Att underlätta skolidrotten

När jag gick i grundskolan var idrottslektionerna min stora skräck. Jag hade ingenting emot att röra på mig – tvärtom – men många av övningarna var alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Mina svårigheter med motorik, koordination och att tolka synintryck gjorde att jag fruktade bollspel och redskapsgymnastik. I efterhand har jag förstått att det hade kunnat vara annorlunda, om jag haft en diagnos och fått mer förståelse från de vuxna. Det går att göra det både lättare, roligare och mer utvecklande för ett barn med motoriska svårigheter och syntolkningssvårigheter att delta i skolidrotten. Här kommer några tips:

* Låt aldrig eleverna sköta lagindelningen när det är dags för lagsport. Aldrig någonsin. Det är vanligt förekommande att personer som inte är så bra på t.ex. fotboll, alltid blir valda sist när det är dags för just fotboll. Sådant kan vara förödande för en persons självförtroende. ”Jag är så dålig att ingen vill ha mig i sitt lag.”

* Bestäm i förväg vilket lag den aktuella eleven ska vara i. Det finns s.k. ”vinnarskallar” som tar alla tävlingar på blodigt allvar, även när det rör sig om en fotbollsmatch på skolidrotten. En del sådana personer kan bli arga och otrevliga om de anser att någon ”sinkar” laget. Om det finns flera sådana personer i en klass, se till att inte alla dessa hamnar i samma lag som den aktuella eleven.

* Förklara alltid reglerna. Det kan vara lätt att tänka: ”Den här leken brukar de ju leka på rasterna, så då behöver jag inte förklara reglerna”. Förklara reglerna ändå. Alla barn i klassen kanske inte brukar vara med i leken på rasterna, och det kan vara väldigt jobbigt att känna sig utpekad. En elev som har svårt med t.ex. motorik, socialt samspel och/eller att tolka synintryck har kanske inte vågat delta i leken, eller ens uppfattat vad den går ut på. Jag minns fortfarande idrottslektionen då vi skulle spela bollspelet ”King” och läraren undrade om det var någon som inte hade spelat ”King” tidigare. Jag var tvungen att räcka upp handen inför alla i klassen, vilket var väldigt jobbigt. Tack och lov var det någon mer som inte hade varit med och spelat ”King” på rasterna, så jag slapp stå där och känna att läraren förklarade reglerna enbart för mig, medan alla andra väntade på att få komma igång.

* Se det som positivt om eleven säger ifrån. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, behöver inte betyda att eleven har dåligt självförtroende. Det kan lika gärna betyda att eleven känner sina egna styrkor och begränsningar så väl att hen vet vad hen är redo för och inte. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, kan därför innebära att övningen i fråga är för svår i förhållande till elevens begåvningsprofil. Att inse sina begränsningar – och att våga erkänna dem – är en styrka!

* Tvinga aldrig eleven till det som är för svårt. ”Det är bra att utmana sig själv” och liknande argument, håller inte här. För en person som har svårt att lära sig bokstäverna blir det inte en utmaning att läsa en kapitelbok. Det blir en katastrof. När det kommer till idrottsövningar som ställer krav på bl.a. motorik och koordination, kan det dessutom vara farligt att utsätta sig för sådant som man inte är redo för. Man kan skada sig. När jag red på ridskola var personalen där oftast mycket noga med att vi barn skulle rida hästar som vi klarade av, inte hoppa högre hinder än vi hade balans för etc. Jag önskar att samma säkerhetstänk hade funnits under skolidrotten.

* Anpassa kraven efter elevens förutsättningar. Man kan kräva någonting av alla, men man kan inte kräva samma sak av alla. Om eleven i fråga upprepade gånger river höjdhoppsribban på en viss höjd, kräv inte att eleven ska hoppa igen och igen på samma höjd tills hen inte längre river. Kräv istället att eleven hoppar en gång till på lägre höjd, så att hen i alla fall kommer över.

* Prata med eleverna om människors olikheter. Förklara att alla människor är bra på saker, men att alla är bra på olika saker. Eleverna vet säkert redan att alla är olika bra på att läsa och räkna, men för en del av dem kan det kännas självklart att alla kan hoppa högt, springa fort, göra kullerbyttor etc. Det har att göra med motoriska aktiviteter – enligt normen – förväntas vara lättare än mentala aktiviteter. Därför kan det vara extra viktigt att just på idrottslektionerna prata om att människors förutsättningar ser olika ut.

Låtsaskompisar och dagdrömmar

Om man inte fungerar enligt normen är det vanligt att man har en ojämn utveckling. Man kan t.ex. vara tidigt utvecklad intellektuellt och emotionellt, medan man på det motoriska planet ligger långt efter sina jämnåriga. Det kan också vara på något helt annat sätt, eftersom olika individer utvecklas olika.

Hos barn kan den ojämna utvecklingen innebära att man har svårt att hitta kompisar, även om man vill ha kompisar. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att man har svårt att få kontakt med andra barn, utan svårigheten kan ligga i att klara av olika sociala situationer eller att hitta andra barn som man trivs tillsammans med.

Om man är sex år och ligger på en åttaårings intellektuella och/eller emotionella nivå, men har motoriska färdigheter som motsvarar en fyraåring, kan det vara svårt att etablera givande kompisrelationer på förskolan, på fritidsaktiviteten eller hemma i grannskapet. Så många andra sammanhang att hitta kompisar i har, vanligen inte, yngre barn. Dessutom har barn inte samma möjligheter som vuxna att etablera kontakt med personer som tillhör en annan åldersgrupp än de själva. Detta finns det flera anledningar till:

* Förskoleklasser och skolklasser är indelade efter ålder.

* Lag och grupper hos idrottsklubbar och andra föreningar är också ofta indelade efter ålder.

* Många vuxna förväntar sig att barn ska umgås med jämnåriga (”Så roligt att det kommer en jämnårig på kalaset”) och andra jämnåriga förväntar sig ofta detsamma.

* Den fysiska utvecklingen (d.v.s. den utseendemässiga skillnaden) mellan exempelvis en sexåring och en åttaåring, kan vara stor. Detta innebär att åttaåringen, redan när hen ser sexåringen, kan agera avvisande eftersom hen ser ett ”småbarn”. Därför kan det vara väldigt svårt för sexåringen att få en chans, samtidigt som man naturligtvis inte bör tvinga åttaåringen att umgås med någon mot hens vilja.

Att inte hitta någon kompis som är på samma nivå, kan göra att barnet känner sig mycket ensamt. Kanske dyker det upp låtsaskompisar, d.v.s. osynliga personer som barnet själv skapat med hjälp av sin fantasi. Kanske dyker det t.o.m. upp en låtsaskompis som är exakt som barnet själv, någon som barnet både kan leka med och prata med på sin egen nivå. Då tycker jag att man som förälder ska vara riktigt glad, för då har barnet gjort vad hen kan för att på egen hand råda bot på sin ofrivilliga ensamhet. Jag tycker inte att man ska försöka få barnet att strunta i låtsaskompisen och leka med sina jämnåriga istället, för om barnet inte tidigare har fått ut någonting av att leka med sina jämnåriga så kommer hen inte att få ut mer av det bara för att de vuxna vill det. Låtsaskompisen, däremot, ger ju barnet något.

Om man har en utveckling som skiljer sig mycket från majoriteten av ens jämnåriga, kan känslan av ensamhet sitta i länge. Därför är det viktigt att ha strategier för att hantera den. När barnet kommer upp i tonåren är strategierna kanske inte längre i form av låtsaskompisar, utan då kan det handla om annat, t.ex. dagdrömmar. En femtonåring som känner en stark längtan efter en livskamrat, måste tillåtas ha ett sätt att hantera smärtan över att det som femtonåring är mycket svårt att hitta en sådan. De flesta femtonåringar vill dejta och kolla på ”snyggingar”, inte hitta den rätta att dela sitt liv med. Den femtonåring som bär på en så stark längtan kanske dras till äldre personer, som i sin tur vill ha någon i sin egen ålder och livssituation. Ett sätt att hantera den sorg och smärta som detta medför, kan vara att dagdrömma, att fantisera om det liv man ännu inte kan få.

Själv hade jag under många år en känsla av att leva som fel ålder, ungefär på samma sätt som det finns människor som känner att de lever som fel kön. Å ena sidan kände jag att jag var mycket äldre än min egentliga ålder, å andra sidan kände jag mig mycket yngre. Först när jag hade fyllt 25 kände jag mig mer bekväm med min ålder, eftersom jag inte längre blev dömd efter den på samma sätt som när jag var yngre. Plötsligt fick jag chansen att lära känna människor som var 35, men också människor som var 20. Ju äldre man blir, desto mindre åldersfixerade blir människor i ens omgivning, men för ett barn kan detta vara föga tröstande. Låt därför barnen leka med sina låtsaskompisar och ha sina dagdrömmar, för dessa inger hopp!

När barn med autism sårar andra

Att barn som har någon form av autismspektrumtillstånd blir mobbade för att de upplevs som annorlunda, är tyvärr väldigt vanligt. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Om ett barn med autismspektrumtillstånd blir mobbat måste de vuxna ta tag i detta omgående, för det finns ingenting i hela världen som rättfärdigar mobbning. Självfallet är det inte barnet med autismspektrumtillstånd som ska försöka förändra sitt sätt att vara, utan mobbarna som måste förändra sitt beteende. Men hur ska de vuxna agera om situationen är den motsatta, d.v.s. om ett barn med autismspektrumtillstånd beter sig illa gentemot andra barn?

Jag tycker att man först ska ta reda på varför barnet beter sig som hen gör. Är barnet medvetet om att hen beter sig illa, men fortsätter ändå? I så fall handlar det om ren mobbning, och då gäller såklart samma nolltolerans som för andra barn. Man får inte mobba. Punkt.

Det kan också hända att barnet inte är medvetet om att hen beter sig illa, och då är situationen en annan. En del – men absolut inte alla – barn med autismspektrumtillstånd har svårt att avgöra vad som är socialt acceptabelt beteende, d.v.s. vad som är lämpligt respektive olämpligt i olika situationer. Det kan t.ex. vara så att barnet själv tycker att ärlighet varar längst i alla lägen, och inte förstår att alla andra inte fungerar likadant. Ett sådant barn kan vara oförskämd utan att vara medveten om det, och då kan det förstås bli väldigt fel. Exempel:

Kalle är sju år och går i första klass. Han är en mycket nyfiken person som funderar mycket över hur det är att vara olika saker. Han har t.ex. funderat över hur det är att vara trädgårdsmästare, författare, farmor, hemlös och sköldpadda. När Kalle började skolan satte han igång att fundera över hur det är att vara lärare, och för att stilla sin nyfikenhet så frågade han sin klassföreståndare om den saken.

I Kalles klass går en pojke, Patrik, som Kalle tycker är väldigt tjock. Detta har lett till att Kalle på sistone har funderat en hel del över hur det är att vara tjock. En rast, när han leker med Patrik, passar han därför på att fråga: ”Hur är det att vara så tjock?” Patrik blir ledsen och arg och vill inte leka mer. Istället springer han ifrån Kalle, som inte förstår någonting. Vad blev Patrik så upprörd över?

Om man märker att ett barn inte förstår vad man får säga och inte, är det viktigt att förklara det för barnet. Det är också viktigt att förklara varför man inte får säga vissa saker. Man kan t.ex. behöva förklara att andra människor kan bli sårade och varför. Barn som Kalle vill, liksom de flesta andra barn, inte göra någon ledsen. Skillnaden är att andra barn oftast intuitivt förstår vad andra människor kan bli ledsna av, medan barn som Kalle kan behöva lära sig detta intellektuellt.

Eftersom begåvningsprofilen ser olika ut för olika barn, kan olika barn ha olika lätt för att förstå. Om ett barn har väldigt svårt att förstå varför andra människor kan bli ledsna om man säger si eller så, är det bra om man i alla fall kan få barnet att acceptera att det är så. Det är bra om barnet kan tänka: ”Jag förstår inte varför min kompis blir ledsen när jag säger att hen är tjock, men jag accepterar att hen blir det. Därför ska jag inte säga så mer.”

Jag tycker inte att man som vuxen ska nöja sig med att säga ”Hen menade inte att vara elak, hen förstår bara inte att man inte får säga så”, till den som fått höra att hen är tjock. Detta suddar inte nödvändigtvis ut det barnets smärta. För det barnet är det inte säkert att det spelar någon roll huruvida uttalandet var elakt menat eller inte, utan det som gör ont kan vara det faktum att kompisen tycker att man är tjock. Därför är det viktigt att de vuxna pratar med barnet med autismspektrumtillstånd, och förklarar att man inte får säga sådana saker. Då hjälper man inte bara det andra barnet, utan också barnet med autismspektrumtillstånd, som egentligen inte vill göra någon ledsen.

Att kunna på ett annat sätt

Om man har en ojämn begåvningsprofil kan det hända att man inte klarar av vissa uppgifter eller prov i skolan. Detta kan bero på att vissa saker helt enkelt är för svåra i förhållande till ens begåvningsprofil, men det kan också vara så att skolan kräver att man ska redovisa sina kunskaper på ett särskilt sätt. Om man då inte klarar av att redovisa sina kunskaper på just det sättet, kan det hända att man får underkänt på uppgiften eller provet, fastän man har goda kunskaper i ämnet. Beroende på vilken typ av studier det handlar om, kan det också vara så att man klarar uppgiften eller provet galant, även om man inte förstått vad som står i boken eller hängt med under genomgångarna.

När jag läste in gymnasiet på folkhögskola skulle jag, utöver kärnämnena, välja två eller tre tillvalsämnen per år. Eftersom jag är intresserad av det mänskliga psyket och människors likheter och olikheter, var psykologi ett givet val första året. Man kan väl säga att det inte riktigt gick som jag hade tänkt mig, men att det gick väldigt bra ändå.

Jag förstod inte vad som stod i kursboken, så därför hade jag ont i magen när det var dags för prov. Provet gick nämligen ut på att vi – med hjälp av boken – skulle resonera kring olika frågor. Jag var övertygad om att det skulle gå åt skogen, men när jag väl fick provet framför mig, insåg jag att jag nog skulle kunna svara på alla frågorna utan att använda boken. Nu blev orosmomentet istället huruvida läraren skulle godkänna mina svar eller inte. Eftersom jag ofta har svårt att veta vad andra människor förväntar sig av mig, och jag insåg att det fanns flera rätta svar på varje fråga beroende på vilket perspektiv man såg saken ur, visste jag inte om läraren förväntade sig att jag skulle välja något särskilt perspektiv. Eftersom jag inte förstod boken, visste jag ju inte heller vilket perspektiv som användes där. Jag valde därför att svara så nyanserat och utförligt som möjligt. Sedan var det bara att hoppas på det bästa.

Jag fick full pott på det där provet. Dessutom tyckte läraren att mina resonemang var så bra att han, om han fick för mig, ville använda dem som exempel för nästa grupp.

Nu i efterhand har jag förstått att kursboken var svår eftersom den byggde på forskning och vetenskapliga teorier, och dels var skriven på ett sådant sätt att det krävdes ett visst mått av logisk analys för att förstå innehållet. Så är det nämligen med facklitteratur, det har jag lärt mig den hårda vägen. Logiskt tänkande är inte min starka sida, och vetenskap är ofta svår att förstå, men däremot är jag bra på att reflektera över tankar och känslor ur ett annat perspektiv. Jag har visserligen svårt att förstå mig på människors ageranden om jag inte har förstått situationen – och jag uppfattar oftast inte icke-verbala signaler – men jag är bra på andra saker. Jag kan t.ex. tänka mig in i hur ett barn kan känna om hen blir behandlad si eller så, och när jag vet hur barnet kan känna så kan jag också räkna ut olika sätt som hen kan agera på.

Stärkt av lärarens ord, och i tron att det nog bara var just den här boken som var svår, valde jag senare att läsa en universitetskurs i mobbningspsykologi. Tyvärr visade sig även den här kurslitteraturen vara helt omöjlig att förstå – och dessutom var den på engelska. Hemtentafrågorna kunde jag emellertid svara på utan att använda litteraturen, men till skillnad från på folkhögskolan så uppstod här ett stort problem: För varje påstående jag kom med var jag tvungen att referera till kurslitteraturen. Om jag förstod någonting på egen hand så fick jag inte använda den informationen – om jag inte hittade ett ställe i boken där samma information fanns. Jag var alltså tvungen att förstå kurslitteraturen – och därmed klara av att göra en logisk analys av innehållet – och därför klarade jag inte kursen.

Att hamna i rätt skolmiljö

Många saker i livet är frivilliga. Man måste t.ex. inte spela piano eller jobba i en mataffär, utan kan välja att teckna och jobba på ett gym istället. Någonting som däremot inte är frivilligt är grundskolan. Alla barn måste gå nio år i skolan, oavsett om de vill eller inte, och alla måste läsa samma ämnen. Att gå i grundskolan kan man inte strunta i, men det finns saker man kan göra för att skoltiden ska bli så bra som möjligt. Även om grundskolan är obligatorisk så finns det vissa valmöjligheter som kan underlätta för den som har ett annat sätt att fungera:

Skolval
Numera finns det någonting som heter fritt skolval, vilket innebär att man har möjlighet att välja en annan skola än den närmaste. Den närmaste skolan kan mycket väl vara den som passar en bäst, men det kan också vara så att den inte passar alls, utan att man skulle må bättre av att gå på en annan skola. Någon kanske mår bäst av att gå på en liten skola, medan någon annan föredrar en stor. Någon tycker att det är viktigt med en låg personalomsättning, någon vill att miljön på skolan ska vara väldigt lugn. Någon fungerar bäst i en liten klass, någon annan mår bättre av att ha många klasskamrater o.s.v.

Pedagogik
Förutom den traditionella skolan finns det olika friskolor som t.ex. Waldorfskolor och Montessoriskolor. Dessa skolor har en lite annorlunda pedagogik och passar säkert bättre än den traditionella skolan för en del barn, medan den traditionella skolan passar bättre för andra.

NPF-klass
Det finns skolor och klasser som är särskilt avsedda för elever med exempelvis Aspergers syndrom. Här finns en lista över sådana skolor. Då det inte är min hemsida så vet jag dock inte om listan är komplett. Att gå i en klass med personer som har samma diagnos passar förmodligen jättebra för en del barn, medan andra kanske trivs bättre i en vanlig klass.

Distansundervisning
Om man inte klarar av/mår dåligt av att gå i en fysisk skola, kanske distansundervisning kan vara ett alternativ. Möjligheten verkar dock främst finnas för årskurs 6-9.

Nuförtiden har många skolor egna hemsidor och det går att hitta olika skolmöjligheter genom att googla. Det är en möjlighet som jag absolut tycker att man ska ta vara på. Kanske hittar man en jättebra skola som man inte ens visste fanns!  🙂 

Att lära sig genom att prova

Många saker i livet går att lära sig intellektuellt. Man kan lära sig att räkna ekvationer genom att läsa instruktionerna i matteboken eller lyssna när någon förklarar. Man kan läsa sig till vilken stad som är huvudstad i vilket land, och läraren kommer att tala om vad de olika världsdelarna heter.

Andra saker lär man sig oftast genom att titta och härma. Ibland blir man uppmanad att se hur någon annan gör, andra gånger lär man sig omedvetet genom att någon annan råkade utföra en viss syssla när man var i närheten. Vi människor gör ju saker hela tiden, så det finns massor att snappa upp, under förutsättning att man kan tolka synintryck.

Om man har svårt att tolka synintryck kanske man inte alls snappar upp hur andra människor gör saker, eftersom man inte ser hur de gör. Medan andra människor lär sig vissa saker genom att titta och härma, kan den som har svårt att tolka synintryck behöva lära sig samma sak genom att prova sig fram. Detta kan gå snabbt, men det kan också vara så att man behöver mer övning och längre inlärningstid, eller att man lär sig vissa saker senare än andra.

Själv kämpade jag hela sommaren innan ettan med att lära mig simma. Mamma visade mig simtagen, men jag sa snart att jag ville lära mig på egen hand. Jag uppfattade ju inte hur mamma visade simtagen, så därför hade jag ingen nytta av hennes hjälp. Istället provade jag mig fram, med en uppblåsbar simring runt magen. Ringen höll mig flytande, vilket gjorde att jag kunde experimentera bäst jag ville utan att sjunka. Så småningom hade jag lärt mig simtagen, och när skolan började kunde jag simma utan ringen.

Att jag lyckades lära mig simma på egen hand innan jag började skolan var tur, för jag behövde kunna simma för att klara av simundervisningen i tvåan eller trean. Simundervisningen inleddes nämligen med att vi skulle titta när läraren utförde simtagen för att sedan göra likadant själva. Tack vare att jag redan kunde simma så visste jag vilken rörelse läraren gjorde när hen började vifta med armarna, och därför kunde jag härma rörelsen fastän jag egentligen inte uppfattade den.

I ungefär samma veva hade jag inspirerats av en äldre granne och ville gå klädd i stuprörsjeans, basker och svarta kängor av Dr. Martens-typ. Det var bara ett problem – jag kunde inte knyta skosnören. Jag fick kängorna ändå, men mina föräldrar förklarade att jag inte kunde ha dem i skolan förrän jag hade lärt mig att knyta dem.

Eftersom det inte hjälpte att mina föräldrar visade hur jag skulle knyta skosnörena så fäste vi olika slags snören lite varstans, bl.a. runt dörrhandtag och runt spjälorna i vår innertrappa. På så vis kunde jag prova mig fram hur mycket jag ville, utan att riskera att förstöra skosnörena. Efter mycket om och men hade jag kommit på hur man gjorde rosetter – och kunde ha mina fina, svarta kängor i skolan.

Jag tycker om att skriva brev och använder gärna färgglada papper och kuvert. För ett par år sedan hittade jag fina, avlånga kuvert som jag köpte, men jag visste inte hur jag skulle vika pappren för att få dem att passa i kuverten. Jag hade bara lärt mig att vika papper till fyrkantiga kuvert, inte till avlånga. Mina brevvänner använde ibland avlånga kuvert, men att använda deras vikta brev som kuvert hjälpte inte. Jag såg inte hur jag skulle gå tillväga för att få till samma vikning, så jag fick helt enkelt prova mig fram – som vanligt. Jag minns att hela golvet var fullt av vikta ”övningspapper”, men till slut knäckte jag koden och pappren gick ner i kuverten.

Den som kan lära sig genom att se hur andra gör får viss hjälp, men den som lär sig genom att prova sig fram måste lära sig utan hjälp. Att lära sig genom att prova kan därför ta väldigt mycket energi, även om det också kan vara roligt och utvecklande.

Att skapa egna möjligheter

Om man har ett annat sätt att fungera kanske man känner att många saker i samhället inte alls är anpassade för en själv. Kanske upptäcker man att flera av de möjligheter som står till buds fungerar dåligt, eller att de rent av inte är några möjligheter alls. Åtminstone inte för en själv. Att fungera på ett annat sätt i samhället kan liknas vid att kliva in i en skobutik och upptäcka att alla skor är alldeles för långa. Då går man till nästa butik, men där är alla skor istället för breda. Slutligen går man till en tredje butik där skorna är lagom långa och lagom breda, men när man väl kommer till kassan så får man inte köpa en sko i storlek x och en storlek y, eftersom butikens system förutsätter att alla människor har samma storlek på båda sina fötter.

Att fungera annorlunda i samhället kräver ofta uppfinningsrikedom, driftighet och envishet. Det kan också kräva en rejäl portion mental styrka, för ibland kan det kännas ganska ensamt. Det är inte alltid man får stöd och förståelse från omgivningen, utan ibland kan man behöva stå upp och försvara sig när man vill göra på ett annat sätt. När man inte fungerar enligt normen kan mycket handla om att skapa sina egna möjligheter.

När jag gick på sexårsverksamheten dröjde det inte länge innan jag hade läst alla böcker som fanns där. Alla böcker var nämligen bilderböcker, med ett fåtal textrader på varje sida, och därför gick det fort att läsa ut dem. Att det bara fanns bilderböcker på sexårsverksamheten berodde på att bokbeståndet hade anpassats efter att många sexåringar ännu inte lärt sig läsa – eller håller på att lära sig läsa – och då kan bilderböcker vara ett lämpligt alternativ. Eftersom ingen hade tänkt på att ställa dit några kapitelböcker för dem som redan lärt sig läsa, så fick jag med mig kapitelböcker hemifrån. På så vis skapades den läsmöjlighet som jag hade saknat. Om man inte har några passande böcker hemma, och inte har möjlighet att köpa några, kan man alltid låna på biblioteket. Se bara till att skriva barnets namn med blyerts på insidan av pärmen, ifall boken kommer på vift på förskolan.

Vad det gäller arbete har jag insett att det inte fungerar att vara vanlig anställd eller praktikant, för då får jag inte styra skeppet. Dessutom kan jag, som vanlig anställd eller praktikant, inte själv bestämma vilka arbetsuppgifter jag ska utföra, något som brukar leda till att jag blir ålagd att utföra sådana uppgifter som är alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Om jag däremot frilansar – och tar betalt via ett faktureringsbolag – så erbjuder jag istället mina tjänster. Jag anställer helt enkelt mig själv, och kan på så vis välja att bara åta mig sådana uppgifter som jag klarar av. Hittills har jag erbjudit mig att skriva noveller, och det är något jag vill fortsätta med när ork finns. Att erbjuda sina tjänster är också ett sätt att skapa sina egna möjligheter.

I dagsläget är jag sjukskriven och lever på aktivitetsersättning, men jag hoppas innerligt att jag så småningom ska orka jobba lite grann. När man ska testa hur mycket man orkar eller klarar av förväntas det ofta att man ska arbetsträna, vilket ofta förväntas betyda att vara på en arbetsplats där man inte har något övergripande ansvar. Tanken är att det ska vara enkelt och kravlöst, men för mig vore det liktydigt med oerhörda överkrav. En viktig förutsättning för att arbetet inte ska bli för svårt rent praktiskt, är ju just att jag får styra skeppet. Dessutom förväntas arbetsträning, redan från början, handla om timmar. Även detta skulle för mig innebära överkrav. Eftersom min energinivå är så låg och jag saknar stresströskel, kan jag drabbas av stora bakslag när jag gjort för mycket. Jag behöver gå extremt långsamt framåt och börja med minuter.

Därför har jag bestämt mig för att göra på mitt eget sätt. Jag ska börja med det minst stressiga och energikrävande, men som ändå har tagit så pass mycket energi att jag inte orkat med det på länge, nämligen att skriva på min bok. Det ska jag göra fem minuter i veckan, utan att planera bort något annat. Om och när det fungerar bra, och det inte kommer några bakslag, så ska jag utöka tiden ända tills jag är uppe i ett par timmar i veckan. När det fungerar bra, kan jag ta steget att utföra uppgifter åt andra, på prov. Men det måste ske enligt frilansstuk, så att det blir ungefär som med hemuppgifterna i skolan: ”Planera för uppgiften, gör den ordentligt och lämna in den i tid.” Det är vad som fungerar för mig, men det gäller att skapa möjligheterna.

Att hjälpa ljudkänsliga barn

Om man som tonåring eller vuxen är känslig för höga ljud, har man ofta utvecklat strategier för olika situationer. Man kanske vet exakt vilka situationer man klarar av, eftersom man vet var det brukar förekomma höga ljud. Man tänker troligen också på att ta reda på hur man enklast tar sig ut ur biosalongen eller konsertlokalen, och om man går ut så förstår man att man måste tala om det för sitt eventuella sällskap. Ljudkänsliga barn tänker inte alltid på samma sätt, utan kan behöva vuxnas hjälp att hitta strategier för olika situationer. Om barnet är mycket ljudkänsligt är det inte säkert att det hjälper med öronproppar/hörselskydd, utan man kan behöva hitta andra lösningar. Här kommer några tips på hur man kan hjälpa:

Var ärlig.
Om du vet att det kommer att förekomma – eller att det kan förekomma – höga ljud i en situation, så tala om det för barnet. Om de höga ljuden kommer som en överraskning är risken stor att barnet blir ännu mer panikslaget. Att bli utsatt för höga ljud i ett sammanhang där man inte är förberedd kan upplevas som väldigt traumatiskt.

Förklara.
Berätta för barnet vilka höga ljud som kommer att förekomma i situationen. Kommer det t.ex. att spelas musik eller kommer någon att prata i mikrofon? Tala också om hur höga du tror att ljuden kommer att vara, och jämför gärna med sådana ljud som du vet att barnet klarar av. Om barnet t.ex. klarar av att gå på bio så berätta om du tror att ljudet kommer att vara högre eller lägre än på bio.

Respektera barnets gränser.
Om du har förklarat vilken typ av höga ljud som kan förekomma så kanske det i vissa fall händer att barnet säger att hen inte klarar av situationen. Respektera det. Försök inte övertala barnet till att följa med, utan visa istället att du uppskattar att barnet känner sina gränser. Att säga nej till en situation som man inte klarar av är inte att vägra, det är att ta ansvar. Ge barnet en alternativ uppgift istället. Om barnet t.ex. inte klarar av att gå på bio och se en film om vikingatiden, kan barnet få i uppgift att läsa en text om vikingatiden istället. Ingen film, teaterföreställning etc. är så unik att det inte går att lära sig samma saker på något annat sätt.

Gör en handlingsplan och ha koll på utgångarna.
Om barnet följer med på aktiviteten kan det mycket väl vara för att hen vet att hen kommer att klara av ljudnivån i just den här situationen. Det kan också vara så att hen tror att hen kommer att klara av ljudnivån, men att den ändå visar sig vara för hög. Därför är det bra att prata med barnet om vad hen ska göra om hen inte klarar av ljudnivån, utan måste gå ifrån aktiviteten. Ska hen t.ex. säga till någon vuxen? I så fall vem? Ska barnet vänta en bit bort (t.ex. utanför lokalen) och i så fall var? Hur kommer barnet bäst ifrån aktiviteten? Om aktiviteten hålls inomhus, ta reda på var barnet kan gå ut och se till att barnet hittar utgången. Om aktiviteten hålls utomhus, visa barnet hur hen enklast möjligt tar sig ifrån aktiviteten. Det bästa är förstås om en vuxen kan hålla sig intill barnet, och följa med barnet om hen behöver lämna aktiviteten, men ibland är det kanske inte möjligt. I sådana situationer kan strategier vara bra att ha.

Om de höga ljuden kommer oförutsett:
En gång när jag var liten skulle jag äta pannkakor hos farmor och farfar. Jag satt vid köksbordet medan farmor stod med ryggen mot mig och gräddade pannkakor. Spisfläkten var igång och farfar var i ett annat rum. Plötsligt började det borra någonstans i huset och det lät högt. Obehaget jag kände gjorde att min flyktinstinkt genast satte in. När farmor vände sig om var jag borta, och jag fanns ingenstans i lägenheten. Däremot såg farmor, när hon tittade ut genom vardagsrumsfönstret, att jag befann mig på andra sidan gatan. Det slutade med att farmor kom ut med pannkakorna i en burk, så att jag fick ta med mig dem hem. Hon hade även med sig mina skor, eftersom jag hade flytt ut i bara strumporna.

Det är inte alltid man som vuxen kan förutse de höga ljuden, men barnet kommer garanterat att reagera om det blir obehagligt. När ett ljudkänsligt barn får panik kan det gå mycket fort, och det är inte säkert att barnet klarar av att tänka rationellt i stunden. Därför kan det – i synnerhet i förskolan och skolan där det kan vara många barn på få personal – vara bra att ha strategier för vad barnet ska göra när paniken lagt sig. Ska hen t.ex. gå till någon särskild plats? Har barnet mobiltelefon så att hen ska ringa eller smsa någon vuxen? I så fall vem? Beroende på förutsättningarna kanske man måste anpassa strategierna efter olika situationer.

Hjälp – personen har bytt frisyr

På mitt dagis fanns en personal som jag tyckte mycket om. Till skillnad från många andra så pratade hon inte med såhär-pratar-man-med-barn-rösten, och dessutom kunde hon skämta och säga roliga saker. Jag tyckte om henne för att hon var rolig och inte tillgjord. Men – en dag ville jag plötsligt inte vara i närheten av henne längre och ingen förstod varför. Det hade ju alltid fungerat jättebra tidigare och hon kunde inte minnas att hon hade sagt eller gjort något särskilt. Ändå var jag i det närmaste rädd för henne.

Till slut kom anledningen fram. ”Fröken” hade långt hår som i vanliga fall brukade vara utsläppt, men just den här dagen hade hon det uppsatt i knut. För andra var det en liten och obetydlig förändring, men för mig var det en gigantisk förändring som innebar att fröken inte längre såg ut som fröken. Jag upplevde att hon helt plötsligt hade bytt skepnad, något som var mycket skrämmande. Därför ville jag inte vara i närheten av henne förrän hon hade släppt ut håret igen och därmed ”blivit sig själv”.

Om ett barn som fungerar annorlunda plötsligt inte längre vill träffa en person som hen tidigare tyckt om, behöver det inte betyda att personen i fråga sagt eller gjort något fel. Det kan lika gärna handla om att personen genomgått någon form av förändring som känns skrämmande för barnet. Personen kan exempelvis ha bytt frisyr, färgat håret eller ha andra kläder än hen brukar. Kanske hade mormor kjol senast hon träffade barnet, fastän hon alltid brukar ha byxor, och nu är barnet rädd att mormor ska ”se konstig ut” igen? Kanske har den äldre kusinen börjat sminka sig?

Förändringen behöver inte alltid vara direkt kopplad till den person som barnet tycker om. Det kan istället vara så att det är någon annan i närheten som genomgått den läskiga förändringen. Att barnet inte längre vill gå hem till kompisen och leka kanske inte alls har med kompisen att göra. Det kanske är så att kompisens förälder, som alltid brukar ha jeans och t-shirt, har bytt jobb och nu kommer hem iklädd uniform. Eller så vill barnet inte sitta bredvid sin kompis vid matbordet på dagis eftersom en i personalen, som brukar sitta på andra sidan om barnet, har börjat använda linser och därför inte längre har några glasögon på sig.

Om man vet om att man kommer att genomgå någon form av utseendeförändring kan det vara bra att tala om det för barnet i förväg, så att barnet hinner förbereda sig. Det kan också vara bra att prata med barnet om vad det egentligen är som händer, så att barnet förstår situationen. Det är inte säkert att barnet automatiskt förstår att någons utseendeförändring beror på att personen ”bara” har satt upp håret eller ”bara” har kjol istället för byxor. Barnet kanske ser att personen ser annorlunda ut, men inte varför, eller så upplever barnet att hela personens yttre har förändrats, som om personen hade fått en helt ny kropp.

Om man har håret uppsatt fastän man brukar ha det utsläppt, kan man släppa ut håret för att sedan sätta upp det igen. Det kan göra att barnet dels förstår att man inte har bytt kropp utan ”bara” satt upp håret, dels att barnet förstår att den person hen känner igen och är van vid finns kvar. Det kan vara bra att släppa ut håret först och söka kontakt med barnet sedan, så att inte barnet känner sig trängd av den ”förvandlade” personen. Därefter kan man försöka sätta upp håret igen, när barnet är med.Det är som med maskeraddräkter. Att vara nära ett monster kan vara väldigt otäckt för många barn, men det kan kännas mindre otäckt om man vet att det bara är syskonet eller grannen som har klätt ut sig och om man får vara med när dräkten tas på.

Vad är viktigt – egentligen?

I alla situationer i livet finns det sådant som är nödvändigt att kunna och sådant som är mindre nödvändigt att kunna. Det finns också situationer där man själv eller andra tror att det är ett stort problem att man inte kan en viss sak, även om det inte är det.

För några år sedan var det ett stort stressmoment för mig att bära hem matkassarna från affären. Jag såg nämligen inte var i kassen de olika varorna bäst fick plats. Eftersom jag inte handlade exakt samma varor varje gång, och inte alltid visste i förväg vad jag skulle köpa, så fungerade det inte att be någon att skriva en lista över vilka varor som fick plats var, så jag chansade helt enkelt. Det ledde ofta till att plastkassarna gick sönder, eftersom jag packat varorna olämpligt. Jag såg detta som ett jättestort problem som låg som en skugga över hela mathandlingsmomentet. Att kunna packa ner varor på rätt sätt i plastkassar var, enligt mig, en livsnödvändig färdighet.

När jag förklarade situationen för min arbetsterapeut föreslog hon att jag skulle använda tygkassar istället. De var mer hållbara och skulle inte gå sönder även om jag inte såg hur jag bäst skulle packa ner mina varor. Plötsligt insåg jag att det inte alls var nödvändigt att kunna packa ner varorna på rätt sätt i plastkassar. Nödvändigheten låg i att kunna få hem varorna från affären utan att de gick sönder och utan att det blev alltför bökigt, och det problemet skulle enkelt kunna lösas genom att använda tygkassar istället.

Detta – att se vad som är det viktiga i situationen – är någonting jag tycker att man alltid ska tänka på i skolan, i synnerhet om man har en eller flera elever som har en ojämn begåvningsprofil.

När jag gick på lågstadiet tyckte läraren t.ex. att det var oerhört viktigt hur man höll pennan. Den skulle hållas mellan tummen och pekfingret bara. Om man inte höll den så, då skulle man sätta en liten grön gummigrej på pennan, så att man fick ”rätt” grepp. Jag var en av de elever i klassen som fick en sådan liten grön gummigrej. Att skriva med den på pennan var mycket svårare, för att hålla pennan enbart mellan tummen och pekfingret var ingen lätt uppgift. När jag höll pennan så fick jag plötsligt sämre handstil, men läraren var nöjd. Jag höll ju pennan rätt.

I den här situationen önskar jag att läraren hade ställt sig frågan: Vad är det viktiga här? Är det viktigast att barnen kan hålla pennan på ett speciellt sätt, eller är det viktigare att de skriver/räknar rätt och att det går att läsa vad de har skrivit?

Av rädsla för att bryta nacken vågade jag aldrig göra kullerbyttor, vilket bekymrade idrottsläraren på mellanstadiet. Att kunna göra kullerbyttor framstod som så viktigt att jag kände att alla de moment i skolan som jag faktiskt klarade av och var bra på, bleknade i jämförelse.

I själva verket var ju inte kullerbyttorna viktiga alls. Det fanns inga andra situationer i livet där kullerbyttor var en viktig färdighet, och såvida jag inte valde att bli gymnast, cirkusartist eller möjligen idrottslärare, så skulle det inte dyka upp några sådana situationer heller. Därför handlade kullerbyttorna helt och hållet om att klara av idrottslektionerna i skolan, som i sin tur handlade om att röra på sig, någonting som går att göra på många olika sätt.

Om en elev inte vågar göra kullerbyttor, hoppa över en plint eller klättra upp i ribbstolen så är det inte hela världen. Det viktiga är att eleven förstår att det är viktigt med motion, och att hen rör på sig. Att en viss typ av fysisk träning fungerar dåligt i förhållande till elevens begåvningsprofil, innebär inte att all fysisk träning fungerar dåligt. Allting står inte och faller med att ett moment, eller en träningsform, inte fungerar. Själv har jag alltid tyckt om att rida, men det finns många människor som inte vågar rida. Det är ingen katastrof, lika lite som det är en katastrof att någon inte vågar göra kullerbyttor. Skillnaden är bara att kullerbyttor – till skillnad från ridning – är en vanligt förekommande aktivitet i skolan, och därför kan den ses som viktigare än den faktiskt är.

På samma sätt kan olika metoder, inom exempelvis matematiken, ses som viktigare än de faktiskt är. Om en elev inte lyckas lära sig räkna division med den metod som förespråkas i matteboken – men utan problem räknar ut samma tal med hjälp av en annan metod – då har ju eleven lärt sig att räkna division. Det nödvändiga ligger i att lära sig räkna och att förstå vad det är man räknar ut. Vilken metod man använder sig av är ju egentligen mindre viktigt. Det finns mer än ett sätt som är rätt.