Färgmarkeringar hjälper och stjälper

Något som jag både älskar och hatar är färgmarkeringar. Att jag både älskar och hatar dem beror på att de har en tendens att antingen förvirra eller förenkla. Det är ytterst sällan något mellanting.

Jag hatar färgmarkeringar i kombination med text eller siffror. Mitt tidshjälpmedel – timstocken – är en slags timer som jag kan ställa på 15, 30, 45 eller 60 minuter. Varje knapp är som en rund ring, med tidsintervallen angiven med siffror. Varje knapp har också en egen färg. 15 minuter är blå, 30 minuter är grön, 45 minuter är gul och 60 minuter är röd. I mobilversionen, där jag fritt kan ändra tidsintervall, är det samma sak. Detta gör att jag, varje gång jag ska använda timstocken, måste titta extra noga så att jag trycker på rätt knapp. Färgerna tar nämligen fokus från siffrorna, och siffrorna tar fokus från färgerna. Det blir helt enkelt rörigt.

På den stationära timstocken, där tidsintervallerna alltid är desamma, har jag lärt mig att räkna knapparna istället för att titta på siffrorna. Jag har lärt mig att 15 minuter är första knappen från vänster, 30 minuter andra knappen o.s.v. Detta är visserligen en strategi som fungerar, men den hade inte behövts om knapparna på timstocken inte varit färgmarkerade. 

I min budgetapp finns möjligheten att använda olika färger för olika kategorier, men jag har valt att använda samma färg – lila – för alla. I budgetappen är det texten (kategorierna) och siffrorna (hur mycket pengar jag har att spendera) som är det viktiga, och med en massa olika färger skulle jag inte få någon överblick. Därför har jag valt en färg som jag tycker är snygg, och håller mig till den. 

Färgmarkeringar kan vara en utmärkt hjälp när jag ska orientera mig, under förutsättning att de används på rätt sätt. Exempelvis är jag hjälpt av fotspår i golvet. Då följer jag helt enkelt fotspåren och när de tar slut så vet jag att jag har kommit rätt. 

När det gäller att hitta rätt föremål så älskar jag färgmarkeringar. Jag har mycket lättare att komma ihåg var jag ska leta om någon säger att föremålet finns i ”det röda skåpet”, än om jag får höra: ”I hörnan, precis till vänster om fåtöljen, står ett skåp, och där…”

Färgmarkeringar hjälper mig även att avgränsa mina sökområden, något som är väldigt värdefullt eftersom jag kan ha svårt att hitta ett föremål bland många andra. Det blir mycket lättare att hitta föremålet om jag vet att det ligger i ”den gröna burken i översta kökslådan” än om jag bara vet att det ligger i ”översta kökslådan”.

Likaså är färgmarkeringar ett bra sätt att slippa avgöra storlek, tjocklek etc. på saker. Jag ser storleksskillnaden mellan ett paket krossade tomater och en liter mjölk, men kan ha svårare att se skillnaden mellan ett vasst knivblad och ett trubbigt. Om någon då ber mig att hämta en vass kniv är jag väldigt glad om jag slipper att först känna på knivbladen, utan kan ta rätt kniv direkt. Då skulle det underlätta jättemycket att veta att de vassaste knivarna står i ett knivställ med en viss färg, för då slipper jag fundera på vilka knivar som är vassast.

Google som hjälpmedel

För att veta vad man bör göra i en viss situation, behöver man först förstå vad det är som händer, och varför. Om man inte förstår vad det är som händer – eller om man vet vad som händer men inte varför – blir det svårt att på egen hand hitta en lösning. Detta beror på att möjligheterna då framstår som oändliga, och för att kunna utesluta olika möjligheter krävs kunskap. Om man har rätt kunskap har man ofta svaret på frågan ”Varför?” och då är det betydligt lättare att räkna ut vad man bör göra. Om man däremot inte har rätt kunskap, då behöver man vanligtvis hjälp att lösa situationen, för annars är risken stor att man drar fel slutsats.

Min stora skräck är när det inträffar någonting med ett föremål som det inte har inträffat någonting med förut. Då vet jag ofta inte alls hur jag ska reda upp situationen, eftersom det många gånger känns som om möjligheterna är oändliga. För att lösa situationer som uppstår med föremål brukar jag därför behöva ta hjälp av någon, men det är inte alltid det finns någon annan människa i närheten. Dessutom uppstår det frågetecken kring föremål ganska ofta, och det skulle vara bökigt att behöva ringa, smsa eller mejla någon varje gång jag förbryllas över ett föremål. Därför har jag stor hjälp av Google.

Genom att googla kan jag hitta webbsidor som förklarar hur olika föremål fungerar. Om jag tycker att en sida förklarar väl komplicerat, kan jag googla vidare tills jag hittar en sida med förklaringar som jag förstår. Jag kan också skriva in hela frågor i sökfältet, och på så vis snabbt få reda på varför någonting har hänt. Oftast leder detta till att jag förstår vad jag bör göra, eller åtminstone förstår vad jag bör googla på för att få reda på vad jag behöver göra.

För någon vecka sedan lade jag märke till att det blev imma på fönstret ovanligt ofta, och eftersom jag undrade – men inte hade någon aning om – vad det kunde bero på, så googlade jag ”imma på fönster”. Då fick jag reda på att den imma som jag har kallas för kondens och att sådan kan uppstå om fönstret inte är tillräckligt tätt. Jag fick också reda på att om kondens uppstår på insidan av fönstret så kan det kännas fuktigt, och det är inte bra. Då kände jag på fönstret och ja, det var fuktigt på insidan. Jag förstod att min ”naturliga ventilation” (fönsterdraget) inte är bra, utan att jag måste kontakta min hyresvärd för att få det åtgärdat.

Genom att googla har jag också lärt mig flera saker om mikrovågsugnar. T.ex. har jag lärt mig att man absolut inte ska använda metallådor i mikron. När jag googlade på om man kunde göra varma mackor i mikron fick jag veta att det går, men också att mackorna får en lite annan konsistens än om man gör dem i ugnen. Jag har svårt att förstå förklaringarna till varför det är på det viset, men jag vet att det är så, och det är huvudsaken.

Att komma i tid utan tidsuppfattning

Om man har dålig tidsuppfattning kan det hända att man har svårt att avgöra hur dags man behöver gå hemifrån, och därför ofta kommer för sent till jobb, möten och aktiviteter. Det kan också vara så att den bristande tidsuppfattningen gör att man är orolig att komma för sent, och därför går hemifrån i så god tid att man kommer alldeles för tidigt. För mig är det det senare.

Jag hatar att komma för sent. Jag tycker att det är hemskt att behöva knacka på dörren till ett rum där alla andra redan sitter, att missa ett möte eller att skynda in i biosalongen i absolut sista minuten. Jag tycker inte om att komma sent om jag ska fika med en vän heller, men då har vi oftast ingen tid att passa och därför är jag inte lika orolig. Jag vill självklart inte att mina vänner ska behöva stå och vänta, så jag försöker komma i tid även då, men jag nöjer mig med att kolla vilken tid lokaltrafikens reseplanerare säger att jag behöver åka hemifrån. Om jag däremot ska på t.ex. möten, bio eller teater, så vidtar jag jag vissa ”säkerhetsåtgärder”, så att jag helt säkert inte ska komma för sent.

Först och främst tar jag reda på hur lång tid det tar att åka från punkt A till punkt B. Detta gör jag genom att skriva in de olika hållplatserna i lokaltrafikens reseplanerare. I reseplaneraren kan jag också välja vilka färdmedel jag vill åka med och då väljer jag – om möjligt – bort pendeltåg. Pendeltågen är ofta försenade, så därför tycker jag att det är onödigt att åka med dem om jag har en tid att passa, och det går andra färdmedel dit jag ska.

Jag knappar alltid in i reseplaneraren att jag vill vara framme en stund innan mötet eller aktiviteten börjar, beroende på om jag behöver promenera en bit från hållplatsen, hämta ut biljetter etc. När jag ska till psykiatrin har jag kommit fram till att det är perfekt att ta en förbindelse som är framme tjugofem minuter innan mötet börjar. Det beror på att jag, om jag skulle missa den förbindelsen, har räknat ut att jag kan ta nästa och ändå hinna till mötet. Om jag tar en förbindelse som är framme tjugofem minuter innan mötet, åker jag således med en förbindelse tidigare än jag behöver, och då känner jag mig lugn.

Om jag åker hemifrån så måste jag åka buss. Det händer att bussen är några minuter sen eller att det är köer längs vägen. Ofta ska jag byta till annan buss, eller till tunnelbana eller tåg, och om den första bussen då är sen så riskerar jag att komma för sent. Därför åker jag alltid med en tidigare buss än vad reseplaneraren visar, men följer reseplaneraren i övrigt. På så vis kan jag vara säker på att hinna med förbindelsen innan den förbindelse som jag senast måste ta för att hinna i tid till mötet eller aktiviteten.

Om man bara ser till förbindelserna så skulle jag inte behöva följa resplanerna såhär slaviskt. Om en förbindelse skulle vara försenad eller inställd, eller om någonting skulle hända på vägen, finns det nästan alltid en alternativ väg. För att kunna avgöra vilken väg som är bäst att ta, och hur mycket för sent jag eventuellt kommer, krävs dock att man kan avgöra hur lång tid det tar att gå mellan två hållplatser, hur lång tid det tar att gå till mötet eller aktiviteten från en hållplats som jag normalt inte brukar gå från etc. Detta har jag ingen koll på, och därför åker jag alltid samma väg när jag har en tid att passa.

När jag ska till ett ställe där jag inte varit tidigare, gör jag ofta en check någon dag innan. En sådan check innebär att jag åker samma väg som jag ska åka dagen efter, för att kolla att jag t.ex. hittar rätt busshållplats, att jag hittar vägen från hållplatsen till mötet/aktiviteten etc. Med hjälp avklocka kollar jag också hur lång tid det tar att gå från olika hållplatser, samt hur lång tid det tar att gå från sista hållplatsen till mötet/aktiviteten.

Dessa strategier fungerar väldigt bra, och jag kommer väldigt sällan för sent.

Att söka fondpengar

I mitt förra inlägg skrev jag om att man – om man har svårt att bekosta exempelvis tandvård, nya glasögon eller dator – har möjlighet att ansöka om bidrag ur olika fonder. Här kommer därför några tips på fonder man kan ansöka om bidrag ur, samt tips på var och hur man kan hitta fler fonder som passar ens behov.

Föreningen FVO
Hos Föreningen FVO kan man ansöka om bidrag om man t.ex. är ensamstående förälder, sjukskriven eller ålderspensionär. För att kunna bli beviljad bidrag måste man ha en låg inkomst och ett ekonomiskt hjälpbehov. Personer som äger bostadsrätt eller fastighet kan inte beviljas bidrag. Bidrag kan ges till exempelvis nödvändig tandvård, glasögon, möbler och rekreationsresor.

Mer information och ansökningsblankett finns här: www.foreningenfvo.se

Alma Detthows hjälpfond
Alma Detthows hjälpfond vänder sig till ensamstående kvinnor. Man får ha barn, men kan inte ansöka om bidrag till barnen utan enbart till sig själv, och man måste vara låginkomsttagare. Man kan ansöka om pengar till exempelvis tandvård, glasögon, dator, mobiltelefon och kläder. Från den här fonden kan man som mest beviljas 2000 kronor/år.

Mer information (bl.a. om ansökningstider) och ansökningsblankett finns här: www.detthowsfond.se

Stockholms läns landsting
Om man bor i Stockholms län har man möjlighet att ansöka om bidrag ur de fonder som landstinget förvaltar. För att kunna beviljas bidrag ur dessa fonder krävs att man har en låg inkomst och saknar större ekonomiska tillgångar. Det brukar också krävas att man är eller har varit patient vid någon form av mottagning inom landstinget. Ofta krävs också att någon inom vården, exempelvis en kurator, intygar ens behov av ekonomiskt stöd.

För att ansöka om bidrag ur dessa fonder kontaktar man kuratorn på t.ex. vårdcentralen eller den psykiatriska mottagningen där man går. Kuratorn kan berätta vad man kan ansöka om bidrag till och hen brukar också kunna hjälpa till med själva ansökan om man tycker att det är svårt – eller inte har orken – att sköta allting själv.

Möjligen finns liknande möjligheter i andra landsting. Kolla upp detta med en kurator!

Svenska kyrkan
Även Svenska kyrkan förvaltar fonder för olika ändamål. För att få veta mer, och för ansökningsblanketter och eventuell hjälp med ansökan, kan man kontakta den församling man bor i. Ofta är det diakonen man ska ta kontakt med, men i en del församlingar finns särskilda stiftelsehandläggare. På www.svenskakyrkan.se kan man söka på sin församling och på så vis få fram kontaktuppgifter. Det brukar gå bra att ta kontakt via både telefon och mejl.

Kommunerna
Många kommuner förvaltar fonder för olika ändamål. Om det finns några fonder, och vilka som finns, varierar förmodligen mycket från kommun till kommun, så det bästa är nog att kolla på respektive kommuns hemsida för mer information.

Global Grant stiftelsedatabas
I Global Grant stiftelsedatabas kan man själv leta rätt på de fonder som passar ens behov och för vilka man uppfyller ansökningsvillkoren. Om man har sjuk- eller aktivitetsersättning, och vill ansöka om bidrag till exempelvis tandvård, glasögon eller dator, är det bästa att söka på fraser som ”behövande”, ”mindre bemedlade” och ”funktionsnedsättning”. Man kan också prova att söka på det aktuella ändamålet, t.ex. ”tandvård”. Man kan också söka fonder efter län och ort.

Väldigt många bibliotek prenumererar på den här stiftelsedatabasen, vilket innebär att den är gratis att använda via biblioteket. Man loggar in med hjälp av sitt lånekort och det brukar fungera även hemifrån.
www.globalgrant.com

Länsstyrelsernas gemensamma stiftelsedatabas
Den här databasen fungerar på samma sätt som Global Grant, men här krävs inget login. Här finns hur många fonder som helst! Man kan söka på t.ex. län, ort och/eller valfria sökord. 

http://web05.lansstyrelsen.se/stift/StiftWeb/SSearch.aspx

Ekonomiskt stöd vid dyra utgifter

Om man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning har man en väldigt låg inkomst. Det innebär att det ofta är svårt att lägga undan pengar och om man inte har något sparkapital sedan tidigare, eller inte har möjlighet att få ekonomisk hjälp av anhöriga, kan det vara mycket svårt att bekosta dyra men nödvändiga saker som tandvård, glasögon eller dator. Kanske oroar man sig ständigt för att få hål i tänderna eftersom man inte vet hur man ska kunna betala för en lagning. Kanske går man runt i gamla, slitna glasögon med alldeles för svaga glas eftersom man inte har råd med nya. Om datorn är ett viktigt hjälpmedel kan det bli riktigt kämpigt om den går sönder efter garantitidens slut och man varken har pengar till att köpa en ny dator eller till att laga den gamla.

Att delbetala tandläkarräkningen, glasögonen eller datorn är en möjlighet för en del personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning, men inte för alla. Beroende på hur låg ersättning man har – och vilka utgifter man har för övrigt – kan det vara så att det helt enkelt inte finns utrymme för en avbetalning på ett par hundralappar i månaden. Det kan också vara så att man – p.g.a. att man någon gång hamnat i ekonomisk knipa – har en betalningsanmärkning och därför blir nekad en avbetalningsplan. Då kan det vara bra att veta att det – trots att man har en väldigt låg inkomst finns vissa möjligheter att kunna gå till tandläkaren, skaffa nya glasögon eller köpa en ny dator. Det finns med andra ord hopp:

Tandvårdsstödsintyg
Om man har en funktionsnedsättning som berättigar till stöd enligt LSS (vilket bl.a. Aspergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd gör) kan man ha rätt till ett s.k. tandvårdsstödsintyg. Jag skriver kan eftersom det hos kommuner och landsting råder delade meningar om vilka som har rätt till detta tandvårdsstödsintyg. En del kommuner och landsting menar att det räcker att man har rätt till stöd enligt LSS, medan andra hävdar att man måste ha en pågående insats, d.v.s. att man måste ha stöd enligt LSS. Vilka det är som egentligen har rätt tycks vara högst oklart. Därför har det också blivit så att personer som har rätt till stöd enligt LSS – men som inte har någon pågående insats – beviljas tandvårdsstödsintyg i en del kommuner men nekas i andra.

För att ta reda på hur lagen tolkas där just du bor kan du kontakta kommunens LSS-handläggare. Du behöver inte ha någon pågående insats för att prata med dem, och kontaktuppgifter brukar finnas på kommunernas hemsidor. Själv bor jag i en kommun där tandvårdsstödsintyg beviljas (åtminstone var det så i början av året) till alla som har rätt till stöd enligt LSS, man behöver alltså inte ha någon pågående insats. Jag har själv ingen LSS-insats, men jag fick mitt tandvårdsstödsintyg genom att träffa kommunens LSS-handläggare och visa upp utlåtandet från min neuropsykiatriska utredning där det framgår att jag har en diagnos inom autismspektrumet.

Tandvårdsstödsintyget är ett litet kort som innebär att all nödvändig tandvård går på högkostnadsskyddet, d.v.s. man betalar inte mer för tandvård än för sjukvård och när man får frikort inom sjukvården så gäller det även för tandvård. 

Optiker med fasta priser
Nuförtiden finns det optiker som använder sig av fasta, ganska låga, priser, vilket innebär att alla glasögon av en viss typ (enkelslipade, progressiva etc.) kostar lika mycket. På så vis vet man redan innan synundersökningen vad glasögonen kommer att kosta, något som kan underlätta för en del personer som har minimala ekonomiska marginaler. Om man vet hur mycket ens glasögon kommer att kosta blir det lättare att planera in utgiften. Detta förutsätter förstås att man – även om det blir kämpigt – kan skrapa ihop pengarna. På Smarteyes kostar t.ex. enkelslipade glasögon inkl. bågar 1499 kronor. En synundersökning kostar 399 kronor. Jag ska själv dit i januari.

Bidrag från fonder
Om man inte har möjlighet att använda sig av alternativen ovan – eller är i behov av en ny dator eller annan hemutrustning – kan man söka bidrag ur fonder. Det finns fonder för olika ändamål, men många inriktar sig just på personer med funktionsnedsättning och/eller mindre bemedlade (d.v.s. personer som inte har så mycket pengar) och vanliga saker att ansöka om brukar vara bl.a. tandvårdskostnader, glasögon och hemutrustning.Fonder är ofta gamla och väldigt nischade, vilket innebär att det kan finnas krav på att man ska ha ett visst kön, bo i ett visst län eller på en viss ort, vara i en viss ålder, vara ensamstående, ha en viss funktionsnedsättning etc. Därför är det viktigt att hitta fonder som passar just en själv. I nästa inlägg tänkte jag skriva mer om vilka fonder som finns att söka och hur man kan gå tillväga om man behöver hjälp med ansökan.

Kanske finns det ännu fler möjligheter för personer med låga inkomster att få hjälp med större, nödvändiga, utgifter? Dela gärna med er av era tips!

Att hitta i hyllor och kylskåp

Om man har syntolkningssvårigheter kan man ha svårt att hitta saker. Det kan bl.a. handla om att man har svårt att urskilja ett föremål från bakgrunden, att man får kämpa för att hitta en sak bland många andra, eller att man inte riktigt får någon överblick över vad som finns i t.ex. bokhyllan, skrivbordslådan eller kylskåpet. Att inte hitta det man söker, eller att behöva leta länge, kan vara väldigt frustrerande och energikrävande. Det kan också leda till stress och oro inför olika situationer. För en person som tycker att bokhyllor är en djungel hjälper det kanske föga att hitta rätt titel i bibliotekets katalog och att orientera sig fram till rätt hylla. För att kunna låna boken krävs ju att man också hittar den i hyllan, d.v.s. det krävs att man ser upptäcker den bland alla de andra böckerna.

Själv hittar jag väldigt bra bland just böcker. En bokhylla består av ett antal rader (hyllplan) och böckerna står vanligen också i rader. Rader är bra. Jag älskar rader! För mig är rader synonyma med ordning och reda, och ordning och reda är i sin tur synonymt med att jag uppfattar vad jag ser och att jag faktiskt hittar. Därför är det inte bara mina böcker som står på rad, utan även de flesta andra av mina saker är placerade på rad. Om sakerna inte står – eller ligger – på rad måste jag antingen hitta dem genom att skapa mig en överblick över hela hyllan (vilket jag inte kan) eller gräva omkring bland grejerna i jakt på det jag letar efter (vilket tar både tid och energi). När sakerna däremot är placerade på rad kan jag enkelt flytta blicken från grej till grej – och från hyllplan till hyllplan – tills jag upptäcker det jag letar efter. När jag inte behöver saken längre ställer jag tillbaka den på samma plats. Till slut har jag memorerat var de olika sakerna finns, och då behöver jag inte leta efter dem fler gånger.

Min skräck, när det gäller att hitta eller inte hitta saker, stavas k-y-l-s-k-å-p. Att öppna andra människors kylskåp är ofta som att öppna dörren till den djupaste snårskog. För att hitta någonting i min mammas kylskåp skulle jag t.ex. behöva en detaljerad, skriftlig vägbeskrivning. När jag är på besök hos mamma måste hon därför tala om vilka frukostalternativ som finns så att jag vet vad jag letar efter. Annars kan jag planlöst irra omkring i snårskogen, stänga kylskåpsdörren och konstatera att där inte fanns någonting. Jag tror inte att mammas kylskåp är stökigare än gemene mans, men jag saknar helt enkelt de syntolkningsfärdigheter som kylskåpsorientering ofta kräver.

För att hitta i mitt eget kylskåp har jag flera olika strategier. Framför allt ställer jag allting i rader, precis som i bokhyllan. Var sak har sin plats, och de saker jag oftast plockar fram ställer jag i mitten (på hyllorna) och längst till höger (i kylskåpsdörren). Det beror på att jag tycker att det är lättast att komma åt grejerna om de är placerade på det viset.

Eftersom brummande ljud går rakt in i huvudet på mig så tar jag hänsyn även till det när jag plockar in i kylskåpet. Jag har märkt att ju tyngre saker som står på hyllorna desto mer låter det de stunder då kylskåpet brummar. Därför viger jag hyllorna åt lättare saker som smörpaket, grönsaker och chokladkakor. Mellantunga saker, som juicepaket och ketchupflaskor, ställer jag i kylskåpsdörren. De tyngsta sakerna, som fulla syltburkar, placerar jag i lådan.

När kylskåpet är fullt kan jag, även om jag placerat varorna i rader, uppleva att det är stökigt. Då tar jag till nästa strategi. I mobilappen ”Out of milk” finns nämligen möjligheten att lägga in skafferilistor, d.v.s. att under olika – valfria – kategorier skriva upp vad som finns hemma och hur mycket som finns kvar av varje sak. Där har jag skapat kategorierna skafferi, kylskåp och frys samt underkategorierna frukost, lunch/middag, mellanmål, fika/godis/läsk, kryddor och övrigt. Varje gång jag handlat mycket lägger jag därför in alla varor i appen så att jag på det viset har koll på vad som finns hemma och inte. Eftersom jag har svårt för det visuella men lätt för ord så fungerar det väldigt bra!

Avståndsbedömning i stan vs. på landsbygden

När jag berättar att jag har svårt att bedöma avstånd är det många som undrar om det inte är jobbigt för mig att bo i ett storstadsområde. Vore det inte lättare att bo på landet, där det är mindre trafik? Jag förstår att det kan kännas naturligt att tänka så, men faktum är att det är mycket lättare för mig att bo i ett storstadsområde. Det beror på flera saker:

Trottoarer och gångbanor
Eftersom jag har svårt att bedöma avstånd känns det allra tryggast att gå någonstans dit bilar och andra fordon inte har tillträde. I storstäderna finns det trottoarer eller gångbanor överallt, något som helt saknas om man bor mitt ute på landet. På trottoarerna och gångbanorna måste jag visserligen se till att inte krocka med andra människor, men det tar betydligt mindre energi än att om jag hela tiden skulle försöka hålla koll på var bilar och andra fordon befinner sig i förhållande till mig.

Trafikljus och övergångsställen
Behöver jag korsa en gata så finns det i stort sett alltid ett övergångsställe. Det gör att jag vet var det är bäst att gå över gatan och jag vet också att bilisterna – även om de ibland struntar i det – är skyldiga att stanna och släppa över mig. På väldigt många ställen finns det också trafikljus – ett utmärkt hjälpmedel som talar om för mig när det är säkert att gå över gatan.

Tunnelbana och pendeltåg
Till och från många platser kan jag åka tunnelbana och/eller pendeltåg. Att slippa vistas i gatutrafiken är ofta väldigt skönt, framför allt om jag är trött. Att bli påkörd av tunnelbane- eller pendeltåget är ingen risk så länge jag håller mig på perrongerna, och på perrongerna känner jag mig säker. Jag har dålig uppfattning om hur breda de är, men där finns vanligen tydliga markeringar som man inte bör överträda. Står jag precis vid en markering så vet jag att jag befinner mig i närheten av perrongkanten.

Bra kollektivtrafik
Kollektivtrafiken här är bra. Det innebär att jag kan åka dit jag vill, i princip när jag vill, utan att vara beroende av körkort och bil. Eftersom mina syntolkningssvårigheter, automatiseringssvårigheter och bristande simultankapacitet gör bilkörning uteslutet så är en väl utbyggd kollektivtrafik väldigt viktig för mig.

På landsbygden finns sällan några trottoarer. Där måste jag gå i vägkanten, vilket känns otryggt. Även om det inte är alls lika mycket trafik på landet så är min erfarenhet att bilarna ofta håller högre hastigheter. Många förare kan varenda kurva, och de vet att det inte kommer så många andra bilar. På landet finns heller inga trafikljus eller övergångsställen, utan jag måste själv avgöra var och när jag ska gå över vägen. Kollektivtrafiken är ofta dålig – eller obefintlig – och eftersom jag inte kan köra bil så skulle jag då bli väldigt låst.

Jag tycker jättemycket om att vara på landet, men när det kommer till att bo så är storstadsområdet definitivt bäst för mig! Visserligen är det en hel del för mig att hålla koll på även här, men ovan nämnda punkter gör att jag sparar betydligt mer energi än vad jag gjorde när jag bodde på landet. Dessa ”hjälpmedel” är verkligen guld värda!