Berätta om funktionsnedsättningen för vänner

Att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och/eller syntolkningssvårigheter, innebär att ha en funktionsnedsättning som inte syns utanpå. Det innebär i sin tur att man har ett val som personer med synliga funktionsnedsättningar inte har. Man kan själv välja vilka människor som ska få veta att man har en funktionsnedsättning. Om man träffar någon som man inte vill berätta för kan man helt enkelt låta bli, för i ett sammanhang där funktionsnedsättningen inte utgör något funktionshinder är det troligt att den inte märks överhuvudtaget.

Själv rekommenderar jag att man berättar om sin funktionsnedsättning i situationer där man är i behov av stöd eller anpassning i någon form. Jag rekommenderar också att man berättar för nya vänner som man trivs tillsammans med och gärna vill ha kvar i sitt liv. Anledningen till att jag tycker att man ska berätta är att man då slipper missförstånd och trassel när vännen vill ha med en på en aktivitet som, p.g.a. funktionsnedsättningen, är svår eller jobbig. Man kan alltid dra vita lögner, men om man gör det för ofta är risken stor att vännen tolkar det som att man inte vill umgås alls, varpå man kanske förlorar sin vän. Dessutom ska det ju vara roligt att träffa vännerna och umgänget ska inte föregås av en massa förväntansångest av det här slaget:

”Johan är ju så spontan. Tänk om han vill att vi ska dra iväg på fest, nu när det inte blev av sist. Jag kan inte gärna låtsas ha huvudvärk igen…”

För att slippa oroa sig för att Johan plötsligt ska vilja ha med en på fest, kan det vara bra att – första gången en sådan situation uppstår – berätta för Johan att man behöver få veta om festen i förväg så att man kan förbereda sig, eller att man inte tycker om att umgås i grupp överhuvudtaget. Om Johan vet hur man fungerar så kan man ju fokusera på att hitta på andra saker tillsammans, och Johan kan gå på fest med någon annan.

När man är tveksam till att berätta om sin funktionsnedsättning för en ny vän, är det ofta för att man är rädd att skrämma bort personen. Det är vanligt att man oroar sig för att personen ska tycka att man är konstig, och dra öronen åt sig. Sådant händer tyvärr också, men då är ju personen faktiskt inte rätt vän för en. I rätt sällskap blir man accepterad och omtyckt för den man är, även om man kanske bråkar ibland. Och att få veta att någon har en funktions-nedsättning borde ju egentligen inte vara konstigare än att få veta att personen t.ex. är vegetarian eller allergiker.

Jag har, och har alltid haft, katt. En av mina närmaste vänner är däremot kraftigt allergisk mot just katter. Detta berättade hon tidigt i vår relation, så därför har vi alltid träffats på stan eller hemma hos henne. Eftersom jag vet om min väns allergi så bjuder jag aldrig hem henne, och därför slipper hon oroa sig för vad hon ska säga nästa gång hon blir hembjuden till mig. Om hon däremot hade valt att inte berätta om sin allergi så hade jag förstås undrat varför hon aldrig velat komma hem till mig. Jag hade fattat vinken om hon kommit med vita lögner, men jag hade antagligen inte tänkt: ”Hon är kanske allergisk mot katter”. Snarare hade jag börjat oroa mig för om jag på något sätt gjorde henne obekväm, så att hon därför alltid ville ses på stan eller hemma hos henne. Med andra ord hade situationen blivit mycket konstigare för båda parter om min vän inte hade berättat om sin kattallergi.

Träffa nya vänner på internet

Många människor uppskattar att ha olika slags vänskapsrelationer. Man kan t.ex. tycka om att föra djupa samtal över en kopp te med någon som man träffar ofta, och samtidigt uppskatta ytligare bekantskaper som man bara träffar ibland, kanske i samband med någon aktivitet. Många – men inte alla – personer med autismspektrumtillstånd får inte ut särskilt mycket av ytliga relationer. Det är vanligt att man tycker att sådana relationer känns meningslösa och t.o.m. energikrävande. Detta är dock inte samma sak som att man inte tycker om att umgås med andra människor, tvärtom. Det är väldigt vanligt att personer med autismspektrumtillstånd strävar efter att utveckla djupa och varma relationer där det finns en stark samhörighet bortom all ytlighet.

Att etablera djupa vänskapsrelationer i vuxen ålder är dock inte alltid helt lätt. Det kan ibland kännas som om ”alla andra” är upptagna med sitt, det de redan har. Man kan alltid träffa nya människor på arbetsplatser, i föreningar och i andra sammanhang där man rör sig, men vi är nog många som har upplevt att dessa relationer ofta stannar på ett ytligt plan. Många personer med autismspektrumtillstånd är dessutom introverta och/eller högkänsliga, och vi kan ibland uppleva att andra människor inte förstår vår känslighet och vårt djup.

Därför tänkte jag idag tipsa om en webbsajt vid namn Blygmodig. Det är en sajt som riktar sig till människor som definierar sig som just introverta, högkänsliga och/eller blyga. På sajten har man möjlighet att komma i kontakt med likasinnade, som också söker vänskap eller en partner. Djup vänskap utvecklas sällan över en natt, utan det tar ofta tid, men genom att skriva ett inlägg på sajten kan man hitta andra människor som söker samma sak.

Det finns fler sajter som riktar sig till personer som vill hitta nya vänner, oavsett om man är introvert och högkänslig eller inte. Här kommer några tips. För att besöka en webbplats, klicka på dess namn.

Bunko: Här är det en ganska bra spridning på inläggen, d.v.s. olika människor söker olika slags vänskap. Man kan också sortera inläggen efter ort. Om någon svarar på ens inlägg så kommer meddelandet till ens mejl. Man behöver alltså inte logga in på sajten för att se sina svar.

Aktivitetssidan: Aktivitetssidan riktar sig i första hand till människor som vill hitta vänner med liknande intressen, eller som vill träffa folk att gå på olika aktiviteter med. Man måste dock inte efterfråga ”aktivitetskompisar”, utan det går jättebra att skriva att man t.ex. vill ha kontakt med människor som också uppskattar djupa diskussioner. Och det brukar gå att få svar också. 😉

Tjejkompis.se: Tjejkompis är, som det låter, en sajt för tjejer som vill hitta nya tjejvänner. För den som tycker att det är viktigt med ålder, så verkar majoriteten här vara mellan 18 och 25.

Bryt-Ensamheten.se: Detta är en sajt för människor som har få, eller inga, nära vänner. Det går också bra att söka efter en partner här.

Tyvärr finns det en del människor som inte är dem de utger sig för att vara. Därför ska man såklart alltid träffa sina nyfunna vänner på offentlig plats första gången. Det finns också en hel massa människor som är dem de utger sig för att vara, och på internet har man chansen att få kontakt med människor som man kanske aldrig hade träffat annars! 🙂 Även om man bor i samma stad så är det ju inte säkert att man har några gemensamma bekanta eller andra sammanhang där ens vägar skulle kunna korsas.

Mitt sätt att tycka om människor – del 2

Varje gång jag träffar en ny människa är det första jag lägger märke till hur denne verkar vara som person. Jag reflekterar över vilken typ av individ jag har att göra med, och under tiden brukar jag ganska tydligt känna huruvida jag vill fortsätta träffa personen eller inte. Om jag tycker om det jag ser av individen, träffar jag gärna personen fler gånger. Om jag inte tycker om det jag ser av individen, känner jag mig oftast väldigt obekväm och illa till mods, och då ser jag det som ett tecken på att jag och den andra personen inte är särskilt kompatibla.

När jag har sett individen fokuserar jag på olika saker beroende på situation. Om jag träffar en person i privata sammanhang brukar jag fråga personen olika saker, som t.ex. vad hen har för intressen och hur hens liv ser ut. Svaren på dessa frågor får mig inte att tycka varken mer eller mindre om personen, men när jag tycker att någon verkar vara en intressant individ så vill jag gärna lära känna den personen lite närmare.

Om jag träffar en person i ett icke-privat sammanhang, t.ex. inom psykiatrin, frågar jag inte om intressen eller livssituation. När jag har sett individen är det då istället personens yrkeskunskaper som jag lägger märke till. Jag brukar ställa mig själv frågan: Ska den här individen få använda sina yrkeskunskaper för att hjälpa mig? Ibland kanske svaret blir nej – om personen i fråga inte verkar ha tillräckliga kunskaper för att kunna hjälpa mig – men det betyder inte att jag inte tycker om personen. Om jag tycker om den individ jag har sett så tycker jag om den individen även om yrkeskunskaperna brister, men eftersom jag går till psykiatrin för att få hjälp med mina problem, så säger jag nej om individens yrkeskunskaper inte håller måttet. Å andra sidan säger jag nej också när kunskaperna finns, men personkemi saknas.

Ibland börjar kontakten med nya människor via mejl, och då finns det en risk att första intrycket blir fel. Jag har t.ex. mejlat med personer som jag fått en negativ bild av, men när jag väl träffat dem så har jag sett vilka de faktiskt är, och då har jag kunnat stryka ett stort streck över den där negativa bilden. Jag har även varit med om motsatsen, d.v.s. att jag fått en positiv bild av en person via mejl, men när jag väl träffat personen så har jag sett en individ som jag inte alls tyckt om. I båda dessa fall brukar en träff i verkligheten leda till att jag får en djupare förståelse för personen i fråga, och då har jag ju vunnit någonting, även om jag kanske inte vill träffa personen igen.

I fallet med min nya samtalskontakt slutade det lyckligt. Om vi inte hade haft en långdragen och alldeles hopplös mejlkonversation om läkartider, som gjorde mig så arg att jag kände mig tvungen att konfrontera henne öga mot öga, så hade jag aldrig upptäckt att det var henne jag skulle ha som samtalskontakt. 

I fallet med en privat mejlkontakt för något år sedan slutade det mindre lyckligt. Mejlkonversationen hade gått som en dans, men när vi väl träffades i verkligheten tänkte jag omedelbart ”oj då”. Pinsam tystnad uppstod, och jag fick än en gång bekräftat att jag inte klarar av att bygga en vänskapsrelation enbart på gemensamma intressen. Det måste till mer.

Trots att jag har lätt för att se vem en människa är, uppfattar jag sällan sådant som ansiktsuttryck och kroppsspråk, och därför händer det att jag misstolkar individens intentioner. Jag kan t.ex. tro att någon bara vill vara vän, fastän hen i själva verket vill ha ett förhållande. Man kan säga att jag är jättebra på att se vem någon är, men sämre på att förstå vad samma person vill med vår kontakt. Människor behöver inte förklara vilka de är, men de får hemskt gärna förklara vad det är de vill.

Jag vill inte ut och resa

Någonting som många människor drömmer om är att resa. Människor säger ofta att de vill ”upptäcka nya platser” och ”känna på friheten”. Själv lockas jag inte alls av att resa, men det betyder inte att jag är ointresserad av livet på andra platser i världen. Det är jag inte. Däremot lär jag mig helst om ett nytt land genom att t.ex. brevväxla med någon som bor där. Reser gör jag helst inom Sverige, och möjligen till Norge, Danmark och andra länder som påminner ganska mycket om Sverige. Det har absolut ingenting att göra med att jag skulle vara någon inskränkt typ, utan det finns en naturlig förklaring.

I Sverige vet jag hur saker och ting fungerar. Jag kan de svenska trafikreglerna, vilket är livsviktigt för mig som har svårt att bedöma avstånd och att se vad som händer runt omkring mig. Jag vet att bilarna är skyldiga att stanna och släppa förbi mig om jag står vid ett övergångsställe, och jag vet att de alltid kör på höger sida av vägen. Jag vet att jag kan dricka kranvattnet i Stockholm, och om jag kommer till Kiruna eller Malmö så kan jag dricka kranvattnet där också. Jag kan använda appen med redan inlagda priser för att ta reda på hur mycket pengar som kommer att gå åt i mataffären, och om ett par skor kostar 600 kronor så kan jag räkna ut om jag har råd att köpa dem eller inte, eftersom jag är van att tänka i just kronor. Jag har även koll på vad som enligt majoritetsnormen är socialt acceptabelt och inte i olika situationer.

Att jag vet hur saker och ting fungerar i Sverige har gjort att jag kunnat hitta strategier för att klara av olika situationer. Jag är inte beroende av andra människor för att gå över gatan, eller räkna ut om jag har råd att köpa skor. Jag är en självständig individ, något som är väldigt, väldigt viktigt för mig.

Om jag reste till ett land som skiljde sig mycket från Sverige, skulle jag inte veta hur någonting fungerade. Om trafiksituationen såg väldigt annorlunda ut mot här – och bilarna i värsta fall körde på vänster sida av vägen – skulle det bli totalt kaos för mig. Jag skulle inte våga gå ut på stan eller gå över gatan ensam, av rädsla för att bli påkörd. Jag skulle alltid ha någon med mig. Eftersom jag har svårt att tänka logiskt skulle jag inte alltid förstå om jag kunde dricka vattnet, eller vad jag kunde äta och inte, utan skulle behöva rådfråga andra. Jag skulle inte heller kunna omvandla en annan valuta till svenska kronor (eller omvänt) i huvudet, utan detta skulle någon annan få göra åt mig. Dessutom kan jag, med synens hjälp, oftast inte uppfatta hur andra människor beter sig, så om jag befann mig i ett land med en helt annan kultur så skulle jag behöva en ”social tolk”. Annars skulle jag inte förstå hur jag t.ex. bör hälsa.

Med andra ord: Om jag reste land och rike runt, skulle jag inte känna mig fri. Istället skulle det kännas som om jag förlorade min frihet. Min självständighet skulle försvinna och jag skulle bli helt beroende av mitt resesällskap för att klara olika vardagliga situationer. För mig känns detta inte speciellt lockande, utan jag hittar hellre på roliga saker här hemma, där jag kan vara självständig.

Att kunna på ett annat sätt

Om man har en ojämn begåvningsprofil kan det hända att man inte klarar av vissa uppgifter eller prov i skolan. Detta kan bero på att vissa saker helt enkelt är för svåra i förhållande till ens begåvningsprofil, men det kan också vara så att skolan kräver att man ska redovisa sina kunskaper på ett särskilt sätt. Om man då inte klarar av att redovisa sina kunskaper på just det sättet, kan det hända att man får underkänt på uppgiften eller provet, fastän man har goda kunskaper i ämnet. Beroende på vilken typ av studier det handlar om, kan det också vara så att man klarar uppgiften eller provet galant, även om man inte förstått vad som står i boken eller hängt med under genomgångarna.

När jag läste in gymnasiet på folkhögskola skulle jag, utöver kärnämnena, välja två eller tre tillvalsämnen per år. Eftersom jag är intresserad av det mänskliga psyket och människors likheter och olikheter, var psykologi ett givet val första året. Man kan väl säga att det inte riktigt gick som jag hade tänkt mig, men att det gick väldigt bra ändå.

Jag förstod inte vad som stod i kursboken, så därför hade jag ont i magen när det var dags för prov. Provet gick nämligen ut på att vi – med hjälp av boken – skulle resonera kring olika frågor. Jag var övertygad om att det skulle gå åt skogen, men när jag väl fick provet framför mig, insåg jag att jag nog skulle kunna svara på alla frågorna utan att använda boken. Nu blev orosmomentet istället huruvida läraren skulle godkänna mina svar eller inte. Eftersom jag ofta har svårt att veta vad andra människor förväntar sig av mig, och jag insåg att det fanns flera rätta svar på varje fråga beroende på vilket perspektiv man såg saken ur, visste jag inte om läraren förväntade sig att jag skulle välja något särskilt perspektiv. Eftersom jag inte förstod boken, visste jag ju inte heller vilket perspektiv som användes där. Jag valde därför att svara så nyanserat och utförligt som möjligt. Sedan var det bara att hoppas på det bästa.

Jag fick full pott på det där provet. Dessutom tyckte läraren att mina resonemang var så bra att han, om han fick för mig, ville använda dem som exempel för nästa grupp.

Nu i efterhand har jag förstått att kursboken var svår eftersom den byggde på forskning och vetenskapliga teorier, och dels var skriven på ett sådant sätt att det krävdes ett visst mått av logisk analys för att förstå innehållet. Så är det nämligen med facklitteratur, det har jag lärt mig den hårda vägen. Logiskt tänkande är inte min starka sida, och vetenskap är ofta svår att förstå, men däremot är jag bra på att reflektera över tankar och känslor ur ett annat perspektiv. Jag har visserligen svårt att förstå mig på människors ageranden om jag inte har förstått situationen – och jag uppfattar oftast inte icke-verbala signaler – men jag är bra på andra saker. Jag kan t.ex. tänka mig in i hur ett barn kan känna om hen blir behandlad si eller så, och när jag vet hur barnet kan känna så kan jag också räkna ut olika sätt som hen kan agera på.

Stärkt av lärarens ord, och i tron att det nog bara var just den här boken som var svår, valde jag senare att läsa en universitetskurs i mobbningspsykologi. Tyvärr visade sig även den här kurslitteraturen vara helt omöjlig att förstå – och dessutom var den på engelska. Hemtentafrågorna kunde jag emellertid svara på utan att använda litteraturen, men till skillnad från på folkhögskolan så uppstod här ett stort problem: För varje påstående jag kom med var jag tvungen att referera till kurslitteraturen. Om jag förstod någonting på egen hand så fick jag inte använda den informationen – om jag inte hittade ett ställe i boken där samma information fanns. Jag var alltså tvungen att förstå kurslitteraturen – och därmed klara av att göra en logisk analys av innehållet – och därför klarade jag inte kursen.

Olikfungerande och idrott

Många – men inte alla – barn och ungdomar vill hålla på med någon form av idrott på sin fritid. Detta gäller även barn och ungdomar som inte fungerar enligt normen. Gemensamt för alla barn som vill idrotta, är att man måste hitta en idrott som intresserar en. Detta går ofta ganska lätt. Man kan t.ex. ha en kompis som pratar mycket om sin idrott så att man själv blir nyfiken, eller så har man gjort något kul på skolgympan, läst om en idrott i en bok, sett ett idrottsevenemang på TV etc.

För att det ska vara roligt att hålla på med en idrott, räcker det dock inte att man är genuint intresserad av idrotten i fråga. Det måste fungera också. Om man inte fungerar enligt normen kan det kännas viktigt att hitta en idrott där exempelvis en ojämn begåvningsprofil inte ger jättestora svårigheter, utan där man kan delta på samma villkor som alla andra. Själv fastnade jag tidigt för ridning. Anledningen till att jag började rida var att jag blev intresserad av hästar, men själva hästintresset var inte anledningen till att ridningen – och livet på ridskolan – fungerade. Att det fungerade berodde på följande:

*Olika sätt att fungera är bra.
För att hålla på med hästar och ridning måste man inte fungera på ett visst sätt. Hästar är nämligen också individer, och olika människor fungerar bra med olika hästar. Själv har jag alltid fungerat bäst med hästar som också är lite annorlunda.

* Man måste inte skynda sig.
I många idrotter är det viktigt att göra saker fort. Man ska springa fort, passa bollen så fort man får den o.s.v. Detta beror på att många idrotter till stor del handlar om att tävla. Man ska spela matcher, simma ikapp etc. Eftersom jag är långsam och har svårt att skynda, så passar detta inte mig. Att gå med i ett fotbollslag utan att vilja spela match mot andra lag kan vara svårt, men att börja på ridskola utan att vilja tävla går alldeles utmärkt. Om man vill tävla så finns det ofta möjlighet att göra det, men om man inte vill så slipper man.

* Lugn, noggrannhet och tålamod är bra egenskaper.
Jag är en lugn, noggrann och tålmodig person, och i stallet är dessa egenskaper väldigt bra att ha. Till skillnad från på en bollplan, bör man absolut inte springa eller ropa högt i ett stall. Detta beror på att hästarna kan bli stressade och rädda. Man bör också vara noggrann när man sköter om hästen, och t.ex. borsta extra noga där sadeln ska ligga, så att hästen inte får skav. Det är inte alltid hästen vill göra det man ber den om, och då är ett stort tålamod bra att ha. Om hästen inte vill gå igenom en vattenpöl när man rider är det t.ex. bra om man har tålamod att försöka igen och igen och igen, ända tills hästen går igenom vattenpölen.

* Ordning och reda.
I ett stall är det viktigt att hålla ordning. En häst har ofta mycket utrustning, och den kan bli förstörd om man inte är tillräckligt rädd om den. Det är också en säkerhetsrisk att lägga ifrån sig utrustningen var som helst, eftersom hästen t.ex. kan fastna i saker. I ett stall har var sak sin plats, vilket underlättar enormt mycket för mig som har svårt att tolka synintryck. När sakerna alltid finns på samma ställe, är det lätt för mig att hitta dem. Det är också lättare att se vad som händer runt omkring när det inte är så mycket grejer i vägen.

* Verbala instruktioner.
Under en ridlektion fungerar det vanligen som så att instruktören står i mitten av ridbanan och ger verbala instruktioner. En instruktion kan t.ex. vara ”ge hästarna långa tyglar” eller ”kom fram i trav”. När man rider lektion handlar det om att lyssna på instruktören, inte om att se vad hen gör.

* Ett fåtal instruktioner i taget.
Instruktören ger vanligen en, eller ett fåtal, instruktioner i taget. Man får aldrig en hel ridlektions instruktioner på en och samma gång, för att sedan förväntas komma ihåg dessa.

* Man får lära sig i sin egen takt.
Även om man rider flera stycken i en grupp, så är själva ridningen någonting individuellt. På en ridskola är grupperna nivåindelade och när man kan det man ska kunna på en nivå, får man börja i en högre grupp. Man måste inte börja i en högre grupp innan man är redo, utan får stanna kvar på samma nivå tills man är redo att flytta upp. På vissa ridskolor försöker man flytta upp hela gruppen samtidigt, men på de ridskolor där jag red så flyttade man upp varje individ efter hand. Det tyckte jag var bra, för ibland fick jag flytta upp tidigt och andra gånger fick jag stanna kvar lite längre. 

Det brukar också finnas möjlighet att vara i stallet även när man inte har ridlektion. Detta var jättebra för mig, som hade svårt att se hur t.ex. olika remmar skulle sitta, och som var tvungen att lära genom att prova mig fram. 

* Given ordningsföljd.
När det gäller aktiviteter känner jag mig ofta osäker på i vilken ordning jag ska utföra de olika momenten, men så har jag aldrig känt när det gäller ridningen. Där sker nämligen saker och ting i en given ordning. Man kan t.ex. inte rida först och hämta hästen i hagen sedan, eftersom det ju inte blir någon ridning utan häst. Likaså rider man inte först och sadlar och tränsar sedan, eftersom man behöver sadeln och tränset för att rida. När det gäller ridning och hästhantering finns det dessutom en mängd olika säkerhetsaspekter att tänka på, och dem brukar man gå igenom mycket noga på ridskolor. Dessa säkerhetsaspekter brukar inbegripa att man ska göra vissa saker i en särskild ordning, vilket är väldigt skönt. Då slipper jag grubbla.

* Ridning är en bred sport.
Om man väl har fastnat för hästar och ridning, kan man ägna sig åt sitt intresse på det sätt som passar en bäst. Man kan t.ex. rida på ridskola en gång i veckan, träna dressyr eller hoppning, rida ut i skogen, eller bara åka på turridning någon gång ibland. Alla måste inte kunna allt, eller tycka om allt. Därför gör det ingenting om man har svårt för vissa saker. Det jag absolut inte klarar inom ridningen är banhoppning (Jag uppfattar inte var hindren står i förhållande till varandra och hittar följaktligen inte heller vägen mellan dem.) så om jag var tvungen att fixa banhoppningen skulle jag inte kunna hålla på med ridning. Men – eftersom ridning är en sådan bred sport – behöver jag inte hoppa bana, utan kan ägna mig åt annat.

Vikten av att ta hänsyn till bagaget

Precis som alla andra människor så har personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar unika livserfarenheter. Någon har rest mycket, någon älskar sitt jobb, någon har svårt att klara av ett jobb, någon har tre barn, någon lever ensam, någon kommer från ett annat land, någon har vantrivts i skolan, någon har tävlat i simning, någon har studerat mycket, någon har varit hemlös, någon har många vänner o.s.v. Våra erfarenheter påverkar såväl våra personligheter som våra förutsättningar, precis som för människor utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan också – liksom andra människor – ha varit med om olika hemska händelser. Vi kan ha blivit mobbade i skolan, vuxit upp med missbrukande eller narcissistiska föräldrar, utsatts för fysisk eller psykisk misshandel (eller sett andra, t.ex. föräldrar, utsättas), levt i destruktiva parrelationer, ha flytt från ett krigsdrabbat land o.s.v. Det vi varit med om kan ha satt djupa spår, något som utomstående kan behöva ta hänsyn till när vi ansöker om stöd för sådant som rör vår funktionsnedsättning. Det är ju inte funktionsnedsättningen som ska ha stöd, utan individen som har funktionsnedsättningen. Därför måste stödet individanpassas inte bara utifrån de uttryck som funktionsnedsättningen tar sig, utan också utifrån det personen varit med om.

Exempel: Emelie är 30 år och har Aspergers syndrom. Hon är uppvuxen tillsammans med sin mamma och sin tre år äldre bror. Mamman var mycket återhållsam med sina känslor, och Emelie fick aldrig några emotionella reaktioner på sina egna känslor, vilket gjorde att hon ofta kände sig övergiven. I vuxen ålder har Emelie haft mycket svårt att visa känslor inför andra, eftersom hon är så rädd att inte få något gensvar. När Emelie p.g.a. sin funktionsnedsättning går in i väggen, söker hon hjälp hos psykiatrin. Hon berättar om sin uppväxt och sina svårigheter att visa känslor, men får en psykolog som har ett mycket lågaffektivt förhållningssätt. Detta gör att Emelie får ännu svårare att visa känslor, eftersom hon tycker att psykologens sätt att vara påminner om mammans. Emelie ber därför att få byta psykolog, och får då träffa en öppen och mycket uttrycksfull person som reagerar istället för att hålla känslorna i styr. När Emelie märker att hon får emotionellt gensvar på det hon berättar, börjar hon känna tillit till psykologen och vågar öppna upp.

Det kan också vara så att en viss typ av stöd som – om man enbart tog hänsyn till funktionsnedsättningen – skulle passa utmärkt, men som p.g.a. det personen varit med om inte passar alls. Det kan t.ex. hända att en person som varit med om jobbiga saker i hemmet känner sig utsatt just där, och därför tycker att det är mycket obehagligt att släppa människor över tröskeln. Kanske klarar hen bara av att släppa in de allra närmaste. På samma sätt kan en person som har svårt med tillit uppleva att hemmet är enda platsen där hen känner sig trygg och kan slappna av, och det kan vara ett mycket stort steg att låta en ny person komma in dit. I dessa fall är det inte säkert att boendestöd i hemmet är någon bra idé, även om den sortens stöd skulle passa utifrån personens funktionsnedsättning. Istället kan det vara bättre att se om det finns någon annan lösning, som t.ex. att fråga om någon anhörig kan hjälpa till med det som är svårt.

I vissa fall kan det också vara så att stödpersonernas kön – faktiskt – spelar roll. Det finns t.ex. tjejer och kvinnor som p.g.a. sexuella övergrepp och annat våld har väldigt svårt att känna tillit till män. En del av dessa personer kan tycka att det är mycket skrämmande att vara ensam tillsammans med en man, vilket man ofta är om man t.ex. har en manlig läkare eller boendestödjare. Även om personen blivit tilldelad den manliga läkaren p.g.a. att han är insatt i just den här personens diagnos, så kan det hända att personen hellre går till en kvinnlig läkare, även om just den läkaren inte är lika insatt i diagnosen i fråga.

Att minska fördomarna om NPF

En fördom kan innebära att man tror att någonting är på ett visst sätt, fastän det i själva verket inte alls är så. Det kan också innebära att man tror att någonting alltid är på ett visst sätt, fastän det i själva verket bara är så ibland. Om man har en fördom är man inte heller medveten om att man tror att någonting är på ett visst sätt, utan man tror att man vet att det är så. Detta gör att man, när man berättar för andra vad man tror, får antagandet att framstå som sanning. ”Jag tror att alla från X-land är på det här viset” kan exempelvis bli ”Alla från X-land är på det här viset”. Om man har skrivit så på ett forum kanske inlägget hittas och delas av någon som också tror att alla från X-land är på det där viset, för att senare hittas och delas av en tredje person som är övertygad om samma sak o.s.v. I själva verket kanske upprinnelsen till det hela har varit att någon träffat en eller ett par personer från X-land och dessa har då betett sig på ett visst sätt, men i foruminlägget har en eller ett par blivit alla.

Precis som det förmodligen alltid kommer att finnas fördomar om människor från olika länder, så kommer det förmodligen alltid att finnas fördomar om människor som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Däremot är jag övertygad om att det går att minska fördomarna, exempelvis genom att tänka på vilken information man väljer att sprida vidare. Detta kan man bl.a. göra genom att undvika att sprida information som är onyanserad, d.v.s. information där det står att alla med en viss funktionsnedsättning är på ett visst sätt. Exempelvis är det inte fel att skriva att många med Aspergers syndrom har specialintressen, för många har specialintressen. Däremot blir det väldigt onyanserat att skriva att alla med Aspergers syndrom har specialintressen, för alla har inte specialintressen. Sådan information tycker jag därför inte att man bör dela, eftersom man då sprider den onyanserade informationen vidare. Om man ändå vill berätta för någon om specialintressen – vilket jag tycker är jättebra – så är det bättre att länka till en sajt där det står att många med Aspergers syndrom har specialintressen. Då sprider man inte fördomar utan nyanserad information.

Om man har läst eller hört information som känns onyanserad, så kan man höra av sig till informatören och berätta det. Om informationen finns i en tidning eller på en organisations webbplats så brukar det stå vem som har skrivit artikeln. Då kan man kontakta personen i fråga och tala om att man tycker att informationen känns onyanserad och varför man tycker det. Om man hört den onyanserade informationen på en föreläsning så kan man ta reda på föreläsarens mejladress. Många föreläsare har egna hemsidor där kontaktuppgifter finns. Har man fått onyanserad information av någon inom sjukvården så kan man ta upp det direkt med personen i fråga, kanske vid nästa besök.

Ytterligare en sak man kan göra är att ge ett alternativ till den onyanserade informationen. Om man själv har ADHD och någon påstår att alla med ADHD är bråkiga i skolan, så kan man berätta för personen i fråga att man själv har ADHD och att man inte alls var bråkig i skolan. Om man har Aspergers syndrom och man får höra att alla med den diagnosen är ointresserade av andra människor, så kan man berätta om sin familj eller sina vänner o.s.v. En klick människor är så fästa vid sina övertygelser att de inte är mottagliga för nya infallsvinklar, men jag tror att de allra flesta är öppna och mottagliga. Fördomar handlar som sagt om att tro att man vet, men det är inte farligt att ändra sig.

När blir svårigheterna ett problem?

Om en svårighet är ett problem eller inte, avgörs ofta av situationen. Om man t.ex. har svårt att koncentrera sig så kan det vara ett stort problem i situationer som kräver god koncentrationsförmåga, medan det inte behöver vara något problem i situationer som inte kräver att man koncentrerar sig. Samma svårighet kan gå från att vara ett stort problem i en situation, till att inte vara något som helst problem i en annan. 

Jag bor i ett storstadsområde. Det gör jag för att jag vill det, men det innebär också att det inte är något problem att jag – p.g.a. mina syntolkningssvårigheter – inte kan ta körkort. Jag kan ta mig vart jag vill när jag vill, vilket jag inte kunde under det år då jag bodde i ett litet samhälle. Att träffa vänner i städerna var heldagsprojekt som krävde minutiös planering p.g.a. begränsade allmänna kommunikationer, och att träffas kvällstid var i stort sett omöjligt. Att jag inte kunde ta körkort var därför ett stort problem, medan det numera inte är något problem alls.

När jag jobbade på snabbmatsrestaurang var både syntolkningssvårigheterna och de motoriska svårigheterna stora problem. Det var många praktiska uppgifter som skulle utföras och dessutom skulle det gå fort. När jag däremot gick en skrivarkurs var ingen av dessa svårigheter något problem. Kursen innefattade inga praktiska moment och ställde heller inte krav på motorisk snabbhet.

Om en svårighet är ett problem eller inte, kan också bero på vad man vill göra och hur man vill leva. Jag har t.ex. jättesvårt för bollspel, vilket var ett problem i skolan eftersom vi ofta hade bollspel under idrottslektionerna. På fritiden var svårigheterna med bollspel däremot inget problem, för jag var inte alls intresserad av sådana sporter. För ett barn som har ett genuint intresse för t.ex. fotboll eller handboll kan dock svårigheterna med bollspel vara ett stort problem även på fritiden.

På samma sätt kan sociala svårigheter vara ett större problem för den som vill umgås mycket med andra än för den som trivs bäst ensam, svårigheter med matlagning kan vara ett större problem för den som vill ha många barn än för den som vill leva ensam o.s.v. Det som är ett jättestort problem för en person kanske inte alls är något problem för en annan, så därför går det inte att generellt bestämma vad som är ett problem och inte.

Att skapa egna möjligheter

Om man har ett annat sätt att fungera kanske man känner att många saker i samhället inte alls är anpassade för en själv. Kanske upptäcker man att flera av de möjligheter som står till buds fungerar dåligt, eller att de rent av inte är några möjligheter alls. Åtminstone inte för en själv. Att fungera på ett annat sätt i samhället kan liknas vid att kliva in i en skobutik och upptäcka att alla skor är alldeles för långa. Då går man till nästa butik, men där är alla skor istället för breda. Slutligen går man till en tredje butik där skorna är lagom långa och lagom breda, men när man väl kommer till kassan så får man inte köpa en sko i storlek x och en storlek y, eftersom butikens system förutsätter att alla människor har samma storlek på båda sina fötter.

Att fungera annorlunda i samhället kräver ofta uppfinningsrikedom, driftighet och envishet. Det kan också kräva en rejäl portion mental styrka, för ibland kan det kännas ganska ensamt. Det är inte alltid man får stöd och förståelse från omgivningen, utan ibland kan man behöva stå upp och försvara sig när man vill göra på ett annat sätt. När man inte fungerar enligt normen kan mycket handla om att skapa sina egna möjligheter.

När jag gick på sexårsverksamheten dröjde det inte länge innan jag hade läst alla böcker som fanns där. Alla böcker var nämligen bilderböcker, med ett fåtal textrader på varje sida, och därför gick det fort att läsa ut dem. Att det bara fanns bilderböcker på sexårsverksamheten berodde på att bokbeståndet hade anpassats efter att många sexåringar ännu inte lärt sig läsa – eller håller på att lära sig läsa – och då kan bilderböcker vara ett lämpligt alternativ. Eftersom ingen hade tänkt på att ställa dit några kapitelböcker för dem som redan lärt sig läsa, så fick jag med mig kapitelböcker hemifrån. På så vis skapades den läsmöjlighet som jag hade saknat. Om man inte har några passande böcker hemma, och inte har möjlighet att köpa några, kan man alltid låna på biblioteket. Se bara till att skriva barnets namn med blyerts på insidan av pärmen, ifall boken kommer på vift på förskolan.

Vad det gäller arbete har jag insett att det inte fungerar att vara vanlig anställd eller praktikant, för då får jag inte styra skeppet. Dessutom kan jag, som vanlig anställd eller praktikant, inte själv bestämma vilka arbetsuppgifter jag ska utföra, något som brukar leda till att jag blir ålagd att utföra sådana uppgifter som är alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Om jag däremot frilansar – och tar betalt via ett faktureringsbolag – så erbjuder jag istället mina tjänster. Jag anställer helt enkelt mig själv, och kan på så vis välja att bara åta mig sådana uppgifter som jag klarar av. Hittills har jag erbjudit mig att skriva noveller, och det är något jag vill fortsätta med när ork finns. Att erbjuda sina tjänster är också ett sätt att skapa sina egna möjligheter.

I dagsläget är jag sjukskriven och lever på aktivitetsersättning, men jag hoppas innerligt att jag så småningom ska orka jobba lite grann. När man ska testa hur mycket man orkar eller klarar av förväntas det ofta att man ska arbetsträna, vilket ofta förväntas betyda att vara på en arbetsplats där man inte har något övergripande ansvar. Tanken är att det ska vara enkelt och kravlöst, men för mig vore det liktydigt med oerhörda överkrav. En viktig förutsättning för att arbetet inte ska bli för svårt rent praktiskt, är ju just att jag får styra skeppet. Dessutom förväntas arbetsträning, redan från början, handla om timmar. Även detta skulle för mig innebära överkrav. Eftersom min energinivå är så låg och jag saknar stresströskel, kan jag drabbas av stora bakslag när jag gjort för mycket. Jag behöver gå extremt långsamt framåt och börja med minuter.

Därför har jag bestämt mig för att göra på mitt eget sätt. Jag ska börja med det minst stressiga och energikrävande, men som ändå har tagit så pass mycket energi att jag inte orkat med det på länge, nämligen att skriva på min bok. Det ska jag göra fem minuter i veckan, utan att planera bort något annat. Om och när det fungerar bra, och det inte kommer några bakslag, så ska jag utöka tiden ända tills jag är uppe i ett par timmar i veckan. När det fungerar bra, kan jag ta steget att utföra uppgifter åt andra, på prov. Men det måste ske enligt frilansstuk, så att det blir ungefär som med hemuppgifterna i skolan: ”Planera för uppgiften, gör den ordentligt och lämna in den i tid.” Det är vad som fungerar för mig, men det gäller att skapa möjligheterna.