Att bearbeta information långsamt

När min hjärna ska förstå stora förändringar och händelser,  så tar den emot informationen snabbt, men bearbetar den långsamt. Det gör att jag ibland reagerar annorlunda på förändringen eller händelsen i stunden, eller att jag inte reagerar förrän efteråt, även om det är något jättebra eller jättehemskt som har hänt.

När jag var mellan elva och tretton år hade jag en sköthäst som jag tyckte oerhört mycket om. Hästen hade, liksom jag, ett annorlunda sätt att fungera och vi knöt ett alldeles särskilt band. När stallägaren lade ner ridskoleverksamheten skulle hon hyra ut alla hästarna och frågade då om jag och min familj ville hyra min fina vän. Det ville vi, men tyvärr blev det aldrig så. En dag ringde nämligen stallägaren och meddelade att hästen, p.g.a. en olyckshändelse, fått avlivas. Jag, som var den som tog emot samtalet, svarade någonting i stil med ”det är sådant som händer” och tackade så mycket för att stallägaren hade ringt. Sedan gick jag upp till min mamma i köket och talade om att hästen tyvärr var död.

Varken mamma eller stallägaren förstod någonting, för de hade ju väntat sig en betydligt starkare reaktion på en sådan här hemsk händelse. Eller rättare sagt; de hade väntat sig en betydligt starkare reaktion omedelbart. När stallägaren berättade att hästen var död så hörde jag vad hon sa, men jag förstod inte vad det faktiskt innebar att hästen var död. Förstod gjorde jag först flera timmar senare, och då blev jag fullständigt utom mig. Det hade tagit tid för min hjärna att låta informationen sjunka in ordentligt, och därför blev också min reaktion fördröjd.

För två veckor sedan avslutade jag med min samtalskontakt. Vi pratade om avslutet och kramades hejdå. Samma dag började jag hos min psykolog på den nya mottagningen. Med psykologen pratade jag om hur det var att byta mottagning och om vad jag behöver hennes hjälp med. Vi pratade också lite om hur ofta vi ska ses och bokade nya tider. Ändå tänkte jag, senare samma kväll, fortfarande att jag gick kvar på den gamla mottagningen och började fundera över nästa möte med samtalskontakten. Då hade jag varit väldigt deltagande på både avslutningsmötet med samtalskontakten och på mötet med psykologen på den nya mottagningen, och jag ångrade inte heller att jag hade bytt mottagning. Däremot tog det ett tag att faktiskt inse att ”nu ska jag inte träffa samtalskontakten mer, utan istället för att ringa till henne när det är någonting så ska jag ringa till den nya psykologen”. Min hjärna ställde helt enkelt inte om sig med en gång, men det märks inte alltid utåt. Jag tänker nämligen ”nu har jag avslutat med min samtalskontakt och träffat psykologen på den nya mottagningen”, men direkt därefter kan jag tänka ”…nästa gång jag träffar samtalskontakten (den gamla) så…”. Då har hjärnan tagit emot informationen, men inte bearbetat den.

I och med att jag bytt mottagning så har det på sistone varit mycket information för min hjärna att bearbeta. Den måste t.ex. ta in att det är en annan väg att åka till den nya mottagningen, att den ser ut på ett annat sätt än den förra, att min läkare och samtalskontakt numera är en man och en kvinna istället för två kvinnor, att läkaren och samtalskontakten inte längre heter A och B utan C och D o.s.v. Allt detta visste jag ju egentligen direkt, men det tog ändå ett tag innan det sjönk in och blev verkligt för mig. Hjärnan var ju tvungen att bearbeta informationen först.

Hjälp – personen har bytt frisyr

På mitt dagis fanns en personal som jag tyckte mycket om. Till skillnad från många andra så pratade hon inte med såhär-pratar-man-med-barn-rösten, och dessutom kunde hon skämta och säga roliga saker. Jag tyckte om henne för att hon var rolig och inte tillgjord. Men – en dag ville jag plötsligt inte vara i närheten av henne längre och ingen förstod varför. Det hade ju alltid fungerat jättebra tidigare och hon kunde inte minnas att hon hade sagt eller gjort något särskilt. Ändå var jag i det närmaste rädd för henne.

Till slut kom anledningen fram. ”Fröken” hade långt hår som i vanliga fall brukade vara utsläppt, men just den här dagen hade hon det uppsatt i knut. För andra var det en liten och obetydlig förändring, men för mig var det en gigantisk förändring som innebar att fröken inte längre såg ut som fröken. Jag upplevde att hon helt plötsligt hade bytt skepnad, något som var mycket skrämmande. Därför ville jag inte vara i närheten av henne förrän hon hade släppt ut håret igen och därmed ”blivit sig själv”.

Om ett barn som fungerar annorlunda plötsligt inte längre vill träffa en person som hen tidigare tyckt om, behöver det inte betyda att personen i fråga sagt eller gjort något fel. Det kan lika gärna handla om att personen genomgått någon form av förändring som känns skrämmande för barnet. Personen kan exempelvis ha bytt frisyr, färgat håret eller ha andra kläder än hen brukar. Kanske hade mormor kjol senast hon träffade barnet, fastän hon alltid brukar ha byxor, och nu är barnet rädd att mormor ska ”se konstig ut” igen? Kanske har den äldre kusinen börjat sminka sig?

Förändringen behöver inte alltid vara direkt kopplad till den person som barnet tycker om. Det kan istället vara så att det är någon annan i närheten som genomgått den läskiga förändringen. Att barnet inte längre vill gå hem till kompisen och leka kanske inte alls har med kompisen att göra. Det kanske är så att kompisens förälder, som alltid brukar ha jeans och t-shirt, har bytt jobb och nu kommer hem iklädd uniform. Eller så vill barnet inte sitta bredvid sin kompis vid matbordet på dagis eftersom en i personalen, som brukar sitta på andra sidan om barnet, har börjat använda linser och därför inte längre har några glasögon på sig.

Om man vet om att man kommer att genomgå någon form av utseendeförändring kan det vara bra att tala om det för barnet i förväg, så att barnet hinner förbereda sig. Det kan också vara bra att prata med barnet om vad det egentligen är som händer, så att barnet förstår situationen. Det är inte säkert att barnet automatiskt förstår att någons utseendeförändring beror på att personen ”bara” har satt upp håret eller ”bara” har kjol istället för byxor. Barnet kanske ser att personen ser annorlunda ut, men inte varför, eller så upplever barnet att hela personens yttre har förändrats, som om personen hade fått en helt ny kropp.

Om man har håret uppsatt fastän man brukar ha det utsläppt, kan man släppa ut håret för att sedan sätta upp det igen. Det kan göra att barnet dels förstår att man inte har bytt kropp utan ”bara” satt upp håret, dels att barnet förstår att den person hen känner igen och är van vid finns kvar. Det kan vara bra att släppa ut håret först och söka kontakt med barnet sedan, så att inte barnet känner sig trängd av den ”förvandlade” personen. Därefter kan man försöka sätta upp håret igen, när barnet är med.Det är som med maskeraddräkter. Att vara nära ett monster kan vara väldigt otäckt för många barn, men det kan kännas mindre otäckt om man vet att det bara är syskonet eller grannen som har klätt ut sig och om man får vara med när dräkten tas på.

Förändringar som skapar obehag

Jag är väldigt känslig för rumsliga förändringar. d.v.s. förändringar som innebär att ett rum eller en plats – rent strukturellt – inte ser ut som förut. Jag har ingenting emot att ett rum blir ommålat eller får nya möbler – sådant är oftast bara trevligt – men jag tycker att det är jobbigt om de nya möblerna inte står på samma plats som de gamla. Att ”ta in” ett rum är så svårt och tar så mycket energi att minsta lilla förändring kan skapa kaos i min hjärna, göra mig desorienterad. Jag föredrar att flytta framför att möblera om, för en flytt innebär en nystart snarare än en rumslig förändring. Om jag t.ex. flyttar till en annan lägenhet skulle jag inte bli desorienterad. Om jag däremot skulle bo kvar i samma lägenhet och bara byta plats på sängen och bokhyllan, då skulle jag bli desorienterad.

När det skett en rumslig förändring på en plats så känns alla andra platser också annorlunda. Om man sitter och räknar mynt kan det ibland räcka med att ett enda mynt trillar ner på golvet för att man ska tappa räkningen och behöva räkna alla mynten från början. Samma sak är det för mig med rumsuppfattningen. Det räcker med en rumslig förändring för att jag ska tappa greppet om alla platser.

Att ett rum eller en lägenhet har förändrats medan världen utanför dörren eller fönstret varit densamma har jag varit med om ganska många gånger. Det gör mig nervös och man skulle kunna likna det vid att böckerna trillar ut ur bokhyllan och hamnar i en enda röra på golvet, medan bokhyllan står kvar. Nu har bokhyllan också vält och hyllplanen ligger utspridda bland böckerna, för nu är det rumsligt bergochdalbanekaos.

Min samtalskontakt har fått ett nytt arbetsrum. Det ser exakt likadant ut – och är exakt likadant möblerat – som det förra, men vägen dit från väntrummet är helt annorlunda. Istället för att gå åt det vanliga hållet går man nu åt motsatt håll, för att sedan gå genom vad som känns som en labyrint. Därefter går man in genom dörren och där innanför ser allting ut precis som vanligt. Kaos. Att plötsligt inte hitta till min samtalskontakts arbetsrum, för att sedan upptäcka att det nya rummet såg ut precis som det gamla, gav mig känslan av att vara med i en surrealistisk film. Det hela kändes lika overkligt som det förmodligen skulle ha känts för de flesta människor att gå ut genom sin egen port och upptäcka att husen och gatorna flyttats om i en helt annan ordning. Helt plötsligt skulle man inte kunna orientera sig i sitt eget område – men innanför ens dörr skulle allt se ut som vanligt. Få människor skulle nog tycka att världen kändes som den brukar då.

Nu känns det annorlunda att vara hemma, annorlunda att handla på ICA och annorlunda att gå på stan. I vanliga fall brukar platser som flyttar på sig (t.ex. bussar) inte kännas annorlunda bara för att det skett en rumslig förändring någonstans, men igår kändes t.o.m. tunnelbanetåget annorlunda. Förmodligen kommer det att ta ett bra tag innan jag vänjer mig vid den förändring som nu har skett, men när jag gjort det så kommer ”annorlunda” att bli ”som vanligt”. Det ser jag fram emot!  🙂 

Intyg, läkare och rumsliga förändringar

Hej alla läsare!
Nu är jag tillbaka här på bloggen. Den senaste veckan har jag ägnat åt sjukvården, sjukvården och åter sjukvården. I mitten av december pratade jag med neurologläkaren om att Försäkringskassan vill ha ett intyg på att min hjärna har svårt att tolka synintryck. En och en halv månad, och en påminnelse, senare kom det intyget. Det var så undermåligt att jag tyvärr inte kunde skicka in det till Försäkringskassan, men inget ont som inte har något gott med sig; genom intyget lärde jag mig något nytt om mig själv, nämligen att jag inte klarar av att cykla eller rida. Eftersom ridning är ett av mina stora intressen så var det ju bra att jag fick veta att jag inte klarar av det, så att jag kan hitta en annan hobby.

Nej, skämt åsido, så förstår jag inte var neurologläkaren fått det där ifrån. Jag hade ju berättat för henne att cykling och ridning fungerar bra – men att jag inte cyklar eller rider i trafiken eftersom jag har svårt att bedöma avstånd. Dessutom hade jag berättat att anledningen till att min högeraxel är lite sned är att jag bröt den en gång när jag ramlade av en häst.

Häromdagen pratade jag med neurologläkaren om intyget, förklarade att det tyvärr inte håller. Jag förklarade att det t.ex. inte räcker med att skriva att jag har svårt med avståndsbedömning, utan att hon även måste ge konkreta exempel på hur dessa svårigheter påverkar mig i vardagen. Hon hade ju dessutom fått massor av sådana exempel – både när vi träffades och i remissen från psykiatrin. Alla dessa exempel tycktes dock som bortblåsta, för nu bad hon mig att ge exempel på olika svårigheter. Jag påpekade även att det är fel att jag inte klarar av att cykla eller rida, och att jag ju faktiskt rider varje vecka, något som neurologen inte hade uppfattat! ”Jaha, jag trodde att du bara ledde hästarna”, blev svaret. Där lärde jag mig något nytt om mig själv, igen. Jag trodde att jag red min medryttarhäst varje måndag, men jag har antagligen bara drömt. Att det slutade med att jag satt och hjälpte en specialistläkare i neurologi att formulera om ett intyg drömde jag tyvärr inte…

Häromdagen träffade jag en ny läkare på den psykiatriska mottagningen och det mötet kändes bra. Läkaren verkade kompetent, lyhörd och ordningsam. Att få en remiss till en ny neuropsykiatrisk utredning var inte alls några problem, utan den gick iväg redan samma dag. Jag kommer också att få ett LOH (Läkarutlåtande Om Hälsotillstånd) vilket jag måste ha för att kunna ansöka om förlängd aktivitetsersättning. Även om man redan har aktivitetsersättning så måste man skicka in ett nytt LOH när det är dags att ansöka på nytt. Detta beror på att Försäkringskassan behöver veta om ens arbetsförmåga har förbättrats eller försämrats sedan sist, eller om den ligger kvar på samma nivå. I mitt fall har arbetsförmågan inte förbättrats, så i mitt nya LOH kommer det förmodligen att stå ungefär samma saker som i det gamla.

En annan sak som hänt är att inomhusmiljön på den psykiatriska mottagningen förändrats en del i och med omorganisationen, och jag är enormt känslig för rumsliga förändringar. Därför håller jag just nu på att vänja mig vid min nya hemmiljö. Det har inte skett några rumsliga förändringar här hemma, utan bara på den psykiatriska mottagningen, men när det sker en rumslig förändring på en plats så känns alla andra platser också annorlunda. Som tur är brukar jag vänja mig till slut – men den här gången är det en lite speciell förändring som skett. Fortsättning följer.  😉 

Att ta tag i stressmomenten: strategier

Jag har länge vetat att jag, för att få ordning och reda, behöver bli kvitt mina stressmoment. Däremot har jag fram tills ganska nyligen saknat en fungerande strategi för att ta tag i de där stressmomenten. Jag skriver fungerande eftersom jag haft strategier, men bara sådana som visat sig vara helt fel för mig. Syftet med mina strategier har inte bara varit att ta tag i stressmomenten, utan att ta tag i dem på ett sätt som minskar stressen och det har mina strategier inte gjort. Alltså har de – enligt min definition – inte fungerat.

Den första strategin jag provade var att leva i nuet, vilket gick ut på att jag skulle släppa stressmomenten tills dess att de blev aktuella rent tidsmässigt. D.v.s. jag skulle inte tänka på sådant som jag för stunden inte behövde fokusera på, även om jag skulle bli tvungen att ta tag i det framöver. Jag skulle tänka: ”Jag tar det när det kommer”.

Den här strategin gjorde mig vansinnigt stressad. Jag oroade mig hela tiden för alla stressmoment som komma skulle, och allt eftersom tiden gick så såg jag dem närma sig med stormsteg. Jag gick hela tiden omkring och kände att jag hade det stökigt, inte i mitt hem, men i huvudet. Jag upplevde att alla stressmoment var precis lika nära, oavsett om det rörde sig om en fest och ett tandläkarbesök nästa vecka, eller om att jag troligen skulle behöva köpa en ny dator inom de närmaste månaderna. Jag förstod inte hur jag skulle kunna släppa det sistnämnda och bara fokusera på tandläkarbesöket och på hur jag skulle göra med festen. Bara för att dessa stressmoment låg närmare i tid så innebar det inte att de stressade mig mer än det faktum att jag troligen skulle behöva köpa en ny dator ett par månader senare. Nej, fy, jag har nog aldrig varit så stressad som när jag försökte leva i nuet.

Den andra strategin blev att inte bry mig om att prioritera stressmomenten i tidsföljd, men att ändå ta en sak i taget. Det rådet fick jag av min samtalskontakt när jag kom dit och berättade om alla mina stressmoment, och eftersom jag tyckte att det lät som en bra strategi så bestämde jag mig för att testa, och det ganska länge.

Den här strategin fick exakt samma konsekvenser som den förstnämnda, d.v.s. jag blev mer stressad. Vetskapen om att en mängd olika stressmoment låg osorterade i någon vrå i min hjärna kunde få mig att sitta i sängen och skaka, eller att bita ihop käkarna så hårt att jag fick huvudvärk. Alltså var inte heller den här strategin rätt för mig.

Strategi nummer tre blev den motsatta, d.v.s. att ta tag i alla stressmoment på en gång. Den strategin gjorde att det blev för mycket på en gång, och när det blir för mycket på en gång så blir jag utmattad, och när jag blir utmattad så kan jag inte tänka klart och då blir ingenting annat klart heller. Alltså var det en dålig strategi.

Till slut tog jag fram en anteckningsbok och gav varje stressmoment en egen sida. Under vart och ett av stressmomenten skrev jag sedan punktlistor över hur jag skulle ta tag i dem. Jag valde att inte ta tag i ett stressmoment i taget, utan i en punkt i taget.

Ett av mina nuvarande stressmoment i boken är ”Nya glasögon”. Eftersom jag, p.g.a. rädsla, inte varit hos optikern på många år så är ”Nya glasögon” ett ganska stort stressmoment. Första punkten blev därför ”Boka tid”. Den punkten tog jag tag i med en gång.

Ett annat stressmoment i boken är ”Bostad”. Där är första punkten ”Annonsera varje månad”, så därför lade jag ut ett antal annonser. I morgon får jag påfyllning på kontot och då är det dags att ta tag i punkt nummer två under ”Nya glasögon”, nämligen att lägga undan pengar till synundersökningen i januari.

Den här strategin fungerar jättebra, för den lindrar verkligen stressen. Utom när det kommer till de punkter där jag måste förlita mig på andra människor förstås. 😉

Aspergers syndrom och stress

Många personer med Aspergers syndrom är, i olika grad, extra känsliga för stress. Det kan t.ex. vara så att man blir stressad av sådant som de flesta andra inte blir stressade av, att man har svårt att skynda sig och därför blir stressad när det ställs krav på att arbeta i ett högt tempo, eller att den stress man känner är väldigt stark och därför blir övermäktig.

Mina svårigheter med automatisering och praktiska göromål gör att jag inte kan skynda mig, hur mycket jag än försöker. Försöker jag skynda mig så blir det helt enkelt fel. Jag behöver god tid på mig att tänka på hur jag ska göra, att göra, och att sedan tänka på hur jag gjort och vad jag eventuellt har missat. Detta gjorde att beställningarna, när jag jobbade på snabbmatsrestaurang, inte blev klara när de skulle varit klara – utan när jag hade tänkt klart, något som gjorde mig fruktansvärt stressad. Ibland hade jag så många beställningar att göra att jag blev blockerad av stress, varpå beställningarna inte blev klara alls.

Att jag gått in i väggen upprepade gånger har gjort att jag numera helt saknar stresströskel. Minsta lilla stressmoment kan sätta sig som en spärr i mitt huvud och göra mig totalt blockerad. Detta innebär att jag, när jag måste förlita mig på andra människor, kan känna mig så stressad att jag har svårt att tänka på något annat än det aktuella stressmomentet.

Till saken hör att det bästa sättet för mig att undvika stress är att ha ordning och reda. Jag vill öppna min post samma dag som jag får den, för att sedan ta hand om den så som den ska tas om hand beroende på vilken slags post det rör sig om. Jag vill förvara alla viktiga papper i rätt fack i mappen som är avsedd för just viktiga papper, och jag vill betala hyra och räkningar i samma stund som aktivitetsersättningen och bostadstillägget trillar in på kontot. Jag vill skriva listor i mobilen över sådant jag behöver göra och köpa, och så fort ett nytt stressmoment dyker upp vill jag omedelbart göra en steg-för-steg-plan för hur det ska lösas och när. Då känner jag mig lugn igen. Oftast. Men inte alltid.

För ibland måste jag som sagt förlita mig på andra människor, något som i sin tur innebär att jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov och då känns det genast stökigt. På snabbmatsrestaurangen klarade jag inte av att ha kontroll, men när jag måste förlita mig på andra människor har jag inte möjlighet att ha kontroll. Det känns egentligen lika illa.

Exempelvis ska jag snart ansöka om förlängd aktivitetsersättning. Om det bara vore att skriva ut blanketterna för aktivitetsersättning och bostadstillägg, fylla i dem, kopiera alla papper som behövs för bostadstillägget och skicka in dem så skulle det inte vara några problem. Jag skulle förstås bli väldigt trött, men jag skulle veta att allt blev gjort och när. Jag skulle, med andra ord, ha fullständig kontroll över själva ansökningsprocessen. Nu är det tyvärr inte så enkelt, utan för att kunna ansöka om förlängning behöver jag även ha ett läkarutlåtande från psykiatrin och ett intyg från neurologen. Där måste jag förlita mig på andra människor och det gör mig stressad.

För det första måste jag få ett intyg från neurologen angående mina svårigheter att tolka synintryck. Jag pratade med henne i torsdags och hon skulle skriva ett intyg. Det innebär att jag måste förlita mig på att hon kommer ihåg det och att hon gör det i tid. Stress. Eftersom hon aldrig har skrivit intyg åt mig förut så vet jag inte heller hur hon skriver, d.v.s. jag vet inte om intyget kommer att vara bra eller inte. Stress. Eftersom jag, inför kontakterna med Försäkringskassan, vill veta exakt vad som står i mina papper så bad jag neurologen att skicka intyget hem till mig. Det innebär att jag måste förlita mig på att mottagningens sekreterare får iväg intyget med posten. Stress.

För det andra så har min läkare inom psykiatrin slutat, vilket innebär att jag måste få en ny läkare. Det har jag inte fått ännu. Stress. Den nya läkaren måste dessutom vara en person som jag känner förtroende för, något som ju är omöjligt att veta innan jag träffat personen i fråga. Stress. Dessutom vet jag ju inte heller hur denna läkaren skriver, eller om den här mottagningens sekreterare kommer att få iväg utlåtandet hem till mig. Stress och stress.

När väl ansökningsprocessen är avklarad kommer själva handläggningsprocessen. Här måste jag förlita mig på att min handläggare på Försäkringskassan tar tag i min ansökan i god tid innan min nuvarande ersättningsperiod är slut, så att jag slipper söka försörjningsstöd igen. Stress. Eftersom jag inte vet exakt när min handläggare kommer att ta tag i min ansökan så vet jag inte heller exakt när jag kommer att få ett beslut. Stress. Det innebär att jag, för att jag åtminstone ska kunna sova om nätterna, då och då måste ringa till min handläggare och kolla hur det går med min ansökan. Själva beslutet är jag inte så orolig över, eftersom jag tror att mina chanser att få förlängd aktivitetsersättning är goda, men ansöknings- och handläggningsprocessen bekymrar mig.

Vilken situation jag än befinner mig i så får det helt enkelt inte bli något krångel som jag själv inte kan råda över. Stress.

Asperger och ändrade planer

Många personer med Aspergers syndrom tycker på olika sätt att det är jobbigt att behöva ändra sina planer. I vilka situationer man har svårt att planera om – och varför – varierar mellan olika personer, men för mig har det alltid att göra med låg energinivå. Man skulle kunna jämföra det med oväntade utgifter för en person som har en mycket låg inkomst. Exempel:

Anna lever på försörjningsstöd och har bestämt sig för att gå på bio med en vän. Samma dag som biobesöket ska äga rum känner Anna att hon inte alls mår bra fysiskt. Hon lyckas få en snabb tid på vårdcentralen och väl där visar det sig att Anna behöver medicin. När hon kommer till apoteket får hon veta att medicinen kostar ungefär lika mycket som en biobiljett och eftersom Annas budget är väldigt tight så har hon bara råd med medicinen. När vännen frågar om de inte kan gå på bio om några dagar istället, måste Anna därför tacka nej. Hennes budget räcker tyvärr inte till både medicin och bio, så därför måste biobesöket vänta tills Anna fått pengar igen. Det gör Anna ledsen, för då kanske filmen har slutat att gå.

Min energi ligger på försörjningsstödsnivå, d.v.s. jag har inte mer energi än vad en person som lever på försörjningsstöd har pengar. Det gör att jag har lätt att planera om när det kommer till sådant som bara tar lite energi, men svårare att planera om när det kommer till sådant som tar mycket energi. Om det dyker upp en oväntad men nödvändig energiutgift måste jag, precis som Anna i exemplet ovan, avstå från en annan utgift.

Jag bor väldigt litet och har bara ett fönster. Jag tycker inte om att sitta i stark belysning, så därför har jag bara taklampor i hallen och badrummet. I ”stora” rummet har jag bara en fönsterlampa och en myslampa. I lördags skulle jag damma av fönsterlampan, men råkade då tappa den i golvet så att den gick sönder. Jag blev omedelbart stressad.

Att betala för en ny fönsterlampa skulle inte vara några problem, inte heller att hitta en i min smak eller att köpa rätt glödlampa. Däremot skulle det bli knivigt att få ”extra aktivitet utanför hemmet” samt ”navigering i inomhusmiljö” att rymmas i energibudgeten. Jag visste att jag inte skulle ha råd med något av detta förrän tidigast onsdag, och så länge skulle jag inte klara mig utan fönsterlampa eftersom jag behöver kunna använda mitt skrivbord. Alltså skulle jag bli tvungen att prioritera bort en annan energikrävande aktivitet, till förmån för att köpa lampa.

I lördags hade jag planerat att laga mat och diska, men om jag skulle åka hemifrån och orientera mig i en affär samma dag så skulle det inte finnas någon energi över till detta. Jag bestämde mig därför för att prioritera bort matlagningen och köpa vegoburgare och pommes frites på McDonalds, i samma köpcenter dit jag skulle för att köpa lampa. Men – eftersom jag inte hade råd att laga mat den dagen så skulle jag inte kunna göra matlådor, något jag planerat att göra eftersom jag visste att jag inte skulle ha råd att laga mat varken söndag eller måndag. Jag skulle därför få äta färdigmat dessa dagar, för att sedan laga mat på tisdagen. Dagen därpå, på onsdagen, skulle det finnas utrymme för ”diskning av stora grytor”, så först då skulle min energibudget vara i balans igen.

Vid ett tillfälle ville min samtalskontakt boka om en tid med väldigt kort varsel. Vi skulle ha träffats på fredagen, men klockan nio på torsdagsmorgonen hörde hon av sig och undrade om jag kunde komma klockan elva samma dag. Även den dagen hade jag planerat att laga mat, men eftersom det inte tar särskilt mycket energi för mig att träffa samtalskontakten så kunde jag träffa henne först och laga mat efteråt. Det hela innebar ingen oväntad energiutgift och därför blev jag inte ett dugg stressad när samtalskontakten ville boka om tiden.

Andra tillfällen då jag inte blir särskilt stressad av att behöva planera om är när den oväntade energiutgiften uppkommer före en dag som jag inte har några särskilda planer för. Om jag t.ex. inte orkar laga mat på tisdagen men inte har någonting inbokat på onsdagen, ja, då kan jag laga mat på onsdagen istället. Undantaget är om onsdagen är en inplanerad vilodag, för mina vilodagar ruckar jag aldrig på. Dessa dagar är som ett visst datum i månaden är för den som lever på försörjningsstöd, d.v.s. det är då jag får påfyllning på energikontot så att jag har råd med nya aktiviteter och sysslor. Om en person får sitt försörjningsstöd utbetalat några dagar senare än vanligt hinner personens pengar förmodligen ta slut helt, något som kan få väldigt jobbiga konsekvenser. Samma sak är det för mig med energi, så därför har jag slutat att vara flexibel när det gäller mina vilodagar.

Asperger och förändringar

Om man har Aspergers syndrom kan man, på olika sätt och i olika grad, vara känslig för förändringar. Exempelvis kanske någon blir väldigt stressad när hen blir sjuk och måste ändra sina planer, eller när hen får veta att dagens personalmöte kommer att äga rum klockan tre istället för klockan elva. Kanske tycker någon annan att det känns jättejobbigt när vännen möblerat om i sin lägenhet, medan en tredje person blir chockad när det visar sig vara soppa istället för risotto i skolmatsalen.

Det behöver dock inte vara så att man inte vill stanna hemma när man är sjuk, att man tycker att det – rent praktiskt – är en dålig idé att flytta personalmötet till eftermiddagen, att man tycker att vännens möbler stod bättre förut, eller att man inte gillar soppa. Kaoset i huvudet kan t.ex. orsakas av att man – för att vara säker på att energin räcker – noga måste planera sin vardag, något som kan göra att hela veckans planering faller som ett korthus om man är sjuk i två dagar. Det kan också handla om att man tycker att personalmöten tar betydligt mindre energi på förmiddagen än på eftermiddagen och att man därför undrar hur i hela friden man ska orka gå på möte klockan tre. Kanske får man svårt att orientera sig när möblerna inte står som de brukar hemma hos vännen, fastän man egentligen tycker att hen har gjort jättefint. Och soppa kan smaka bra, men för den som mår bäst av att i god tid veta vad hen ska äta kan det kännas obehagligt när matsedeln ändras utan förvarning.

Som barn tyckte jag att det var riktigt obehagligt när någon jag kände hade förändrat sitt utseende. En gång hade en av förskollärarna satt upp sitt långa hår i knut och jag gick inte nära henne förrän hon hade släppt ut håret igen. En annan gång skaffade min mamma nya glasögon och jag tyckte att de fick henne att se ut som en helt annan person, så jag insåg att jag skulle behöva rymma hemifrån. Det kändes visserligen sorgligt, men när mamma inte längre såg ut som mamma så kunde jag omöjligt bo kvar. När jag var ute och lekte i trädgården passade jag därför på att pipa iväg genom häcken och springa hem till farmor och farfar några kvarter bort. Där fick jag dock inte stanna, utan jag var tvungen att gå hem igen och vänja mig vid mammas nya utseende.

Nu i vuxen ålder är jag framför allt känslig för rumsliga förändringar, d.v.s. förändringar som innebär att ett rum eller en plats inte – rent strukturellt – ser ut som förut. Jag har inte ont av att ett rum blir ommålat, och nya möbler är oftast bara trevligt, men jag blir nervös om de nya möblerna inte står på samma plats som de gamla eller om soffan har bytt plats med bokhyllan. Jag gillar inte heller att behöva vara i t.ex. klassrum eller arbetsrum där jag vanligtvis inte vistas.

När jag pluggade på folkhögskola hände det att vi tillfälligtvis höll till i klassrum där vi inte brukade vara, och då fick jag ofta overklighetskänslor. Om klassrummet var annorlunda möblerat mot de klassrum jag vanligtvis vistades i, men samtidigt hade utsikt mot exakt samma del av gatan eller gården, så blev jag nervös. Det kändes som att sitta på en totalt okänd plats och blicka ut mot en väldigt välbekant, något som blev konstigt för mig.

När det sker en rumslig förändring så påverkas jag väldigt starkt av den. Om en vän har möblerat om sin lägenhet är det inte bara lägenheten som känns annorlunda, utan alla platser (med undantag för sådana som flyttar på sig, t.ex. bussar) känns annorlunda. Det känns annorlunda att vara hemma, annorlunda att vara i stallet, annorlunda att handla på ICA o.s.v. En ommöblering av ett rum på en plats gör att hela världen känns på ett annat sätt än innan. Så småningom övergår känslan från ”annorlunda” till ”som vanligt”, men så fort det sker en rumslig förändring någon annanstans så känns hela världen annorlunda igen.

Däremot har jag – under förutsättning att det är frivilligt – inga problem med att flytta. För många är det en större omställning att flytta till en helt ny bostad än att göra förändringar i den man redan har, men för mig är det tvärtom. En flytt innebär en ny lägenhet i ett nytt hus i ett nytt område och är, för mig, ingen förändring utan en nystart. En ommöblering innebär däremot att ingenting känns nytt utan bara annorlunda. Den känslan tycker jag inte alls om, så därför säger jag nej till annorlunda men ja till nystart. 🙂