Taktil överkänslighet

Många personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är taktilt överkänsliga, d.v.s. överkänsliga mot känselintryck. Vilka – och hur många – känselintryck man är överkänslig mot är olika för olika personer, men det kan t.ex. handla om beröring, vissa typer av material, eller lappar i kläder. En del personer tycker att det är fysiskt obehagligt att kramas, vissa klarar bara av att ha tröjor i ett visst material, medan andra konsekvent klipper bort tvättrådslapparna ur kläderna, eftersom lapparna gör så ont mot kroppen annars.

Själv har jag alltid haft väldigt känsliga öron, vilket gör att jag är rädd om mina öron på samma sätt som en katt är rädd om sin svans. En katt viker ofta sin svans intill kroppen, och om jag kunde vika in mina öron så skulle jag göra det. Istället försöker jag skydda dem så gott jag kan, genom att skona dem från obehag så långt det bara är möjligt.

Förutom att jag är känslig för höga ljud, är jag även extremt känslig mot att få in saker i öronen. Exempelvis kan jag inte använda öronproppar som hjälp mot min ljudkänslighet, eftersom jag får panik av att ha propparna i öronen. Däremot kan jag använda hörselkåpor, eftersom dessa inte sitter inne i öronen, utan utanpå. Tack vare hörselkåpor var det inga problem för mig att vara med på träslöjdslektionerna i skolan.

Jag älskar att lyssna på musik när jag promenerar, men förutom att ljudnivån inte får vara för hög, så är det viktigt att ha rätt sorts hörlurar. De allra bästa lurarna, om jag bara ska se till min taktila överkänslighet, är sådana lurar som sitter utanpå öronen. Problemet med dessa är att de inte är lika lätta att få av, om ljudet skulle råka bli för högt och jag drabbas av panik. Därför använder jag oftast hörlurar som man sätter precis intill hörselgången, för då slipper jag ha någonting inne i örat, samtidigt som jag snabbt kan få av mig lurarna genom att rycka i sladden.

För närvarande har jag faktiskt ett par in ear-lurar, d.v.s. sådana som man stoppar in i hörselgången. De fungerar alldeles utmärkt, tack vare att det följde med gummipluppar i olika storlekar när jag köpte dem. Jag använder ett par gummipluppar som är lite för stora för mina öron, för då hamnar inte lurarna så långt in i örat att det blir obehagligt. Jag kan helt enkelt inte stoppa in plupparna så långt in som man egentligen ska, vilket är bra. Dessutom är plupparna mjuka och känns inte så mycket.

Någonting som jag aldrig någonsin använder är tops. En tops är lång och smal, vilket innebär att jag – om jag råkar slinta – kan råka peta mig en bra bit in i hörselgången. Detta gör väldigt, väldigt ont, så det vill jag undvika. Jag hoppas även att jag inte ska få några vaxproppar, för att spola öronen var en skräckupplevelse som jag aldrig någonsin vill vara med om igen. Den enda gången var jag sex år och vägrade låta vårdpersonalen spola mina öron med vatten, så istället använde de någon form av sug. Det var hemskt, för sugen skulle också in i örat. Dock var det förmodligen en lite mindre skräckupplevelse än det hade blivit med vatten.

Det värsta som kan komma in i mina känsliga öron är just vatten. Som liten fick jag alltid panik och skrek varje gång mina föräldrar skulle tvätta mitt hår. Jag vågade nämligen inte lita på att mina föräldrar såg till att det inte kom in något vatten i mina öron, och i efterhand förstod jag att det kanske också var lite svårt att garantera en absolut vatten-i-öronen-fri hårtvätt. En tid använde jag en slags plastring som man satte runt huvudet, men den ringen var egentligen till för att slippa få vatten i ögonen. Den skyddade inte ett dugg om det var öronen man inte ville ha vatten i.

Lösningen blev till slut att mina föräldrar bara fick hjälpa mig att kolla att jag hade schamponerat tillräckligt och att håret blev ordentligt ursköljt. Resten fick jag sköta själv, på mitt eget sätt. Allt som behövdes var ett badkar fullt med vatten, samt en plastbytta. Jag satt sedan i badkaret och öste vatten över huvudet med plastbyttan. På så vis kunde jag hälla lite i taget, och om jag råkade få vatten i öronen så var det aldrig en hel duschstråle, utan bara några droppar. Att tvätta håret på det viset tog evigheter, men det fungerade.

Numera tvättar jag håret i duschen, men är noga med att stå antingen helt upprätt eller något framåtlutad. Jag lutar absolut inte huvudet bakåt eller åt sidan, för då är det större risk att få vatten i öronen. Under sommaren badar jag gärna i sjöar och hav, men jag går alltid i vattnet. Jag hoppar inte från bryggan, för då kan jag få vatten i öronen.