Mitt sätt att tycka om människor – del 1

Någonting som jag har upptäckt är att jag har ett annorlunda sätt att tycka om människor på. Jag har märkt att många andra verkar tycka om vad människor gör, innan de tycker om vad människor är. Jag har också märkt att det ibland kan stanna där, d.v.s. att andra kan tycka om vad människor gör utan att någonsin se individen så som denne faktiskt är, i sin helhet. Så fungerar inte jag.

Jag behöver inte se en människa göra någonting för att lägga märke till personen i fråga. Personen behöver inte heller prestera någonting för att jag ska börja tycka om hen. För mig räcker det att vara. Jag har svårt att läsa av människor men lätt att se dem, och när jag ser vilka de är så vet jag också om jag tycker om dem. Detta innebär att jag alltid tycker om människor som unika individer och inte enbart för att de t.ex. är trevliga arbetskamrater eller roliga att gå på teater tillsammans med. Visst kan jag uppskatta att någon är en trevlig arbetskamrat eller rolig att gå på teater tillsammans med, men då är det utöver att jag tycker om personen som unik individ. Jag kan inte enbart tycka om en människa för hens prestationer, men jag kan tycka om hens prestationer om jag samtidigt tycker om personen som unik individ.

Detta gör att jag tycker om människor oberoende av sina sammanhang. Om jag tycker om en unik individ, och den individen råkar vara min arbetskamrat, så tycker jag lika mycket om personen om jag träffar hen på stan eller hos någon gemensam bekant, där personen inte utför något arbete. Och om jag tycker om en unik individ som jag brukar gå på teater med, så skulle jag tycka precis lika mycket om personen om hen plötsligt satt och tiggde pengar utanför ICA.

Om en människa håller upp en fasad så märker jag det, och eftersom det alltid är den unika individen jag tycker om, så tycker jag inte mer om en person för att denne försöker anpassa sig efter hur hen tror att jag vill att hen ska vara. Om jag träffar en ny bekantskap och inte tycker att det känns riktigt bra, så känns det inte bättre för att personen försöker vara lite mer si eller så, utan då passar vi helt enkelt inte ihop. För att en relation ska kännas meningsfull måste jag tycka om en människa inifrån och ut, inte utifrån och in.  

När någon börjar gråta: tips till omgivningen

Många av oss som har svårt att visa känslor, håller de flesta känsloyttringar för oss själva. En del av oss pratar om hur vi känner, men visar det inte. Andra av oss pratar inte alls, eller väldigt lite, om känslorna. Oavsett hur mycket vi pratar om våra känslor, så kan det hända att de helt plötsligt sipprar ut. Antingen för att vi äntligen känner oss trygga med att släppa ut dem, eller för att vi inte längre klarar av att hålla emot. Att kunna släppa ut sina känslor kan vara en stor händelse, och för vissa av oss är det kanske första gången på många år som vi släpper på fasaden inför en annan människa.

Så vad kan familj, vänner, skol-/arbetskamrater, vårdpersonal och andra människor göra när någon som man vet har svårt att visa känslor t.ex. börjar gråta? Och vad ska man inte göra? Jag har några tips, men jag vill betona att alla människor är olika och att alla tips självklart inte fungerar när det gäller alla individer. När jag skrivit ihop tipsen har jag utgått från hur jag själv, och andra personer som jag pratat med, fungerar.

Några saker som kan vara bra att inte göra:

* Prata på som om ingenting hänt.

* Bli alldeles knäpptyst eller på annat sätt backa.

* Spela oberörd/förhålla sig neutral.

* Försöka få personen att återgå till samtalet (”Om vi försöker fokusera på…”).

* Börja prata om någonting helt annat (”Ska vi gå på bio på lördag?”) eller på annat sätt försöka avleda personen från känslan.

* Göra konstateranden (”Jag ser att du är ledsen nu.”) utan att bry sig om känslan ytterligare.

* Försöka lätta upp stämningen genom att skämta bort känslan.

* Gå ifrån personen, ens för ett ögonblick (om det inte är absolut nödvändigt, som t.ex. för att stänga av spisen).

* Försöka undvika att personen börjar gråta igen, nästa gång man ses. Låt heller inte bli att prata om känslorna som kom ut. Låtsas inte som att det aldrig hände.

Tips på saker man kan göra istället:

* Tala om att det är bra att personen visar känslor. (”Vad bra att du vågar visa dina känslor.”)

* Bekräfta att man är närvarande. Om man vet att personen är orolig för att man ska backa, så kan man tala om att man inte tänker göra det. (”Jag är här. Jag backar inte.”)

* Reagera och visa medkänsla. (”Oj, vad mycket du har hållit inom dig. Jag är så oerhört glad att du vågar släppa fram det nu.”)

* Släppa det som stod i fokus innan personen började gråta. Det kan man ta någon annan gång.

* Prata om känslan.

* Ge personen en kram/lägga en hand på axeln. Detta kan vara en jättebra sak att göra om man känner personen väl och vet att hen inte har några problem med kroppskontakt. Om man vet att personen inte uppskattar kroppskontakt så bör man låta bli. Oönskad kroppskontakt kan skrämma istället för att hjälpa.

* Sitta hos personen så länge det är möjligt.

* Vara som vanligt nästa gång man träffar personen. Våga prata om känslorna som kom ut. Om man skiljdes åt efteråt, våga fråga hur personen kände när hen kom hem. På så sätt visar man att man bryr sig och att man inte blev rädd, stressad eller obekväm av personens känslor.

Normer inom psykiatrin

Någonting jag reflekterat mycket över är hur starka normer som tycks råda inom psykiatrin. Normerna anger hur personalen bör – och inte bör bete sig – för att ge patienterna ett korrekt bemötande. Men vad är egentligen ett korrekt bemötande? Är det när man följer dessa normer? Är det när man bemöter den enskilda individen så som hen vill bli bemött? Eller finns det ingen motsättning? Vill alla enskilda individer alltid bli bemötta enligt normen? Mitt personliga svar på den sista frågan är nej. Jag tycker inte alltid att ett bemötande enligt normen är ett lämpligt bemötande för mig som enskild individ.

Det är mycket vanligt att personalen håller sig så neutrala som möjligt. Om patienten börjar gråta så låtsas personalen som ingenting och pratar lugnt vidare. Ibland kanske personalen tystnar, stannar upp lite grann. Personalen avvaktar tills patientens gråt avtar, försöker kanske avleda känslan och få patienten att fokusera på någonting konkret, som t.ex. på hur patienten ska hantera känslan. För normen för hur psykiatripersonal ska bete sig tycks utgå från att alla patienter har svårt att hantera sina känslor. Om personalen då kommenterar – eller reagerar – på att patienten blir ledsen, så blir patienten stressad. Det vill säga, om patienten fungerar på det sätt som såhär-ska-man-vara-när-man-jobbar-inom-psykiatrin-normen tycks ha sin grund i.

Jag fungerar inte så. Jag fungerar precis tvärtom. Mina känslor är oerhört starka men jag har så svårt att visa dem, så om jag börjar gråta inför en läkare eller samtalskontakt så är det en revolution. Om någon kan få mig att känna mig så trygg att jag vågar gråta – och om samma person kan få mig att helt våga släppa kontrollen över vilka känslor jag visar utåt – då förtjänar den personen ett Nobelpris. Jag behöver ju hjälp att våga släppa fram mina känslor, inte tvärtom.

Det är också vanligt att personalen inte är öppna med att de ibland känner sig osäkra, eller oroar sig för hur jag som patient ska reagera. Istället försöker de hålla skenet uppe genom att bete sig undvikande eller avledande på ett mycket strategiskt vis. Det tycker jag är synd, för att personalen vågar vara ärlig är helt okej. Mer än helt okej. För personal som vågar erkänna att de inte är perfekta är, när det kommer till mig, inte personal som gör fel. Det är personal som gör rätt. För sådan personal vågar visa sin mänsklighet och mänsklighet inger förtroende.

En gång hade en person låtit bli att svara på ett meddelande som för mig kändes viktigt att få svar på. Först när jag frågade varför hen inte hade svarat, berättade hen att hen helt enkelt inte hade vetat vad hen skulle svara. Då förklarade jag för hen att det är helt okej att säga det, för att säga att man inte vet vad man ska svara är också ett svar.

En tid senare hade jag skickat ett nytt meddelande, och när svaret kom så stod det att hen hade läst men att hen inte visste vad hen skulle svara. Jag blev så otroligt glad för att hen berättade det! Nu visste jag ju hur hen hade reagerat på mitt meddelande, och insåg att jag behövde förtydliga vad jag menat, något jag gjorde nästa gång vi sågs.

En annan person hade svarat undvikande på mejl, något vi pratade om när vi träffades i verkligheten. Detta var en person vars ansiktsuttryck jag kunde uppfatta, så efter att jag bl.a. förklarat att jag kunde se på hen att det var någonting hen inte berättade, så kröp det fram att hen hade varit orolig för hur hens ord skulle landa hos mig. Hen hade trott att vad hen än skrev så skulle det bli fel, så därför hade hen svarat så undvikande. När hen berättade detta så blev hen mycket mindre skrämmande, och jag blev lugnare, för mänsklighet stressar inte mig.

Privat, personlig, professionell – del 2

Förutom att vara professionell har jag även svårt att vara privat. Här handlar det dock inte om att jag saknar den privata sidan, utan om att jag har svårt att släppa fram den. Även om jag på många sätt är en öppen person, som t.ex. berättar om mina svårigheter och tillkortakommanden, så handlar det för mig om att vara personlig. Att vara privat handlar för mig om att visa den lite djupare sidan, som jag tror att de flesta människor har, och om att visa känslor. Detta tycker jag, helt ärligt, är väldigt obehagligt.

Att jag har svårt att visa känslor innebär inte att jag inte har några känslor. Jag har enormt starka känslor och jag kan inte styra över vad jag känner inuti. Däremot har jag lärt mig att kontrollera vad jag visar utåt, så att inga känslor sipprar ut i en situation där jag inte känner mig trygg med att visa dem. Därför kan andra människor uppfatta mig som lugn även i stunder då det i själva verket råder kaos inuti.

Att jag har svårt att vara privat gör att det kan ta lång tid för andra människor att komma mig inpå livet, samtidigt som det kan gå fortare för mig att lära känna den andra personen. Oftast är det så att andra människor blir privata innan jag blir det, eftersom deras startsträckor sällan är lika långa som min.

Personlig blir jag med alla människor jag pratar med, något som har både för- och nackdelar. När jag jobbade med att sälja tidningsprenumerationer till företag hade jag svårt att sätta in säljsnacket (det kräver ju en professionell sida) och jag var därför en helt hopplös försäljare. Samtidigt gör min ständigt påkopplade personliga sida att jag alltid är mig själv, vilket gör att jag har lätt att få kontakt med andra människor. När jag jobbade på äldreboendet hade jag stora svårigheter att utföra de praktiska sysslorna, men jag skapade goda relationer till flera av de äldre, de som behövde en medmänniska att prata med. Jag har lätt att vinna andra människors förtroenden, något jag tror har att göra med att jag ger av mig själv, men utan att ”ta över” genom att bli för privat.

Den stora fördelen med att ytterst få personer får se min privata sida, är att jag väldigt sällan behöver ångra sådant som inte kan göras ogjort. Visst har det hänt att jag i efterhand insett att jag varit lite för personlig med fel person, och visst har även jag gjort dumma saker, men jag har aldrig ångrat en vänskap, aldrig haft sex med fel person, aldrig anförtrott nya vänner mer än jag velat anförtro dem o.s.v. Även om jag brutit vissa kontakter så har jag aldrig ångrat att jag haft dem. Jag kan bli för personlig, men jag blir inte för privat. Om det nu inte gäller psykiatrin, vill säga. Tidsbrist har gjort att jag tvingats öppna mig för fort för läkare, något som lett till att jag mått dåligt efteråt. Nu är det dock slut med det, för nu när jag bytt mottagning igen så finns äntligen de rätta resurserna. Det innebär att jag får öppna upp i lugn och ro, vilket känns helt underbart.

Även det faktum att jag har svårt att visa känslor, har gjort kontakten med psykiatrin komplicerad. Jag har inga svårigheter att berätta om mina problem eller att sätta ord på mina känslor, men att jag har svårt att visa hur jag känner har gjort att jag ibland upplevt att jag inte riktigt blivit tagen på allvar, eller att folk inte har förstått fullt ut. Många personer inom psykiatrin verkar också vara vana vid att det patienterna ofta behöver hjälp med är att reglera sina känslor, och därför ser de inte mitt problem som ett problem, utan som någonting bra. Det är ju positivt att ”kunna reglera” sina känslor. Därför kan jag behöva trycka på skillnaden mellan att kunna reglera och att ha svårt att visa sina känslor. Jag är ju så bra på att reglera mina känslor att jag istället behöver hjälp att visa dem.

”Så roligt att det kommer en jämnårig”

Något av det bästa med att vara vuxen är att jag får välja mitt umgänge själv. Ännu bättre är det att ingen längre förväntar sig att jag ska umgås med någon bara för att hen råkar vara i samma ålder. Min omgivning förstår att det som avgör huruvida jag trivs tillsammans med en jämnårig inte är det faktum att vi båda är 29 år, utan att personkemin stämmer. Min omgivning förstår också att 29-åringar kan vara väldigt olika, och att alla 29-åringar inte automatiskt älskar varandra.

Att alla jämnåriga inte trivs i varandras sällskap borde vara en självklarhet även när det gäller barn, men så är det tyvärr inte alltid. Det händer att vuxna förväntar sig att deras barn ska umgås med de jämnåriga kusinerna på släktkalasen, med grannbarnen, barnen i campingstugan bredvid eller föräldrarnas kompisars barn – allt för att de råkar vara jämnåriga. Likaså händer det att föräldrarna bjuder in gäster till barnens födelsedagskalas, utan att fråga barnen först. När gästerna sedan kommer förväntas barnen vara glada, trots att de inte valt sina egna gäster. Tänk om samma förväntningar ställdes på vuxna:

”Bert kommer klockan fyra på din 45-årsdag. Det blir väl roligt att det kommer en jämnårig!”

Att tvingas umgås med någon mot sin vilja kan vara jobbigt för alla barn, men extra jobbigt kan det vara för ett barn som fungerar annorlunda. Man kan ha utvecklats på ett annat sätt och därför känna sig mycket äldre eller yngre än sina jämnåriga. Man kan också ha en stark integritet och må väldigt dåligt om man ofrivilligt måste släppa in någon i sitt rum, eller svara på frågor från någon som man inte upplever att det finns någon personkemi med. Hur man agerar i en sådan situation är olika. En del barn kanske håller god min, medan andra försöker säga ifrån och värna om sin integritet och sin rätt att vara en individ och inte bara en ålder. Att säga ifrån kan kännas jobbigt, och det kan vara svårt att hitta ett sätt där man blir tagen på allvar av de vuxna.

När jag fyllde år kom de personer jag önskade skulle komma, men några personer blev alltid bjudna oavsett om jag ville eller inte, och av dessa var vissa i ungefär samma ålder. Jag tyckte inte på något sätt illa om dessa personer, men jag kände inte att personkemin stämde, så därför ville jag inte att de skulle komma på mina kalas. Innerst inne var jag riktigt ledsen, för jag tyckte att min födelsedag var min dag, men när jag inte fick välja mina gäster själv så kändes det istället som om dagen tillhörde de vuxna och att min uppgift var att tillfredsställa dem.

En födelsedag, när jag var kanske fyra eller fem år, försökte jag komma undan de ofrivilliga gästerna. Jag visste att jag inte kunde säga att jag inte ville umgås, för det hade varit taskigt när de trots allt var mina gäster, och jag visste att jag inte bara kunde gå och gömma mig i mitt rum för då hade mina föräldrar förmodligen blivit arga. Istället utropade jag ”Åh, herregud, jag har ju glömt tvätten!” och försvann därefter nerför trappan och ut till tvättvindan i trädgården.

Att ett litet barn säger sådant som oftast bara vuxna säger, kan låta roligt, men jag tycker att man bör låta bli att skratta så länge barnet är inom hörhåll, och framför allt innan man tagit reda på varför barnet sagt som hen gjort. Barn som intellektuellt och/eller känslomässigt är mognare än vad de ”borde” kan ha ett brådmoget sätt att uttrycka sig. Likaså kan barn som föredrar att umgås med vuxna snappa upp vissa fraser och beteenden, och sedan använda dessa för att de faktiskt vill kommunicera något. När man vill kommunicera något kan det kännas bedrövligt om någon reagerar med att skratta och tycka att man är ”rolig” eller ”gullig”, så därför bör man ta barnen på allvar. De flesta människor försvinner inte iväg så fort gästerna kommer om det inte finns en anledning. Detta gäller även barn.

Många barn som fungerar annorlunda utsätts för stress och press i en mängd olika situationer. Jag tycker därför att födelsedagar, examensdagar och andra situationer där barnet är huvudperson, bör vara en fristad från all stress och press. Låt dessa dagar få kretsa kring barnet, på barnets villkor. Låt barnet få bjuda de personer som barnet vill ska komma, och respektera barnets önskan. Barn är också individer och de har rätt till sin integritet, inte minst när de fyller år eller tar examen. Dessa dagar tillhör barnen, inte föräldrarna eller andra vuxna.

Människor och magkänsla

Att jag är personkänslig innebär att det är mycket viktigt för mig hur människor är. När jag träffar nya personer inom vården är personkemi minst lika viktigt som kompetens och när jag går och handlar väljer jag inte kassa efter hur långa köerna är, utan efter vilka som sitter i kassorna. Undantaget är om det bara finns en kassa öppen, eller om jag står näst först i kön och personen i andra kassan ropar: ”Det går bra här!” I sådana lägen väljer jag att – om det är ”fel” person som sitter i kassan – att bita ihop. Jag vill inte att personen i fråga ska märka att jag helst undviker henne, honom eller hen, för det vore oförskämt och oförskämd vill jag inte vara.

När det inte känns bra med någon som sitter i kassan i en affär, så har det sällan någonting att göra med personens trevlighetsgrad. I vissa fall kan det kännas mindre bra p.g.a. att jag upplever personen som stel och formell, men i många fall är det bara så att personen, av okänd anledning, ger mig dåliga vibbar, vilket i sin tur gör att jag känner mig obekväm.

Då och då ”reagerar” jag på personer som jag inte haft något som helst samröre med. Jag kanske bara har mött dem ute på gatan, eller sett dem på bild. När jag gick på lågstadiet såg jag en dag, på vägen till skolan, en äldre dam ute på en trappa. Jag pratade inte med damen och våra blickar möttes inte ens, men hon gav mig sådana rysningar att jag hädanefter passerade huset i fråga mycket skyndsamt. Jag ville inte stöta på ”den otäcka tanten” igen.

Att jag kan få negativa vibbar av personer jag bara har sett, har ingenting att göra med att jag tycker att dessa personer är mindre snygga eller att jag på något vis tycker att de ser obehagliga ut. Det har flera gånger hänt att jag fått negativa vibbar av personer som jag funnit utseendemässigt attraktiva.

Det händer även att jag känner på mig om jag kommer att trivas med en person som jag varken har träffat eller sett på bild. I de fallen handlar det nästan alltid om potentiella nya vänner som jag fått kontakt med på internet, eller vårdpersonal. Jag får inte alltid vibbar när det gäller dessa människor, men jag har fått det varje gång det visat sig att jag trivts antingen jättebra eller inte alls med en person. Vad det handlar om är magkänsla.

Nu ska jag få en ny läkare, och förra veckan kom en kallelse. Trots att kallelsen bara innehöll datum, tid och namnet på läkaren så skrek min magkänsla ”NEJ”. Jag kände att det här kommer inte att bli bra, och dessutom visade det sig att läkaren ännu inte börjat jobba på mottagningen. Det gjorde mig ännu mer illa till mods eftersom jag, som är personkänslig och har svårt att lita på människor, väldigt gärna vill gå till någon som min samtalskontakt vet vem det är, och som hon tror kan vara bra för mig. För mig handlar det inte bara om att få en läkare, utan om att få rätt läkare.

Innan dagens besök hos samtalskontakten hade jag tittat lite på vilka läkare som finns på mottagningen, och min magkänsla sa att läkare X, Y eller möjligen Z nog skulle kunna vara rätt läkare för mig. Idag berättade jag för samtalskontakten att det inte känns bra med en för mottagningen helt okänd läkare, och med risk för att framstå som ett ufo berättade jag även att min personkänslighet ibland kan vara så stark att det är som om människor blinkar rött (katastrof) eller grönt (väldigt bra).

Samtalskontakten förstod min oro till fullo och skulle se om det möjligen gick att ordna så att jag kan få en läkare som hon vet vem det är. Hon nämnde då två läkare – X och Z – och sa att de nog har det jag efterfrågar. Hon frågade också om jag, när jag kollade vilka läkare som fanns, hade hittat några som blinkade rött, så jag svarade att läkare A och B hade blinkat rött. Samtalskontakten tyckte då att jag kunde kolla lite till, och se om där fanns någon som blinkade extra mycket grönt, så det gjorde jag när jag kom hem. Jag ringde sedan och meddelade att magkänslan säger att läkare X känns bäst. Vilken läkare det blir i slutändan vet jag förstås inte säkert, men nu har i alla fall magkänslan fått säga sitt.

Att styras av känslor eller logik

Gemensamt för alla människor är att vi har olika personliga egenskaper. Exempelvis styrs vissa av oss till stor del av våra känslor, medan andra styrs av vad som förefaller logiskt i situationen. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utgör inget undantag. Däremot har vi ofta en ojämn begåvningsprofil, vilket hos vissa av oss kan innebära att glappet mellan känslor och logik är större än hos många andra människor. Detta kan t.ex. göra att en del personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har svårt att förstå sina egna eller andras känslor om man inte hittar något uppenbart logiskt samband, medan andra istället fastnar i jobbiga tankar och känslor, eftersom man är så känslostyrd att man inte klarar av att försöka tänka rationellt. 

När mina känslor är som starkast tar de över helt, vilket gör att jag har en tendens att fastna i olika tankar och känslor. Jag har ofta svårt att inte låta känslorna ta överhanden.

I flera års tid var jag extremt rädd för att ha olika fysiska sjukdomar. En av de stora rädslorna gällde lymfkörtelcancer, men trots att jag trodde mig ha den sjukdomen en längre tid så försämrades inte min fysiska hälsa. Min omgivning försökte då få mig att tänka rationellt genom att säga: ”Om du hade haft den sjukdomen så hade du mått riktigt dåligt vid det här laget”. De dagar då min ångest inte var så jättestark, kunde jag tänka så. Jag kunde tänka att jag nog inte hade sjukdomen och jag kunde även hitta andra, mer troliga, förklaringar till mina symtom. 

När rädslan för lymfkörtelcancer däremot var riktigt stark tog känslorna över fullständigt, och då kunde jag inte längre tänka rationellt. När andra människor i en sådan situation försökte få mig att reflektera, fortsatte jag därför på sjukdomsspåret. Jag tänkte: ”Ja, om det hade varit ett snabbt förlopp så hade jag antagligen mått riktigt dåligt vid det här laget. Alltså måste det röra sig om ett långsamt förlopp. Jag måste läsa om…”

När mina känslor är som allra starkast är det ingen idé att försöka få mig att ändra mitt tankesätt. Jag är helt enkelt inte mottaglig för den hjälpen i dessa situationer, eftersom mina känslor ”äger mig” då. Vad som däremot hjälper i en sådan situation är tydliga tips på vad jag kan göra.

I samband med rädslan för lymfkörtelcancer var jag mycket fäst vid min febertermometer. När ångesten var som starkast plockade jag fram den flera gånger varje dag, för att kontrollera om jag hade någon feber. Feber skulle nämligen – enligt mig – vara ett säkert tecken på att sjukdomen trätt in i nästa stadium, något jag fruktade. Min närmaste omgivning försökte få mig att tänka att jag, om jag hade haft feber, skulle ha känt mig dålig, men det hjälpte inte alls. Till slut var det någon som sa: ”Släng febertermometern!” vilket jag gjorde. Och det hjälpte. När jag inte hade någon febertermometer slapp jag oron för vad termometern skulle visa, och kunde på så vis inte ägna mig åt det som förstärkte ångesten. När jag sedan gick i terapi för min sjukdomsångest och sjukvårdsrädsla, fick jag olika uppgifter. De flesta uppgifterna handlade om att göra – eller inte göra – olika saker, och med tiden minskade ångesten.

När känslorna helt har tagit över kan det också kännas väldigt skönt att någon talar om att hen förstår att man har det jobbigt. Små saker, som t.ex. att en vän kommer över, kan betyda jättemycket. När det gäller att hjälpa personer som fungerar som jag är mitt tips att dels visa medkänsla (men utan att bekräfta irrationella tankar som t.ex. att personen i fråga är svårt sjuk), dels ge tydliga förslag på vad som kan göras åt problemet. Att en person tänker väldigt irrationellt kan vara frustrerande för omgivningen, men att försöka få en känslostyrd person att, i en extremt känsloladdad situation, tänka annorlunda kan vara väldigt svårt. Personen kan vara så styrd av sina känslor att dessa helt tar över.

På samma sätt kan en mycket logiskt lagd person vara så logikstyrd att hen, i en situation som är känslomässigt jobbig för omgivningen, reagerar på ett sätt som omgivningen uppfattar som annorlunda på ett negativt sätt. Detta behöver inte alls betyda att personen i fråga inte bryr sig om andra människor. Personen kanske vill hjälpa, men gör det genom att komma med förslag på logiska lösningar, när omgivningen istället hade önskat en kopp te och en kram. Det logiska tänkandet har helt enkelt övertaget.

Tillfälligt avbrott, var god försök tänka igen senare

Just som jag trodde att den här etappen med krångel var över, så blev det mer krångel. Det gör mig ingenting om saker och ting får andra utfall än jag tänkt mig, så länge det känns bra ändå. Den här gången kändes utfallet inte bra, utan gjorde mig stressad. Och jag tål ingen stress. Därför rann all energi ur mig lika fort som vattnet rinner ur ett glas när man tömmer det i slasken. Jag blev åh-herregud-nej-hjälp-vad-ska-jag-göra-det-blev-kaos-nu-stressad. Det, i sin tur, gjorde att jag blev jag-orkar-bara-ligga-i-sängen-och-dricka-cola-och-gosa-med-katten-och-strirra-rakt-fram-utmattad.

Jag skulle byta psykiatrisk mottagning och eftersom jag har jättesvårt att känna tillit till nya människor så sökte jag mig till en mottagning som jag hört mycket positivt om. Jag har hört att det är lätt att få tider och att de som jobbar där är trevliga, kompetenta och väldigt engagerade. Dessutom verkar mottagningen fungera på ett sådant sätt att jag tror att jag skulle kunna få det stöd jag behöver där.

Mottagningen är i själva verket uppdelad i två olika mottagningar; en större allmänpsykiatrisk och en mindre, som tar emot patienter med psykossjukdom eller autismspektrumtillstånd. Den mottagning jag hört talas om visade sig vara den sistnämnda, och när jag berättade att jag har diagnosen Aspergers syndrom så trodde jag att jag skulle hamna där. Det gjorde jag dock inte, utan jag fick en kallelse till den allmänpsykiatriska mottagningen. När jag mejlade den andra mottagningen och skrev att jag hört att personer med autismspektrumtillstånd brukar gå hos dem (vilket jag de facto vet eftersom en vän till mig går där) och att jag gärna skulle gå där, fick jag till svar att den allmänpsykiatriska mottagningen har bra kunskaper om autismspektrumtillstånd. Jag förklarade då att det kändes jobbigt att det plötsligt blev något helt nytt för mig, men fick svaret att läkaren jag ska träffa är mycket kompetent.

I det läget hade det känts jättejobbigt att fortsätta konversationen, så jag försökte förlika mig med tanken på att jag inte skulle gå på den mottagning som jag hört så mycket bra om, utan på den allmänpsykiatriska mottagningen. Plötsligt skulle jag behöva ta reda på en massa saker: Hur fungerar mottagningen? Hur är personalen? Hur lätt är det att få tider? O.s.v. Jag hade trott att jag skulle kunna gå på den andra mottagningen och hade därför känt mig lättad över att slippa ovissheten kring ovanstående saker. Nu fick jag plötsligt den ovissheten hängande över mig i alla fall. Den stressen klarade inte jag, utan drabbades av både känslomässigt sammanbrott och hjärnavstängning.

Måhända låter det inte så farligt. Det finns ju en lösning som – åtminstone rent praktiskt – är enkel, nämligen att gå till den allmänpsykiatriska mottagningen och se hur det känns. Mentalt är det dock ingen enkel lösning, utan ett skräckfyllt uppdrag som orsakar illamående, sömnlöshet och extrem stress. Om jag fått en tid på den andra mottagningen hade jag – trots min starka integritet och mina svårigheter att känna tillit – känt mig trygg. Jag har ju fått berättat för mig hur det fungerar där. Jag skulle kunnat gå dit utan att det hade känts som att kasta sig utför ett stup utan att ha någon aning om man kommer att landa mjukt eller inte. Jag hade kunnat gå dit utan att det hade känts som om jag skulle klä av mig naken. När jag känner att jag befinner mig i en osäker eller utsatt situation, känns det alltid som om jag ska klä av mig naken. Jag hatar den känslan.

Om separationsångest

Några år efter att jag börjat umgås med andra barn gjorde jag till tradition att åka på ridläger varje sommar. Jag älskade de där ridlägren och tyckte aldrig att det var jobbigt att åka iväg. Jag visste ju att separationen från familjen inte var definitiv. Däremot var jag helt förtvivlad varje gång det var dags att åka hem, för jag visste ju inte säkert om jag skulle få träffa min lägerhäst, de nyfunna kompisarna eller ledarna igen. Dessutom var det bara när jag var på ridläger som min ofrivilliga tystnad släppte helt och hållet.

Varje gång jag kom hem från ett ridläger kändes det som om min själ gett sig av, som om allt som fanns kvar var ett skal. Jag existerade, men jag levde inte. Allt jag ville var att åka tillbaka till ridlägret och på så vis göra allt bra igen, bli hel. Men det gick inte. Lägret var slut och alla andra deltagare hade ju också åkt hem.

En gång hade jag varit på ridläger tillsammans med en kompis hemifrån, och på kvällen samma dag som vi kommit hem ringde hon och frågade om jag ville följa med till stan. Min kompis var på gott humör, för hon hade ju just varit på ett jätteroligt ridläger. Jag, däremot, hade inte alls någon lust att åka till stan för mitt liv hade just tagit slut och skulle aldrig mer komma tillbaka. Min omgivning förstod min sorg, men inte graden av den.

När jag var 22 år bestämde jag mig för att flytta 50 mil från min familj. Det gick bra, och det har även gått bra när nära vänner flyttat. Jag vet ju att kontakten med familj och nära vänner inte bryts bara för att någon flyttar och jag vet ju att vi träffas ändå, om än inte lika ofta som tidigare. Därför klarar jag av dessa separationer utan att drabbas av avgrundsdjup sorg. Det är ju inte separationer i egentlig mening, utan relationer som får nya förutsättningar. Människor som, trots allt, finns kvar i mitt liv, vilket är det absolut viktigaste för mig.

Ibland står jag däremot inför separationer där jag inte är säker på att jag kommer att träffa en viss människa eller ett visst djur igen. Jag kanske till och med vet att jag aldrig kommer att träffa människan eller djuret igen, och om det rör sig om någon som betyder mycket för mig, då drabbas jag avavgrundsdjup sorg. Jag har ju väldigt starka känslor och vid något tillfälle påpekade min mamma att den sorg jag känner vid sådana här separationer påminner om den sorg som många andra människor känner när någon nära anhörig gått bort.

I lördags insåg jag att jag förmodligen kommer att känna så den dag jag har sagt hejdå till min samtalskontakt. Häromdagen planerade jag att avsluta med henne redan i fredags, men det gick inte. Jag hade helt enkelt inte haft tillräckligt mycket tid att låta det sjunka in att hon, när vi har avslutat, kommer att vara borta. Borta för alltid. En människa som varit bra för mig, haft en plats, kommer plötsligt att flytta ut ur mitt liv. Jag kommer att få en ny samtalskontakt på den nya mottagningen, och det blir säkert jättebra, men en annan person är ju inte hon. Varje människa har sin personlighet och sina egenheter, som t.ex. saker de alltid säger och gör – eller inte säger och gör. När en människa då försvinner ur mitt liv så försvinner den personligheten och de egenheterna. Det blir oerhört tomt och det tomrummet kan aldrig fyllas. Varje människa är unik och en människa kan därför aldrig ersätta en annan människa. Därför gör definitiva separationer så oerhört ont i mig.

Starka känslor och oro

Att jag har väldigt starka känslor är något som jag ofta upplever som positivt, men det finns stunder då mitt känsloliv sätts i gungning likt en båt på ett stormande hav.

Igår skulle jag träffa min samtalskontakt, så jag anmälde mig som vanligt i receptionen och satte mig sedan i väntrummet. När klockan var fem minuter över utsatt tid och min samtalskontakt inte hade dykt upp försökte jag nå henne men fick inget svar. När klockan var tio minuter över utsatt tid började jag ana att hon nog sjukanmält sig, men att någon på mottagningen råkat glömma bort detta och därför inte ringt återbud till mig. Jag gick då tillbaka till receptionen och frågade, men personen där kunde inte se att min samtalskontakt meddelat att hon inte skulle vara på plats. Receptionisten verkade minst sagt förvånad – och förvirrad – över att samtalskontakten inte dykt upp.

Jag satte mig igen – ifall min samtalskontakt skulle dyka upp – och receptionisten gick och tittade i hennes arbetsrum, men därinne var det tomt. Då blev jag fruktansvärt orolig, för jag vet att min samtalskontakt aldrig skulle glömma bort eller låta bli att meddela sin frånvaro. Undantaget är om någonting hemskt skulle ha hänt, så att hon inte hunnit meddela jobbet, eller om det av samma anledning skulle ha fallit bort. Om en människa befinner sig mitt i en krissituation, då är kanske inte att ringa jobbet det första den människan tänker på.

Insikten om allt min samtalskontakt skulle ha kunnat råka ut för gjorde att jag kände paniken stiga, så jag ville verkligen vara säker på att hon inte bara råkat felplanera och t.ex. satt i möte någon annanstans på mottagningen. Jag frågade därför receptionisten om hen hade sett om samtalskontaktens jacka och ytterskor fanns i hennes arbetsrum. Det hade den snälla receptionisten inte tänkt på, men eftersom hen förstod att jag var väldigt orolig så gick hen tillbaka och kollade. Det kändes lite märkligt att fråga en sådan sak, men den enorma oro jag kände gjorde att jag inte kunde låta bli.

När receptionisten meddelade att det inte fanns några ytterkläder i samtalskontaktens arbetsrum spreds oron ut i hela min kropp. Jag åkte hem, men diverse skräckscenarion spelades upp för mitt inre och katastroftankarna gick inte att stoppa. Väl hemma ringde receptionisten från mottagningen och berättade att de lyckats lokalisera min samtalskontakt! Det visade sig att det var ”ett telefonmeddelande som kommit bort” – så uppenbarligen hade hon ringt och sagt att hon inte skulle komma till jobbet. Eftersom receptionisten anat att jag fortfarande var orolig så tog hen sig tid att ringa mig och tala om det, och det är jag evinnerligt tacksam för! Även om min samtalskontakt inte är någon vän eller familjemedlem så är hon precis lika mycket människa – och jag blir alltid väldigt orolig när jag inser att en människa kan ha råkat ut för någonting hemskt.