Att underlätta skolidrotten

När jag gick i grundskolan var idrottslektionerna min stora skräck. Jag hade ingenting emot att röra på mig – tvärtom – men många av övningarna var alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Mina svårigheter med motorik, koordination och att tolka synintryck gjorde att jag fruktade bollspel och redskapsgymnastik. I efterhand har jag förstått att det hade kunnat vara annorlunda, om jag haft en diagnos och fått mer förståelse från de vuxna. Det går att göra det både lättare, roligare och mer utvecklande för ett barn med motoriska svårigheter och syntolkningssvårigheter att delta i skolidrotten. Här kommer några tips:

* Låt aldrig eleverna sköta lagindelningen när det är dags för lagsport. Aldrig någonsin. Det är vanligt förekommande att personer som inte är så bra på t.ex. fotboll, alltid blir valda sist när det är dags för just fotboll. Sådant kan vara förödande för en persons självförtroende. ”Jag är så dålig att ingen vill ha mig i sitt lag.”

* Bestäm i förväg vilket lag den aktuella eleven ska vara i. Det finns s.k. ”vinnarskallar” som tar alla tävlingar på blodigt allvar, även när det rör sig om en fotbollsmatch på skolidrotten. En del sådana personer kan bli arga och otrevliga om de anser att någon ”sinkar” laget. Om det finns flera sådana personer i en klass, se till att inte alla dessa hamnar i samma lag som den aktuella eleven.

* Förklara alltid reglerna. Det kan vara lätt att tänka: ”Den här leken brukar de ju leka på rasterna, så då behöver jag inte förklara reglerna”. Förklara reglerna ändå. Alla barn i klassen kanske inte brukar vara med i leken på rasterna, och det kan vara väldigt jobbigt att känna sig utpekad. En elev som har svårt med t.ex. motorik, socialt samspel och/eller att tolka synintryck har kanske inte vågat delta i leken, eller ens uppfattat vad den går ut på. Jag minns fortfarande idrottslektionen då vi skulle spela bollspelet ”King” och läraren undrade om det var någon som inte hade spelat ”King” tidigare. Jag var tvungen att räcka upp handen inför alla i klassen, vilket var väldigt jobbigt. Tack och lov var det någon mer som inte hade varit med och spelat ”King” på rasterna, så jag slapp stå där och känna att läraren förklarade reglerna enbart för mig, medan alla andra väntade på att få komma igång.

* Se det som positivt om eleven säger ifrån. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, behöver inte betyda att eleven har dåligt självförtroende. Det kan lika gärna betyda att eleven känner sina egna styrkor och begränsningar så väl att hen vet vad hen är redo för och inte. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, kan därför innebära att övningen i fråga är för svår i förhållande till elevens begåvningsprofil. Att inse sina begränsningar – och att våga erkänna dem – är en styrka!

* Tvinga aldrig eleven till det som är för svårt. ”Det är bra att utmana sig själv” och liknande argument, håller inte här. För en person som har svårt att lära sig bokstäverna blir det inte en utmaning att läsa en kapitelbok. Det blir en katastrof. När det kommer till idrottsövningar som ställer krav på bl.a. motorik och koordination, kan det dessutom vara farligt att utsätta sig för sådant som man inte är redo för. Man kan skada sig. När jag red på ridskola var personalen där oftast mycket noga med att vi barn skulle rida hästar som vi klarade av, inte hoppa högre hinder än vi hade balans för etc. Jag önskar att samma säkerhetstänk hade funnits under skolidrotten.

* Anpassa kraven efter elevens förutsättningar. Man kan kräva någonting av alla, men man kan inte kräva samma sak av alla. Om eleven i fråga upprepade gånger river höjdhoppsribban på en viss höjd, kräv inte att eleven ska hoppa igen och igen på samma höjd tills hen inte längre river. Kräv istället att eleven hoppar en gång till på lägre höjd, så att hen i alla fall kommer över.

* Prata med eleverna om människors olikheter. Förklara att alla människor är bra på saker, men att alla är bra på olika saker. Eleverna vet säkert redan att alla är olika bra på att läsa och räkna, men för en del av dem kan det kännas självklart att alla kan hoppa högt, springa fort, göra kullerbyttor etc. Det har att göra med motoriska aktiviteter – enligt normen – förväntas vara lättare än mentala aktiviteter. Därför kan det vara extra viktigt att just på idrottslektionerna prata om att människors förutsättningar ser olika ut.

Annan vinkel = fel hage, fel häst

Mina syntolkningssvårigheter ställer ofta till problem, men det händer också att de orsakar komiska – och inte särskilt jobbiga – situationer som man faktiskt kan skratta åt. Just en sådan situation uppstod idag.

Min medryttarhäst har fått lite bekymmer med sina ben och går därför i sjukhage. En sjukhage är betydligt mindre än en vanlig hage, för att en häst som är ordinerad vila inte ska röra så mycket på sig. Hur som helst. När jag gick in i hagen började jag prata till hästen, vilket jag alltid brukar göra för att han ska höra att jag kommer. När jag gjort honom uppmärksam på att jag kommer så brukar han alltid vända sig om, men idag gjorde han inte det. Han reagerade överhuvudtaget inte. Jag tyckte att det var lite konstigt, men fortsatte prata.

Vad stor han ser ut.

Jag närmade mig hästen från sidan, men han stod godmodigt kvar utan att titta upp. Klapp, klapp på halsen.

Han känns annorlunda.

Jag gick fram till huvudet för att sätta på grimman och… Huvudet liknade definitivt inte hans.

Det är inte han.

I vårt stall finns två bruna storhästar. Den ena är min medryttarhäst. Pälsen som kändes annorlunda och huvudet som inte liknade hans, tillhörde således den andra bruna storhästen. Och hästen i ”hagen bredvid” gick i själva verket i samma hage. Jag kastade en blick åt vänster och där, i en hage en liten bit bort, stod min medryttarhäst och tittade på mig. Han hade väl hört mig prata till hästen som jag trott var han, och känt igen min röst.

Jag har förstås sett den andra bruna storhästen tidigare. Jag har sett hans kompis också. Jag har sett dem gå i samma hage. Jag har även sett att den hagen är betydligt större än sjukhagarna. Jag har sett allt detta – men inte från den här vinkeln. Från den här vinkeln såg hagen ut som en helt annan – mindre – hage och den bruna storhästens kompis såg ut att gå i hagen bredvid. Från den här vinkeln skymdes dessutom sjukhagarna av ett skjul, en hästtransport och en buske, och därför såg jag inte min medryttarhäst från stallplanen.

Så vad hade hänt om jag inte upptäckt mitt misstag och fått med mig fel häst in i stallet? Hade jag glatt promenerat iväg med den om när ägaren i fråga kommit så hade hästen varit borta? Nej, så långt hade det inte gått. Hästar har, precis som vi människor, unika egenskaper och det kan vara stor skillnad i beteende mellan en häst och en annan. Jag känner väl igen min medryttarhästs beteenden och därför hade jag reagerat om ”han” betett sig helt annorlunda. Olika hästar har dessutom olika steg, vilket bl.a. innebär att det räcker att leda dem för att känna skillnad på häst och häst. Därför hade jag garanterat upptäckt mitt misstag redan under den korta promenaden in i stallet. 

Trappor och rulltrappor

Som barn hade jag länge problem med att gå uppför och nerför trappor växelvis. Istället tog jag ett trappsteg i taget, d.v.s. jag satte först ner ena foten på ett trappsteg och sedan andra foten på samma trappsteg innan jag gick vidare till nästa. Så höll det på länge. En barnpsykolog bedömde att det berodde på att jag låg efter mina jämnåriga när det gällde den motoriska utvecklingen, men att detta skulle komma att jämna ut sig med tiden. Det gjorde det inte.

Idag vet jag att mina svårigheter att ta trappstegen växelvis berodde på att jag har svårt att bedöma djup och avstånd. Jag kunde inte avgöra hur långt det var mellan trappstegen och därför var det såklart lätt att snubbla. För att inte snubbla måste man först och främst veta hur stora kliv man ska ta, men också när det är dags att sätta ner foten. Detta kräver att man kan bedöma djup och avstånd.

Så småningom lärde jag mig att känna hur stora kliv jag behövde ta, på samma sätt som man lär sig hur fort man behöver trampa när man cyklar. Numera går jag sedan länge växelvis i trappor, men jag brukar hålla i ledstången – eller åtminstone hålla mig i närheten av den – för säkerhets skull. Utomhustrappor är ofta anpassade för att flera personer ska kunna gå i dem samtidigt, vilket innebär att de är breda. Man kan välja att gå på ena sidan, i mitten eller på andra sidan. Jag går aldrig i mitten, för där finns ingen ledstång att ta tag i om jag skulle råka snubbla till. Jag håller också koll på fötterna, så att jag ser att foten är på trappsteget innan jag tar nästa kliv. Om jag inte tittar på den fot jag sätter ner så har jag svårt att avgöra om den är långt bak eller långt fram på trappsteget, och då kan jag i värsta fall snubbla.

En period tyckte jag mycket om att handla kläder i en specifik butik i min uppväxtstad. Butikens barnkläder hade ofta gulliga figurer på sig, och jag älskade gulliga figurer. Däremot älskade jag inte att ta mig ner från butikens barnavdelning när inköpen var gjorda. Butiken var byggd som så att man åkte rullband upp och gick i vanlig trappa ner. Jag minns inte om det även fanns en hiss, men jag kan inte minnas att jag någonsin åkte i den. Jag minns bara skräcken när jag skulle ta mig nerför trappan.

Många trappor har en ”vägg” mellan trappstegen, d.v.s. man kan inte se emellan dem. Många trappor är också placerade invid en vägg, vilket innebär att det enda som syns vid sidan av ledstången är just en vägg. Butikens trappa var ingen sådan trappa. Butikens trappa hade mellanrum mellan trappstegen, och min bristande avståndsbedömning gjorde att jag trodde att det var möjligt att ramla emellan. Det hjälpte inte att de vuxna förklarade att det var omöjligt, för jag ”såg” ju att jag visst skulle kunna ramla emellan. Dessutom låg inte trappan invid en vanlig vägg, utan mitt i butiken. Den enda vägg som fanns var den mellan trappstegen och ledstången. Detta innebar att man kunde se över ledstången, rakt ner till entréplan. För mig var detta fruktansvärt otäckt, eftersom jag upplevde att jag skulle kunna ramla ner även där. På sätt och vis hade det förstås varit möjligt, men det hade krävt att jag hängt mig över ledstången, något jag inte förstod.

En annan sak jag inte tyckte om var att åka rulltrappa. Rullband gick bra, men rulltrappa var otäckt. Inte nog med att det var trappor, både trappor och ledstång rörde ju på sig. Rullband var bättre, för där fanns inga trappor att ramla ner för. Numera tycker jag inte alls att det är jobbigt att åka rulltrappa, vilket är tur, med tanke på att jag har valt att bosätta mig i ett storstadsområde som vimlar av rulltrappor. Däremot håller jag mig alltid i ledstången och jag går inte nerför rulltrappan om jag inte har väldigt bråttom.

När hjärnan tolkar fel

Jag har ofta svårt att se hur andra människor utför en viss uppgift. Det innebär bl.a. att jag lätt missar väsentligheter i själva händelseförloppet, något som gör att det blir tokigt när jag själv ska utföra samma uppgift. Jag kan t.ex. missa att plocka fram ett föremål eller hoppa över att dra åt en knut. Ibland märker jag inte själv att det blir fel, andra gånger märker jag att jag har gjort något fel, men inte vad.

En gång under skoltiden skulle jag och en vän måla med vattenfärger. Vi skulle färglägga ett stort skepp, och jag hittade både rätt färg och rätt pensel. När jag väl började måla tyckte jag dock att det blev fult och att det såg rörigt ut, vilket det inte gjorde på de bitar som min vän hade målat. Min vän förklarade då att jag måste måla åt samma håll hela tiden, något jag inte hade gjort, utan jag hade målat kors och tvärs med penseln. Att jag var tvungen att måla åt samma håll hela tiden hade jag inte haft en aning om, för jag hade aldrig sett att andra gjort så. Den biten hade jag helt missat. Visserligen hade jag alltid tyckt att alla andra målade mycket finare än jag, men jag hade hela tiden trott att det bara berodde på att jag ”var dålig” på att måla.

I vuxen ålder har jag ibland fått kommentarer som: ”Det här måste du väl ändå ha sett dina föräldrar göra”. Och ja, det har jag ju, men jag ser saker så som min hjärna tolkar dem och då blir det ibland rätt, ibland fel. Det kan jämföras med att höra fel ord i en låttext. Många minns nog låten ”Freestyler” och textraden ”Rock the microphone”, som i mångas öron lät som ”Raka maka fon”.

Om man hör fel i en låttext som man ska försöka sjunga med i, så sjunger man det man hör och inte den faktiska texten. Så är det för mig med synintryck. Min hjärna tror att den tolkar synintryck rätt, även när den tolkar dem fel. Ibland är det som om det blir error, och då upplever jag att jag inte alls ser vad som händer. På samma sätt kan man lyssna på en låt och upptäcka att man inte alls hör vad artisten sjunger.

Om man vill vara säker på att sjunga rätt låttext kan det hjälpa att skriva ut texten på ett papper och lägga det framför sig. På samma sätt kan jag ha stor nytta av att andra människor talar om vad jag behöver se i en viss situation, för då minskar risken att jag missar väsentligheter. Man behöver inte säga: ”Nu reser Kalle sig upp”, för sådana stora händelser uppfattar jag, men om det är viktigt att jag förstår hur Kalle reser sig upp så är det bra att beskriva det. På samma sätt är det bra att säga: ”Kalle målar åt samma håll hela tiden och tar inte i så hårt”, för sådana små väsentligheter missar jag lätt.

Blodprov och ADL-bedömning

Nu är jag tillbaka här på bloggen! De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt jakten på ett förstahandskontrakt och har inte haft så mycket energi över till annat. Jag har letat rätt på olika hyresvärdar och har nu skickat iväg ansökningsbrev till ett 50-tal av dessa. De sista breven gick iväg i torsdags, så nu är planen att vänta ett par månader och se om jag får något napp, innan jag skickar iväg fler ansökningar.

Att jag nu går på en lämplig psykiatrisk mottagning där jag har en läkare och en samtalskontakt som jag trivs med, har gjort att vi äntligen har kunnat börja jobba med sådant som rör min mentala trötthet och min arbetsförmåga. Bl.a. blev jag skickad till vårdcentralen för att ta några blodprover, för att utesluta fysiska orsaker till tröttheten. Man kollade njur- och levervärden, ämnesomsättning, blodvärde, eventuell vitamin- och mineralbrist etc. Alla värden var dock bra, vilket innebär att min mentala trötthet inte beror på något fel i kroppen. Jag är alltså alldeles fysiskt frisk, vilket också innebär att jag aldrig har haft någon av de allvarliga fysiska sjukdomar som jag genom åren varit övertygad om att jag haft. Jag har fått ett ”kvitto” på att jag inte är sjuk – en lättnad för mig som är hypokondriskt lagd. Det bästa av allt är ändå att jag vågade gå och skaffa mig det där kvittot. Jag har genomgått ännu en fysisk undersökning och överlevt!

Eftersom det inte finns några fysiska orsaker till min mentala trötthet, så kan jag känna mig helt säker på att den är en envist ihållande konsekvens av alltför många jobb- och studieförsök, vilka ledde till att jag slutligen kraschade. Min läkare har sagt att det inte går att ge någon prognos, d.v.s. att det inte går att sia om när tröttheten kommer att försvinna. Det går alltså inte att förutspå hur lång tid det kommer att ta. Den ovissheten får jag leva med, och den verkligt stora utmaningen kommer nog att bli just det. Att lära mig att leva med att tröttheten är här på obestämd tid, men att obestämd tid förhoppningsvis inte betyder för alltid.

De senaste veckorna har jag även träffat mottagningens arbetsterapeut vid tre tillfällen. Vi har gjort en s.k. ADL-bedömning (ADL= Aktiviteter i Dagliga Livet) i syfte att synliggöra de praktiska svårigheter som jag upplever i min vardag. Resultatet av ADL-bedömningen kan vara bra att ha bl.a. vid kontakter med Försäkringskassan. Första och andra mötet med arbetsterapeuten bestod av att hon ställde en mängd olika frågor om hur väl jag klarar av olika vardagliga situationer och vilka strategier jag använder mig av. Frågorna gällde t.ex. tidsuppfattning, påklädning och matlagning. I slutet av andra mötet bestämde vi att jag gången därpå skulle få göra någonting som är svårt för mig, och så skulle arbetsterapeuten titta på. Eftersom jag hade berättat att jag har svårt för att hacka och skala, så bestämde vi att jag skulle få göra en sådan uppgift och att arbetsterapeuten skulle köpa de ingredienser jag bad henne om.

Gången därpå träffades vi i mottagningens personalkök, dit arbetsterapeuten hade fixat lök, gurka, tomater, paprika, majs, avokado och ägg. Arbetsterapeuten talade om var alla redskap fanns och sedan tittade hon på när jag gjorde en sallad och skalade ett ägg. Hon ville också se hur jag gjorde när jag diskade de olika redskapen och när jag torkade av bänken. Jag fick göra allting själv, men arbetsterapeuten flikade in med lite smarta tips. Bl.a. informerade hon mig om att man kan hålla kniven med den vassa sidan uppåt när man torkar den, eftersom det är mindre risk att man skär sig då. Det tipset tog jag med mig hem, eftersom jag nyligen faktiskt skar mig lite lätt på en kniv som jag höll på att torka. Jag var övertrött vid det tillfället, och därför var jag inte tillräckligt fokuserad.

Jag lyckades med salladen och ägget, även om grönsaksbitarna inte blev så snygga, men efteråt berättade arbetsterapeuten att hon hade sett hur mycket energi det tog för mig. Hon berättade också att hon hade reagerat när jag inte ville torka av diskbänken under tiden ägget kokade, utan sätta mig och vila. För mig är det helt normalt att behöva vila efter att ha gjort en sallad, men för många andra är det ju inte det. Hur som helst så sa arbetsterapeuten att hon avråder mig från arbeten som innefattar många praktiska göromål, och att hon även kommer att ta med det i sin skriftliga bedömning. Jag råkade även göra lite för mycket sallad, fastän jag verkligen trodde att det bara skulle bli en portion, men förhoppningsvis blev någon i personalen glad över resterna i kylskåpet.  😉 

Det går att visa intresse utan kroppsspråk

Många personer med autismspektrumtillstånd och/eller syntolkningssvårigheter har svårt att avläsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det kan t.ex. vara så att man uppfattar gester som osammanhängande viftningar, att man har svårt att förstå vad en viss blick betyder, och/eller att man överhuvudtaget inte ser ansiktsuttryck.

För oss som har svårt att avläsa kroppsspråk kan kommunikationen med andra människor bli svårare. Någonting som kan vara särskilt klurigt är att förstå vad andra människor vill. På samma sätt kan det vara lurigt för andra människor att förstå vad vi vill. Om vi inte förstår – eller inte ens uppfattar – de signaler som andra människor sänder ut, kanske vi känner oss osäkra på vilken typ av relation folk i vår omgivning vill ha med oss. När vi blir förälskade kan vi t.ex. känna oss väldigt osäkra på huruvida förälskelsen är besvarad eller inte, eftersom vi inte alltid vet om vederbörande har sänt ut signaler av den sort som vi inte uppfattar. Den andra parten kan, å sin sida, felaktigt tro att vi inte är intresserade, om hen inte har fått någon respons på de signaler hen sänt ut.

Om man inte vet att personen man är intresserad av har svårt att avläsa kroppsspråk och ansiktsuttryck, känns det kanske långsökt att tänka att personen kan vara intresserad även om man inte har fått någon som helst respons på de signaler man sänt ut. Det är förståeligt. Om man däremot vet om personens svårigheter, kanske det istället känns svårt att veta hur man ska visa sitt intresse. Hur kan man göra det på ett sätt som personen uppfattar? Här kommer några förslag:

Ta initiativ till att umgås
Att söka kontakt och att upprätthålla den är självklart bådas sak, men en person som har svårt att avläsa kroppsspråk och ansiktsuttryck kan ibland vara lite avvaktande. Det beror ofta på att personen känner sig osäker på om den hen tycker om har sänt ut några signaler, och i så fall vilka. Om hen då tar fel initiativ i förhållande till de signaler hen fått (men inte uppfattat) så kan det i värsta fall bli väldigt dumt, och det vill hen antagligen undvika. Därför kan det vara bra att föreslå att ni ska hitta på någonting på tu man hand, som t.ex. fika, äta middag, gå på bio, eller något annat som båda gillar. Då förstår personen att den hen är förälskad i vill umgås, och inte bara ser hen som en arbetskamrat, en granne, en kompis kompis etc.

Ge verbala komplimanger
Att få höra fina saker värmer, och hjälper personen att förstå att hen är omtyckt som mer än vän. Att säga det man vill säga med ord, istället för med en blick eller med kroppsspråk, gör att budskapet når fram. Om känslorna är besvarade är chansen stor att personen i fråga säger något fint tillbaka, när hen börjar få klart för sig vilken relation den andra parten vill ha.

Ge beröring
Om man är säker på att personen som har svårt att visa kroppsspråk är intresserad tillbaka, kan man visa hur man känner genom beröring. Man kan t.ex. ge personen en extra lång bamsekram när man skiljs åt. Sådana signaler är ofta tydliga även för den som har svårt att avläsa det rent visuella kroppsspråket.

Berätta hur man känner
Ett sätt – som många som har svårt att avläsa kroppsspråk uppskattar – är att berätta precis hur man känner. Man kan välja ut ett tillfälle och en plats som känns bra, och helt enkelt berätta att man är förälskad i personen. En del människor skulle nog tycka att det kändes alltför direkt, och kanske rent av bli obekväma, men för många av oss som har svårt att avläsa kroppsspråk kan det istället vara precis tvärtom. När någon har berättat om sina känslor så vet vi var vi har vederbörande, och slipper gå omkring och gissa.

En sak som är bra att tänka på är att det faktum att en person inte förstår de signaler man sänder ut för att flirta, inte är samma sak som att personen i fråga inte kommer att ge någonting tillbaka om man väl blir tillsammans. Många av oss som har svårt att avläsa kroppsspråk har mycket lättare att ta initiativ när vi vet var vi har den andra personen. Därför kan en person som har svårt att avläsa kroppsspråk vara väldigt kärleksfull, kramig och initiativrik i sitt förhållande, eftersom personen då inte behöver känna sig osäker på vilken slags relation den andre vill ha. Personen vet att kärleken är besvarad, och då behöver hen inte längre fundera över den eviga frågan: ”Undrar vad hen egentligen tycker om mig?”

En dag med syntolkningssvårigheter

När jag berättar om mina syntolkningssvårigheter händer det ibland att någon frågar hur min vardag ser ut i sin helhet. En vanlig dag, med syntolkningssvårigheter och kompensationsstrategier, kan se ut ungefär såhär:

När jag gått upp och klätt på mig är det dags att äta frukost. Jag tar fram havregrynen som står till höger om lådan med kryddor, och den lilla kastrullen som står i den stora grytan, som i sin tur står i stekpannan. Jag tar också fram sleven, som ligger i yttersta facket i besticklådan. Under tiden jag kokar gröt tar jag fram juicen från kylskåpets mittersta dörrhylla, och lingonsylten från sin nya plats på dörrhyllan längst ner. Nästan alla saker hemma hos mig förvaras på bestämda platser, eftersom det gör det lättare för mig att hitta dem.

När jag har ätit, diskat, fyllt kattens matskålar och gjort rent i hennes låda, är det dags att åka iväg på läkarbesök. Jag tar på mig halsduk och kängor och trär sedan i ena armen i jackan. Att hitta vänster jackärm är lite klurigt, eftersom jag inte uppfattar var exakt den befinner sig i förhållande till min arm. Jag drar vänsterarmen bakåt och trevar efter jackärmen, och till slut får jag tag i den. När jackan är på tar jag upp busskortet ur plånboken och stoppar det i vänster jackficka, så att jag ska slippa gräva efter plånboken i väskan när bussen kommer.

Att ta mig fram i kollektivtrafiken har jag inga problem med, tack vare den ordning och reda som råder. Jag upplever att det är tydligt skyltat varifrån olika bussar och tåg går, och på tunnelbaneperrongerna finns väl synliga markeringar som jag bör hålla mig bakom för att inte riskera att ramla ner på spåret. Är det någonstans det möjligen skulle kunna gå fel under resan till läkarbesöket, så är det när jag ska byta från tunnelbana till lokaltåg. Här är spåren märkta med nummer, och jag har lite svårt att se vilken skylt som sitter vid vilket spår. När jag läst på skärmen vilket spår mitt tåg ska gå ifrån, går jag därför nära spåret och dubbelkollar att det säkert är rätt. Att para ihop rätt skylt med rätt spår är lättare på nära håll.

När jag klivit av tåget kan jag på ett säkert sätt ta mig över järnvägen, eftersom bommar fälls ner varje gång ett tåg ska passera. Därför behöver jag inte akta mig för tågen, utan kan slappna av.

När jag närmar mig huset där mottagningen ligger, går jag inte tvärs över parkeringen utan håller mig i kanten så långt det är möjligt. Här gäller det att se upp för bilar, och att gå i kanten är definitivt det bästa sättet. Där kör nämligen inte bilarna.

Inne i huset hade jag i början vissa svårigheter att hitta hissen, eftersom den inte syns från porten, men numera vet jag var den finns. Jag vet också vilken dörr jag ska gå in genom när hissen stannar på rätt våning.

Att inte hitta läkaren behöver jag inte oroa mig för, eftersom personalen alltid kommer och hämtar patienterna i väntrummet. De senaste gångerna har läkaren även följt mig ut efter mötet, men den här gången vill jag försöka hitta ut på egen hand. Jag vet nu att läkarens rum ligger i samma korridor, och på samma sida, som min förra samtalskontakts rum. Det gör att jag vet var jag befinner mig i förhållande till utgången, och att jag har kunnat memorera ”direkt vänster, gå rakt fram, ut höger”. Därför hittar jag ut utan problem den här gången, men läkaren står kvar utanför sitt rum och tittar så att jag säkert kommer ut.

När jag kommer hem går jag direkt till affären för att småhandla lite, däribland fredagsgodis till mig och katten. Tidigare har jag tagit varorna i den ordning de kommer i affären – och även sett till att min inköpsapp automatiskt sorterar dem i den ordningen – men nu har de möblerat om i affären. Ommöbleringen har gjort att jag inte längre vet var olika varor befinner sig i förhållande till varandra, utan jag behöver tid på mig att räkna ut det. Jag hittar inte heller till alla varor. Detta innebär att det just nu är oordning i min inköpsapp, och att jag måste springa runt och leta efter vissa varor.

När jag har hittat allt jag ska ha, och betalat i kassan, packar jag ner varorna i min tygkasse. Att använda tygkassar istället för plastkassar underlättar, eftersom jag inte ser hur jag bör packa ner de olika varorna. Om jag packar osmart är risken stor att en plastkasse går sönder, men en tygkasse håller.

På kvällen, när jag har fredagsmys, ser jag till att Coca-Colaflaskan och glaset befinner sig långt från mobilen och datorn. Eftersom jag är rädd att råka knuffa till glaset, och har svårt att avgöra hur långt ett glas utspilld dryck kan rinna, så förvarar jag aldrig sådant jag är rädd om på samma möbel som glas med dryck i. När jag har fredagsmys brukar jag därför ha datorn i sängen, mobilen på en pall och glaset på golvet. På så vis kan jag inte spilla över någonting annat än golvet, och då kan jag slappna av.

Färgmarkeringar hjälper och stjälper

Något som jag både älskar och hatar är färgmarkeringar. Att jag både älskar och hatar dem beror på att de har en tendens att antingen förvirra eller förenkla. Det är ytterst sällan något mellanting.

Jag hatar färgmarkeringar i kombination med text eller siffror. Mitt tidshjälpmedel – timstocken – är en slags timer som jag kan ställa på 15, 30, 45 eller 60 minuter. Varje knapp är som en rund ring, med tidsintervallen angiven med siffror. Varje knapp har också en egen färg. 15 minuter är blå, 30 minuter är grön, 45 minuter är gul och 60 minuter är röd. I mobilversionen, där jag fritt kan ändra tidsintervall, är det samma sak. Detta gör att jag, varje gång jag ska använda timstocken, måste titta extra noga så att jag trycker på rätt knapp. Färgerna tar nämligen fokus från siffrorna, och siffrorna tar fokus från färgerna. Det blir helt enkelt rörigt.

På den stationära timstocken, där tidsintervallerna alltid är desamma, har jag lärt mig att räkna knapparna istället för att titta på siffrorna. Jag har lärt mig att 15 minuter är första knappen från vänster, 30 minuter andra knappen o.s.v. Detta är visserligen en strategi som fungerar, men den hade inte behövts om knapparna på timstocken inte varit färgmarkerade. 

I min budgetapp finns möjligheten att använda olika färger för olika kategorier, men jag har valt att använda samma färg – lila – för alla. I budgetappen är det texten (kategorierna) och siffrorna (hur mycket pengar jag har att spendera) som är det viktiga, och med en massa olika färger skulle jag inte få någon överblick. Därför har jag valt en färg som jag tycker är snygg, och håller mig till den. 

Färgmarkeringar kan vara en utmärkt hjälp när jag ska orientera mig, under förutsättning att de används på rätt sätt. Exempelvis är jag hjälpt av fotspår i golvet. Då följer jag helt enkelt fotspåren och när de tar slut så vet jag att jag har kommit rätt. 

När det gäller att hitta rätt föremål så älskar jag färgmarkeringar. Jag har mycket lättare att komma ihåg var jag ska leta om någon säger att föremålet finns i ”det röda skåpet”, än om jag får höra: ”I hörnan, precis till vänster om fåtöljen, står ett skåp, och där…”

Färgmarkeringar hjälper mig även att avgränsa mina sökområden, något som är väldigt värdefullt eftersom jag kan ha svårt att hitta ett föremål bland många andra. Det blir mycket lättare att hitta föremålet om jag vet att det ligger i ”den gröna burken i översta kökslådan” än om jag bara vet att det ligger i ”översta kökslådan”.

Likaså är färgmarkeringar ett bra sätt att slippa avgöra storlek, tjocklek etc. på saker. Jag ser storleksskillnaden mellan ett paket krossade tomater och en liter mjölk, men kan ha svårare att se skillnaden mellan ett vasst knivblad och ett trubbigt. Om någon då ber mig att hämta en vass kniv är jag väldigt glad om jag slipper att först känna på knivbladen, utan kan ta rätt kniv direkt. Då skulle det underlätta jättemycket att veta att de vassaste knivarna står i ett knivställ med en viss färg, för då slipper jag fundera på vilka knivar som är vassast.

Stall och socialt samspel

I skolan tyckte jag att många sociala situationer var jobbiga. Jag såg ofta inte vad som hände i rastlekarna, något som gjorde det svårt för mig att delta. Att jag inte såg vad som hände ledde till att jag misstolkade olika situationer och att jag ofta gjorde fel på gymnastiken. Det var inte roligt att umgås med de andra barnen när de blev irriterade över att jag sprang åt fel håll, eller när jag inte visste vilken situation jag befann mig i. Även om jag hade lärt mig att ”När A händer så ska jag göra B”, så var den ständiga frågan: ”Händer A nu?” Både på rasterna och på gymnastiken var det för mycket på gång samtidigt för att jag riktigt skulle kunna uppfatta vad det egentligen var som hände.

På ridskolan behövde jag aldrig vara orolig, för där lekte vi inga lekar och spelade inga bollspel. Inte heller behövde jag springa så fort jag kunde och ändå alltid komma sist, för det var ju hästen som skulle springa och inte jag. På ridskolan var det roligt att umgås, för där fick jag umgås på ett sätt som passade min begåvningsprofil och mitt sätt att fungera. Eftersom man inte fick springa och tjoa i stallet, tog vi det alltid lugnt. Ofta diskuterade vi hur ridlektionen hade gått och vilka hästar vi ville rida nästa gång, eller så satt vi i cafeterian och pratade, tillsammans med våra föräldrar.

När jag var tio år bytte jag ridskola. Jag började också åka på ridläger på sommarloven. På den nya ridskolan blev jag snart en del av ”stallgänget”, en liten grupp tjejer som allt som oftast hängde i stallet och pysslade med sina sköthästar. Eftersom vi hade hästarna gemensamt började vi även prata om annat, men det var också vad vi gjorde. Vi ägnade oss åt hästarna och pratade. Vi sprang inte, ropade inte, och framför allt ägnade vi oss inte åt smink.

Detta med smink hade nämligen blivit ett orosmoment i skolan. Mina klasskompisar hade börjat använda bl.a. mascara och läppglans, men jag kunde inte måla mascara utan att peta mig i ögonen med borsten, eller ta på läppglans utan att det blev kletigt runt hela munnen. Att jag inte klarade av att sminka mig vågade jag inte berätta ens för min dåvarande bästis i klassen, utan istället hittade jag på att jag inte fick sminka mig för mina föräldrar. När min bästis frågade om jag tyckte att hon skulle ha sminket så eller så, valde jag ett alternativ på måfå. Oftast hade jag svårt att se skillnad på alternativ A eller B, och kunde därför inte avgöra vilket av dem jag tyckte bäst om.

Också på ridlägren var det förstås mycket fokus på hästar, och även på kvällarna när vi hade fritid handlade samtalen ofta om hästar. Men, vi gjorde annat också, som t.ex. att spela sällskapsspel och lyssna på musik. Detta var sådant som jag klarade av och tyckte om, vilket gjorde att jag kunde ha roligt istället för att oroa mig. Någon gång hade vi lekar, men vid det laget hade de svaga sidorna i min begåvningsprofil utvecklats så pass mycket att jag – åtminstone hjälpligt – kunde delta. Det enda som gjorde att jag fick lite ont i magen var när mina lägerkompisar ville spela kort. Jag tyckte att det blev rörigt med olika mönster i rött och svart och hade svårt att förstå strategierna, men gjorde så gott jag kunde. Eftersom vi spelade individuellt var det ingen som blev irriterad om jag råkade spelade osmart, för det drabbade ju ingen annan.

Nuförtiden har jag fler saker som jag måste fördela min energi på, och jag skulle inte längre orka åka på ridläger, med allt vad det innebär. I vuxen ålder har jag enbart varit i privatstall. Eftersom man där – till skillnad från på ridskolor och ridläger – inte rider i en förutbestämd grupp, blir de sociala situationerna inte lika givna. Oftast hänger inte alla med alla, eller rider med alla, men däremot är en bra stämning i stallet att föredra. Därför är det väldigt bra om alla åtminstone kan vara trevliga mot varandra. Det ska inte vara så att man knappt vill åka till stallet, eftersom man är orolig för att träffa den eller den.

Det råder olika mentalitet i olika stall, och för mig har det alltid varit viktigt att välja ett stall där jag trivs med den mentalitet som råder. Det gör de sociala situationerna lättare. Vissa stall präglas av väldigt raka puckar (brutal ärlighet) och en attityd som jag uppfattar som hård, och eftersom jag inte tycker om sådant så har jag aktivt valt bort sådana stall.

Jag har varit i både mindre och större stall och kan av erfarenhet säga att den sociala biten inte nödvändigtvis blir lättare i ett litet stall. Jag har t.ex. varit i mindre stall där de andra varit väldigt sociala och utåtriktade. Där har jag upplevt att det funnits dolda krav på ett mer intensivt umgänge än vad jag orkat och känt mig bekväm med, vilket gjort att jag känt mig som osten som musen så glatt kastat sig över. Å andra sidan har jag varit i små stall där de andra människorna också varit introverta och försiktiga till sin natur. Då har jag trivts jättebra, eftersom alla tillåtits vara sociala på sina villkor och ingen har trängt sig på någon annan.

I ett större stall blir det – av naturliga skäl – en större spridning, och människor kommer och går på ett annat sätt. Det är ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som alla är samtidigt i ett sådant stall. Det innebär att man ofta pratar med dem som råkar vara i stallet samtidigt, och att man slipper känna att man måste göra allting tillsammans med den eller den. I större stall känner jag inte heller något krav på ständigt umgänge. Oftast är man ett gäng människor i stallet samtidigt, vilket gör att de som vill umgås kan göra det och de som inte orkar/vill kan dra sig undan, utan att det blir konstig stämning. Därför kan det vara lättare att vara social på sina egna villkor i ett stall med många människor, än i ett stall med bara några få.

Att veta vad ett barn kan

När ett barn har lärt sig någonting nytt, är det vanligt att barnet berättar det för föräldrar eller andra vuxna. Detta gör att de vuxna ofta har god koll på vad barnet kan och inte, något som gör det lättare att bemöta barnet på rätt sätt. När det gäller barn som har en ojämn begåvningsprofil kan det dock vara klurigt att veta vad barnet kan och inte, även om barnet berättar om sina nya färdigheter.

Gemensamt för de flesta barn – både de som har en jämn och de som har en ojämn begåvningsprofil – är att de berättar om sådant som de fått öva mycket på för att lära sig. Andra saker berättar man inte att man har lärt sig, eftersom man inte tänker på att man har lärt sig dem. Exempelvis kan ett barn med jämn begåvningsprofil berätta att hen kan räkna lite grann – om de vuxna vet att barnet övat mycket på det och om de kanske förklarat hur man gör – men att barnet kan öppna kökslådorna kanske hen inte berättar. Detta kan bero på att barnet kan öppna kökslådorna utan att ens tänka på att hen kan det. 

Om man har en ojämn begåvningsprofil kan det istället vara så att man knappt alls behövt öva på att räkna, men att man inte ens funderar på hur man öppnar kökslådorna, eftersom det verkar vara alldeles för svårt. Om barnet då är så litet att man – enligt normen – inte kan förvänta sig att barnet ens ska kunna siffrorna, så frågar man inte heller om barnet kan räkna. Barnet kanske inte heller upplyser om det, eftersom hen inte tycker att det är någon stor grej. Att barnet inte försöker öppna kökslådorna kanske man bara tolkar som att barnet är snällt och duktigt som låter bli att riva ut saker. Därför är det inte säkert att man märker att barnet kan det ena, men inte det andra.

När jag var sex år kunde jag klockan, vilket mina föräldrar inte fick kännedom om förrän min mamma råkade hämta mig fem minuter för sent från sexårsverksamheten. ”Du skulle ha kommit klockan tre, och nu är hon fem över”, vrålade jag. Vid det laget kunde jag alla klockslag och jag visste att mellan klockan tre och fem över tre så var det fem minuter. Däremot gjorde min bristande tidsuppfattning att jag inte visste hur lång tid fem minuter var. När mamma dröjde hade jag därför dragit slutsatsen att hon hade glömt att hon skulle hämta mig.

Att mamma fick veta att jag kunde klockan gjorde att hon förstod att jag, när klockan började närma sig hämtning, satt och höll koll på tiden. På så vis förstod mamma att jag var väldigt orolig att hon eller pappa skulle komma för sent, och att jag blev jättestressad om de råkade komma pyttelite senare än de sagt.

När jag gick i ettan hade jag full förståelse för veckor, dagar, månader, datum o.s.v. Det visste inte läraren i skolan, och därför fortsatte hon att ha lappar liggande på katedern. Det kunde t.ex. stå ”2/4 teater”. Såg jag då den lappen så förstod jag att vi skulle gå på teater den andra april, varpå jag blev orolig, eftersom jag visste att det skulle kunna förekomma höga ljud på teatern. Jag kollade också hur många dagar det var kvar till den andra april, och när jag hade gjort det så kollade jag hur många gånger till jag skulle hinna utöva mina fritidsaktiviteter innan det var dags för det oöverstigliga berget Teatern.

Jag använde mig också av mina almanackskunskaper för att räkna ut vilken dag det var min tur att dra på almanackan i klassrummet. Syftet med den aktiviteten var att vi, genom att läsa upp dag, datum och namnsdagar, skulle lära oss just almanackan. Den kunde jag ju redan, men jag såg inte hur jag skulle dra av själva lappen, och därför fruktade jag även det oöverstigliga berget Almanackan. För att slippa obehagliga överraskningar valde jag att hålla god koll på vilken dag det var min tur att dra av den där lappen. Eftersom jag hade listat ut vilken ordningsföljd läraren använde sig av för att avgöra vems tur det var, så behövde jag bara räkna på fingrarna – eller kolla i en fickalmanacka – för att ta reda på vilken dag det skulle bli min tur. Denna vetskap var också bra att ha när det gällde att få stöd hemma. När jag drabbades av panik upplyste jag helt enkelt bara mina föräldrar om att det berodde på att jag skulle bli ombedd att dra på almanackan onsdag om två veckor.

Almanackan var någonting som jag lärde mig utan att tänka särskilt mycket, ungefär som många andra lär sig att dra av en lapp utan att tänka på det. Barn som har en jämn begåvningsprofil säger troligen inte: ”Titta, titta! Jag kan dra av lappen!” De tänker inte ens på att det är en färdighet. På samma sätt berättade inte jag att jag hade lärt mig almanackan, för jag reflekterade inte ens över att det var någonting jag hade lärt mig.