Att underlätta skolidrotten

När jag gick i grundskolan var idrottslektionerna min stora skräck. Jag hade ingenting emot att röra på mig – tvärtom – men många av övningarna var alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Mina svårigheter med motorik, koordination och att tolka synintryck gjorde att jag fruktade bollspel och redskapsgymnastik. I efterhand har jag förstått att det hade kunnat vara annorlunda, om jag haft en diagnos och fått mer förståelse från de vuxna. Det går att göra det både lättare, roligare och mer utvecklande för ett barn med motoriska svårigheter och syntolkningssvårigheter att delta i skolidrotten. Här kommer några tips:

* Låt aldrig eleverna sköta lagindelningen när det är dags för lagsport. Aldrig någonsin. Det är vanligt förekommande att personer som inte är så bra på t.ex. fotboll, alltid blir valda sist när det är dags för just fotboll. Sådant kan vara förödande för en persons självförtroende. ”Jag är så dålig att ingen vill ha mig i sitt lag.”

* Bestäm i förväg vilket lag den aktuella eleven ska vara i. Det finns s.k. ”vinnarskallar” som tar alla tävlingar på blodigt allvar, även när det rör sig om en fotbollsmatch på skolidrotten. En del sådana personer kan bli arga och otrevliga om de anser att någon ”sinkar” laget. Om det finns flera sådana personer i en klass, se till att inte alla dessa hamnar i samma lag som den aktuella eleven.

* Förklara alltid reglerna. Det kan vara lätt att tänka: ”Den här leken brukar de ju leka på rasterna, så då behöver jag inte förklara reglerna”. Förklara reglerna ändå. Alla barn i klassen kanske inte brukar vara med i leken på rasterna, och det kan vara väldigt jobbigt att känna sig utpekad. En elev som har svårt med t.ex. motorik, socialt samspel och/eller att tolka synintryck har kanske inte vågat delta i leken, eller ens uppfattat vad den går ut på. Jag minns fortfarande idrottslektionen då vi skulle spela bollspelet ”King” och läraren undrade om det var någon som inte hade spelat ”King” tidigare. Jag var tvungen att räcka upp handen inför alla i klassen, vilket var väldigt jobbigt. Tack och lov var det någon mer som inte hade varit med och spelat ”King” på rasterna, så jag slapp stå där och känna att läraren förklarade reglerna enbart för mig, medan alla andra väntade på att få komma igång.

* Se det som positivt om eleven säger ifrån. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, behöver inte betyda att eleven har dåligt självförtroende. Det kan lika gärna betyda att eleven känner sina egna styrkor och begränsningar så väl att hen vet vad hen är redo för och inte. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, kan därför innebära att övningen i fråga är för svår i förhållande till elevens begåvningsprofil. Att inse sina begränsningar – och att våga erkänna dem – är en styrka!

* Tvinga aldrig eleven till det som är för svårt. ”Det är bra att utmana sig själv” och liknande argument, håller inte här. För en person som har svårt att lära sig bokstäverna blir det inte en utmaning att läsa en kapitelbok. Det blir en katastrof. När det kommer till idrottsövningar som ställer krav på bl.a. motorik och koordination, kan det dessutom vara farligt att utsätta sig för sådant som man inte är redo för. Man kan skada sig. När jag red på ridskola var personalen där oftast mycket noga med att vi barn skulle rida hästar som vi klarade av, inte hoppa högre hinder än vi hade balans för etc. Jag önskar att samma säkerhetstänk hade funnits under skolidrotten.

* Anpassa kraven efter elevens förutsättningar. Man kan kräva någonting av alla, men man kan inte kräva samma sak av alla. Om eleven i fråga upprepade gånger river höjdhoppsribban på en viss höjd, kräv inte att eleven ska hoppa igen och igen på samma höjd tills hen inte längre river. Kräv istället att eleven hoppar en gång till på lägre höjd, så att hen i alla fall kommer över.

* Prata med eleverna om människors olikheter. Förklara att alla människor är bra på saker, men att alla är bra på olika saker. Eleverna vet säkert redan att alla är olika bra på att läsa och räkna, men för en del av dem kan det kännas självklart att alla kan hoppa högt, springa fort, göra kullerbyttor etc. Det har att göra med motoriska aktiviteter – enligt normen – förväntas vara lättare än mentala aktiviteter. Därför kan det vara extra viktigt att just på idrottslektionerna prata om att människors förutsättningar ser olika ut.

Låtsaskompisar och dagdrömmar

Om man inte fungerar enligt normen är det vanligt att man har en ojämn utveckling. Man kan t.ex. vara tidigt utvecklad intellektuellt och emotionellt, medan man på det motoriska planet ligger långt efter sina jämnåriga. Det kan också vara på något helt annat sätt, eftersom olika individer utvecklas olika.

Hos barn kan den ojämna utvecklingen innebära att man har svårt att hitta kompisar, även om man vill ha kompisar. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att man har svårt att få kontakt med andra barn, utan svårigheten kan ligga i att klara av olika sociala situationer eller att hitta andra barn som man trivs tillsammans med.

Om man är sex år och ligger på en åttaårings intellektuella och/eller emotionella nivå, men har motoriska färdigheter som motsvarar en fyraåring, kan det vara svårt att etablera givande kompisrelationer på förskolan, på fritidsaktiviteten eller hemma i grannskapet. Så många andra sammanhang att hitta kompisar i har, vanligen inte, yngre barn. Dessutom har barn inte samma möjligheter som vuxna att etablera kontakt med personer som tillhör en annan åldersgrupp än de själva. Detta finns det flera anledningar till:

* Förskoleklasser och skolklasser är indelade efter ålder.

* Lag och grupper hos idrottsklubbar och andra föreningar är också ofta indelade efter ålder.

* Många vuxna förväntar sig att barn ska umgås med jämnåriga (”Så roligt att det kommer en jämnårig på kalaset”) och andra jämnåriga förväntar sig ofta detsamma.

* Den fysiska utvecklingen (d.v.s. den utseendemässiga skillnaden) mellan exempelvis en sexåring och en åttaåring, kan vara stor. Detta innebär att åttaåringen, redan när hen ser sexåringen, kan agera avvisande eftersom hen ser ett ”småbarn”. Därför kan det vara väldigt svårt för sexåringen att få en chans, samtidigt som man naturligtvis inte bör tvinga åttaåringen att umgås med någon mot hens vilja.

Att inte hitta någon kompis som är på samma nivå, kan göra att barnet känner sig mycket ensamt. Kanske dyker det upp låtsaskompisar, d.v.s. osynliga personer som barnet själv skapat med hjälp av sin fantasi. Kanske dyker det t.o.m. upp en låtsaskompis som är exakt som barnet själv, någon som barnet både kan leka med och prata med på sin egen nivå. Då tycker jag att man som förälder ska vara riktigt glad, för då har barnet gjort vad hen kan för att på egen hand råda bot på sin ofrivilliga ensamhet. Jag tycker inte att man ska försöka få barnet att strunta i låtsaskompisen och leka med sina jämnåriga istället, för om barnet inte tidigare har fått ut någonting av att leka med sina jämnåriga så kommer hen inte att få ut mer av det bara för att de vuxna vill det. Låtsaskompisen, däremot, ger ju barnet något.

Om man har en utveckling som skiljer sig mycket från majoriteten av ens jämnåriga, kan känslan av ensamhet sitta i länge. Därför är det viktigt att ha strategier för att hantera den. När barnet kommer upp i tonåren är strategierna kanske inte längre i form av låtsaskompisar, utan då kan det handla om annat, t.ex. dagdrömmar. En femtonåring som känner en stark längtan efter en livskamrat, måste tillåtas ha ett sätt att hantera smärtan över att det som femtonåring är mycket svårt att hitta en sådan. De flesta femtonåringar vill dejta och kolla på ”snyggingar”, inte hitta den rätta att dela sitt liv med. Den femtonåring som bär på en så stark längtan kanske dras till äldre personer, som i sin tur vill ha någon i sin egen ålder och livssituation. Ett sätt att hantera den sorg och smärta som detta medför, kan vara att dagdrömma, att fantisera om det liv man ännu inte kan få.

Själv hade jag under många år en känsla av att leva som fel ålder, ungefär på samma sätt som det finns människor som känner att de lever som fel kön. Å ena sidan kände jag att jag var mycket äldre än min egentliga ålder, å andra sidan kände jag mig mycket yngre. Först när jag hade fyllt 25 kände jag mig mer bekväm med min ålder, eftersom jag inte längre blev dömd efter den på samma sätt som när jag var yngre. Plötsligt fick jag chansen att lära känna människor som var 35, men också människor som var 20. Ju äldre man blir, desto mindre åldersfixerade blir människor i ens omgivning, men för ett barn kan detta vara föga tröstande. Låt därför barnen leka med sina låtsaskompisar och ha sina dagdrömmar, för dessa inger hopp!

Blodprov och ADL-bedömning

Nu är jag tillbaka här på bloggen! De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt jakten på ett förstahandskontrakt och har inte haft så mycket energi över till annat. Jag har letat rätt på olika hyresvärdar och har nu skickat iväg ansökningsbrev till ett 50-tal av dessa. De sista breven gick iväg i torsdags, så nu är planen att vänta ett par månader och se om jag får något napp, innan jag skickar iväg fler ansökningar.

Att jag nu går på en lämplig psykiatrisk mottagning där jag har en läkare och en samtalskontakt som jag trivs med, har gjort att vi äntligen har kunnat börja jobba med sådant som rör min mentala trötthet och min arbetsförmåga. Bl.a. blev jag skickad till vårdcentralen för att ta några blodprover, för att utesluta fysiska orsaker till tröttheten. Man kollade njur- och levervärden, ämnesomsättning, blodvärde, eventuell vitamin- och mineralbrist etc. Alla värden var dock bra, vilket innebär att min mentala trötthet inte beror på något fel i kroppen. Jag är alltså alldeles fysiskt frisk, vilket också innebär att jag aldrig har haft någon av de allvarliga fysiska sjukdomar som jag genom åren varit övertygad om att jag haft. Jag har fått ett ”kvitto” på att jag inte är sjuk – en lättnad för mig som är hypokondriskt lagd. Det bästa av allt är ändå att jag vågade gå och skaffa mig det där kvittot. Jag har genomgått ännu en fysisk undersökning och överlevt!

Eftersom det inte finns några fysiska orsaker till min mentala trötthet, så kan jag känna mig helt säker på att den är en envist ihållande konsekvens av alltför många jobb- och studieförsök, vilka ledde till att jag slutligen kraschade. Min läkare har sagt att det inte går att ge någon prognos, d.v.s. att det inte går att sia om när tröttheten kommer att försvinna. Det går alltså inte att förutspå hur lång tid det kommer att ta. Den ovissheten får jag leva med, och den verkligt stora utmaningen kommer nog att bli just det. Att lära mig att leva med att tröttheten är här på obestämd tid, men att obestämd tid förhoppningsvis inte betyder för alltid.

De senaste veckorna har jag även träffat mottagningens arbetsterapeut vid tre tillfällen. Vi har gjort en s.k. ADL-bedömning (ADL= Aktiviteter i Dagliga Livet) i syfte att synliggöra de praktiska svårigheter som jag upplever i min vardag. Resultatet av ADL-bedömningen kan vara bra att ha bl.a. vid kontakter med Försäkringskassan. Första och andra mötet med arbetsterapeuten bestod av att hon ställde en mängd olika frågor om hur väl jag klarar av olika vardagliga situationer och vilka strategier jag använder mig av. Frågorna gällde t.ex. tidsuppfattning, påklädning och matlagning. I slutet av andra mötet bestämde vi att jag gången därpå skulle få göra någonting som är svårt för mig, och så skulle arbetsterapeuten titta på. Eftersom jag hade berättat att jag har svårt för att hacka och skala, så bestämde vi att jag skulle få göra en sådan uppgift och att arbetsterapeuten skulle köpa de ingredienser jag bad henne om.

Gången därpå träffades vi i mottagningens personalkök, dit arbetsterapeuten hade fixat lök, gurka, tomater, paprika, majs, avokado och ägg. Arbetsterapeuten talade om var alla redskap fanns och sedan tittade hon på när jag gjorde en sallad och skalade ett ägg. Hon ville också se hur jag gjorde när jag diskade de olika redskapen och när jag torkade av bänken. Jag fick göra allting själv, men arbetsterapeuten flikade in med lite smarta tips. Bl.a. informerade hon mig om att man kan hålla kniven med den vassa sidan uppåt när man torkar den, eftersom det är mindre risk att man skär sig då. Det tipset tog jag med mig hem, eftersom jag nyligen faktiskt skar mig lite lätt på en kniv som jag höll på att torka. Jag var övertrött vid det tillfället, och därför var jag inte tillräckligt fokuserad.

Jag lyckades med salladen och ägget, även om grönsaksbitarna inte blev så snygga, men efteråt berättade arbetsterapeuten att hon hade sett hur mycket energi det tog för mig. Hon berättade också att hon hade reagerat när jag inte ville torka av diskbänken under tiden ägget kokade, utan sätta mig och vila. För mig är det helt normalt att behöva vila efter att ha gjort en sallad, men för många andra är det ju inte det. Hur som helst så sa arbetsterapeuten att hon avråder mig från arbeten som innefattar många praktiska göromål, och att hon även kommer att ta med det i sin skriftliga bedömning. Jag råkade även göra lite för mycket sallad, fastän jag verkligen trodde att det bara skulle bli en portion, men förhoppningsvis blev någon i personalen glad över resterna i kylskåpet.  😉 

Att kunna på ett annat sätt

Om man har en ojämn begåvningsprofil kan det hända att man inte klarar av vissa uppgifter eller prov i skolan. Detta kan bero på att vissa saker helt enkelt är för svåra i förhållande till ens begåvningsprofil, men det kan också vara så att skolan kräver att man ska redovisa sina kunskaper på ett särskilt sätt. Om man då inte klarar av att redovisa sina kunskaper på just det sättet, kan det hända att man får underkänt på uppgiften eller provet, fastän man har goda kunskaper i ämnet. Beroende på vilken typ av studier det handlar om, kan det också vara så att man klarar uppgiften eller provet galant, även om man inte förstått vad som står i boken eller hängt med under genomgångarna.

När jag läste in gymnasiet på folkhögskola skulle jag, utöver kärnämnena, välja två eller tre tillvalsämnen per år. Eftersom jag är intresserad av det mänskliga psyket och människors likheter och olikheter, var psykologi ett givet val första året. Man kan väl säga att det inte riktigt gick som jag hade tänkt mig, men att det gick väldigt bra ändå.

Jag förstod inte vad som stod i kursboken, så därför hade jag ont i magen när det var dags för prov. Provet gick nämligen ut på att vi – med hjälp av boken – skulle resonera kring olika frågor. Jag var övertygad om att det skulle gå åt skogen, men när jag väl fick provet framför mig, insåg jag att jag nog skulle kunna svara på alla frågorna utan att använda boken. Nu blev orosmomentet istället huruvida läraren skulle godkänna mina svar eller inte. Eftersom jag ofta har svårt att veta vad andra människor förväntar sig av mig, och jag insåg att det fanns flera rätta svar på varje fråga beroende på vilket perspektiv man såg saken ur, visste jag inte om läraren förväntade sig att jag skulle välja något särskilt perspektiv. Eftersom jag inte förstod boken, visste jag ju inte heller vilket perspektiv som användes där. Jag valde därför att svara så nyanserat och utförligt som möjligt. Sedan var det bara att hoppas på det bästa.

Jag fick full pott på det där provet. Dessutom tyckte läraren att mina resonemang var så bra att han, om han fick för mig, ville använda dem som exempel för nästa grupp.

Nu i efterhand har jag förstått att kursboken var svår eftersom den byggde på forskning och vetenskapliga teorier, och dels var skriven på ett sådant sätt att det krävdes ett visst mått av logisk analys för att förstå innehållet. Så är det nämligen med facklitteratur, det har jag lärt mig den hårda vägen. Logiskt tänkande är inte min starka sida, och vetenskap är ofta svår att förstå, men däremot är jag bra på att reflektera över tankar och känslor ur ett annat perspektiv. Jag har visserligen svårt att förstå mig på människors ageranden om jag inte har förstått situationen – och jag uppfattar oftast inte icke-verbala signaler – men jag är bra på andra saker. Jag kan t.ex. tänka mig in i hur ett barn kan känna om hen blir behandlad si eller så, och när jag vet hur barnet kan känna så kan jag också räkna ut olika sätt som hen kan agera på.

Stärkt av lärarens ord, och i tron att det nog bara var just den här boken som var svår, valde jag senare att läsa en universitetskurs i mobbningspsykologi. Tyvärr visade sig även den här kurslitteraturen vara helt omöjlig att förstå – och dessutom var den på engelska. Hemtentafrågorna kunde jag emellertid svara på utan att använda litteraturen, men till skillnad från på folkhögskolan så uppstod här ett stort problem: För varje påstående jag kom med var jag tvungen att referera till kurslitteraturen. Om jag förstod någonting på egen hand så fick jag inte använda den informationen – om jag inte hittade ett ställe i boken där samma information fanns. Jag var alltså tvungen att förstå kurslitteraturen – och därmed klara av att göra en logisk analys av innehållet – och därför klarade jag inte kursen.

Google som hjälpmedel

För att veta vad man bör göra i en viss situation, behöver man först förstå vad det är som händer, och varför. Om man inte förstår vad det är som händer – eller om man vet vad som händer men inte varför – blir det svårt att på egen hand hitta en lösning. Detta beror på att möjligheterna då framstår som oändliga, och för att kunna utesluta olika möjligheter krävs kunskap. Om man har rätt kunskap har man ofta svaret på frågan ”Varför?” och då är det betydligt lättare att räkna ut vad man bör göra. Om man däremot inte har rätt kunskap, då behöver man vanligtvis hjälp att lösa situationen, för annars är risken stor att man drar fel slutsats.

Min stora skräck är när det inträffar någonting med ett föremål som det inte har inträffat någonting med förut. Då vet jag ofta inte alls hur jag ska reda upp situationen, eftersom det många gånger känns som om möjligheterna är oändliga. För att lösa situationer som uppstår med föremål brukar jag därför behöva ta hjälp av någon, men det är inte alltid det finns någon annan människa i närheten. Dessutom uppstår det frågetecken kring föremål ganska ofta, och det skulle vara bökigt att behöva ringa, smsa eller mejla någon varje gång jag förbryllas över ett föremål. Därför har jag stor hjälp av Google.

Genom att googla kan jag hitta webbsidor som förklarar hur olika föremål fungerar. Om jag tycker att en sida förklarar väl komplicerat, kan jag googla vidare tills jag hittar en sida med förklaringar som jag förstår. Jag kan också skriva in hela frågor i sökfältet, och på så vis snabbt få reda på varför någonting har hänt. Oftast leder detta till att jag förstår vad jag bör göra, eller åtminstone förstår vad jag bör googla på för att få reda på vad jag behöver göra.

För någon vecka sedan lade jag märke till att det blev imma på fönstret ovanligt ofta, och eftersom jag undrade – men inte hade någon aning om – vad det kunde bero på, så googlade jag ”imma på fönster”. Då fick jag reda på att den imma som jag har kallas för kondens och att sådan kan uppstå om fönstret inte är tillräckligt tätt. Jag fick också reda på att om kondens uppstår på insidan av fönstret så kan det kännas fuktigt, och det är inte bra. Då kände jag på fönstret och ja, det var fuktigt på insidan. Jag förstod att min ”naturliga ventilation” (fönsterdraget) inte är bra, utan att jag måste kontakta min hyresvärd för att få det åtgärdat.

Genom att googla har jag också lärt mig flera saker om mikrovågsugnar. T.ex. har jag lärt mig att man absolut inte ska använda metallådor i mikron. När jag googlade på om man kunde göra varma mackor i mikron fick jag veta att det går, men också att mackorna får en lite annan konsistens än om man gör dem i ugnen. Jag har svårt att förstå förklaringarna till varför det är på det viset, men jag vet att det är så, och det är huvudsaken.

Ojämn begåvning och problemlösning

När jag har sökt hjälp för mina svårigheter, har jag märkt hur otroligt viktigt det är att hitta någon som kan möta mig där jag befinner mig. Eftersom min begåvningsprofil är så ojämn innebär det att personalen i vissa fall inte får förbise de – enligt dem – absolut simplaste lösningarna, medan de i andra fall måste tänka till ordentligt för att hitta lösningar som jag inte redan kommit på – och testat utan resultat.

Jag är t.ex. hopplöst dålig på att tänka ”ett steg längre” när det kommer till praktiska göromål. Ofta hittar jag inga lösningar alls på problem som inbegriper någon form av föremål, och de gånger jag faktiskt hittar en lösning så är det oftast en lösning som är tio gånger mer komplicerad och energikrävande än vad den enklaste lösningen hade varit. Ett exempel på detta är gången då dammsugarkontakten fastnade mellan dörren och dörrkarmen, och jag var nära nog att haka av hela dörren för att få loss sladden. Tydligen var det så att sladden hade glidit in under dörren, men det förstod inte jag förrän jag fick det berättat för mig, och på så vis slapp ta ner dörren. Efteråt lärde jag mig att det som kommit in en väg, också går att få ut samma väg. 

Att jag har svårt att tänka ett steg längre när det kommer till praktiska göromål, är något man måste tänka på när man ska hjälpa mig. För det mesta krävs här inga avancerade lösningar, utan det brukar räcka att presentera de – för många andra – mest självklara lösningarna, för dem har jag oftast inte tänkt på. En tid hade jag kontakt med en arbetsterapeut på habiliteringen och då berättade jag vid ett tillfälle att juicen helt plötsligt tog slut, gång på gång, och att det tog mycket energi att hasta iväg till affären varje gång det hände. Om arbetsterapeuten då inte hade kunnat möta mig där jag befann mig, hade hon kanske utgått från att den – enligt henne och andra – självklara lösningen redan var beprövad, och att mitt juiceproblem berodde på att jag t.ex. drack onormalt mycket. Nu kunde arbetsterapeuten möta mig där jag befann mig, och därför frågade hon om jag hade räknat hur många paket juice som gick åt under en vecka. Det hade jag inte gjort, för den tanken hade aldrig slagit mig, men när arbetsterapeuten kläckte idén så löstes hela problemet.

Förra vintern kom min dåvarande samtalskontakt med en revolutionerande lösning. Jag berättade att det, såhär års, tog extra mycket energi att ta av och på ytterkläderna. Bl.a. tog det mycket energi att knyta och knyta upp vinterkängorna. Samtalskontakten sneglade då på mina kängor, och såg att de hade en dragkedja på insidan. Därefter föreslog hon att jag skulle låta snörena vara knutna, och ta på och av skorna genom att bara använda dragkedjan. Jag trodde inte att jag skulle få på och av skorna då, men det gick utan problem. Processen med ytterkläderna tog fortfarande energi, men samtalskontaktens sko-lösning gjorde att den åtminstone tog lite mindre energi.

När det kommer till känslor, innebär min begåvningsprofil att jag har väldigt lätt för att reflektera. Jag kan se känslomässiga problem ur olika vinklar och hittar ofta potentiella lösningar. Många gånger fungerar dessa lösningar, men många gånger fungerar de inte, och då måste jag ha hjälp. Här är det stora problemet att de lösningsförslag som psykiatrin kommer med ibland är samma lösningar som jag själv kommit på, men som inte fungerat. De sätt som psykiatrin tycker att jag ska tänka på är ofta sätt som jag redan har tänkt på. När jag berättar om ett problem har jag oftast redan hittat sambandet mellan t.ex. tanke, känsla och handling, och är klar över hur allting hänger ihop. För det mesta behöver jag hjälp att hitta en lösning. Detta blir förstås svårt om psykiatrin får ungefär samma idéer som jag själv. Likaså blir det svårt när jag genomskådar deras olika strategier. ”Jaha, nu använder hen den här strategin”, ”Jaså, försöker hen med den här metoden idag” o.s.v. Samma sak gjorde jag med mina föräldrar redan i fyraårsåldern, vilket innebar att det var omöjligt att avleda mig.

Detta betyder inte att det på något sätt är omöjligt för mig att få hjälp av psykiatrin med mina känslomässiga problem. Jag behöver bara träffa personer som inte använder så mycket metod, utan som vågar tänka mer fritt. Det krävs också att deras sätt att resonera kring känslor ligger väldigt långt från mitt, så att de kan ge mig nya infallsvinklar. Därför är det viktigt för mig att personalen inte arbetar utifrån standardiserade mallar, utan att de vågar – och tillåts – att vara och tänka olika.

Ojämn begåvning och inlärning

Om man har en ojämn begåvningsprofil är det lätt att bli utsatt för överkrav från omgivningen, även om de vet att begåvningsprofilen är ojämn. Omgivningen kan nämligen ställa krav på att man ska ”träna upp” det man har svårt för, så att man hamnar på samma nivå som majoriteten. Detta beror sällan på att omgivningen är elaka och medvetet ställer för höga krav. Ofta handlar det istället om att omgivningen har en felaktig föreställning om vad den ojämna begåvningsprofilen innebär.

En vanlig föreställning är att majoriteten av alla personer med ojämn begåvningsprofil har likadana förutsättningar som majoriteten av alla personer utan ojämn begåvningsprofil. Denna föreställning innebär att man tror att en ojämn begåvningsprofil betyder att man har svårare för vissa saker tills dess att man tränat tillräckligt mycket på dem. Om personen med ojämn begåvningsprofil – trots intensiv träning – inte lyckas, kanske hen får höra att hen måste ”fortsätta kämpa” eller ”träna varje dag tills det sitter”. Så enkelt är det inte.

Att ha en ojämn begåvningsprofil innebär inte bara att man har ojämna kunskaper. Det innebär också att man har olika förutsättningar för att lära sig olika saker. Ett barn som har mycket goda förutsättningar för att lära sig läsa, kanske inte alls har förutsättningarna att lära sig sätta upp håret i tofs. Detta betyder inte att barnet aldrig någonsin kommer att ha förutsättningarna att sätta upp håret i tofs, för alla människor utvecklas, och allt eftersom vi utvecklas så får vi nya – och bättre – förutsättningar. Detta gäller även personer som har en ojämn begåvningsprofil. När jag gick på högstadiet hade jag t.ex. inte förutsättningarna att knyta ihop en soppåse. Påsen hade ”dubbla snören”, d.v.s. handtag, och då fick jag inte till det. Några år senare var det dock inga problem längre, för då hade jag de rätta förutsättningarna för påsknytning. Jag hade helt enkelt utvecklats.

Men hade jag ändå inte kunnat lära mig att knyta ihop en soppåse tidigare, om jag fått hjälp att träna på det? Nej, förmodligen inte. I så fall borde alla människor kunna lära sig vad som helst, när som helst i livet, och så är det ju inte. Det finns t.ex. en anledning till att femåringar inte får köra bil.Även om det säkert finns en och annan femåring som skulle klara det alldeles utmärkt, så skulle inte majoriteten göra det. De flesta femåringar skulle – trots gedigen övning – inte kunna följa alla skyltar, hålla hastigheten, visa hänsyn till sina medtrafikanter o.s.v. Däremot finns det många av dessa femåringar som skulle ha de rätta förutsättningarna att köra bil när de fyllt 18 eller 20 – för då har de utvecklat de färdigheter som krävs. Tack och lov är det ingen som säger åt en femåring att hen ska hem och träna på att köra bil, för det skulle kunna ta en ände med förskräckelse.

Förutom att vi med ojämn begåvningsprofil kan sakna förutsättningar som de flesta av våra jämnåriga har, så kan vi ha andra förutsättningar som de flesta av våra jämnåriga inte har. Att förvänta sig att vi – utan att få mogna – ska kunna skaffa oss samma förutsättningar som andra, kan jämföras med att kräva att våra jämnåriga ska kunna skaffa sig samma förutsättningar som oss. När jag var i fyraårsåldern förstod jag t.ex. ironi, vilket viss dagispersonal tyckte var väldigt roligt eftersom de då kunde skoja med mig på ett annat sätt. Att just jag förstod ironi innebar dock inte att alla andra fyraåringar hade förutsättningarna att ”träna upp” sin förmåga att förstå ironi, utan många behövde utvecklas mer först. På samma sätt behövde jag utvecklas mer för att kunna bygga med (och inte bara lukta eller tugga på) modellera, för detta var jag ännu inte mogen för.

Att man behöver ha de rätta förutsättningarna för att kunna lära sig saker, innebär inte att vi med ojämn begåvningsprofil inte kan träna på någonting alls. Vi kan – precis som alla andra – träna på sådant som vi har de rätta förutsättningarna för att kunna lära oss. Genom att träna på sådant som man har förutsättningar för, lär man sig också mycket mer än om man lägger ribban för högt. Det gäller att börja i rätt ände och vid rätt tidpunkt, och vad som är rätt ände och tidpunkt kan variera mellan olika individer. 

Att veta vad ett barn kan

När ett barn har lärt sig någonting nytt, är det vanligt att barnet berättar det för föräldrar eller andra vuxna. Detta gör att de vuxna ofta har god koll på vad barnet kan och inte, något som gör det lättare att bemöta barnet på rätt sätt. När det gäller barn som har en ojämn begåvningsprofil kan det dock vara klurigt att veta vad barnet kan och inte, även om barnet berättar om sina nya färdigheter.

Gemensamt för de flesta barn – både de som har en jämn och de som har en ojämn begåvningsprofil – är att de berättar om sådant som de fått öva mycket på för att lära sig. Andra saker berättar man inte att man har lärt sig, eftersom man inte tänker på att man har lärt sig dem. Exempelvis kan ett barn med jämn begåvningsprofil berätta att hen kan räkna lite grann – om de vuxna vet att barnet övat mycket på det och om de kanske förklarat hur man gör – men att barnet kan öppna kökslådorna kanske hen inte berättar. Detta kan bero på att barnet kan öppna kökslådorna utan att ens tänka på att hen kan det. 

Om man har en ojämn begåvningsprofil kan det istället vara så att man knappt alls behövt öva på att räkna, men att man inte ens funderar på hur man öppnar kökslådorna, eftersom det verkar vara alldeles för svårt. Om barnet då är så litet att man – enligt normen – inte kan förvänta sig att barnet ens ska kunna siffrorna, så frågar man inte heller om barnet kan räkna. Barnet kanske inte heller upplyser om det, eftersom hen inte tycker att det är någon stor grej. Att barnet inte försöker öppna kökslådorna kanske man bara tolkar som att barnet är snällt och duktigt som låter bli att riva ut saker. Därför är det inte säkert att man märker att barnet kan det ena, men inte det andra.

När jag var sex år kunde jag klockan, vilket mina föräldrar inte fick kännedom om förrän min mamma råkade hämta mig fem minuter för sent från sexårsverksamheten. ”Du skulle ha kommit klockan tre, och nu är hon fem över”, vrålade jag. Vid det laget kunde jag alla klockslag och jag visste att mellan klockan tre och fem över tre så var det fem minuter. Däremot gjorde min bristande tidsuppfattning att jag inte visste hur lång tid fem minuter var. När mamma dröjde hade jag därför dragit slutsatsen att hon hade glömt att hon skulle hämta mig.

Att mamma fick veta att jag kunde klockan gjorde att hon förstod att jag, när klockan började närma sig hämtning, satt och höll koll på tiden. På så vis förstod mamma att jag var väldigt orolig att hon eller pappa skulle komma för sent, och att jag blev jättestressad om de råkade komma pyttelite senare än de sagt.

När jag gick i ettan hade jag full förståelse för veckor, dagar, månader, datum o.s.v. Det visste inte läraren i skolan, och därför fortsatte hon att ha lappar liggande på katedern. Det kunde t.ex. stå ”2/4 teater”. Såg jag då den lappen så förstod jag att vi skulle gå på teater den andra april, varpå jag blev orolig, eftersom jag visste att det skulle kunna förekomma höga ljud på teatern. Jag kollade också hur många dagar det var kvar till den andra april, och när jag hade gjort det så kollade jag hur många gånger till jag skulle hinna utöva mina fritidsaktiviteter innan det var dags för det oöverstigliga berget Teatern.

Jag använde mig också av mina almanackskunskaper för att räkna ut vilken dag det var min tur att dra på almanackan i klassrummet. Syftet med den aktiviteten var att vi, genom att läsa upp dag, datum och namnsdagar, skulle lära oss just almanackan. Den kunde jag ju redan, men jag såg inte hur jag skulle dra av själva lappen, och därför fruktade jag även det oöverstigliga berget Almanackan. För att slippa obehagliga överraskningar valde jag att hålla god koll på vilken dag det var min tur att dra av den där lappen. Eftersom jag hade listat ut vilken ordningsföljd läraren använde sig av för att avgöra vems tur det var, så behövde jag bara räkna på fingrarna – eller kolla i en fickalmanacka – för att ta reda på vilken dag det skulle bli min tur. Denna vetskap var också bra att ha när det gällde att få stöd hemma. När jag drabbades av panik upplyste jag helt enkelt bara mina föräldrar om att det berodde på att jag skulle bli ombedd att dra på almanackan onsdag om två veckor.

Almanackan var någonting som jag lärde mig utan att tänka särskilt mycket, ungefär som många andra lär sig att dra av en lapp utan att tänka på det. Barn som har en jämn begåvningsprofil säger troligen inte: ”Titta, titta! Jag kan dra av lappen!” De tänker inte ens på att det är en färdighet. På samma sätt berättade inte jag att jag hade lärt mig almanackan, för jag reflekterade inte ens över att det var någonting jag hade lärt mig.

När barn bedöms efter sin ålder

De krav och förväntningar som ställs på barn, ställs ofta efter barnets ålder. Beroende på hur gammal någon är så förväntas denne klara av – eller inte klara av – vissa saker. När ett barn har en ojämn begåvningsprofil finns det därför risk för överkrav, d.v.s. att de vuxna förväntar sig att barnet ska klara av sådant som i själva verket är för svårt i förhållande till barnets begåvningsprofil. Eftersom den ojämna begåvningsprofilen ofta är ojämn även åt andra hållet, finns det också risk att de vuxna – i andra situationer – har för låga förväntningar på barnet.

När jag gick i första klass förväntade sig de vuxna att jag skulle klara av att dra av en lapp på almanackan. Det klarade jag inte, eftersom jag inte såg hur jag skulle göra. Samtidigt förväntade sig de vuxna att jag skulle lära mig bokstäverna, för det skulle man lära sig när man var sju år. Därför skulle jag skriva bokstäverna L och O på en rad efter varandra. Problemet var bara att jag redan kunde alla bokstäverna och att jag kunde stava också, vilket läraren blev varse när jag skrev ”lo, lo, lo, lo, lo, lo, lo, lo, lodjur”. Medan mina klasskamrater lärde sig att skriva bokstäver lärde jag mig därför ingenting, något som dock inte spelade någon roll för läraren, som talade om att jag skulle skriva ”lo” och inte ”lodjur”.

När jag var 15 år skulle min familj åka till några släktingars sommarstuga ett par dagar. Jag, som inte hade klarat av situationen i stugan, gjorde tidigt klart att jag inte tänkte följa med. Att få stanna hemma krävde dock en längre övertalningskampanj, eftersom mamma var mycket bestämd med att hon ”minsann inte tänkte låta en 15-åring vara ensam hemma i flera dagar”. Att sköta sig själv i flera dagar skulle man helt enkelt inte klara av när man var 15 år. Till slut gav dock mamma med sig, och jag fick vara ensam hemma, något som fungerade hur bra som helst. Det enda som var svårt var att knyta ihop soppåsen, men det var nog inte soporna mamma hade varit mest bekymrad över.

Eftersom ett barn som har en ojämn begåvningsprofil kan vara mycket före sina jämnåriga på vissa plan och mycket efter på andra, anser jag att man inte bör fästa sig vid barnets ålder när man ställer krav och sätter gränser. Man bör låta bli att jämföra med andra i samma ålder, och istället ställa krav och sätta gränser utifrån barnets individuella utvecklingsnivå. Det beror på att alla barn har lika stor rätt att utvecklas, och då bör alla barn också ha samma möjlighet att utvecklas.

Om läraren märker att en sjuåring, vid skolstarten, kan både skriva och stava, kanske den eleven kan få lite svårare uppgifter när klassen ska lära sig bokstäverna. Lektionerna kommer förmodligen att kännas roligare och mer meningsfulla för eleven om hen, liksom sina klasskamrater, får utvecklas. På samma sätt kan det vara otroligt värdefullt för ett barn att, på hemmaplan eller på fritidsaktiviteten, få göra sådant som man vill och tror sig klara av, även om man inte ”ska” klara av det när man är xx år. Alla barn behöver få pröva sina vingar efter sina egna, unika förmågor.

Vad är viktigt – egentligen?

I alla situationer i livet finns det sådant som är nödvändigt att kunna och sådant som är mindre nödvändigt att kunna. Det finns också situationer där man själv eller andra tror att det är ett stort problem att man inte kan en viss sak, även om det inte är det.

För några år sedan var det ett stort stressmoment för mig att bära hem matkassarna från affären. Jag såg nämligen inte var i kassen de olika varorna bäst fick plats. Eftersom jag inte handlade exakt samma varor varje gång, och inte alltid visste i förväg vad jag skulle köpa, så fungerade det inte att be någon att skriva en lista över vilka varor som fick plats var, så jag chansade helt enkelt. Det ledde ofta till att plastkassarna gick sönder, eftersom jag packat varorna olämpligt. Jag såg detta som ett jättestort problem som låg som en skugga över hela mathandlingsmomentet. Att kunna packa ner varor på rätt sätt i plastkassar var, enligt mig, en livsnödvändig färdighet.

När jag förklarade situationen för min arbetsterapeut föreslog hon att jag skulle använda tygkassar istället. De var mer hållbara och skulle inte gå sönder även om jag inte såg hur jag bäst skulle packa ner mina varor. Plötsligt insåg jag att det inte alls var nödvändigt att kunna packa ner varorna på rätt sätt i plastkassar. Nödvändigheten låg i att kunna få hem varorna från affären utan att de gick sönder och utan att det blev alltför bökigt, och det problemet skulle enkelt kunna lösas genom att använda tygkassar istället.

Detta – att se vad som är det viktiga i situationen – är någonting jag tycker att man alltid ska tänka på i skolan, i synnerhet om man har en eller flera elever som har en ojämn begåvningsprofil.

När jag gick på lågstadiet tyckte läraren t.ex. att det var oerhört viktigt hur man höll pennan. Den skulle hållas mellan tummen och pekfingret bara. Om man inte höll den så, då skulle man sätta en liten grön gummigrej på pennan, så att man fick ”rätt” grepp. Jag var en av de elever i klassen som fick en sådan liten grön gummigrej. Att skriva med den på pennan var mycket svårare, för att hålla pennan enbart mellan tummen och pekfingret var ingen lätt uppgift. När jag höll pennan så fick jag plötsligt sämre handstil, men läraren var nöjd. Jag höll ju pennan rätt.

I den här situationen önskar jag att läraren hade ställt sig frågan: Vad är det viktiga här? Är det viktigast att barnen kan hålla pennan på ett speciellt sätt, eller är det viktigare att de skriver/räknar rätt och att det går att läsa vad de har skrivit?

Av rädsla för att bryta nacken vågade jag aldrig göra kullerbyttor, vilket bekymrade idrottsläraren på mellanstadiet. Att kunna göra kullerbyttor framstod som så viktigt att jag kände att alla de moment i skolan som jag faktiskt klarade av och var bra på, bleknade i jämförelse.

I själva verket var ju inte kullerbyttorna viktiga alls. Det fanns inga andra situationer i livet där kullerbyttor var en viktig färdighet, och såvida jag inte valde att bli gymnast, cirkusartist eller möjligen idrottslärare, så skulle det inte dyka upp några sådana situationer heller. Därför handlade kullerbyttorna helt och hållet om att klara av idrottslektionerna i skolan, som i sin tur handlade om att röra på sig, någonting som går att göra på många olika sätt.

Om en elev inte vågar göra kullerbyttor, hoppa över en plint eller klättra upp i ribbstolen så är det inte hela världen. Det viktiga är att eleven förstår att det är viktigt med motion, och att hen rör på sig. Att en viss typ av fysisk träning fungerar dåligt i förhållande till elevens begåvningsprofil, innebär inte att all fysisk träning fungerar dåligt. Allting står inte och faller med att ett moment, eller en träningsform, inte fungerar. Själv har jag alltid tyckt om att rida, men det finns många människor som inte vågar rida. Det är ingen katastrof, lika lite som det är en katastrof att någon inte vågar göra kullerbyttor. Skillnaden är bara att kullerbyttor – till skillnad från ridning – är en vanligt förekommande aktivitet i skolan, och därför kan den ses som viktigare än den faktiskt är.

På samma sätt kan olika metoder, inom exempelvis matematiken, ses som viktigare än de faktiskt är. Om en elev inte lyckas lära sig räkna division med den metod som förespråkas i matteboken – men utan problem räknar ut samma tal med hjälp av en annan metod – då har ju eleven lärt sig att räkna division. Det nödvändiga ligger i att lära sig räkna och att förstå vad det är man räknar ut. Vilken metod man använder sig av är ju egentligen mindre viktigt. Det finns mer än ett sätt som är rätt.