Låtsaskompisar och dagdrömmar

Om man inte fungerar enligt normen är det vanligt att man har en ojämn utveckling. Man kan t.ex. vara tidigt utvecklad intellektuellt och emotionellt, medan man på det motoriska planet ligger långt efter sina jämnåriga. Det kan också vara på något helt annat sätt, eftersom olika individer utvecklas olika.

Hos barn kan den ojämna utvecklingen innebära att man har svårt att hitta kompisar, även om man vill ha kompisar. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att man har svårt att få kontakt med andra barn, utan svårigheten kan ligga i att klara av olika sociala situationer eller att hitta andra barn som man trivs tillsammans med.

Om man är sex år och ligger på en åttaårings intellektuella och/eller emotionella nivå, men har motoriska färdigheter som motsvarar en fyraåring, kan det vara svårt att etablera givande kompisrelationer på förskolan, på fritidsaktiviteten eller hemma i grannskapet. Så många andra sammanhang att hitta kompisar i har, vanligen inte, yngre barn. Dessutom har barn inte samma möjligheter som vuxna att etablera kontakt med personer som tillhör en annan åldersgrupp än de själva. Detta finns det flera anledningar till:

* Förskoleklasser och skolklasser är indelade efter ålder.

* Lag och grupper hos idrottsklubbar och andra föreningar är också ofta indelade efter ålder.

* Många vuxna förväntar sig att barn ska umgås med jämnåriga (”Så roligt att det kommer en jämnårig på kalaset”) och andra jämnåriga förväntar sig ofta detsamma.

* Den fysiska utvecklingen (d.v.s. den utseendemässiga skillnaden) mellan exempelvis en sexåring och en åttaåring, kan vara stor. Detta innebär att åttaåringen, redan när hen ser sexåringen, kan agera avvisande eftersom hen ser ett ”småbarn”. Därför kan det vara väldigt svårt för sexåringen att få en chans, samtidigt som man naturligtvis inte bör tvinga åttaåringen att umgås med någon mot hens vilja.

Att inte hitta någon kompis som är på samma nivå, kan göra att barnet känner sig mycket ensamt. Kanske dyker det upp låtsaskompisar, d.v.s. osynliga personer som barnet själv skapat med hjälp av sin fantasi. Kanske dyker det t.o.m. upp en låtsaskompis som är exakt som barnet själv, någon som barnet både kan leka med och prata med på sin egen nivå. Då tycker jag att man som förälder ska vara riktigt glad, för då har barnet gjort vad hen kan för att på egen hand råda bot på sin ofrivilliga ensamhet. Jag tycker inte att man ska försöka få barnet att strunta i låtsaskompisen och leka med sina jämnåriga istället, för om barnet inte tidigare har fått ut någonting av att leka med sina jämnåriga så kommer hen inte att få ut mer av det bara för att de vuxna vill det. Låtsaskompisen, däremot, ger ju barnet något.

Om man har en utveckling som skiljer sig mycket från majoriteten av ens jämnåriga, kan känslan av ensamhet sitta i länge. Därför är det viktigt att ha strategier för att hantera den. När barnet kommer upp i tonåren är strategierna kanske inte längre i form av låtsaskompisar, utan då kan det handla om annat, t.ex. dagdrömmar. En femtonåring som känner en stark längtan efter en livskamrat, måste tillåtas ha ett sätt att hantera smärtan över att det som femtonåring är mycket svårt att hitta en sådan. De flesta femtonåringar vill dejta och kolla på ”snyggingar”, inte hitta den rätta att dela sitt liv med. Den femtonåring som bär på en så stark längtan kanske dras till äldre personer, som i sin tur vill ha någon i sin egen ålder och livssituation. Ett sätt att hantera den sorg och smärta som detta medför, kan vara att dagdrömma, att fantisera om det liv man ännu inte kan få.

Själv hade jag under många år en känsla av att leva som fel ålder, ungefär på samma sätt som det finns människor som känner att de lever som fel kön. Å ena sidan kände jag att jag var mycket äldre än min egentliga ålder, å andra sidan kände jag mig mycket yngre. Först när jag hade fyllt 25 kände jag mig mer bekväm med min ålder, eftersom jag inte längre blev dömd efter den på samma sätt som när jag var yngre. Plötsligt fick jag chansen att lära känna människor som var 35, men också människor som var 20. Ju äldre man blir, desto mindre åldersfixerade blir människor i ens omgivning, men för ett barn kan detta vara föga tröstande. Låt därför barnen leka med sina låtsaskompisar och ha sina dagdrömmar, för dessa inger hopp!

Berätta om funktionsnedsättningen för vänner

Att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och/eller syntolkningssvårigheter, innebär att ha en funktionsnedsättning som inte syns utanpå. Det innebär i sin tur att man har ett val som personer med synliga funktionsnedsättningar inte har. Man kan själv välja vilka människor som ska få veta att man har en funktionsnedsättning. Om man träffar någon som man inte vill berätta för kan man helt enkelt låta bli, för i ett sammanhang där funktionsnedsättningen inte utgör något funktionshinder är det troligt att den inte märks överhuvudtaget.

Själv rekommenderar jag att man berättar om sin funktionsnedsättning i situationer där man är i behov av stöd eller anpassning i någon form. Jag rekommenderar också att man berättar för nya vänner som man trivs tillsammans med och gärna vill ha kvar i sitt liv. Anledningen till att jag tycker att man ska berätta är att man då slipper missförstånd och trassel när vännen vill ha med en på en aktivitet som, p.g.a. funktionsnedsättningen, är svår eller jobbig. Man kan alltid dra vita lögner, men om man gör det för ofta är risken stor att vännen tolkar det som att man inte vill umgås alls, varpå man kanske förlorar sin vän. Dessutom ska det ju vara roligt att träffa vännerna och umgänget ska inte föregås av en massa förväntansångest av det här slaget:

”Johan är ju så spontan. Tänk om han vill att vi ska dra iväg på fest, nu när det inte blev av sist. Jag kan inte gärna låtsas ha huvudvärk igen…”

För att slippa oroa sig för att Johan plötsligt ska vilja ha med en på fest, kan det vara bra att – första gången en sådan situation uppstår – berätta för Johan att man behöver få veta om festen i förväg så att man kan förbereda sig, eller att man inte tycker om att umgås i grupp överhuvudtaget. Om Johan vet hur man fungerar så kan man ju fokusera på att hitta på andra saker tillsammans, och Johan kan gå på fest med någon annan.

När man är tveksam till att berätta om sin funktionsnedsättning för en ny vän, är det ofta för att man är rädd att skrämma bort personen. Det är vanligt att man oroar sig för att personen ska tycka att man är konstig, och dra öronen åt sig. Sådant händer tyvärr också, men då är ju personen faktiskt inte rätt vän för en. I rätt sällskap blir man accepterad och omtyckt för den man är, även om man kanske bråkar ibland. Och att få veta att någon har en funktions-nedsättning borde ju egentligen inte vara konstigare än att få veta att personen t.ex. är vegetarian eller allergiker.

Jag har, och har alltid haft, katt. En av mina närmaste vänner är däremot kraftigt allergisk mot just katter. Detta berättade hon tidigt i vår relation, så därför har vi alltid träffats på stan eller hemma hos henne. Eftersom jag vet om min väns allergi så bjuder jag aldrig hem henne, och därför slipper hon oroa sig för vad hon ska säga nästa gång hon blir hembjuden till mig. Om hon däremot hade valt att inte berätta om sin allergi så hade jag förstås undrat varför hon aldrig velat komma hem till mig. Jag hade fattat vinken om hon kommit med vita lögner, men jag hade antagligen inte tänkt: ”Hon är kanske allergisk mot katter”. Snarare hade jag börjat oroa mig för om jag på något sätt gjorde henne obekväm, så att hon därför alltid ville ses på stan eller hemma hos henne. Med andra ord hade situationen blivit mycket konstigare för båda parter om min vän inte hade berättat om sin kattallergi.

Träffa nya vänner på internet

Många människor uppskattar att ha olika slags vänskapsrelationer. Man kan t.ex. tycka om att föra djupa samtal över en kopp te med någon som man träffar ofta, och samtidigt uppskatta ytligare bekantskaper som man bara träffar ibland, kanske i samband med någon aktivitet. Många – men inte alla – personer med autismspektrumtillstånd får inte ut särskilt mycket av ytliga relationer. Det är vanligt att man tycker att sådana relationer känns meningslösa och t.o.m. energikrävande. Detta är dock inte samma sak som att man inte tycker om att umgås med andra människor, tvärtom. Det är väldigt vanligt att personer med autismspektrumtillstånd strävar efter att utveckla djupa och varma relationer där det finns en stark samhörighet bortom all ytlighet.

Att etablera djupa vänskapsrelationer i vuxen ålder är dock inte alltid helt lätt. Det kan ibland kännas som om ”alla andra” är upptagna med sitt, det de redan har. Man kan alltid träffa nya människor på arbetsplatser, i föreningar och i andra sammanhang där man rör sig, men vi är nog många som har upplevt att dessa relationer ofta stannar på ett ytligt plan. Många personer med autismspektrumtillstånd är dessutom introverta och/eller högkänsliga, och vi kan ibland uppleva att andra människor inte förstår vår känslighet och vårt djup.

Därför tänkte jag idag tipsa om en webbsajt vid namn Blygmodig. Det är en sajt som riktar sig till människor som definierar sig som just introverta, högkänsliga och/eller blyga. På sajten har man möjlighet att komma i kontakt med likasinnade, som också söker vänskap eller en partner. Djup vänskap utvecklas sällan över en natt, utan det tar ofta tid, men genom att skriva ett inlägg på sajten kan man hitta andra människor som söker samma sak.

Det finns fler sajter som riktar sig till personer som vill hitta nya vänner, oavsett om man är introvert och högkänslig eller inte. Här kommer några tips. För att besöka en webbplats, klicka på dess namn.

Bunko: Här är det en ganska bra spridning på inläggen, d.v.s. olika människor söker olika slags vänskap. Man kan också sortera inläggen efter ort. Om någon svarar på ens inlägg så kommer meddelandet till ens mejl. Man behöver alltså inte logga in på sajten för att se sina svar.

Aktivitetssidan: Aktivitetssidan riktar sig i första hand till människor som vill hitta vänner med liknande intressen, eller som vill träffa folk att gå på olika aktiviteter med. Man måste dock inte efterfråga ”aktivitetskompisar”, utan det går jättebra att skriva att man t.ex. vill ha kontakt med människor som också uppskattar djupa diskussioner. Och det brukar gå att få svar också. 😉

Tjejkompis.se: Tjejkompis är, som det låter, en sajt för tjejer som vill hitta nya tjejvänner. För den som tycker att det är viktigt med ålder, så verkar majoriteten här vara mellan 18 och 25.

Bryt-Ensamheten.se: Detta är en sajt för människor som har få, eller inga, nära vänner. Det går också bra att söka efter en partner här.

Tyvärr finns det en del människor som inte är dem de utger sig för att vara. Därför ska man såklart alltid träffa sina nyfunna vänner på offentlig plats första gången. Det finns också en hel massa människor som är dem de utger sig för att vara, och på internet har man chansen att få kontakt med människor som man kanske aldrig hade träffat annars! 🙂 Även om man bor i samma stad så är det ju inte säkert att man har några gemensamma bekanta eller andra sammanhang där ens vägar skulle kunna korsas.

Det går att visa intresse utan kroppsspråk

Många personer med autismspektrumtillstånd och/eller syntolkningssvårigheter har svårt att avläsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det kan t.ex. vara så att man uppfattar gester som osammanhängande viftningar, att man har svårt att förstå vad en viss blick betyder, och/eller att man överhuvudtaget inte ser ansiktsuttryck.

För oss som har svårt att avläsa kroppsspråk kan kommunikationen med andra människor bli svårare. Någonting som kan vara särskilt klurigt är att förstå vad andra människor vill. På samma sätt kan det vara lurigt för andra människor att förstå vad vi vill. Om vi inte förstår – eller inte ens uppfattar – de signaler som andra människor sänder ut, kanske vi känner oss osäkra på vilken typ av relation folk i vår omgivning vill ha med oss. När vi blir förälskade kan vi t.ex. känna oss väldigt osäkra på huruvida förälskelsen är besvarad eller inte, eftersom vi inte alltid vet om vederbörande har sänt ut signaler av den sort som vi inte uppfattar. Den andra parten kan, å sin sida, felaktigt tro att vi inte är intresserade, om hen inte har fått någon respons på de signaler hen sänt ut.

Om man inte vet att personen man är intresserad av har svårt att avläsa kroppsspråk och ansiktsuttryck, känns det kanske långsökt att tänka att personen kan vara intresserad även om man inte har fått någon som helst respons på de signaler man sänt ut. Det är förståeligt. Om man däremot vet om personens svårigheter, kanske det istället känns svårt att veta hur man ska visa sitt intresse. Hur kan man göra det på ett sätt som personen uppfattar? Här kommer några förslag:

Ta initiativ till att umgås
Att söka kontakt och att upprätthålla den är självklart bådas sak, men en person som har svårt att avläsa kroppsspråk och ansiktsuttryck kan ibland vara lite avvaktande. Det beror ofta på att personen känner sig osäker på om den hen tycker om har sänt ut några signaler, och i så fall vilka. Om hen då tar fel initiativ i förhållande till de signaler hen fått (men inte uppfattat) så kan det i värsta fall bli väldigt dumt, och det vill hen antagligen undvika. Därför kan det vara bra att föreslå att ni ska hitta på någonting på tu man hand, som t.ex. fika, äta middag, gå på bio, eller något annat som båda gillar. Då förstår personen att den hen är förälskad i vill umgås, och inte bara ser hen som en arbetskamrat, en granne, en kompis kompis etc.

Ge verbala komplimanger
Att få höra fina saker värmer, och hjälper personen att förstå att hen är omtyckt som mer än vän. Att säga det man vill säga med ord, istället för med en blick eller med kroppsspråk, gör att budskapet når fram. Om känslorna är besvarade är chansen stor att personen i fråga säger något fint tillbaka, när hen börjar få klart för sig vilken relation den andra parten vill ha.

Ge beröring
Om man är säker på att personen som har svårt att visa kroppsspråk är intresserad tillbaka, kan man visa hur man känner genom beröring. Man kan t.ex. ge personen en extra lång bamsekram när man skiljs åt. Sådana signaler är ofta tydliga även för den som har svårt att avläsa det rent visuella kroppsspråket.

Berätta hur man känner
Ett sätt – som många som har svårt att avläsa kroppsspråk uppskattar – är att berätta precis hur man känner. Man kan välja ut ett tillfälle och en plats som känns bra, och helt enkelt berätta att man är förälskad i personen. En del människor skulle nog tycka att det kändes alltför direkt, och kanske rent av bli obekväma, men för många av oss som har svårt att avläsa kroppsspråk kan det istället vara precis tvärtom. När någon har berättat om sina känslor så vet vi var vi har vederbörande, och slipper gå omkring och gissa.

En sak som är bra att tänka på är att det faktum att en person inte förstår de signaler man sänder ut för att flirta, inte är samma sak som att personen i fråga inte kommer att ge någonting tillbaka om man väl blir tillsammans. Många av oss som har svårt att avläsa kroppsspråk har mycket lättare att ta initiativ när vi vet var vi har den andra personen. Därför kan en person som har svårt att avläsa kroppsspråk vara väldigt kärleksfull, kramig och initiativrik i sitt förhållande, eftersom personen då inte behöver känna sig osäker på vilken slags relation den andre vill ha. Personen vet att kärleken är besvarad, och då behöver hen inte längre fundera över den eviga frågan: ”Undrar vad hen egentligen tycker om mig?”

Personkänsliga barn

Precis som vuxna kan vara personkänsliga, så kan barn också vara det. Själv har jag varit personkänslig så länge jag kan minnas, men det är först i vuxen ålder som jag lärt mig att sätta ord på det.

Fram tills jag var sju, åtta år hände det att jag reagerade med rädsla när jag träffade människor som jag var extra känslig för. Vissa människor gav mig en sådan dålig magkänsla att jag bokstavligen fick ilningar längst ryggraden, vilket jag tog som ett säkert tecken på att jag hade mött en häxa eller en farbrorhäxa, beroende på om personen i fråga var kvinna eller man. Häxorna och farbrorhäxorna var mycket onda och de hade bara en enda sak i kikaren, nämligen att tillfångata barn.

Att barn som är personkänsliga misstar människor för att vara elaka, tror jag är ganska vanligt. Det är nog inte så många yngre barn som säger: ”Nu när jag gick hem från skolan så kände jag av min personkänslighet igen. Jag mötte en tant som gav mig dåliga vibbar, men jag hjälpte henne ändå att öppna porten när hon bad om det.” Däremot finns det nog en hel del personkänsliga barn som säger: ”Jag mötte en elak tant på vägen hem från skolan, så jag sprang.”

Att ett barn berättar att hen mött en elak tant som hen känt sig tvungen att springa ifrån, kan förstås skapa stor oro hos föräldrar och andra vuxna. Därför är det viktigt att fråga vad den ”elaka tanten” har gjort. På så vis kan man som vuxen avgöra om det handlar om barnets personkänslighet eller om man faktiskt bör kontakta polisen. Den gången jag panikslaget berättade att jag blivit jagad på vägen hem från skolan, visade det sig t.ex. att det rörde sig om en äldre dam med rullator. Det visade sig också att jag inte hade sett att hon jagade mig, utan när jag sprungit ifrån henne (vilket jag gjort eftersom jag varit övertygad om att hon var en häxa som försökte locka mig till sig) hade jag bara tagit för givet att hon sprungit efter. I själva verket ville hon antagligen bara ha hjälp att ta sig själv och rullatorn uppför backen.

Tecken på att ett barn är personkänsligt kan t.ex. vara att barnet:

* blir rädd för vissa människor till synes utan anledning.

* plötsligt vill stå extra nära en trygg vuxen i t.ex. kön på ICA eller på apoteket, så att inte ”tanten/farbrorn tar mig”.

* blir spänd/orolig när hen närmar sig ett visst hus, eftersom det är ”huset där hon den otäcka bor”, utan att kunna redogöra för vad som är otäckt med personen i fråga.

* inte vill träffa en viss släkting, bekant, granne eller lekkamrat, trots att personen i fråga inte har gjort något fel

* vägrar att ta emot hjälp av viss personal på förskolan, t.ex. vid påklädning eller i matsituationer.

Om man som vuxen märker att ett barn verkar vara personkänsligt, kan det vara bra att prata med barnet om det. Först och främst är det viktigt att barnet förstår att det är okej att inte trivas i alla människors sällskap och att man har rätt att välja sitt eget umgänge. Man måste t.ex. inte leka med ett visst barn bara för att man bor grannar, utan man har rätt att säga nej. Däremot får man inte vara elak mot grannen, utan måste behandla alla människor med respekt, även sådana som man inte trivs tillsammans med.

Som sagt kan vissa barn tro att deras personkänslighet handlar om att andra människor är elaka, något som kan vara både obehagligt och energikrävande. Därför är det bra om de vuxna förklarar för barnet att det kan kännas obehagligt i kroppen när man träffar vissa människor, men att det inte automatiskt betyder att dessa människor är elaka eller på något sätt farliga. Man kan förklara för barnet att ”de otäcka” människorna förmodligen är snälla, men att det faktum att de känns otäcka kan betyda att man inte skulle ha så roligt tillsammans. Förklara att barnets känslor beror på att hen är extra bra på att se vilka andra människor är, och att detta inte är något farligt. Det kan också vara bra att berätta om barnets personkänslighet för andra vuxna – t.ex. förskolepersonal – som träffar barnet. Det är troligen skönt både för barnet och de vuxna om alla vet, för då behöver ingen gå runt och oroa sig över att ha gjort något fel. De vuxna som barnet har svårt för kan också ta lite extra hänsyn, t.ex. genom att inte ”dyka på” barnet utan närma sig med försiktighet.

Mitt sätt att tycka om människor – del 2

Varje gång jag träffar en ny människa är det första jag lägger märke till hur denne verkar vara som person. Jag reflekterar över vilken typ av individ jag har att göra med, och under tiden brukar jag ganska tydligt känna huruvida jag vill fortsätta träffa personen eller inte. Om jag tycker om det jag ser av individen, träffar jag gärna personen fler gånger. Om jag inte tycker om det jag ser av individen, känner jag mig oftast väldigt obekväm och illa till mods, och då ser jag det som ett tecken på att jag och den andra personen inte är särskilt kompatibla.

När jag har sett individen fokuserar jag på olika saker beroende på situation. Om jag träffar en person i privata sammanhang brukar jag fråga personen olika saker, som t.ex. vad hen har för intressen och hur hens liv ser ut. Svaren på dessa frågor får mig inte att tycka varken mer eller mindre om personen, men när jag tycker att någon verkar vara en intressant individ så vill jag gärna lära känna den personen lite närmare.

Om jag träffar en person i ett icke-privat sammanhang, t.ex. inom psykiatrin, frågar jag inte om intressen eller livssituation. När jag har sett individen är det då istället personens yrkeskunskaper som jag lägger märke till. Jag brukar ställa mig själv frågan: Ska den här individen få använda sina yrkeskunskaper för att hjälpa mig? Ibland kanske svaret blir nej – om personen i fråga inte verkar ha tillräckliga kunskaper för att kunna hjälpa mig – men det betyder inte att jag inte tycker om personen. Om jag tycker om den individ jag har sett så tycker jag om den individen även om yrkeskunskaperna brister, men eftersom jag går till psykiatrin för att få hjälp med mina problem, så säger jag nej om individens yrkeskunskaper inte håller måttet. Å andra sidan säger jag nej också när kunskaperna finns, men personkemi saknas.

Ibland börjar kontakten med nya människor via mejl, och då finns det en risk att första intrycket blir fel. Jag har t.ex. mejlat med personer som jag fått en negativ bild av, men när jag väl träffat dem så har jag sett vilka de faktiskt är, och då har jag kunnat stryka ett stort streck över den där negativa bilden. Jag har även varit med om motsatsen, d.v.s. att jag fått en positiv bild av en person via mejl, men när jag väl träffat personen så har jag sett en individ som jag inte alls tyckt om. I båda dessa fall brukar en träff i verkligheten leda till att jag får en djupare förståelse för personen i fråga, och då har jag ju vunnit någonting, även om jag kanske inte vill träffa personen igen.

I fallet med min nya samtalskontakt slutade det lyckligt. Om vi inte hade haft en långdragen och alldeles hopplös mejlkonversation om läkartider, som gjorde mig så arg att jag kände mig tvungen att konfrontera henne öga mot öga, så hade jag aldrig upptäckt att det var henne jag skulle ha som samtalskontakt. 

I fallet med en privat mejlkontakt för något år sedan slutade det mindre lyckligt. Mejlkonversationen hade gått som en dans, men när vi väl träffades i verkligheten tänkte jag omedelbart ”oj då”. Pinsam tystnad uppstod, och jag fick än en gång bekräftat att jag inte klarar av att bygga en vänskapsrelation enbart på gemensamma intressen. Det måste till mer.

Trots att jag har lätt för att se vem en människa är, uppfattar jag sällan sådant som ansiktsuttryck och kroppsspråk, och därför händer det att jag misstolkar individens intentioner. Jag kan t.ex. tro att någon bara vill vara vän, fastän hen i själva verket vill ha ett förhållande. Man kan säga att jag är jättebra på att se vem någon är, men sämre på att förstå vad samma person vill med vår kontakt. Människor behöver inte förklara vilka de är, men de får hemskt gärna förklara vad det är de vill.

Mitt sätt att tycka om människor – del 1

Någonting som jag har upptäckt är att jag har ett annorlunda sätt att tycka om människor på. Jag har märkt att många andra verkar tycka om vad människor gör, innan de tycker om vad människor är. Jag har också märkt att det ibland kan stanna där, d.v.s. att andra kan tycka om vad människor gör utan att någonsin se individen så som denne faktiskt är, i sin helhet. Så fungerar inte jag.

Jag behöver inte se en människa göra någonting för att lägga märke till personen i fråga. Personen behöver inte heller prestera någonting för att jag ska börja tycka om hen. För mig räcker det att vara. Jag har svårt att läsa av människor men lätt att se dem, och när jag ser vilka de är så vet jag också om jag tycker om dem. Detta innebär att jag alltid tycker om människor som unika individer och inte enbart för att de t.ex. är trevliga arbetskamrater eller roliga att gå på teater tillsammans med. Visst kan jag uppskatta att någon är en trevlig arbetskamrat eller rolig att gå på teater tillsammans med, men då är det utöver att jag tycker om personen som unik individ. Jag kan inte enbart tycka om en människa för hens prestationer, men jag kan tycka om hens prestationer om jag samtidigt tycker om personen som unik individ.

Detta gör att jag tycker om människor oberoende av sina sammanhang. Om jag tycker om en unik individ, och den individen råkar vara min arbetskamrat, så tycker jag lika mycket om personen om jag träffar hen på stan eller hos någon gemensam bekant, där personen inte utför något arbete. Och om jag tycker om en unik individ som jag brukar gå på teater med, så skulle jag tycka precis lika mycket om personen om hen plötsligt satt och tiggde pengar utanför ICA.

Om en människa håller upp en fasad så märker jag det, och eftersom det alltid är den unika individen jag tycker om, så tycker jag inte mer om en person för att denne försöker anpassa sig efter hur hen tror att jag vill att hen ska vara. Om jag träffar en ny bekantskap och inte tycker att det känns riktigt bra, så känns det inte bättre för att personen försöker vara lite mer si eller så, utan då passar vi helt enkelt inte ihop. För att en relation ska kännas meningsfull måste jag tycka om en människa inifrån och ut, inte utifrån och in.  

När barn med autism sårar andra

Att barn som har någon form av autismspektrumtillstånd blir mobbade för att de upplevs som annorlunda, är tyvärr väldigt vanligt. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Om ett barn med autismspektrumtillstånd blir mobbat måste de vuxna ta tag i detta omgående, för det finns ingenting i hela världen som rättfärdigar mobbning. Självfallet är det inte barnet med autismspektrumtillstånd som ska försöka förändra sitt sätt att vara, utan mobbarna som måste förändra sitt beteende. Men hur ska de vuxna agera om situationen är den motsatta, d.v.s. om ett barn med autismspektrumtillstånd beter sig illa gentemot andra barn?

Jag tycker att man först ska ta reda på varför barnet beter sig som hen gör. Är barnet medvetet om att hen beter sig illa, men fortsätter ändå? I så fall handlar det om ren mobbning, och då gäller såklart samma nolltolerans som för andra barn. Man får inte mobba. Punkt.

Det kan också hända att barnet inte är medvetet om att hen beter sig illa, och då är situationen en annan. En del – men absolut inte alla – barn med autismspektrumtillstånd har svårt att avgöra vad som är socialt acceptabelt beteende, d.v.s. vad som är lämpligt respektive olämpligt i olika situationer. Det kan t.ex. vara så att barnet själv tycker att ärlighet varar längst i alla lägen, och inte förstår att alla andra inte fungerar likadant. Ett sådant barn kan vara oförskämd utan att vara medveten om det, och då kan det förstås bli väldigt fel. Exempel:

Kalle är sju år och går i första klass. Han är en mycket nyfiken person som funderar mycket över hur det är att vara olika saker. Han har t.ex. funderat över hur det är att vara trädgårdsmästare, författare, farmor, hemlös och sköldpadda. När Kalle började skolan satte han igång att fundera över hur det är att vara lärare, och för att stilla sin nyfikenhet så frågade han sin klassföreståndare om den saken.

I Kalles klass går en pojke, Patrik, som Kalle tycker är väldigt tjock. Detta har lett till att Kalle på sistone har funderat en hel del över hur det är att vara tjock. En rast, när han leker med Patrik, passar han därför på att fråga: ”Hur är det att vara så tjock?” Patrik blir ledsen och arg och vill inte leka mer. Istället springer han ifrån Kalle, som inte förstår någonting. Vad blev Patrik så upprörd över?

Om man märker att ett barn inte förstår vad man får säga och inte, är det viktigt att förklara det för barnet. Det är också viktigt att förklara varför man inte får säga vissa saker. Man kan t.ex. behöva förklara att andra människor kan bli sårade och varför. Barn som Kalle vill, liksom de flesta andra barn, inte göra någon ledsen. Skillnaden är att andra barn oftast intuitivt förstår vad andra människor kan bli ledsna av, medan barn som Kalle kan behöva lära sig detta intellektuellt.

Eftersom begåvningsprofilen ser olika ut för olika barn, kan olika barn ha olika lätt för att förstå. Om ett barn har väldigt svårt att förstå varför andra människor kan bli ledsna om man säger si eller så, är det bra om man i alla fall kan få barnet att acceptera att det är så. Det är bra om barnet kan tänka: ”Jag förstår inte varför min kompis blir ledsen när jag säger att hen är tjock, men jag accepterar att hen blir det. Därför ska jag inte säga så mer.”

Jag tycker inte att man som vuxen ska nöja sig med att säga ”Hen menade inte att vara elak, hen förstår bara inte att man inte får säga så”, till den som fått höra att hen är tjock. Detta suddar inte nödvändigtvis ut det barnets smärta. För det barnet är det inte säkert att det spelar någon roll huruvida uttalandet var elakt menat eller inte, utan det som gör ont kan vara det faktum att kompisen tycker att man är tjock. Därför är det viktigt att de vuxna pratar med barnet med autismspektrumtillstånd, och förklarar att man inte får säga sådana saker. Då hjälper man inte bara det andra barnet, utan också barnet med autismspektrumtillstånd, som egentligen inte vill göra någon ledsen.

Stall och socialt samspel

I skolan tyckte jag att många sociala situationer var jobbiga. Jag såg ofta inte vad som hände i rastlekarna, något som gjorde det svårt för mig att delta. Att jag inte såg vad som hände ledde till att jag misstolkade olika situationer och att jag ofta gjorde fel på gymnastiken. Det var inte roligt att umgås med de andra barnen när de blev irriterade över att jag sprang åt fel håll, eller när jag inte visste vilken situation jag befann mig i. Även om jag hade lärt mig att ”När A händer så ska jag göra B”, så var den ständiga frågan: ”Händer A nu?” Både på rasterna och på gymnastiken var det för mycket på gång samtidigt för att jag riktigt skulle kunna uppfatta vad det egentligen var som hände.

På ridskolan behövde jag aldrig vara orolig, för där lekte vi inga lekar och spelade inga bollspel. Inte heller behövde jag springa så fort jag kunde och ändå alltid komma sist, för det var ju hästen som skulle springa och inte jag. På ridskolan var det roligt att umgås, för där fick jag umgås på ett sätt som passade min begåvningsprofil och mitt sätt att fungera. Eftersom man inte fick springa och tjoa i stallet, tog vi det alltid lugnt. Ofta diskuterade vi hur ridlektionen hade gått och vilka hästar vi ville rida nästa gång, eller så satt vi i cafeterian och pratade, tillsammans med våra föräldrar.

När jag var tio år bytte jag ridskola. Jag började också åka på ridläger på sommarloven. På den nya ridskolan blev jag snart en del av ”stallgänget”, en liten grupp tjejer som allt som oftast hängde i stallet och pysslade med sina sköthästar. Eftersom vi hade hästarna gemensamt började vi även prata om annat, men det var också vad vi gjorde. Vi ägnade oss åt hästarna och pratade. Vi sprang inte, ropade inte, och framför allt ägnade vi oss inte åt smink.

Detta med smink hade nämligen blivit ett orosmoment i skolan. Mina klasskompisar hade börjat använda bl.a. mascara och läppglans, men jag kunde inte måla mascara utan att peta mig i ögonen med borsten, eller ta på läppglans utan att det blev kletigt runt hela munnen. Att jag inte klarade av att sminka mig vågade jag inte berätta ens för min dåvarande bästis i klassen, utan istället hittade jag på att jag inte fick sminka mig för mina föräldrar. När min bästis frågade om jag tyckte att hon skulle ha sminket så eller så, valde jag ett alternativ på måfå. Oftast hade jag svårt att se skillnad på alternativ A eller B, och kunde därför inte avgöra vilket av dem jag tyckte bäst om.

Också på ridlägren var det förstås mycket fokus på hästar, och även på kvällarna när vi hade fritid handlade samtalen ofta om hästar. Men, vi gjorde annat också, som t.ex. att spela sällskapsspel och lyssna på musik. Detta var sådant som jag klarade av och tyckte om, vilket gjorde att jag kunde ha roligt istället för att oroa mig. Någon gång hade vi lekar, men vid det laget hade de svaga sidorna i min begåvningsprofil utvecklats så pass mycket att jag – åtminstone hjälpligt – kunde delta. Det enda som gjorde att jag fick lite ont i magen var när mina lägerkompisar ville spela kort. Jag tyckte att det blev rörigt med olika mönster i rött och svart och hade svårt att förstå strategierna, men gjorde så gott jag kunde. Eftersom vi spelade individuellt var det ingen som blev irriterad om jag råkade spelade osmart, för det drabbade ju ingen annan.

Nuförtiden har jag fler saker som jag måste fördela min energi på, och jag skulle inte längre orka åka på ridläger, med allt vad det innebär. I vuxen ålder har jag enbart varit i privatstall. Eftersom man där – till skillnad från på ridskolor och ridläger – inte rider i en förutbestämd grupp, blir de sociala situationerna inte lika givna. Oftast hänger inte alla med alla, eller rider med alla, men däremot är en bra stämning i stallet att föredra. Därför är det väldigt bra om alla åtminstone kan vara trevliga mot varandra. Det ska inte vara så att man knappt vill åka till stallet, eftersom man är orolig för att träffa den eller den.

Det råder olika mentalitet i olika stall, och för mig har det alltid varit viktigt att välja ett stall där jag trivs med den mentalitet som råder. Det gör de sociala situationerna lättare. Vissa stall präglas av väldigt raka puckar (brutal ärlighet) och en attityd som jag uppfattar som hård, och eftersom jag inte tycker om sådant så har jag aktivt valt bort sådana stall.

Jag har varit i både mindre och större stall och kan av erfarenhet säga att den sociala biten inte nödvändigtvis blir lättare i ett litet stall. Jag har t.ex. varit i mindre stall där de andra varit väldigt sociala och utåtriktade. Där har jag upplevt att det funnits dolda krav på ett mer intensivt umgänge än vad jag orkat och känt mig bekväm med, vilket gjort att jag känt mig som osten som musen så glatt kastat sig över. Å andra sidan har jag varit i små stall där de andra människorna också varit introverta och försiktiga till sin natur. Då har jag trivts jättebra, eftersom alla tillåtits vara sociala på sina villkor och ingen har trängt sig på någon annan.

I ett större stall blir det – av naturliga skäl – en större spridning, och människor kommer och går på ett annat sätt. Det är ytterst sällan, för att inte säga aldrig, som alla är samtidigt i ett sådant stall. Det innebär att man ofta pratar med dem som råkar vara i stallet samtidigt, och att man slipper känna att man måste göra allting tillsammans med den eller den. I större stall känner jag inte heller något krav på ständigt umgänge. Oftast är man ett gäng människor i stallet samtidigt, vilket gör att de som vill umgås kan göra det och de som inte orkar/vill kan dra sig undan, utan att det blir konstig stämning. Därför kan det vara lättare att vara social på sina egna villkor i ett stall med många människor, än i ett stall med bara några få.

Privat, personlig, professionell – del 2

Förutom att vara professionell har jag även svårt att vara privat. Här handlar det dock inte om att jag saknar den privata sidan, utan om att jag har svårt att släppa fram den. Även om jag på många sätt är en öppen person, som t.ex. berättar om mina svårigheter och tillkortakommanden, så handlar det för mig om att vara personlig. Att vara privat handlar för mig om att visa den lite djupare sidan, som jag tror att de flesta människor har, och om att visa känslor. Detta tycker jag, helt ärligt, är väldigt obehagligt.

Att jag har svårt att visa känslor innebär inte att jag inte har några känslor. Jag har enormt starka känslor och jag kan inte styra över vad jag känner inuti. Däremot har jag lärt mig att kontrollera vad jag visar utåt, så att inga känslor sipprar ut i en situation där jag inte känner mig trygg med att visa dem. Därför kan andra människor uppfatta mig som lugn även i stunder då det i själva verket råder kaos inuti.

Att jag har svårt att vara privat gör att det kan ta lång tid för andra människor att komma mig inpå livet, samtidigt som det kan gå fortare för mig att lära känna den andra personen. Oftast är det så att andra människor blir privata innan jag blir det, eftersom deras startsträckor sällan är lika långa som min.

Personlig blir jag med alla människor jag pratar med, något som har både för- och nackdelar. När jag jobbade med att sälja tidningsprenumerationer till företag hade jag svårt att sätta in säljsnacket (det kräver ju en professionell sida) och jag var därför en helt hopplös försäljare. Samtidigt gör min ständigt påkopplade personliga sida att jag alltid är mig själv, vilket gör att jag har lätt att få kontakt med andra människor. När jag jobbade på äldreboendet hade jag stora svårigheter att utföra de praktiska sysslorna, men jag skapade goda relationer till flera av de äldre, de som behövde en medmänniska att prata med. Jag har lätt att vinna andra människors förtroenden, något jag tror har att göra med att jag ger av mig själv, men utan att ”ta över” genom att bli för privat.

Den stora fördelen med att ytterst få personer får se min privata sida, är att jag väldigt sällan behöver ångra sådant som inte kan göras ogjort. Visst har det hänt att jag i efterhand insett att jag varit lite för personlig med fel person, och visst har även jag gjort dumma saker, men jag har aldrig ångrat en vänskap, aldrig haft sex med fel person, aldrig anförtrott nya vänner mer än jag velat anförtro dem o.s.v. Även om jag brutit vissa kontakter så har jag aldrig ångrat att jag haft dem. Jag kan bli för personlig, men jag blir inte för privat. Om det nu inte gäller psykiatrin, vill säga. Tidsbrist har gjort att jag tvingats öppna mig för fort för läkare, något som lett till att jag mått dåligt efteråt. Nu är det dock slut med det, för nu när jag bytt mottagning igen så finns äntligen de rätta resurserna. Det innebär att jag får öppna upp i lugn och ro, vilket känns helt underbart.

Även det faktum att jag har svårt att visa känslor, har gjort kontakten med psykiatrin komplicerad. Jag har inga svårigheter att berätta om mina problem eller att sätta ord på mina känslor, men att jag har svårt att visa hur jag känner har gjort att jag ibland upplevt att jag inte riktigt blivit tagen på allvar, eller att folk inte har förstått fullt ut. Många personer inom psykiatrin verkar också vara vana vid att det patienterna ofta behöver hjälp med är att reglera sina känslor, och därför ser de inte mitt problem som ett problem, utan som någonting bra. Det är ju positivt att ”kunna reglera” sina känslor. Därför kan jag behöva trycka på skillnaden mellan att kunna reglera och att ha svårt att visa sina känslor. Jag är ju så bra på att reglera mina känslor att jag istället behöver hjälp att visa dem.