Att underlätta skolidrotten

När jag gick i grundskolan var idrottslektionerna min stora skräck. Jag hade ingenting emot att röra på mig – tvärtom – men många av övningarna var alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Mina svårigheter med motorik, koordination och att tolka synintryck gjorde att jag fruktade bollspel och redskapsgymnastik. I efterhand har jag förstått att det hade kunnat vara annorlunda, om jag haft en diagnos och fått mer förståelse från de vuxna. Det går att göra det både lättare, roligare och mer utvecklande för ett barn med motoriska svårigheter och syntolkningssvårigheter att delta i skolidrotten. Här kommer några tips:

* Låt aldrig eleverna sköta lagindelningen när det är dags för lagsport. Aldrig någonsin. Det är vanligt förekommande att personer som inte är så bra på t.ex. fotboll, alltid blir valda sist när det är dags för just fotboll. Sådant kan vara förödande för en persons självförtroende. ”Jag är så dålig att ingen vill ha mig i sitt lag.”

* Bestäm i förväg vilket lag den aktuella eleven ska vara i. Det finns s.k. ”vinnarskallar” som tar alla tävlingar på blodigt allvar, även när det rör sig om en fotbollsmatch på skolidrotten. En del sådana personer kan bli arga och otrevliga om de anser att någon ”sinkar” laget. Om det finns flera sådana personer i en klass, se till att inte alla dessa hamnar i samma lag som den aktuella eleven.

* Förklara alltid reglerna. Det kan vara lätt att tänka: ”Den här leken brukar de ju leka på rasterna, så då behöver jag inte förklara reglerna”. Förklara reglerna ändå. Alla barn i klassen kanske inte brukar vara med i leken på rasterna, och det kan vara väldigt jobbigt att känna sig utpekad. En elev som har svårt med t.ex. motorik, socialt samspel och/eller att tolka synintryck har kanske inte vågat delta i leken, eller ens uppfattat vad den går ut på. Jag minns fortfarande idrottslektionen då vi skulle spela bollspelet ”King” och läraren undrade om det var någon som inte hade spelat ”King” tidigare. Jag var tvungen att räcka upp handen inför alla i klassen, vilket var väldigt jobbigt. Tack och lov var det någon mer som inte hade varit med och spelat ”King” på rasterna, så jag slapp stå där och känna att läraren förklarade reglerna enbart för mig, medan alla andra väntade på att få komma igång.

* Se det som positivt om eleven säger ifrån. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, behöver inte betyda att eleven har dåligt självförtroende. Det kan lika gärna betyda att eleven känner sina egna styrkor och begränsningar så väl att hen vet vad hen är redo för och inte. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, kan därför innebära att övningen i fråga är för svår i förhållande till elevens begåvningsprofil. Att inse sina begränsningar – och att våga erkänna dem – är en styrka!

* Tvinga aldrig eleven till det som är för svårt. ”Det är bra att utmana sig själv” och liknande argument, håller inte här. För en person som har svårt att lära sig bokstäverna blir det inte en utmaning att läsa en kapitelbok. Det blir en katastrof. När det kommer till idrottsövningar som ställer krav på bl.a. motorik och koordination, kan det dessutom vara farligt att utsätta sig för sådant som man inte är redo för. Man kan skada sig. När jag red på ridskola var personalen där oftast mycket noga med att vi barn skulle rida hästar som vi klarade av, inte hoppa högre hinder än vi hade balans för etc. Jag önskar att samma säkerhetstänk hade funnits under skolidrotten.

* Anpassa kraven efter elevens förutsättningar. Man kan kräva någonting av alla, men man kan inte kräva samma sak av alla. Om eleven i fråga upprepade gånger river höjdhoppsribban på en viss höjd, kräv inte att eleven ska hoppa igen och igen på samma höjd tills hen inte längre river. Kräv istället att eleven hoppar en gång till på lägre höjd, så att hen i alla fall kommer över.

* Prata med eleverna om människors olikheter. Förklara att alla människor är bra på saker, men att alla är bra på olika saker. Eleverna vet säkert redan att alla är olika bra på att läsa och räkna, men för en del av dem kan det kännas självklart att alla kan hoppa högt, springa fort, göra kullerbyttor etc. Det har att göra med motoriska aktiviteter – enligt normen – förväntas vara lättare än mentala aktiviteter. Därför kan det vara extra viktigt att just på idrottslektionerna prata om att människors förutsättningar ser olika ut.

Trappor och rulltrappor

Som barn hade jag länge problem med att gå uppför och nerför trappor växelvis. Istället tog jag ett trappsteg i taget, d.v.s. jag satte först ner ena foten på ett trappsteg och sedan andra foten på samma trappsteg innan jag gick vidare till nästa. Så höll det på länge. En barnpsykolog bedömde att det berodde på att jag låg efter mina jämnåriga när det gällde den motoriska utvecklingen, men att detta skulle komma att jämna ut sig med tiden. Det gjorde det inte.

Idag vet jag att mina svårigheter att ta trappstegen växelvis berodde på att jag har svårt att bedöma djup och avstånd. Jag kunde inte avgöra hur långt det var mellan trappstegen och därför var det såklart lätt att snubbla. För att inte snubbla måste man först och främst veta hur stora kliv man ska ta, men också när det är dags att sätta ner foten. Detta kräver att man kan bedöma djup och avstånd.

Så småningom lärde jag mig att känna hur stora kliv jag behövde ta, på samma sätt som man lär sig hur fort man behöver trampa när man cyklar. Numera går jag sedan länge växelvis i trappor, men jag brukar hålla i ledstången – eller åtminstone hålla mig i närheten av den – för säkerhets skull. Utomhustrappor är ofta anpassade för att flera personer ska kunna gå i dem samtidigt, vilket innebär att de är breda. Man kan välja att gå på ena sidan, i mitten eller på andra sidan. Jag går aldrig i mitten, för där finns ingen ledstång att ta tag i om jag skulle råka snubbla till. Jag håller också koll på fötterna, så att jag ser att foten är på trappsteget innan jag tar nästa kliv. Om jag inte tittar på den fot jag sätter ner så har jag svårt att avgöra om den är långt bak eller långt fram på trappsteget, och då kan jag i värsta fall snubbla.

En period tyckte jag mycket om att handla kläder i en specifik butik i min uppväxtstad. Butikens barnkläder hade ofta gulliga figurer på sig, och jag älskade gulliga figurer. Däremot älskade jag inte att ta mig ner från butikens barnavdelning när inköpen var gjorda. Butiken var byggd som så att man åkte rullband upp och gick i vanlig trappa ner. Jag minns inte om det även fanns en hiss, men jag kan inte minnas att jag någonsin åkte i den. Jag minns bara skräcken när jag skulle ta mig nerför trappan.

Många trappor har en ”vägg” mellan trappstegen, d.v.s. man kan inte se emellan dem. Många trappor är också placerade invid en vägg, vilket innebär att det enda som syns vid sidan av ledstången är just en vägg. Butikens trappa var ingen sådan trappa. Butikens trappa hade mellanrum mellan trappstegen, och min bristande avståndsbedömning gjorde att jag trodde att det var möjligt att ramla emellan. Det hjälpte inte att de vuxna förklarade att det var omöjligt, för jag ”såg” ju att jag visst skulle kunna ramla emellan. Dessutom låg inte trappan invid en vanlig vägg, utan mitt i butiken. Den enda vägg som fanns var den mellan trappstegen och ledstången. Detta innebar att man kunde se över ledstången, rakt ner till entréplan. För mig var detta fruktansvärt otäckt, eftersom jag upplevde att jag skulle kunna ramla ner även där. På sätt och vis hade det förstås varit möjligt, men det hade krävt att jag hängt mig över ledstången, något jag inte förstod.

En annan sak jag inte tyckte om var att åka rulltrappa. Rullband gick bra, men rulltrappa var otäckt. Inte nog med att det var trappor, både trappor och ledstång rörde ju på sig. Rullband var bättre, för där fanns inga trappor att ramla ner för. Numera tycker jag inte alls att det är jobbigt att åka rulltrappa, vilket är tur, med tanke på att jag har valt att bosätta mig i ett storstadsområde som vimlar av rulltrappor. Däremot håller jag mig alltid i ledstången och jag går inte nerför rulltrappan om jag inte har väldigt bråttom.

Blodprov och ADL-bedömning

Nu är jag tillbaka här på bloggen! De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt jakten på ett förstahandskontrakt och har inte haft så mycket energi över till annat. Jag har letat rätt på olika hyresvärdar och har nu skickat iväg ansökningsbrev till ett 50-tal av dessa. De sista breven gick iväg i torsdags, så nu är planen att vänta ett par månader och se om jag får något napp, innan jag skickar iväg fler ansökningar.

Att jag nu går på en lämplig psykiatrisk mottagning där jag har en läkare och en samtalskontakt som jag trivs med, har gjort att vi äntligen har kunnat börja jobba med sådant som rör min mentala trötthet och min arbetsförmåga. Bl.a. blev jag skickad till vårdcentralen för att ta några blodprover, för att utesluta fysiska orsaker till tröttheten. Man kollade njur- och levervärden, ämnesomsättning, blodvärde, eventuell vitamin- och mineralbrist etc. Alla värden var dock bra, vilket innebär att min mentala trötthet inte beror på något fel i kroppen. Jag är alltså alldeles fysiskt frisk, vilket också innebär att jag aldrig har haft någon av de allvarliga fysiska sjukdomar som jag genom åren varit övertygad om att jag haft. Jag har fått ett ”kvitto” på att jag inte är sjuk – en lättnad för mig som är hypokondriskt lagd. Det bästa av allt är ändå att jag vågade gå och skaffa mig det där kvittot. Jag har genomgått ännu en fysisk undersökning och överlevt!

Eftersom det inte finns några fysiska orsaker till min mentala trötthet, så kan jag känna mig helt säker på att den är en envist ihållande konsekvens av alltför många jobb- och studieförsök, vilka ledde till att jag slutligen kraschade. Min läkare har sagt att det inte går att ge någon prognos, d.v.s. att det inte går att sia om när tröttheten kommer att försvinna. Det går alltså inte att förutspå hur lång tid det kommer att ta. Den ovissheten får jag leva med, och den verkligt stora utmaningen kommer nog att bli just det. Att lära mig att leva med att tröttheten är här på obestämd tid, men att obestämd tid förhoppningsvis inte betyder för alltid.

De senaste veckorna har jag även träffat mottagningens arbetsterapeut vid tre tillfällen. Vi har gjort en s.k. ADL-bedömning (ADL= Aktiviteter i Dagliga Livet) i syfte att synliggöra de praktiska svårigheter som jag upplever i min vardag. Resultatet av ADL-bedömningen kan vara bra att ha bl.a. vid kontakter med Försäkringskassan. Första och andra mötet med arbetsterapeuten bestod av att hon ställde en mängd olika frågor om hur väl jag klarar av olika vardagliga situationer och vilka strategier jag använder mig av. Frågorna gällde t.ex. tidsuppfattning, påklädning och matlagning. I slutet av andra mötet bestämde vi att jag gången därpå skulle få göra någonting som är svårt för mig, och så skulle arbetsterapeuten titta på. Eftersom jag hade berättat att jag har svårt för att hacka och skala, så bestämde vi att jag skulle få göra en sådan uppgift och att arbetsterapeuten skulle köpa de ingredienser jag bad henne om.

Gången därpå träffades vi i mottagningens personalkök, dit arbetsterapeuten hade fixat lök, gurka, tomater, paprika, majs, avokado och ägg. Arbetsterapeuten talade om var alla redskap fanns och sedan tittade hon på när jag gjorde en sallad och skalade ett ägg. Hon ville också se hur jag gjorde när jag diskade de olika redskapen och när jag torkade av bänken. Jag fick göra allting själv, men arbetsterapeuten flikade in med lite smarta tips. Bl.a. informerade hon mig om att man kan hålla kniven med den vassa sidan uppåt när man torkar den, eftersom det är mindre risk att man skär sig då. Det tipset tog jag med mig hem, eftersom jag nyligen faktiskt skar mig lite lätt på en kniv som jag höll på att torka. Jag var övertrött vid det tillfället, och därför var jag inte tillräckligt fokuserad.

Jag lyckades med salladen och ägget, även om grönsaksbitarna inte blev så snygga, men efteråt berättade arbetsterapeuten att hon hade sett hur mycket energi det tog för mig. Hon berättade också att hon hade reagerat när jag inte ville torka av diskbänken under tiden ägget kokade, utan sätta mig och vila. För mig är det helt normalt att behöva vila efter att ha gjort en sallad, men för många andra är det ju inte det. Hur som helst så sa arbetsterapeuten att hon avråder mig från arbeten som innefattar många praktiska göromål, och att hon även kommer att ta med det i sin skriftliga bedömning. Jag råkade även göra lite för mycket sallad, fastän jag verkligen trodde att det bara skulle bli en portion, men förhoppningsvis blev någon i personalen glad över resterna i kylskåpet.  😉 

Att förenkla matlagningen

Äta är någonting som alla måste göra, och om man inte har råd att äta ute varje dag så måste man också laga mat. Det sistnämnda var under flera år ett stort problem för mig eftersom jag har svårt med motorik, automatisering och att tolka synintryck. Att laga mat som var god och som innehöll näring var i sig inte något problem, däremot visste jag inte hur jag skulle göra för att laga mat utan att det tog alltför mycket energi eller blev alltför svårt. Oftast lagade jag bara mat efter inspiration som jag fick från diverse recept, utan att se till sådant som tidsåtgång, antal moment och mängden redskap. Detta gjorde att jag i slutändan inte bara var mätt, utan också fullständigt utmattad, inte sällan med ett berg av disk som jag inte orkade ta tag i. Till slut hamnade fokus enbart på att mätta magen, och då hände det att jag hoppade över middagen och åt bakelser istället.

Att få matlagningen att fungera har tagit ganska lång tid, och jag får nog acceptera att den alltid kommer att ta mycket energi. Dock har jag hittat knep som gör att jag numera kan äta mig mätt och få i mig näring, utan att bli fullständigt utslagen på kuppen. Kanske kan mina knep även passa någon annan, så därför tänkte jag dela med mig av dem.

Frukost
Gröt är en för mig lättlagad frukost eftersom den inte innehåller så många ingredienser. Jag behöver inte heller hacka eller skära någonting. Egentligen tycker jag att mannagrynsgröt är godast, men den har en tendens att klibba fast, vilket gör disken energikrävande. Därför brukar jag göra en gröt gjord på vete, korn, råg och havre. Den klibbar mindre och håller mig även mätt längre. Jag har inte energi till att göra min egen blandning, utan köper färdig grynblandning. Flera sorters gryn i en enda påse = perfekt för mig!

C-vitamin
Att skala, hacka och skära tar väldigt mycket energi för mig, men C-vitaminer måste jag få i mig. Därför dricker jag mycket juice gjord på citrusfrukter, men utan tillsatt socker. Min favorit är grapefruktjuice, för den är både god och rik på C-vitamin. Jag sparar massor av energi på att dricka några glas juice varje dag, istället för att skala exempelvis apelsiner.

Grönsaker
Att skära gurka eller riva morötter varje dag – eller ens flera gånger i veckan – är inte energimässigt genomförbart. Därför händer det att jag skär eller river en extra stor mängd av grönsakerna och lägger det som blir över i en skål med plastfolie över. Skålarna ställer jag sedan in i kylskåpet, och nästa dag slipper jag göra i ordning några grönsaker. Det händer också att jag skär av en större bit gurka och äter den som en frukt. Samma sak med morötter. När det gäller tomater så köper jag coctailtomater, eftersom dessa bara är att lägga upp på tallriken.

Bröd
Jag äter inte så jättemycket bröd och gillar bara vitt bröd, även om jag vet att mörkt är nyttigare. När jag blir sugen på bröd så köper jag alltid färdigskivat bröd, och jag väljer nästan alltid rostbröd. Rostbrödet är lätt att variera; jag kan t.ex. rosta det ena dagen och göra varma mackor i ugn nästa. Om man har en smörgåsgrill så funkar det ju med rostbröd där också. En annan fördel är att rostbrödet går att ”tillaga” från fryst tillstånd, vilket är praktiskt. Eftersom jag inte äter så mycket bröd så behöver jag oftast frysa in en del av det, och när jag slipper tänka på att tina brödet så försvinner ett moment.

Lunch/middag
Här undviker jag att laga maträtter som kräver en mängd olika redskap (= för mycket disk). Det bästa är maträtter där man tillsätter de olika ingredienserna i en och samma gryta. Quornfärssås (som köttfärssås fast vegetarisk) är exempel på en maträtt som jag ofta lagar. Då behöver jag bara koka pasta till och väljer då vanliga idealmakaroner. Dels för att det är den lättaste pastan att mäta upp lagom mängd av, dels för att makaroner är lättare än spagetti att få upp på gaffeln. Åtminstone för mig.

Jag brukar också välja maträtter som räcker i minst två, tre dagar, så att jag slipper laga mat varje dag. Även här passar quornfärssås bra, likaså olika böngrytor.

Jag köper också en del färdigt. Om det jag är sugen på – eller delar av det – finns att köpa färdigt så gör jag det, om det inte är för dyrt. Om jag t.ex. blir sugen på pasta med tomatsås med oliver så går jag helt enkelt till affären och köper en burk tomatsås med oliver. Möjligen är det nyttigare att göra egen sås, men jag lägger inte energi på att hacka oliver, få till den perfekta kryddningen o.s.v. när det finns färdig sås att köpa i affären, för ett pris som jag har råd att betala. Köper jag färdig sås så kan jag lägga matlagningsenergin på någonting annat den dagen, någonting som är roligt.

Mellanmål
Till mellanmål vill jag gärna ha någonting som går snabbt och lätt att göra i ordning – men helst någonting som inte behöver göras i ordning alls. För det mesta äter jag bananer. Banan är den enda frukt som jag tycker är lätt att skala, och dessutom är den både mättande och lätt att hålla. Den kräver inte heller bestick eller tallrik, utan är helt ”diskfri”. Ibland äter jag keso till och då blir det visserligen lite disk, men bara en tallrik och en sked. Jag är svag för onyttigheter, och därför händer det ofta att jag även äter mjölkchoklad, chokladboll eller ballerinakex till mellanmål. 😉  Det behövs ju heller inte göras i ordning och dessutom är det förskräckligt gott!  

När blir svårigheterna ett problem?

Om en svårighet är ett problem eller inte, avgörs ofta av situationen. Om man t.ex. har svårt att koncentrera sig så kan det vara ett stort problem i situationer som kräver god koncentrationsförmåga, medan det inte behöver vara något problem i situationer som inte kräver att man koncentrerar sig. Samma svårighet kan gå från att vara ett stort problem i en situation, till att inte vara något som helst problem i en annan. 

Jag bor i ett storstadsområde. Det gör jag för att jag vill det, men det innebär också att det inte är något problem att jag – p.g.a. mina syntolkningssvårigheter – inte kan ta körkort. Jag kan ta mig vart jag vill när jag vill, vilket jag inte kunde under det år då jag bodde i ett litet samhälle. Att träffa vänner i städerna var heldagsprojekt som krävde minutiös planering p.g.a. begränsade allmänna kommunikationer, och att träffas kvällstid var i stort sett omöjligt. Att jag inte kunde ta körkort var därför ett stort problem, medan det numera inte är något problem alls.

När jag jobbade på snabbmatsrestaurang var både syntolkningssvårigheterna och de motoriska svårigheterna stora problem. Det var många praktiska uppgifter som skulle utföras och dessutom skulle det gå fort. När jag däremot gick en skrivarkurs var ingen av dessa svårigheter något problem. Kursen innefattade inga praktiska moment och ställde heller inte krav på motorisk snabbhet.

Om en svårighet är ett problem eller inte, kan också bero på vad man vill göra och hur man vill leva. Jag har t.ex. jättesvårt för bollspel, vilket var ett problem i skolan eftersom vi ofta hade bollspel under idrottslektionerna. På fritiden var svårigheterna med bollspel däremot inget problem, för jag var inte alls intresserad av sådana sporter. För ett barn som har ett genuint intresse för t.ex. fotboll eller handboll kan dock svårigheterna med bollspel vara ett stort problem även på fritiden.

På samma sätt kan sociala svårigheter vara ett större problem för den som vill umgås mycket med andra än för den som trivs bäst ensam, svårigheter med matlagning kan vara ett större problem för den som vill ha många barn än för den som vill leva ensam o.s.v. Det som är ett jättestort problem för en person kanske inte alls är något problem för en annan, så därför går det inte att generellt bestämma vad som är ett problem och inte.

Att slå in paket

Hej och god fortsättning på er, kära bloggläsare! Jag hoppas att ni har haft en bra jul såhär långt. Den är ju faktiskt inte slut riktigt än. 😉 Själv älskar jag julen, men någonting jag inte tycker om är att slå in julklappar. Att jag inte har de motoriska färdigheter som krävs gör – i kombination med att jag har svårt att tolka synintryck – paketinslagning till en alltför avancerad syssla. Som tur är måste man inte slå in julklappar och födelsedagspresenter själv, utan det finns andra alternativ. Här är de jag brukar använda mig av:

Butiksinslagning
I många butiker kan man få presenterna inslagna av kassapersonalen. Det kostar inget extra, man slipper tänka på att köpa papper, snören och tejp och det brukar bli väldigt fina paket! Runt jul brukar kassapersonalen fråga om man vill ha varorna inslagna, andra tider på året kan man själv behöva be om det. Om man är osäker på om en viss butik erbjuder inslagning eller inte, så kan man fråga innan man handlar.

Be vänner eller familj om hjälp
Om man köpt presenter i butiker som inte erbjuder inslagning kan man be en vän eller familjemedlem att slå in dem. Man kan t.ex. be sin partner att slå in presenten till ens bästa vän och vice versa. Fördelen med det här alternativet är att man själv har möjlighet att välja papper och snören.

Presentpåsar
Om man tycker att det känns jobbigt att be om hjälp med inslagning – eller om man väldigt gärna vill ta hand om inslagningen själv trots att man har svårt att göra paket – kan man använda sig av presentpåsar. Då stoppar man bara ner presenten i påsen och sedan är det klart! Om man vill kan man sätta en tejpbit över öppningen, så att mottagaren måste ta bort tejpen för att se vad som finns i påsen. På så vis blir det nästan som att öppna ett paket. Många barn kan dock tycka att det är väldigt viktigt med ”riktiga” paket, så om jag skulle köpa en present till ett barn skulle jag personligen välja alternativ 1 eller 2, medan presentpåsar funkar bra till vuxna.

Presenter som inte kräver inslagning
Om någon har önskat sig en specifik tröja eller en viss bok så vill man kanske köpa just den tröjan eller boken. Om personen däremot inte önskat sig någonting specifikt, men man vet att hen är intresserad av kläder eller böcker, kan man köpa ett presentkort i en klädaffär eller bokhandel. Till skillnad från en tröja eller en bok så behöver ett presentkort inte slås in i papper, utan kan överlämnas i ett fint kuvert eller gratulationskort istället. På så vis kan man göra en annan människa glad samtidigt som man själv kommer kring bekymret med inslagningen.  🙂 

Om julpyssel i skolan

Vid den här tiden på året, när julen står i antågande, är det säkert många lärare som tänker att barnen ska få julpyssla. Kanske röda pappersark, silkespapper, glitter, lim och tuschpennor plockas fram och placeras ut på borden i klassrummen. Kanske är det tomtehus eller egna julkort som står på schemat i år, eller så uppmanas barnen att låta fantasin flöda och tillverka vad de vill.

För många barn är julpyssel en dröm, men för alla är det inte så. För mig innebar julpyssel att mina klasskamrater ivrigt slet åt sig allt de behövde för att göra julkort och tomtar och änglar och snögubbar, medan jag tog ett rött pappersark och gick tillbaka till min plats. Av det röda pappersarket klippte jag sedan ut några sneda fyrkanter på vilka jag skrev: ”God jul och gott nytt år önskar Johanna”. Ibland limmade jag på ett tomtebokmärke (som alltid fick en ofrivillig ram av lim) eller ritade några paket – som inte såg ut som paket med snören utan som svenska eller finska flaggan. Fast i andra färger. Färgerna läckte ofta ut på det röda pappret och ibland råkade jag dra kritorna i limmet. Då blev det väldigt halt och svårt att måla, i synnerhet eftersom jag alltid hade lim på fingrarna också.

När vi hade pysslat klart tyckte jag alltid att mina kreationer var fulast och mitt självförtroende hade pysslat in sig själv i ett mörkt hörn. Egentligen hade jag också velat göra änglar och snögubbar, men jag uppfattade aldrig hur de skulle klippas, vikas och klistras – så därför fick det bli julkort. Utan alla bilder jag ville rita, för jag visste inte hur strecken skulle dras. Att rita flaggpaket var i och för sig också jättesvårt, men det var det minst jättesvåra. Inte alls som julgranar, som var omöjliga att få till.

För barn som har bristande motorik och svårigheter att tolka synintryck är det inte säkert att julpyssel innebär samma glädje som det är tänkt att innebära. Istället kan det vara en av läsårets absolut största prövningar, en aktivitet som är alldeles för svår i förhållande till barnens förutsättningar. Och tanken med julpyssel är ju inte att det ska vara svårt och ångestframkallande, utan roligt och avkopplande.

Så om du är lärare och vill låta din klass göra något roligt såhär före jul, tänk på att alla barn inte fungerar likadant. För vissa är det klassiska julpysslandet väldigt svårt – men alla barn är bra på något. Begränsa dig därför inte till just det klassiska julpysslandet, utan ge klassen flera alternativ. Det kan t.ex. handla om att skriva en dikt eller berättelse med jultema, hitta på en sketch och spela upp den, göra egna mattetal där man exempelvis ska räkna ut hur många tomtenissar som behövs för olika uppgifter o.s.v. o.s.v. På så vis får alla chansen att ägna sig åt någonting de är bra på och mår bra av, och ingen behöver känna att ”alla tycker att det här är jätteroligt utom jag”.

Motorik och koordination, del 2

Mina motorik- och koordinationssvårigheter förvärras av att jag har svårt att tolka synintryck. För det mesta handlar det om att jag har svårt att avgöra var saker och ting befinner sig i förhållande till varandra. T.ex. blir det svårare för mig att göra en ny rörelse i en dans om jag inte uppfattar var armarna befinner sig i förhållande till benen i den nuvarande rörelsen. ”Ostskivarrörelsen”, som jag tycker är så avancerad, blir ännu svårare om jag känner mig osäker på var osthyveln och mina fingrar befinner sig i förhållande till den hand som håller fast osten, eller om jag inte riktigt kan avgöra hur lång osten är. Likaså blir det svårare att måla naglarna om jag inte uppfattar hur stor penseln är i förhållande till var och en av mina naglar.

Andra motoriska aktiviteter försvåras av att jag, förutom att jag sällan uppfattar hur andra människor gör, inte heller uppfattar hur jag själv gör. Det innebär att jag, när jag t.ex. håller i ett papper, ser att jag håller i ett papper men inte hur, något som kan göra det ännu svårare att vika pappret snyggt eller att sätta in det i en pärm. När jag var barn försökte de vuxna ibland göra det lättare för mig genom att ta mina händer och se till att jag att fick rätt grepp om t.ex. pappret, kast med liten boll-bollen eller synålen, men det hjälpte oftast bara en gång. Nästa gång blev det lika svårt igen eftersom jag inte hade uppfattat hur jag hållit pappret, bollen eller synålen senast.

Jag brukar säga att jag har tre olika typer av motorik- och koordinationssvårigheter:

*De som orsakas av att jag har svårt med motorik och koordination i sig

*De som orsakas av att jag har svårt att tolka synintryck

*De som orsakas av en kombination av ovanstående

Att jag inte vågade göra kullerbyttor på idrottslektionerna i skolan berodde på att rörelsen kändes alldeles för motoriskt avancerad. Jag förstod hur man skulle göra, för det hade läraren berättat för mig när jag varit orolig, men insåg ändå att jag, rent tekniskt, inte skulle klara av att göra en kullerbytta.

När jag klär på mig tycker jag inte att rörelserna i sig är så svåra att göra. Däremot har jag svårt att t.ex. avgöra var mina armar befinner sig i förhållande till jackan och att uppfatta hur jag ska vira halsduken. Sådant gör att jag blir fumlig, och eftersom jag har svårt med automatisering blir jag även långsam. Det ena ger det andra, helt enkelt. 

När jag skrivit brev tycker jag ofta att det är klurigt att avgöra hur jag bör vika pappret för att det ska få plats i kuvertet. Jag har även dålig uppfattning om hur stort pappret är i förhållande till kuvertet. Att jag har dessa svårigheter gör att det blir ännu klurigare att utföra själva vikningen, något jag tycker är ganska avancerat rent motoriskt. Det blir liksom som att hälla ovispad grädde på ovispad vaniljsås, och till slut är det inte grädde och vaniljsås längre utan en enda sörja. 

Motorik och koordination, del 1

Developmental Coordination Disorder (DCD), eller störd utveckling av koordinationsförmågan som diagnosen ofta kallas i Sverige, är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som innebär att man har svårigheter med motorik och koordination. Sådana svårigheter kan, i olika grad, finnas hos många människor, men för att få diagnosen DCD krävs att man har väldigt mycket svårare med motorik och koordination än vad man borde ha i förhållande till sin ålder och intelligensnivå. Svårigheterna måste också vara så omfattande att de inverkar negativt på vardagliga aktiviteter.

Vilka aktiviteter som är svåra – och vilka som inte är det – är olika för olika personer, men det kan t.ex. vara svårt att cykla, simma, knyta skorna, skriva för hand, köra bil och att delta i bollspel. Kanske har man ont i magen inför, eller gör allt för att undvika, aktiviteter som känns alltför avancerade.

Själv fick jag kämpa hårt för att lära mig att cykla och att knyta skorna. Jag övade och övade och när det blev tokigt så förklarade mina föräldrar på nytt, men det hjälpte inte. Jag visste hur jag skulle göra; jag fick bara inte till det.

Samma sak var det i skolan. Jag tyckte att alla andra klippte och klistrade så fint, att de målade så prydligt innanför strecken med sina kritor. Jag ville – och försökte – klippa och klistra lika fint och måla lika prydligt innanför strecken, men jag fick inte till det. När jag klippte blev det hackigt, när jag klistrade blev det knöligt och när jag målade med kritor kom det färg både innanför och utanför strecken. Trots att jag gjorde allt jag kunde för att det inte skulle bli så.

Jag hade även svårigheter under idrottslektionerna. Medan de andra barnen sprang och hoppade så fort de bara kunde så tog jag det väldigt lugnt för att undvika att skada mig. Jag deltog ändå i det mesta, men vägrade konsekvent att göra kullerbyttor, med hänvisning till att jag inte ville bryta nacken. Min rädsla för att något hemskt skulle hända grundade sig i att jag kände att de flesta idrottsaktiviteterna var alldeles för svåra för mig, och med facit i hand så var de naturligtvis det.

I vuxen ålder har mina motoriska svårigheter orsakat irritation på arbetsplatser. Det förväntas helt enkelt att en vuxen person ska kunna skiva bröd, skiva ost och lägga upp grönsaker på ett korrekt sätt, utan att det tar en hel förmiddag. Det förväntas också att en vuxen person ska kunna vika lakan snyggt, skala potatis och kunna manövrera en liten vagn med porslin mellan borden. På äldreboendet hade vi i personalen även varsin rejäl nyckelknippa där vi skulle sätta in nycklarna till de personer vi skulle besöka under dagen. Vid arbetspassets slut skulle vi ta ut nycklarna igen och hänga tillbaka dem där de normalt förvarades. Mina kollegor tryckte in sina nycklar i nyckelknippan på ett litet kick, men själv gick jag omkring med ett tiotal nycklar lösa i fickan på mina arbetskläder. Jag hade visserligen klarat av att sätta in nycklarna i nyckelknippan, men det skulle ha tagit mig flera timmar och en stor mängd energi. På den tiden hade jag ingen diagnos och ingen kunskap om mina motoriska svårigheter, vilket gjorde att jag tyvärr skämdes för dem. Därför vågade jag inte be om hjälp med nyckelknippan, något jag absolut skulle ha gjort idag.

När det pratas om DCD så pratas det nästan bara om barn och det tycker jag är synd. Självklart är det jätteviktigt att sprida kunskap om hur denna funktionsnedsättning kan ta sig uttryck hos barn, men det är lika viktigt att belysa att motorik- och koordinationssvårigheter förekommer även hos vuxna. DCD växer inte bort, även om funktionsnedsättningen – precis som Aspergers syndrom – kan ta sig olika uttryck under livets gång. Det är också viktigt att komma ihåg att DCD inte är någon intellektuell funktionsnedsättning, utan att det är just motorik och koordination som omfattas av diagnosen.

Idag klarar jag av att cykla (men gör det aldrig i trafiken p.g.a. mina syntolkningssvårigheter) och att knyta mina skor, även om det sistnämnda kräver mycket koncentration. Kullerbyttor har jag fortfarande inte gjort några, och varje gång jag skaffat en ny nyckelring räcker jag över den till en vän eller familjemedlem med frågan: ”Kan du hjälpa mig att sätta in mina nycklar?” För det är okej att be om hjälp.