verket kan det handla om att man har svårt att ta till sig det vårdpersonalen säger, eftersom man t.ex. tvivlar på om man verkligen blivit förstådd. Var medveten om detta. Det kanske inte går att bestämma antalet besök utifrån en viss mall, eller utifrån mottagningens eventuella riktlinjer, utan antalet besök kan behöva anpassas efter individens unika förutsättningar.

* Låt orden väga tungt.
Att öppna upp innebär inte bara att berätta om sig själv och sitt mående. Det handlar också om att våga visa hur man mår. Om man har svårt att känna tillit kan steget till att gråta, eller på annat sätt visa sig sårbar inför vårdpersonal, vara milslångt. Kanske klarar man inte av att visa sig sårbar förrän man känner tillit till sin läkare eller samtalskontakt. Innan dess kan det vara så att man bara berättar hur man mår, samtidigt som man håller en neutral fasad utåt. Då är det superviktigt att du som vårdpersonal inte går efter vad personen i fråga visar upp, utan efter vad hen berättar. Om man inte blir tagen på allvar är risken stor att man får ännu svårare att känna tillit.

* Stressa inte personen.
Försök inte övertala personen att känna tillit eller att visa sina känslor. Det kommer när det kommer. Tjat kan i värsta fall få motsatt effekt, även om du bara menar väl.

* Håll dina löften.
Ett bra sätt att vinna någons förtroende är att hålla vad man lovat. Ta fasta på detta. Om du lovat att höra av dig under veckan, så gör ditt allra bästa för att hålla det löftet. Gör klart för personen att om du inte hör av dig alls så beror det på att du av någon anledning inte varit på jobbet.

* Bete dig inte undvikande.
Bemöt personens frågor, telefonsamtal, mejl etc. Undvik inte att svara för att du av någon anledning tycker att det är jobbigt eller obekvämt. Risken finns då att personen märker att du undviker att – helt eller delvis – bemöta hen, och då kan hens förtroende för dig rasa. Personligen föredrar jag att personalen ger mig raka svar eller att hen säger precis som det är. En gång sa min förra samtalskontakt att hon inte visste vad hon skulle svara, och jag blev jätteglad för att hon var ärlig! En viktig förutsättning för att jag ska känna tillit är att jag vet var jag har personen i fråga, och det vet jag inte om personen svarar undvikande eller inte svarar alls.

* Berätta i god tid att du ska sluta.
Om du ska sluta jobba på mottagningen, berätta det för personen i god tid. Vänta inte till två veckor innan du slutar och – framför allt – försvinn inte utan att säga någonting alls.

* Hjälp patienten att få fortsatt stöd.
Ålägg inte administrativ personal att tilldela personen en ny läkare, psykolog eller annan behandlare. Risken är då att personen ”bara får någon”. Det kan förstås gå väl, men det kan också bli så att personen hamnar hos någon som inte har rätt kompetens och förståelse när det kommer till svårigheter att känna tillit. För att se till att personen kommer att få bästa möjliga stöd även fortsättningsvis kan du, innan du slutar, fråga lämplig kollega på mottagningen om hen kan tänka sig att ta hand om personen. Det kan vara en enorm trygghet för personen att veta vem som kommer härnäst.

Bloggen är tillbaka

Hej kära läsare!

Nu har det äntligen – tro det eller ej – löst sig med psykiatrin! Det utdragna kriget har handlat om läkartider. Jag behöver, p.g.a. mina svårigheter att känna tillit, träffa min läkare regelbundet i början, så att jag får öppna upp i lugn och ro. På mottagning X, som jag hör till, har den möjligheten inte funnits, p.g.a. bristande resurser. Inte heller möjligheten till en långvarig samtalskontakt finns på mottagning X. Därför kontaktade jag mottagning Y, som ligger i samma hus, eftersom jag hade hört att de skulle ha fler resurser. Mottagning Y är en väldigt nischad mottagning och jag tillhör egentligen inte deras målgrupp (även om kunskapen om mina funktionsnedsättningar verkar finnas, då mottagningen tagit emot patienter med dessa funktionsnedsättningar tidigare), men hoppades på att de skulle kunna göra ett undantag och ta emot mig i alla fall. Jag hade hamnat mellan stolarna och för att komma upp därifrån skulle det krävas att någon, någonstans, var beredd att gå med på en individanpassad lösning.

Att få rätt till läkartider efter behov på mottagning Y visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Av olika anledningar vill jag inte hänga ut någon, så jag väljer att inte skriva i detalj vad som har hänt, men att det var så svårt att få de läkartider jag behöver visade sig dels bero på en föreställning om att jag önskat läkarstöd i betydligt större omfattning än jag i själva verket gjort – och av annan anledning – , dels på att ansvariga inte riktigt hade förstått vad mina svårigheter att känna tillit innebär i praktiken. Ansvariga hade trott sig förstå, och i ett sådant läge kan situationen naturligtvis utvecklas till en salig smörja. Jag vet ju hur det kan vara när jag själv är övertygad om att jag förstår – trots att jag missuppfattat väldigt mycket – vilket ofta är fallet när jag står inför praktiska uppgifter av olika slag.

Häromdagen var jag på ett möte där vi helt enkelt bara försökte reda ut allting, och där jag förtydligade vad min tillitsproblematik innebär och i vad det är jag behöver. Då trillade polletten ner – och idag fick jag veta att jag är välkommen till mottagning Y för att få det stöd jag behöver. Första läkarbesöket blir om två veckor, för när ansvariga väl hade förstått – och uppenbarligen pratat med personalen – så var det inga problem att få de där läkartiderna. Att jag fick en läkare känns som ett gott tecken, för på mötet var jag väldigt tydlig med att personalen måste säga ifrån om de känner att de inte har tillräckligt mycket kunskap om tillitssvårigheter för att hjälpa mig. Ärlighet varar längst. 

Nu när härvan är uppklarad så tänkte jag börja blogga här igen, så snart kommer ett nytt inlägg!