Dålig ekonomi och ohälsa hänger ihop

När jag träffar nya personer inom vården brukar jag alltid få frågor om sådant som kan ha betydelse för mitt hälsotillstånd. Det kan t.ex. vara frågor om matvanor, alkohol, sömn, motion och fritidsaktiviteter. Att vårdpersonalen frågar om sådana saker tycker jag är jättebra, eftersom det kan leda till att vissa problem antingen kan identifieras eller uteslutas. Däremot har jag inte en enda gång fått frågan om det finns någon ekonomisk oro, trots att dålig ekonomi ofta förvärrar stress, oro och ångest. Dessutom är det vanligt att den funktionsnedsättning och/eller psykiska ohälsa som leder till nedsatt arbetsförmåga, också leder till sämre ekonomi.

Jag har också märkt att kunskapen om aktivitetsersättning, sjukersättning och försörjningsstöd – och vad det i praktiken innebär att leva på dessa ersättningar – varierar kraftigt mellan vårdpersonal. Vissa personer har mycket goda kunskaper, medan andra inte ens vet skillnaderna mellan sjuk- och aktivitetsersättning. Ytterligare andra vet skillnaderna, men känner inte till de låga ersättningsnivåerna eller att ersättningarna kräver ekonomiska förutsättningar Det finns också de som inte alls vet hur reglerna ser ut, och som därför riskerar att komma med förslag på lösningar som inte fungerar i praktiken. En gång träffade jag t.ex. en person som föreslog att jag skulle kunna spara lite pengar om jag fick lägre hyra. Personen i fråga visste inte att bostadstillägget sänks när hyran gör det, utan tänkte att sänkt hyra skulle leda till mer pengar i plånboken. Det gör det för den som har en lön, men inte för den som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning i kombination med bostadstillägg.

Att handläggare på Försäkringskassan och socialtjänsten får information om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är viktigt. När det gäller ansökningar om t.ex. aktivitetsersättning, försörjningsstöd och boendestöd kan det vara svårt för handläggaren att fatta ett korrekt beslut om hen inte har någon kunskap om vad funktionsnedsättningen eller hälsotillståndet innebär i praktiken. På samma sätt är det viktigt att vårdpersonal får kunskap om Försäkringskassans och socialtjänstens regler och ersättningsnivåer, samt information om hur det kan vara att leva på exempelvis aktivitetsersättning under en längre period. Det är inte bara viktigt eftersom ekonomisk oro kan förvärra psykisk ohälsa, utan också för att det finns saker som vårdpersonalen kan göra:

* Utgöra ett mentalt stöd
Dålig ekonomi och psykisk ohälsa hänger ofta ihop, men det är två saker som tyvärr är ganska tabubelagda i samhället. Många kanske inte vågar prata med familj och vänner om hur det ligger till. När man då kommer till vården och berättar att man drabbats av panikångest så kan det vara som en befrielse att vårdpersonalen säger: ”Jag förstår att det är jättejobbigt för dig. Panikångest kan kännas väldigt skrämmande, men det är inte farligt.” Det skulle förmodligen kännas jobbigt för en patient att först behöva berätta för vårdpersonalen vad panikångest är för något.

Samma sak kan gälla den som berättar för sin läkare eller samtalskontakt att hen har en orolig livssituation, eftersom hen har nedsatt arbetsförmåga p.g.a. sin funktionsnedsättning och därtill har fått dålig ekonomi. Då kan det kännas väldigt skönt om läkaren eller samtalskontakten säger: ”Jag förstår verkligen att du är stressad och orolig. Det är tufft att leva på aktivitetsersättning i din situation.” Att först behöva utbilda personalen i Försäkringskassans regler och ersättningsnivåer kan göra att man känner sig ensam och kanske tänker: ”Jag är nog den enda med det här problemet.” Att få veta att man inte är ensam, och att det finns någon som förstår, kan ibland få situationen att kännas lite mindre jobbig.

* Föreslå praktiska lösningar
För personer som lever under knappa ekonomiska omständigheter finns det fonder att söka pengar ur. Det vet inte alla, så därför är det bra om vårdpersonalen känner till det. På många psykiatriska mottagningar finns det dessutom en kurator. Kuratorn har ofta koll på vilka fonder som finns och hur man ansöker. Det är dock långtifrån säkert att alla patienter känner till att kuratorn finns eller vad hen gör (Man ber inte att få klappa Kalles katt om man inte vet att Kalle har en katt.) så därför tycker jag att läkare och samtalskontakter bör informera alla patienter om kuratorns existens och hens funktion.

* Ge vägledning
Försäkringskassans och socialtjänstens regler passar inte alltid ihop med verkligheten. Det gör att det finns personer vars situation är sådan att de riskerar att hamna mellan stolarna hos de olika myndigheterna. Om en person riskerar att drabbas hårt av ett visst regelverk, kan det underlätta om vårdpersonalen kan känner till detta när de t.ex. rekommenderar personen att ansöka om aktivitetsersättning. Då kan man tillsammans lägga upp en plan för hur man ska agera, exempelvis genom att prata med de olika myndigheterna och höra vad som kan göras i just det här särskilda fallet. På så vis slipper personen i fråga få en kalldusch – och kanske få ännu sämre ekonomi som följd. Skador blir, som bekant, oftast mindre om man försöker förebygga dem innan de uppstår.

Att överklaga myndighetsbeslut

Många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ansöker någon gång om stöd från en eller flera myndigheter. Det kan t.ex. röra sig om aktivitetsersättning eller boendestöd. Ofta blir man beviljad det stöd man ansökt om, men någon gång kan det hända att man får avslag. Det kan också hända att man blir beviljad stödet, men inte i den omfattning man ansökt om. Om man får ett negativt beslut kanske man känner sig uppgiven och ledsen, men då kan det vara bra att veta att det inte behöver vara kört. Ett myndighetsbeslut går att överklaga.

Att man överklagar ett myndighetsbeslut innebär inte automatiskt att myndigheten kommer att ändra sitt beslut, men det kan också bli så att de faktiskt ändrar det. Att en myndighet anser att man inte behöver – eller har rätt till – det stöd man ansökt om, innebär ju inte nödvändigtvis att myndigheten har rätt. De som jobbar på myndigheterna är också bara människor, och människor kan ha fel. Myndighetspersoner kan, precis som alla andra, missförstå. Det är heller inte säkert att de alltid tolkar den egna myndighetens regler korrekt. Om man anser att handläggaren har fattat ett beslut utan att ta hänsyn till sådant som man själv tycker är viktigt att ta hänsyn till, eller om man anser att handläggaren fattat ett beslut som går emot myndighetens egna regler, så ska man absolut överklaga.

Myndighetsbeslut ska oftast överklagas till Förvaltningsrätten, men vissa myndigheter (t.ex. Försäkringskassan) vill själva ompröva beslutet först. Om man, när myndigheten omprövat beslutet, fortfarande inte är nöjd, har man möjlighet att överklaga till Förvaltningsrätten. Att överklaga till Förvaltningsrätten kan låta skrämmande, men i de allra flesta fall behöver man inte komma till domstolen. Vanligtvis sker allting skriftligen, via post.

När man skriver en överklagan är det jätteviktigt att följande information finns med:

* Vilket beslut man vill överklaga
* Hur man vill att beslutet ska ändras
* Varför man vill att beslutet ska ändras
* Namn, personnummer, adress och telefonnummer

Utöver själva överklagan kan man skicka med bilagor som man själv anser ha betydelse i ärendet och som styrker det man säger. Det kan t.ex. röra sig om läkarintyg eller inkomstuppgifter.

För att få reda på adressen dit man ska skicka sin överklagan, tittar man på det skriftliga beslutet från myndigheten i fråga. Där framkommer vart man vänder sig om man inte är nöjd med beslutet och – mycket viktigt – hur lång tid man har på sig att överklaga. Vanligt är att man har tre veckor på sig från att man tog emot beslutet, men när det gäller Försäkringskassans beslut är tidsfristen istället två månader.

Om man har överklagat ett myndighetsbeslut till Förvaltningsrätten men inte är nöjd med beslutet därifrån, kan man överklaga till Kammarrätten. Om man blir missnöjd även över Kammarrättens beslut, kan man överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen. Vilken kammarrätt man ska överklaga till, och hur lång tid man har på sig, står i beslutet från Förvaltningsrätten.

Att ställa krav på dem som ska stötta

Om man har någon form av stöd från samhället har man rätt att kräva att den eller de som ska hjälpa en sköter sitt jobb och bemöter en på ett bra sätt. Men vad exakt kan man förvänta sig av sin läkare, sin kontakt på habiliteringen, sin boendestödjare eller sin handläggare på Försäkringskassan? Här kommer några exempel på sådant som jag brukar förvänta mig av mina de människor som ska hjälpa mig, och som jag anser att man har rätt att kräva:

* Att personalen har den rätta kunskapen för att utföra det arbete de utför, och att de utför arbetet ordentligt. Man kan t.ex. kräva att de som jobbar med personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har tillräckliga kunskaper om dessa diagnoser, och att ett läkarutlåtande är välformulerat och inte innehåller en massa luckor.

* Vanligt hyfs: att personalen kommer i tid till möten, att de hälsar ordentligt, att de uppträder trevligt, att de låter en prata till punkt o.s.v.

* Engagemang. Oavsett om det rör sig om en ansökan om aktivitetsersättning, samtalsterapi eller hjälp med hushållssysslor, så kan man kräva att personalen är ordentligt engagerade i det de ska hjälpa en med. Att vara uppenbart oengagerad är inte respektfullt.

* Att personalen behandlar en som en vuxen människa. Att man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning innebär inte att man vill – eller behöver bli – tilltalad som om man vore ett barn.

* Att personalen lyssnar, tar till sig det man säger och ger adekvata svar på frågor. Om man upplever att man inte blir lyssnad på har man all rätt i världen att säga ifrån.

* Att personalen gör det de lovat, när de lovat och att de hör av sig om de mot förmodan inte kan göra det utlovade i tid.

* Att personalen besvarar viktiga telefonsvararmeddelanden, mejl eller sms.

* Att få byta läkare, samtalskontakt, handläggare, boendestödjare etc. om man inte trivs med den man har.

Om man inte är nöjd med personalens engagemang och/eller bemötande är mitt tips att man först pratar med den det gäller. Var rak och tydlig. T.ex. ”Du är nästan alltid sen till våra möten och du avbryter mig ofta när jag pratar. Det känns väldigt nonchalant och jag upplever att du inte vill lyssna på mig. Jag vill att du kommer i tid och att du låter mig prata till punkt.”

Ibland när man sagt till en person, tar personen i fråga till sig kritiken och engagemanget/bemötandet blir bättre. Ibland tar personen inte till sig kritiken, utan slår ifrån sig den. Då kan man behöva säga till personen att sluta slå ifrån sig och lyssna istället. Om man upplever att personen ändå inte lyssnar, kan det vara värt att framföra sin kritik till någon annan istället. Om man t.ex. inte är nöjd med hur man blivit bemött av arbetsterapeuten på habiliteringen, och man har kontakt med någon annan (t.ex. en kurator) på habiliteringen, kan man berätta för den personen att man inte är nöjd med arbetsterapeutens bemötande. Om man vill kan man be att den andra personen pratar med arbetsterapeuten, eller så kan man begära att få byta arbetsterapeut.

En annan väg att gå är att prata med personens chef. Om man tycker att det är jobbigt att ringa brukar det gå bra att skicka brev, och i många fall även mejl. Chefernas namn och kontaktuppgifter finns i vissa fall på mottagningens eller myndighetens webbplats. Man kan också fråga i receptionen eller ringa till växeln.

Om man har synpunkter på hur man blivit bemött inom sjukvården, och det inte fungerar att prata med vårdpersonalen, kan man göra en anmälan till Patientnämnden. Om man är osäker på om man ska göra en anmälan, kan man kontakta Patientnämnden via telefon, mejl eller brev för att rådgöra med en handläggare. Varje län har sin egen patientnämnd, så man ska alltid kontakta patientnämnden i det län där man fått vården. För att hitta rätt patientnämnd kan man googla på t.ex. ”patientnämnden stockholm” eller ”patientnämnden värmland”.

Sist men inte minst; om någon inom psykiatrin, habiliteringen, kommunen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen etc. missköter sig, påminn gärna personen om att det är denne som ska finnas där för dig – inte tvärtom.

Att få rätt hjälp, bemötande och information

Många av oss med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har – i olika omfattning – någon form av stöd. Det kan röra sig om insatser från t.ex. psykiatrin, kommunen, habiliteringen, Försäkringskassan och/eller Arbetsförmedlingen. Väldigt många som arbetar med att ge stöd åt personer med funktionsnedsättning är trevliga och kompetenta människor som bemöter sina klienter med respekt och som alltid försöker hjälpa till på bästa sätt. Jag har träffat sådana människor på flera ställen.

När jag just hade fyllt 18 blev jag sjukskriven för första gången. P.g.a. utmattning och psykisk ohälsa hade jag ingen sysselsättning, men eftersom jag inte gick på gymnasiet fick jag inget studiebidrag. Det faktum att jag var myndig, men inte gick i skolan, gjorde att mina föräldrars försörjningsplikt upphörde och därmed fick jag inte heller något underhållsbidrag längre. Jag blev därför sjukskriven så att jag skulle kunna söka försörjningsstöd.

Min handläggare på socialkontoret var fantastiskt bra. Hon beviljade mig försörjningsstöd, men eftersom jag var så ung ville hon inte bara ta emot min ansökan och betala ut pengarna. Hon ville även att jag, i samband med att jag lämnade in en ny ansökan varje månad, skulle träffa henne och prata om hur jag mådde, vad som hänt i mitt liv sedan senast och om mina planer för framtiden. Hon var peppande utan att vara pressande, vilket är en viktig skillnad. Hon försökte inte jaga ut mig i någon sysselsättning eller få mig att göra saker som jag inte klarade av, men hon fick mig att börja reflektera över min framtid genom att lyfta fram positiva saker. När jag till slut hade bestämt mig för att börja på folkhögskola så uppmuntrade hon mig, och påminde mig om att livets möjligheter skulle öka med åldern. Det där sistnämnda minns jag särskilt, för att få höra det var otroligt viktigt för mig som hade hatat att vara barn och tonåring.

Tyvärr finns det, bland de människor som i sitt arbete träffar personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, också de som är mindre trevliga och hjälpsamma. Att man blir bemött med respekt, får adekvat hjälp och rätt information är dessvärre ingen självklarhet.

Första gången jag ansökte om aktivitetsersättning fick jag en handläggare som inte bemödade sig med att läsa igenom mina läkarutlåtanden ordentligt. Istället begärde hon – gång på gång – kompletteringar av min läkare, vilket hade varit fullt förståeligt om det inte hade varit för att den information som efterfrågades faktiskt stod i de utlåtanden hon redan fått. I klartext dessutom. Till slut visste inte läkaren vad han skulle skriva längre – och jag hade högläsning för handläggaren i telefon. Detta var i sig en riktig utmaning eftersom hon inte lyssnade på vad jag sa utan bara upprepade samma sak om och om igen. Lite som en sådan där busringning som styrs med knapptryckningar.

”Du beställde taxi men dök aldrig upp.” (busringningsrösten)
”Jag har inte beställt någon taxi.” (riktig person)
”Du beställde taxi men dök aldrig upp.” (busringningsrösten)
”Men jag har ju inte beställt någon taxi!” (riktig person)
”Nu måste du betala för framkörningen.” (busringningsrösten)

När handläggaren slutligen tyckte sig ha fått all ”saknad” information hade det gått så lång tid att jag inte skulle hinna få något definitivt beslut innan handläggningstidens slut. Eftersom jag tyckte att det var orimligt att jag skulle behöva ta de ekonomiska konsekvenser som detta skulle innebära – enbart p.g.a. att min handläggare inte kunde läsa innantill – ringde jag upp henne och krävde att mitt ärende skulle skyndas på. Ärendet låg just då hos den enhet som beräknar hur mycket pengar man ska få, men när jag ville att handläggaren skulle ringa dit så påstod hon att det överhuvudtaget inte gick att kontakta dem. Jag framförde även att jag ville byta handläggare, men inte heller det skulle gå.

Vid kontakt med en chef kom det fram att jag visst kunde få byta handläggare och att det – hör och häpna – gick att ringa till beräkningsenheten. Det ordnade sig för mig – och jag fick en ny handläggare som jag trivdes med – men det hade gått både fortare och lättare om den första handläggaren hade hjälpt mig.

Vårdval och byte av mottagning

I Stockholms län har vi haft fritt vårdval inom psykiatrisk öppenvård sedan 2011, men fortfarande händer det att mottagningar inte riktigt vet vilka regler som gäller. Det förekommer att mottagningar tolkar vårdvalsreglerna fel och därför försöker neka patienter på felaktiga grunder. Vissa mottagningar menar t.ex. att de bara kan ta emot patienter från sin egen kommun, eftersom väntetiderna för patienter från andra områden skulle bli alldeles för långa.

Dessa mottagningar tror förmodligen att vårdvalsreglerna säger att patienter från mottagningens egen kommun har förtur och att de har rätt att endast ta emot patienter från andra områden i mån av plats. Detta är FEL. En mottagning har INTE rätt att bara ta emot patienter som bor i den kommun eller stadsdel där mottagningen ligger. En mottagning har heller inte rätt att ge förtur till patienter från sitt eget område, utan alla patienter ska – utifrån den geografiska aspekten – behandlas lika.

En föreställning som vissa mottagningar verkar ha är den om att man alltid får snabbare hjälp på mottagningen i den kommun eller stadsdel där man bor. Mottagningarna har någonting som kallas för geografiskt områdesansvar, men detta områdesansvar handlar om att t.ex. bedöma vårdbehov för personer som bor i det aktuella området, men som inte själva söker hjälp. Det innebär inte att man per automatik ska ge alla som bor i det aktuella området förtur till vård.

För att bli hundraprocentigt säker på vilka regler som gäller så skickade jag ett mejl till hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Såhär svarade de på mina frågor:

Har en mottagning rätt att säga nej till en patient ENBART p.g.a. att patienten inte är mantalskriven i den kommun eller stadsdel där mottagningen ligger?
Svar: Nej!

Har en mottagning rätt att ge förtur åt patienter från den egna kommunen eller stadsdelen och enbart ta emot patienter från övriga delar av länet i mån av plats?
Svar: Nej!

Vilka slags prioriteringar har en mottagning RÄTT att göra när det kommer till att ta emot – eller inte ta emot – en patient?
Svar: Utgångspunkten är att den psykiatriska vården i SLL ska ges enligt LEON-principen (Lägsta Effektiva Omhändertagandenivå). Det innebär att patienter som har ett vårdbehov som motsvarar specialistvårdens uppdrag ska tas om hand där (utifrån medicinsk prioritering) och de som har ett vårdbehov som motsvarar primärvårdens uppdrag ska tas om hand där. Mer info om detta finns på viss.nu och psykiatristod.se.

Om en psykiatrisk öppenvårdsmottagning nekar dig att bli patient hos dem med hänvisning till att du bor i ”fel” kommun eller stadsdel, rekommenderar jag att du kontaktar hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Kontakta dem via mejl, så att du får deras svar i skrift (ett telefonsamtal är svårt att spara) och spara sedan svaret. Då kan du visa det för mottagningen om det blir problem.

Samarbete över kommun- och stadsdelsgränserna

Tack vare det fria vårdvalet har jag möjlighet att fritt välja vilken psykiatrisk mottagning jag vill gå på. Det har hittills inneburit att jag de senaste åren gått på en mottagning i ett helt annat område än där jag bor. Jag bodde nära mottagningen tidigare men när jag, efter ett år i Västergötland, flyttade tillbaka till Stockholm fick jag inte tag på någon bostad i det området. Istället fick jag flytta till en annan förort, på andra sidan stan. Om inte vårdvalet funnits så hade jag inte kunnat återgå till ”min” mottagning med personal som kände mig sedan tidigare, utan då hade jag fått börja om från början med nya människor på en ny mottagning i området där jag bor. Det fria vårdvalet har därför underlättat otroligt mycket för mig.

En sak som jag däremot trodde skulle bli knepigare när jag valde att gå på en mottagning i ett helt annat område, var samarbetet mellan mottagningen och Försäkringskassan. Mottagningen har ju i första hand samarbete med det försäkringskontor som ligger i samma område. När jag ansökte om aktivitetsersättning och fick en handläggare på det kontor som ligger närmast mig, blev jag därför lite orolig för hur det skulle gå med samarbetet. Det är ju viktigt att det, vid behov, går att ha gemensamma möten.

Jag ringde upp min handläggare och frågade om det gick att flytta mitt ärende till det försäkringskontor som mottagningen samarbetar med, men fick till svar att detta inte gick eftersom jag inte bodde i det området. Däremot berättade handläggaren att det inte skulle bli några problem med gemensamma möten, utan att hon vid sådana tillfällen skulle komma till mottagningen. Detta, menade hon, var hon skyldig att göra.

Några dagar senare ringde handläggaren upp och berättade att hon haft fel när hon sagt att det inte gick att flytta mitt ärende till det försäkringskontor som min mottagning samarbetar med. Hon hade kollat upp saken ytterligare – och blivit informerad om att man om man går på en mottagning i ett visst område har rätt att få en handläggare på försäkringskontoret i samma område. Jag kunde alltså välja mellan:

1. Ha kvar min handläggare på försäkringskontoret närmast mig och be henne komma till mottagningen vid gemensamma möten.

2. Byta till en handläggare på försäkringskontoret närmast mottagningen och därmed ha gemensamma möten med en person som personalen på mottagningen känner till sedan tidigare.

Jag valde det senare alternativet eftersom det kändes bäst för mig. När jag, under tiden jag väntade på beslut om aktivitetsersättningen, skulle ansöka om försörjningsstöd gick det däremot inte att välja. Socialtjänst är en kommunal service och man är därför hänvisad till socialtjänsten i den kommun – och i större kommuner även den stadsdel – man bor i.

Som tur är gick det bra ändå. Jag hade läkarintyg på att jag inte var arbetsför och om socialsekreteraren skulle ha haft några frågor om intyget så hade hon kunnat ställa dem till min läkare över telefon. Ringa kan man alltid göra. En gång hade socialsekreteraren svårt att acceptera det jag sa, så då bad jag kuratorn på mottagningen att ringa henne. Det gjorde han, och förutom att han var tvungen att fråga mig om vilken kommun/stadsdel det gällde och om numret dit, så var det inte krångligare för honom att ta kontakt med min socialsekreterare än vad det hade varit att ta kontakt med en socialsekreterare i samma område som mottagningen.

Något möte med mottagningen och socialsekreteraren behövdes aldrig, men om det hade behövts så tror jag att vi hade löst det också. Det hade krävts lite mer planering, men det hade absolut gått. Om inte socialsekreteraren haft möjlighet att åka iväg så hade kanske vårdpersonalen kunnat göra det eller vice versa. I yttersta nödfall hade vi kanske kunnat ha mötet över telefon.

Med tanke på vårdvalet och inte minst bostadsbristen, som inte sällan innebär att folk ofrivilligt får flytta runt mellan olika tillfälliga boenden i olika områden under flera års tid, är det inte längre säkert att patienten/klienten har alla sina stödkontakter i samma område. Därför är det viktigt att såväl sjukvård som försäkringskassa och socialtjänst har strategier för samarbete över kommun- och stadsdelsgränserna, för ett sådant samarbete måste alltid vara möjligt.

Att skriva ett intyg

(OBS: Detta inlägg bör läsas med ironi och sarkasm.)

Är du läkare? Har du gjort en utredning eller undersökning och ska sammanfatta patientens svårigheter i skrift? Då kommer här – på förekommen anledning – några tips:

1. Ställ intyget till patienten. Om patienten själv önskar skicka intyget till aktuell instans, ställ det inte till instansen i fråga. Detta riskerar att skapa tydlighet. Skriv därför ”till vederbörande” – det är ju trots allt hem till patienten som du skickar intyget.

2. Använd för guds skull inte styckeindelning. Styckeindelning gör att texten blir lättare att läsa, och det vore ju dumt. Se därför till att du (eller din sekreterare) inte kommer åt enter-knappen.

3. Skriv felaktigheter. Intyget bör innehålla minst en felaktighet av betydande karaktär. Om patienten berättar om sitt stora intresse – skriv då att patienten inte klarar av just den aktiviteten.

4. Öppna upp för missförstånd. Du bör öppna upp för missförstånd på minst ett ställe. Om en patient har svårt med avståndsbedömning är det t.ex. bra om du formulerar dig på ett sätt så att det framstår som om patienten kör bil.

5. Skriv på läkarspråk. Huvudsaken är att du själv – och andra läkare – förstår vad du har skrivit. Om du talar klarspråk finns det en risk att även handläggaren på den aktuella instansen förstår vad du har skrivit, och det vore ju också dumt. Jättedumt.

6. Utelämna information. Sådant som att patienten dagligen påverkas av sina svårigheter och att svårigheterna inte går att arbeta bort behöver du inte ha med. Sådan information brukar de flesta instanser efterfråga och därför är den oväsentlig.

7. Var luddig! När du skrivit vilka svårigheter patienten har – utveckla absolut ingenting. Du behöver inte skriva vilka uttryck patientens svårigheter med exempelvis rumsuppfattning tar sig i vardagen. Konkreta exempel är helt onödiga, de riskerar bara att underlätta för handläggaren.

8. Skriv så lite som möjligt om hur svårigheterna påverkar patienten i arbetslivet. I synnerhet om intyget ska till Försäkringskassan. Skriv istället vilka skolämnen patienten hade bra betyg i. Detta är extra viktigt när det gäller en vuxen patient i arbetsför ålder.

9. Var nollställd. Om patienten eller den aktuella instansen, efter att ha sett intyget, påpekar att du måste ge konkreta exempel på hur svårigheterna tar sig uttryck i vardagen – be då patienten att ge dig några exempel – i synnerhet om du redan fått massor av sådana. För inte letar du väl i journalen?

Möte med Försäkringskassan

Om man har aktivitetsersättning brukar man, vid ett eller ett par tillfällen, ha s.k. avstämningsmöten med sin handläggare på Försäkringskassan. Syftet med dessa möten är vanligen att stämma av hur ens situation ser ut i nuläget och att prata om vad som ska hända framöver. Eftersom vi som har aktivitetsersättning har olika funktionsnedsättningar, sjukdomar eller skador – och eftersom dessa tar sig väldigt olika uttryck – så har vi också olika förutsättningar. En del personer kanske klarar av att börja arbeta eller studera med en gång när perioden med aktivitetsersättning har löpt ut, andra behöver någon form av arbetslivsinriktad rehabilitering. Ytterligare andra klarar inte alls av att börja med någon sysselsättning, utan behöver förlänga sin aktivitetsersättning. Om man behöver förlänga sin aktivitetsersättning måste man skicka in en ny ansökan och det är viktigt att göra det i god tid, eftersom Försäkringskassan har en handläggningstid på upp till fyra månader.

Idag var det dags för mig att ha avstämningsmöte. Med mig hade jag min samtalskontakt, eftersom det kändes bra att ha sällskap av någon som känner mig väl och som är insatt i min situation och mina förutsättningar. Personligen tror jag också att det blir mer tyngd bakom ens ord när någon från vården är närvarande och kan bekräfta det man säger, plus att många inom vården är vana vid den här typen av möten, vilket gör att de kan delta aktivt i samtalet.

Eftersom det var första gången jag träffade min handläggare (Vi har enbart haft telefonkontakt tidigare.) så visste jag inte alls hur han skulle vara. Därför försökte jag bara vara så saklig och tydlig som möjligt, så att handläggaren fick så mycket information som möjligt. Jag började med att berätta att jag gjort en neurologisk utredning som resulterat i att jag fått veta att min hjärna har svårt att tolka synintryck. Jag var också tydlig med att dessa svårigheter inte går att göra någonting åt. Jag berättade även hur min låga energinivå rent praktiskt tar sig uttryck och att det p.g.a. denna inte är aktuellt att börja med någon sysselsättning, utöver bloggandet och ridningen.

Både jag och min samtalskontakt var noga med att framhålla att jag har stora verbala styrkor, vilket gör att min funktionsnedsättning inte alltid märks utåt. Jag tog som exempel att jag känner mig väldigt trygg under ett möte eftersom jag där får använda mig av mina styrkor, men att jag får väldigt, väldigt svårt om jag t.ex. ska skala potatis. Jag berättade också att mina syntolkningssvårigheter påverkar i princip alla praktiska göromål och att praktiska moment – i kombination med min låga energinivå – är det absolut svåraste för mig, inte minst på arbetsplatser. Vi pratade också om att jag i grund och botten är en karriärist som vill väldigt mycket och att jag därför tenderar att göra alldeles för mycket, snarare än för lite. Därför behöver jag bli bromsad och inte pushad, för att gasa är jag redan på tok för bra på.

Min handläggare ifrågasatte ingenting, utan frågade istället, och det är just så jag vill bli bemött. Mot slutet av mötet sa han att det, vad han hade förstått utifrån det vi pratat om, inte var aktuellt med arbetslivsinriktad (re)habilitering och då sa jag ”Nej, det är det inte” och tryckte lite extra på ordet ”nej”. Tydlighet är jätteviktigt i den här typen av möten, och det från båda håll.

Nu har vi bestämt att jag fortsätter att öva på att inte göra mer än jag orkar och att jag, senast i februari, skickar in en ansökan om förlängd aktivitetsersättning. Sedan är det bara att hålla tummar och tår för att den går igenom.

Att ha möte med sin handläggare

I mitt förra inlägg skrev jag om sådant som handläggare kan tänka på inför och under ett möte med en person som har en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Idag tänkte jag istället dela med mig av några tips på vad man själv kan tänka på när man ansökt om någon form av stöd (t.ex. aktivitetsersättning) och ska träffa sin handläggare.

Förbered dig.
Tänk noga igenom vad du vill få sagt under mötet och vad som känns viktigt att din handläggare får veta. Skriv ner punkterna, håll dem i huvudet, spela in dem med mobilen eller rita bilder – gör vad som känns lättast för dig. Läs också igenom dina läkarutlåtanden så att du vet vad som står där. Det kan vara bra att kunna referera till dem under mötet. Om du inte har dina utlåtanden, be din läkare att du får en kopia.

Om du vill – ta med dig någon.
Om man tycker att det här med möten är svårt kanske man tycker att det känns obehagligt att gå dit ensam. Det kan också vara så att man inte har några svårigheter med situationen i sig, men att man tycker att det skulle kännas bra att ha med sig någon som vet hur man fungerar och som är väl insatt i ens stödbehov. Man har alltid rätt att ta med sig någon. Ta med dig den person du helst vill ha med dig. Det kan t.ex. vara din partner, din bästa vän eller någon från sjukvården. Om personen i fråga inte har möjlighet att följa med den aktuella dagen eller tiden, boka om mötet till en tid då personen kan. Oavsett vem du tar med, be att den personen också läser dina läkarutlåtanden, i synnerhet om du vill att personen inte bara ska finnas med som stöd utan även vara delaktig i mötet.

Handläggaren är också en människa.
Även om du träffar din handläggare när denne befinner sig i en yrkesroll så är hen i grund och botten bara en människa. Om personen känns skrämmande, tänk på att hen – precis som du – rör sig i flera olika sammanhang och att det här är ett av dem. Föreställ dig din handläggare när hen handlar mat, nattar sina barn, eller när hen är nyvaken med rufsigt hår och tandkrämsfläckar på pyjamasen. Kanske kan det göra personen lite mindre skrämmande.

Var tydlig och konkret.
Medan din psykolog troligen vill veta vilka konsekvenser dina symtom och svårigheter får för dig känslomässigt, så kan din handläggare behöva få veta vilka konsekvenser dina symtom och svårigheter får rent praktiskt. Ha detta i åtanke när du svarar på handläggarens frågor och berättar om ditt stödbehov. Om du har svårt att städa p.g.a. att du inte kommer igång eller inte vet hur du ska lägga upp städningen, så förklara vad som händer om du måste städa utan hjälp. Om du inte klarar av att arbeta p.g.a. att du blir utbränd, så förklara vad som händer om du måste arbeta. Om du tycker att det är svårt att sätta ord på det hela och du har med dig någon, ta hjälp av den personen.

Ta upp dina punkter.
Din handläggare kommer att ha egna punkter att ta upp, men se till att du får ta upp dina. Om ni inte kommer in på dem under samtalets gång, säg att du har saker du måste få säga. Om du skrivit ner dina punkter kan du, om du vill, överlämna listan till handläggaren vid mötets början. Om du tycker att det känns svårt att själv se till att du får sagt det du vill – och du har någon med dig – be att den personen håller koll på de olika punkterna och att hen hjälper dig att få allting sagt.

Förklara istället för att försvara.
Om du märker att din handläggare inte riktigt förstår, inta inte försvarsposition. Förklara istället vad det är handläggaren har missförstått och berätta hur det är istället. Svara inte: ”Jaha, så du tycker att jag ska bli utbränd?” om handläggaren t.ex. tycker att du ska prova någon form av sysselsättning och du inte orkar det. Säg istället: ”Om jag skulle göra så som du föreslår så skulle jag bli utbränd. Det beror på att…” Den första meningen innehåller ingen information, och om handläggaren har missförstått så behöver hen information för att kunna förstå. Håll en trevlig ton, men självklart ska du säga ifrån om handläggaren inte verkar lyssna.

Ta hänsyn till dig själv.
Ibland går din handläggare på din och din läkares linje, d.v.s. att du bör få det stöd du ansökt om. Andra gånger har handläggaren en annan ståndpunkt. Hen kanske exempelvis tycker att du ska börja med någon form av sysselsättning fastän du inte alls orkar det och trots att din läkare har fastställt att det är så. Då är det viktigt att du tar hänsyn till dig själv – inte till instansen du ansökt om stöd från. Säg till handläggaren precis som det är, att du tyvärr inte orkar/klarar av att göra så som hen tycker att du ska göra. Var bestämd, men glöm inte att förklara istället för att försvara. Hänvisa till läkarutlåtanden, be handläggaren att ta kontakt med läkaren (om inte denne är med på mötet).

Det ska kännas bra med handläggaren.
Precis som det ska kännas bra med din läkare eller psykolog så ska det kännas bra med din handläggare. Det är viktigt att denne lyssnar på dig och bemöter dig med respekt. Be att få byta handläggare om det inte känns bra med den du har.

Tips inför möten: för handläggare

Många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ansöker någon gång i livet om någon form av stöd. Det kan t.ex. handla om att man inte klarar av att arbeta och därför ansöker om aktivitetsersättning, eller att man tycker att det är svårt att städa och ansöker om boendestöd. I samband med ansökan är det vanligt att man får träffa sin handläggare för att berätta om sin situation och sina behov. Att gå på sådana möten kan kännas jobbigt och nervöst, något som ofta grundar sig i en rädsla för att bli missförstådd, ifrågasatt och – i förlängningen – nekad stöd. Att vara nervös inför den här typen av möten är naturligt, på samma sätt som det är naturligt att vara nervös inför att gå på anställningsintervju eller börja i en ny skola. Men vad ska man egentligen tänka på inför ett möte? Och vad kan handläggaren tänka på? Jag har sammanställt två listor – en för klienter och en för handläggare. Här kommer mina tips till handläggare:

Se situationen ur den andra personens perspektiv.
Om du varit en tid på din arbetsplats är du troligen van vid att handlägga den här typen av ärenden och känner dig trygg i situationen. Att hålla möten ingår i dina arbetsuppgifter och du befinner dig i en välbekant miljö. Ingenting står på spel för dig, men det gör det för personen du ska träffa. Hen vet att ert möte är viktigt – och kanske t.o.m. helt avgörande – för att hen ska kunna få det stöd hen ansökt om. För personen du ska träffa är det inte säkert att du är Kalle som jobbar på Försäkringskassan eller Lisa som jobbar på kommunen. Du är kanske Försäkringskassan eller kommunen. Det beror på att det – helt eller delvis – är du som fattar beslut om stödet. Ha detta i åtanke under mötet.

Visa förståelse för oro.
Inom alla yrkesgrupper finns människor som lämpar sig bra för sitt jobb och människor som lämpar sig mindre bra för sitt jobb. Din yrkesgrupp är inget undantag. Precis som du säkert kan oroa dig för att träffa en nonchalant läkare på vårdcentralen, eller för att dina barn ska få en oengagerad lärare i skolan, så kan personen du ska träffa vara orolig för att möta en oförstående handläggare. Om du just nu läser detta är du förmodligen ingen sådan handläggare, men personen du ska träffa vet inte det. Tala därför om att du förstår om personen i fråga tycker att situationen känns obehaglig och var tydlig med att hen kan berätta för dig om eventuella orosmoment som rör mötet samt att det är helt okej att säga till om någonting inte känns bra. På så sätt visar du att du vill förstå personen.

Gör inga antaganden.
Många människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en ojämn begåvningsprofil och/eller en låg och ojämn energinivå. Att en person klarar av att jogga tre gånger i veckan behöver därför inte betyda att hen också klarar av att arbeta. På samma sätt är det inte säkert att en person som klarar av att arbeta också klarar av att sköta sitt hem utan hjälp av boendestöd. Gör därför inga sådana antaganden, utan spela med öppna kort. Om du undrar varför personen klarar det ena men inte det andra – ta reda på det. För en dialog med personen och be att få prata med dennes läkare om du känner att du behöver det. Du är – precis som personen du träffar – också bara en människa så det är helt okej om du inte förstår precis med en gång, men ta reda på den information du behöver för att kunna förstå. Ett antagande är ingen information.

Fråga istället för att ifrågasätta.
Att bli ifrågasatt när man ansöker om stöd är inte trevligt. Att ifrågasätta är inte att behandla personen med respekt och ifrågasättandet kommer troligen bara att få personen att må dåligt och känna sig illa till mods. Säg därför inte: ”Hur kommer det sig att du inte orkar jobba när du orkar jogga tre gånger i veckan?” Fråga istället hur det känns att jobba och hur det känns att jogga. Svaret kommer att bli detsamma, men du bemöter personen på ett trevligt och respektfullt sätt – samtidigt som du får svar på din undran.

Tänk på att allt inte märks utåt.
Det är inte säkert att personens funktionsnedsättning märks under mötet. Det kan t.ex. bero på att personen i fråga har en hög verbal intelligens och därför inte har några svårigheter att uttrycka sig. Det kan också vara så att personen tycker att mötessituationer fungerar bra, och/eller att hen vilat i en hel vecka innan för att orka ta sig igenom det viktiga mötet. Däremot kanske personen har stora svårigheter på andra plan och därför inte alls klarar av att utföra praktiska arbetsuppgifter eller att städa sitt hem. Personen kan också lida av psykisk trötthet och därför inte orka jobba och/eller städa. Personens beteende under mötet behöver inte spegla dennes stödbehov.

Var realistisk.
Oavsett vilka direktiv du fått så är det viktigt att du är medveten om att personens stödbehov i själva verket redan är fastställt av personens läkare, för det är hen som har kompetensen. Om läkaren har konstaterat att personen i fråga inte kan arbeta – eller att hen är i behov av boendestöd – så är det så. Personens stödbehov har uppkommit p.g.a. personens förutsättningar och dessa är desamma oavsett vilket beslut du fattar. Detta betyder inte att du inte är kompetent, utan bara att läkaren och du har olika kompetensområden. Läkaren har kompetensen att bedöma personens behov av stöd medan du har kompetensen att avgöra personens rätt till stöd utifrån lagar och regler. Stå med båda fötterna på jorden – då visar du både kompetens och förståelse!