Att underlätta skolidrotten

När jag gick i grundskolan var idrottslektionerna min stora skräck. Jag hade ingenting emot att röra på mig – tvärtom – men många av övningarna var alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Mina svårigheter med motorik, koordination och att tolka synintryck gjorde att jag fruktade bollspel och redskapsgymnastik. I efterhand har jag förstått att det hade kunnat vara annorlunda, om jag haft en diagnos och fått mer förståelse från de vuxna. Det går att göra det både lättare, roligare och mer utvecklande för ett barn med motoriska svårigheter och syntolkningssvårigheter att delta i skolidrotten. Här kommer några tips:

* Låt aldrig eleverna sköta lagindelningen när det är dags för lagsport. Aldrig någonsin. Det är vanligt förekommande att personer som inte är så bra på t.ex. fotboll, alltid blir valda sist när det är dags för just fotboll. Sådant kan vara förödande för en persons självförtroende. ”Jag är så dålig att ingen vill ha mig i sitt lag.”

* Bestäm i förväg vilket lag den aktuella eleven ska vara i. Det finns s.k. ”vinnarskallar” som tar alla tävlingar på blodigt allvar, även när det rör sig om en fotbollsmatch på skolidrotten. En del sådana personer kan bli arga och otrevliga om de anser att någon ”sinkar” laget. Om det finns flera sådana personer i en klass, se till att inte alla dessa hamnar i samma lag som den aktuella eleven.

* Förklara alltid reglerna. Det kan vara lätt att tänka: ”Den här leken brukar de ju leka på rasterna, så då behöver jag inte förklara reglerna”. Förklara reglerna ändå. Alla barn i klassen kanske inte brukar vara med i leken på rasterna, och det kan vara väldigt jobbigt att känna sig utpekad. En elev som har svårt med t.ex. motorik, socialt samspel och/eller att tolka synintryck har kanske inte vågat delta i leken, eller ens uppfattat vad den går ut på. Jag minns fortfarande idrottslektionen då vi skulle spela bollspelet ”King” och läraren undrade om det var någon som inte hade spelat ”King” tidigare. Jag var tvungen att räcka upp handen inför alla i klassen, vilket var väldigt jobbigt. Tack och lov var det någon mer som inte hade varit med och spelat ”King” på rasterna, så jag slapp stå där och känna att läraren förklarade reglerna enbart för mig, medan alla andra väntade på att få komma igång.

* Se det som positivt om eleven säger ifrån. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, behöver inte betyda att eleven har dåligt självförtroende. Det kan lika gärna betyda att eleven känner sina egna styrkor och begränsningar så väl att hen vet vad hen är redo för och inte. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, kan därför innebära att övningen i fråga är för svår i förhållande till elevens begåvningsprofil. Att inse sina begränsningar – och att våga erkänna dem – är en styrka!

* Tvinga aldrig eleven till det som är för svårt. ”Det är bra att utmana sig själv” och liknande argument, håller inte här. För en person som har svårt att lära sig bokstäverna blir det inte en utmaning att läsa en kapitelbok. Det blir en katastrof. När det kommer till idrottsövningar som ställer krav på bl.a. motorik och koordination, kan det dessutom vara farligt att utsätta sig för sådant som man inte är redo för. Man kan skada sig. När jag red på ridskola var personalen där oftast mycket noga med att vi barn skulle rida hästar som vi klarade av, inte hoppa högre hinder än vi hade balans för etc. Jag önskar att samma säkerhetstänk hade funnits under skolidrotten.

* Anpassa kraven efter elevens förutsättningar. Man kan kräva någonting av alla, men man kan inte kräva samma sak av alla. Om eleven i fråga upprepade gånger river höjdhoppsribban på en viss höjd, kräv inte att eleven ska hoppa igen och igen på samma höjd tills hen inte längre river. Kräv istället att eleven hoppar en gång till på lägre höjd, så att hen i alla fall kommer över.

* Prata med eleverna om människors olikheter. Förklara att alla människor är bra på saker, men att alla är bra på olika saker. Eleverna vet säkert redan att alla är olika bra på att läsa och räkna, men för en del av dem kan det kännas självklart att alla kan hoppa högt, springa fort, göra kullerbyttor etc. Det har att göra med motoriska aktiviteter – enligt normen – förväntas vara lättare än mentala aktiviteter. Därför kan det vara extra viktigt att just på idrottslektionerna prata om att människors förutsättningar ser olika ut.

Stall och socialt samspel

I skolan tyckte jag att många sociala situationer var jobbiga. Jag såg ofta inte vad som hände i rastlekarna, något som gjorde det svårt för mig att delta. Att jag inte såg vad som hände ledde till att jag misstolkade olika situationer och att jag ofta gjorde fel på gymnastiken. Det var inte roligt att umgås med de andra barnen när de blev irriterade över att jag sprang åt fel håll, eller när jag inte visste vilken situation jag befann mig i. Även om jag hade lärt mig att ”När A händer så ska jag göra B”, så var den ständiga frågan: ”Händer A nu?” Både på rasterna och på gymnastiken var det för mycket på gång samtidigt för att jag riktigt skulle kunna uppfatta vad det egentligen var som hände.

På ridskolan behövde jag aldrig vara orolig, för där lekte vi inga lekar och spelade inga bollspel. Inte heller behövde jag springa så fort jag kunde och ändå alltid komma sist, för det var ju hästen som skulle springa och inte jag. På ridskolan var det roligt att umgås, för där fick jag umgås på ett sätt som passade min begåvningsprofil och mitt sätt att fungera. Eftersom man inte fick springa och tjoa i stallet, tog vi det alltid lugnt. Ofta diskuterade vi hur ridlektionen hade gått och vilka hästar vi ville rida nästa gång, eller så satt vi i cafeterian och pratade, tillsammans med våra föräldrar.

När jag var tio år bytte jag ridskola. Jag började också åka på ridläger på sommarloven. På den nya ridskolan blev jag snart en del av ”stallgänget”, en liten grupp tjejer som allt som oftast hängde i stallet och pysslade med sina sköthästar. Eftersom vi hade hästarna gemensamt började vi även prata om annat, men det var också vad vi gjorde. Vi ägnade oss åt hästarna och pratade. Vi sprang inte, ropade inte, och framför allt ägnade vi oss inte åt smink.

Detta med smink hade nämligen blivit ett orosmoment i skolan. Mina klasskompisar hade börjat använda bl.a. mascara och läppglans, men jag kunde inte måla mascara utan att peta mig i ögonen med borsten, eller ta på läppglans utan att det blev kletigt runt hela munnen. Att jag inte klarade av att sminka mig vågade jag inte berätta ens för min dåvarande bästis i klassen, utan istället hittade jag på att jag inte fick sminka mig för mina föräldrar. När min bästis frågade om jag tyckte att hon skulle ha sminket så eller så, valde jag ett alternativ på måfå. Oftast hade jag svårt att se skillnad på alternativ A eller B, och kunde därför inte avgöra vilket av dem jag tyckte bäst om.

Också på ridlägren var det förstås mycket fokus på hästar, och även på kvällarna när vi hade fritid handlade samtalen ofta om hästar. Men, vi gjorde annat också, som t.ex. att spela sällskapsspel och lyssna på musik. Detta var sådant som jag klarade av och tyckte om, vilket gjorde att jag kunde ha roligt istället för att oroa mig. Någon gång hade vi lekar, men vid det laget hade de svaga sidorna i min begåvningsprofil utvecklats så pass mycket att jag – åtminstone hjälpligt – kunde delta. Det enda som gjorde att jag fick lite ont i magen var när mina lägerkompisar ville spela kort. Jag tyckte att det blev rörigt med olika mönster i rött och svart och hade svårt att förstå strategierna, men gjorde så gott jag kunde. Eftersom vi spelade individuellt var det ingen som blev irriterad om jag råkade spelade osmart, för det drabbade ju ingen annan.

Nuförtiden har jag fler saker som jag måste fördela min energi på, och jag skulle inte längre orka åka på ridläger, med allt vad det innebär. I vuxen ålder har jag enbart varit i privatstall. Eftersom man där – till skillnad från på ridskolor och ridläger – inte rider i en förutbestämd grupp, blir de sociala situationerna inte lika givna. Oftast hänger inte alla med alla, eller rider med alla, men däremot är en bra stämning i stallet att föredra. Därför är det väldigt bra om alla åtminstone kan vara trevliga mot varandra. Det ska inte vara så att man knappt vill åka till stallet, eftersom man är orolig för att träffa den eller den.

Det råder olika mentalitet i olika stall, och för mig har det alltid varit viktigt att välja ett stall där jag trivs med den mentalitet som råder. Det gör de sociala situationerna lättare. Vissa stall präglas av väldigt raka puckar (brutal ärlighet) och en attityd som jag uppfattar som hård, och eftersom jag inte tycker om sådant så har jag aktivt valt bort sådana stall.

Jag har varit i både mindre och större stall och kan av erfarenhet säga att den sociala biten inte nödvändigtvis blir lättare i ett litet stall. Jag har t.ex. varit i mindre stall där de andra varit väldigt sociala och utåtriktade. Där har jag upplevt att det funnits dolda krav på ett mer intensivt umgänge än vad jag orkat och känt mig bekväm med, vilket gjort att jag känt mig som osten som musen så glatt kastat sig över. Å andra sidan har jag varit i små stall där de andra människorna också varit introverta och försiktiga till sin natur. Då har jag trivts jättebra, eftersom alla tillåtits vara sociala på sina villkor och ingen har trängt sig på någon annan.

I ett större stall blir det – av naturliga skäl – en större spridning, och människor kommer och går på ett annat sätt. Det är ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som alla är samtidigt i ett sådant stall. Det innebär att man ofta pratar med dem som råkar vara i stallet samtidigt, och att man slipper känna att man måste göra allting tillsammans med den eller den. I större stall känner jag inte heller något krav på ständigt umgänge. Oftast är man ett gäng människor i stallet samtidigt, vilket gör att de som vill umgås kan göra det och de som inte orkar/vill kan dra sig undan, utan att det blir konstig stämning. Därför kan det vara lättare att vara social på sina egna villkor i ett stall med många människor, än i ett stall med bara några få.

”Så roligt att det kommer en jämnårig”

Något av det bästa med att vara vuxen är att jag får välja mitt umgänge själv. Ännu bättre är det att ingen längre förväntar sig att jag ska umgås med någon bara för att hen råkar vara i samma ålder. Min omgivning förstår att det som avgör huruvida jag trivs tillsammans med en jämnårig inte är det faktum att vi båda är 29 år, utan att personkemin stämmer. Min omgivning förstår också att 29-åringar kan vara väldigt olika, och att alla 29-åringar inte automatiskt älskar varandra.

Att alla jämnåriga inte trivs i varandras sällskap borde vara en självklarhet även när det gäller barn, men så är det tyvärr inte alltid. Det händer att vuxna förväntar sig att deras barn ska umgås med de jämnåriga kusinerna på släktkalasen, med grannbarnen, barnen i campingstugan bredvid eller föräldrarnas kompisars barn – allt för att de råkar vara jämnåriga. Likaså händer det att föräldrarna bjuder in gäster till barnens födelsedagskalas, utan att fråga barnen först. När gästerna sedan kommer förväntas barnen vara glada, trots att de inte valt sina egna gäster. Tänk om samma förväntningar ställdes på vuxna:

”Bert kommer klockan fyra på din 45-årsdag. Det blir väl roligt att det kommer en jämnårig!”

Att tvingas umgås med någon mot sin vilja kan vara jobbigt för alla barn, men extra jobbigt kan det vara för ett barn som fungerar annorlunda. Man kan ha utvecklats på ett annat sätt och därför känna sig mycket äldre eller yngre än sina jämnåriga. Man kan också ha en stark integritet och må väldigt dåligt om man ofrivilligt måste släppa in någon i sitt rum, eller svara på frågor från någon som man inte upplever att det finns någon personkemi med. Hur man agerar i en sådan situation är olika. En del barn kanske håller god min, medan andra försöker säga ifrån och värna om sin integritet och sin rätt att vara en individ och inte bara en ålder. Att säga ifrån kan kännas jobbigt, och det kan vara svårt att hitta ett sätt där man blir tagen på allvar av de vuxna.

När jag fyllde år kom de personer jag önskade skulle komma, men några personer blev alltid bjudna oavsett om jag ville eller inte, och av dessa var vissa i ungefär samma ålder. Jag tyckte inte på något sätt illa om dessa personer, men jag kände inte att personkemin stämde, så därför ville jag inte att de skulle komma på mina kalas. Innerst inne var jag riktigt ledsen, för jag tyckte att min födelsedag var min dag, men när jag inte fick välja mina gäster själv så kändes det istället som om dagen tillhörde de vuxna och att min uppgift var att tillfredsställa dem.

En födelsedag, när jag var kanske fyra eller fem år, försökte jag komma undan de ofrivilliga gästerna. Jag visste att jag inte kunde säga att jag inte ville umgås, för det hade varit taskigt när de trots allt var mina gäster, och jag visste att jag inte bara kunde gå och gömma mig i mitt rum för då hade mina föräldrar förmodligen blivit arga. Istället utropade jag ”Åh, herregud, jag har ju glömt tvätten!” och försvann därefter nerför trappan och ut till tvättvindan i trädgården.

Att ett litet barn säger sådant som oftast bara vuxna säger, kan låta roligt, men jag tycker att man bör låta bli att skratta så länge barnet är inom hörhåll, och framför allt innan man tagit reda på varför barnet sagt som hen gjort. Barn som intellektuellt och/eller känslomässigt är mognare än vad de ”borde” kan ha ett brådmoget sätt att uttrycka sig. Likaså kan barn som föredrar att umgås med vuxna snappa upp vissa fraser och beteenden, och sedan använda dessa för att de faktiskt vill kommunicera något. När man vill kommunicera något kan det kännas bedrövligt om någon reagerar med att skratta och tycka att man är ”rolig” eller ”gullig”, så därför bör man ta barnen på allvar. De flesta människor försvinner inte iväg så fort gästerna kommer om det inte finns en anledning. Detta gäller även barn.

Många barn som fungerar annorlunda utsätts för stress och press i en mängd olika situationer. Jag tycker därför att födelsedagar, examensdagar och andra situationer där barnet är huvudperson, bör vara en fristad från all stress och press. Låt dessa dagar få kretsa kring barnet, på barnets villkor. Låt barnet få bjuda de personer som barnet vill ska komma, och respektera barnets önskan. Barn är också individer och de har rätt till sin integritet, inte minst när de fyller år eller tar examen. Dessa dagar tillhör barnen, inte föräldrarna eller andra vuxna.

Att hjälpa ljudkänsliga barn

Om man som tonåring eller vuxen är känslig för höga ljud, har man ofta utvecklat strategier för olika situationer. Man kanske vet exakt vilka situationer man klarar av, eftersom man vet var det brukar förekomma höga ljud. Man tänker troligen också på att ta reda på hur man enklast tar sig ut ur biosalongen eller konsertlokalen, och om man går ut så förstår man att man måste tala om det för sitt eventuella sällskap. Ljudkänsliga barn tänker inte alltid på samma sätt, utan kan behöva vuxnas hjälp att hitta strategier för olika situationer. Om barnet är mycket ljudkänsligt är det inte säkert att det hjälper med öronproppar/hörselskydd, utan man kan behöva hitta andra lösningar. Här kommer några tips på hur man kan hjälpa:

Var ärlig.
Om du vet att det kommer att förekomma – eller att det kan förekomma – höga ljud i en situation, så tala om det för barnet. Om de höga ljuden kommer som en överraskning är risken stor att barnet blir ännu mer panikslaget. Att bli utsatt för höga ljud i ett sammanhang där man inte är förberedd kan upplevas som väldigt traumatiskt.

Förklara.
Berätta för barnet vilka höga ljud som kommer att förekomma i situationen. Kommer det t.ex. att spelas musik eller kommer någon att prata i mikrofon? Tala också om hur höga du tror att ljuden kommer att vara, och jämför gärna med sådana ljud som du vet att barnet klarar av. Om barnet t.ex. klarar av att gå på bio så berätta om du tror att ljudet kommer att vara högre eller lägre än på bio.

Respektera barnets gränser.
Om du har förklarat vilken typ av höga ljud som kan förekomma så kanske det i vissa fall händer att barnet säger att hen inte klarar av situationen. Respektera det. Försök inte övertala barnet till att följa med, utan visa istället att du uppskattar att barnet känner sina gränser. Att säga nej till en situation som man inte klarar av är inte att vägra, det är att ta ansvar. Ge barnet en alternativ uppgift istället. Om barnet t.ex. inte klarar av att gå på bio och se en film om vikingatiden, kan barnet få i uppgift att läsa en text om vikingatiden istället. Ingen film, teaterföreställning etc. är så unik att det inte går att lära sig samma saker på något annat sätt.

Gör en handlingsplan och ha koll på utgångarna.
Om barnet följer med på aktiviteten kan det mycket väl vara för att hen vet att hen kommer att klara av ljudnivån i just den här situationen. Det kan också vara så att hen tror att hen kommer att klara av ljudnivån, men att den ändå visar sig vara för hög. Därför är det bra att prata med barnet om vad hen ska göra om hen inte klarar av ljudnivån, utan måste gå ifrån aktiviteten. Ska hen t.ex. säga till någon vuxen? I så fall vem? Ska barnet vänta en bit bort (t.ex. utanför lokalen) och i så fall var? Hur kommer barnet bäst ifrån aktiviteten? Om aktiviteten hålls inomhus, ta reda på var barnet kan gå ut och se till att barnet hittar utgången. Om aktiviteten hålls utomhus, visa barnet hur hen enklast möjligt tar sig ifrån aktiviteten. Det bästa är förstås om en vuxen kan hålla sig intill barnet, och följa med barnet om hen behöver lämna aktiviteten, men ibland är det kanske inte möjligt. I sådana situationer kan strategier vara bra att ha.

Om de höga ljuden kommer oförutsett:
En gång när jag var liten skulle jag äta pannkakor hos farmor och farfar. Jag satt vid köksbordet medan farmor stod med ryggen mot mig och gräddade pannkakor. Spisfläkten var igång och farfar var i ett annat rum. Plötsligt började det borra någonstans i huset och det lät högt. Obehaget jag kände gjorde att min flyktinstinkt genast satte in. När farmor vände sig om var jag borta, och jag fanns ingenstans i lägenheten. Däremot såg farmor, när hon tittade ut genom vardagsrumsfönstret, att jag befann mig på andra sidan gatan. Det slutade med att farmor kom ut med pannkakorna i en burk, så att jag fick ta med mig dem hem. Hon hade även med sig mina skor, eftersom jag hade flytt ut i bara strumporna.

Det är inte alltid man som vuxen kan förutse de höga ljuden, men barnet kommer garanterat att reagera om det blir obehagligt. När ett ljudkänsligt barn får panik kan det gå mycket fort, och det är inte säkert att barnet klarar av att tänka rationellt i stunden. Därför kan det – i synnerhet i förskolan och skolan där det kan vara många barn på få personal – vara bra att ha strategier för vad barnet ska göra när paniken lagt sig. Ska hen t.ex. gå till någon särskild plats? Har barnet mobiltelefon så att hen ska ringa eller smsa någon vuxen? I så fall vem? Beroende på förutsättningarna kanske man måste anpassa strategierna efter olika situationer.

Att fatta beslut under stress

Eftersom jag är väldigt stresskänslig, och kan må riktigt dåligt i pressade situationer, vill jag alltid skaka av mig stressen så fort som möjligt. Därför försöker jag att ta tag i stressmomentet med en gång eller, om jag inte genast kan lösa det, göra upp en plan för hur jag ska ta tag i det. Innan jag har gjort upp en sådan har jag väldigt svårt att tänka på någonting annat, eftersom stresskänsligheten gör mig så blockerad att stressmomentet upptar hela min hjärna. Detta gör att jag, innan jag fattat beslut om hur jag ska ta tag i stressmomentet, inte klarar av att fatta beslut i andra frågor.

Eftersom jag inte klarar av att fatta andra beslut under stress, väntar jag med dessa tills jag gjort upp en plan för stressmomentet. Om jag inte vet vad jag ska handla till middag så väntar jag med att gå och handla tills dess att jag skrivit ner planen för stressmomentet i punktform. Om jag inte har bestämt mig för vilken runda jag ska promenera så väntar jag med att promenera o.s.v. Detta – att vänta – är ju också en form av beslut, men det är ett beslut som tagits innan stressmomentet dykt upp. När det dyker upp ett stressmoment är det således väl inpräntat i mig hur jag ska agera när det gäller andra saker, ungefär som det är väl inpräntat i de flesta människor att man ska ringa 112 om huset börjar brinna.

Även om jag, när jag är stressad, kan undvika att fatta beslut som enbart rör mig själv, så kan det hända att andra människor ber mig att fatta beslut. Det kan t.ex. handla om vilken slags mat jag är sugen på när vi ska ut och äta. I sådana lägen brukar jag svara någonting i stil med: ”Jag kan tänka mig att gå vart som helst, så länge där finns något vegetariskt.” På så vis bollar jag över beslutet till den andra personen, som då oftast kommer med ett förslag. När förslaget kommer säger jag alltid ja, för jag vet att vänner och familj inte skulle föreslå något ställe som jag inte tycker om.

Då och då händer det dock att jag helt missar att någon försöker få mig att fatta ett beslut, men att personen i fråga inte förstår att jag missar. Det händer nämligen att jag svarar någonting som tolkas som att jag har hört vad som sagts, när jag i själva verket bara hört att någonting sagts. Det är ungefär som det kan vara när man försöker få en mycket yrvaken person att fatta ett beslut:

”Kan jag ta en hundring ur din plånbok?”
”Mmmm… visst…”
”Tack!”

Senare samma dag:
”Har du tagit pengar ur min plånbok?”

Om man vet att någon känner sig stressad, och att personen har svårt att fatta beslut under stress, kan man försöka underlätta beslutsfattandet genom att hjälpa till lite på traven. Om man ska gå ut och äta kan man, istället för att fråga vart personen vill gå eller vilken mat hen är sugen på, säga: ”Jag tänkte att vi kunde gå till…” följt av namnet på en restaurang som man vet att personen i fråga tycker om. Frågor som kan vänta till senare är det ofta bra att vänta med, så att personen får en chans att svara när hen inte längre är ”yrvaken”.  🙂