Affektivt bemötande = tydlighet

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att det är obehagligt med lågaffektivt bemötande, eftersom jag bl.a. upplever det som skådespeleri. Den stora fördelen med motsatsen – som jag själv kallar ”affektivt bemötande” – är att jag blir bemött med känsla, men det finns också en annan fördel: tydlighet.

Mina syntolkningssvårigheter gör att jag har väldigt svårt att uppfatta ansiktsuttryck och kroppsspråk. Hos de flesta människor ser jag inte ens ansiktsuttrycken. Detta innebär att jag inte ser hur personen jag pratar med reagerar på det jag säger. Jag ser alltså inte om någon jag träffar inom vården ser förstående ut eller om personen ser ut som ett frågetecken. Jag ser heller inte om min vän ser glad, ledsen eller arg ut, eller om personen i fråga ser ut att ha ångest. Såvida personen i fråga inte har en mycket långsam och tydlig ansiktsmimik så spelar det ingen roll om personen försöker signalera saker med sitt kroppsspråk, för jag uppfattar inte dessa signaler. Därför är andra sorters reaktioner och – framför allt – verbal kommunikation väldigt, väldigt viktigt.

Personer som jobbar lågaffektivt tonar medvetet ner sina egna reaktioner, vilket gör att jag inte bara upplever dem som opersonliga, utan också väldigt otydliga. De har också en tendens att uttrycka sig på ett sätt som, enligt mig, lämnar mycket att tolka.

”Jag förstår.”

”Jag hör vad du säger.”

Min första undran blir då: Hur ska jag veta huruvida du förstår eller bara tror att du förstår? När jag inte kan uppfatta ansiktsuttryck och inte får någon som helst reaktion, lämnar meningen ”Jag förstår” ett oerhört stort tolkningsutrymme. Det kan röra sig om alltifrån: ”Jag tror att jag förstår på ett ungefär hur du menar” till: ”Jag förstår av hela mitt hjärta”. Meningen ”Jag hör vad du säger”, får mig att genast undra: ”Jaha, och vad tycker och tänker du kring det jag sa då?” Personer som jobbar lågaffektivt framstår för mig som så otydliga att jag inte har någon aning om var jag har dem!

Min nuvarande samtalskontakts ansiktsuttryck kan jag faktiskt se, men det känns ändå tryggt att hon är så affektiv. Ett exempel är gången då jag berättade att jag fortfarande var väldigt mentalt utmattad och att inga strategier hade fungerat, och min samtalskontakt utbrast:
”Fa-an!” Då kunde jag känna mig helt säker på att hon verkligen hade förstått min trötthet och att hon kände med mig i min frustration. Jag behöver aldrig tvivla på var jag har henne eller om hon förstår, eftersom hennes reaktioner är så starka och tydliga att de omöjligt kan missförstås.

Det är inte bara hos vårdpersonal jag uppskattar affektivitet, utan jag uppskattar det även hos vänner och familj. Om någon ser glad, arg, ledsen eller ångestfylld ut är det lätt hänt att jag missar detta – vilket jag naturligtvis inte vill göra. Jag bryr ju mig om hur mina nära och kära mår och vill självklart glädjas med dem, peppa dem, trösta dem o.s.v. Jag brukar därför fråga hur de mår, så att de kan tala om det med ord. Att fråga fungerar för det mesta bra, men det finns ett tillfälle när det inte fungerar lika bra, och det är när det handlar om plötsliga reaktioner. T.ex. om en vän får ett jobbigt sms samtidigt som vi sitter och äter. Chansen är då stor att jag bara ser att vännen kollar på sin telefon – inte hur vännen reagerar, eller ens att vännen reagerar.

I den situationen underlättar det jättemycket om personen börjar gråta eller kastar någonting i golvet, för då missar jag inte personens reaktion, utan kan finnas där och stötta. Annars kanske jag istället frågar om maten var god – för jag vet ju inte vad som stod i smset.

Nej, jag fungerar inte såhär

I samhället finns en norm för hur vi människor förväntas fungera. Vi förväntas t.ex. tycka att en bestämd typ av uppgifter är enkla, medan en annan bestämd typ av uppgifter förväntas vara svårare. Vi förväntas också utvecklas på ett visst sätt och i en viss takt. Gör vi inte det så anses vår utveckling inte åldersadekvat, och då kan vi få problem att passa in skolan, som också är anpassad efter mallen för hur människor förväntas fungera. I vuxen ålder kan vi få problem att passa in i arbetslivet, som är anpassat efter samma mall.

Om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och får denna diagnosticerad, så får man vanligen ett skriftligt utlåtande. Detta innebär att man får papper på att man inte fungerar enligt normen, något som kan vara väldigt viktigt. Att man har papper på att man inte fungerar enligt normen är ofta en förutsättning för att andra människor ska sluta förvänta sig det, och därmed en förutsättning för att man ska kunna få det stöd – eller de anpassningar – som man behöver. Det kan t.ex. handla om arbetsuppgifter som är anpassade efter ens faktiska begåvningsprofil och inte enligt den begåvningsprofil man förväntas ha enligt normen. Det kan också handla om att få insatser från habiliteringen eller andra verksamheter som riktar sig till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller att få rätt stöd från psykiatrin.

Att jag fick mina funktionsnedsättningar diagnosticerade har inneburit att det öppnats dörrar som aldrig hade öppnats annars. Om jag inte hade fått funktionsnedsättningarna diagnosticerade hade jag t.ex. inte haft någon förklaring till varför jag har så svårt att klara av – och att orka med – ett jobb, och då hade jag förmodligen inte kunnat få aktivitetsersättning. Istället hade jag kanske inte fått någon förståelse för att jag kan bli helt slut av sådant som enligt normen inte ska ta särskilt mycket energi.

Samtidigt har det inte varit fullt så enkelt som jag trott, det där med att ha funktionsnedsättningarna på papper. Från början trodde jag att det skulle innebära att jag inte förväntades fungera enligt någon mall överhuvudtaget, utan att jag skulle få vara en unik individ. Så har det inte riktigt varit. Visserligen kunde jag nu söka stöd hos t.ex. psykiatrin, habiliteringen och Försäkringskassan utan att förväntas fungera enligt majoritetsnormen, men istället förväntades jag fungera enligt en annan mall. Det blev nämligen uppenbart att det även fanns en mall för hur personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förväntas fungera. Detta har gjort att jag, istället för att lägga tid och energi på att förklara att jag inte fungerar enligt den allmänna normen, måste lägga tid och energi på att förklara att jag inte fungerar enligt de nya förväntningarna.

Ibland har det förväntats att jag ska ha svårt att förstå, sätta ord på och resonera kring mina egna känslor, vilket lett till att jag fått frågor som ”Varför tror du att du känner så?” även när jag tyckt att situationen i sig gjort det uppenbart. Jag har ju inte svårt att förstå mig på mitt eget känsloliv, utan detta är en av mina styrkor.

En annan gång berättade jag för en person inom psykiatrin att jag just hade överklagat ett CSN-beslut, vilket ledde till att jag fick frågan: ”Vem hjälpte dig med överklagan?” Jag hade visserligen fått hjälp i form av ett läkarintyg, men själva överklagan hade jag formulerat och skrivit ihop själv. Tyvärr förväntade sig personen i fråga att detta skulle vara svårt och tog för givet att jag hade fått hjälp, men det hade varit lätt som en plätt för mig. Däremot hade haft jag vissa svårigheter med att vika ihop överklagan plus bilagor, utan att vika snett, när jag skulle stoppa ner pappren i kuvertet. Hur det hade gått att vika ihop pappren fick jag inga frågor kring, för personen i fråga hade bestämt sig för vad som skulle ha varit det svåra i situationen.

Jag har också, otaliga gånger, fått yrkespersoner att bli imponerade över att jag kommer i tid till möten, att jag själv ringer till Försäkringskassan, att jag sätter ner foten och biter ifrån när det behövs, och att jag är driven och initiativrik. Dessa personer har blivit imponerade av att jag klarar av sådant som är bland det enklaste för mig, eftersom de förväntat sig att dessa saker är bland de svåraste. Däremot har de inte blivit lika imponerade när jag berättat att jag gjort matlådor eller löst en logisk uppgift, för praktiska uppgifter förväntas inte vara enorma utmaningar, och logiskt tänkande förväntas höra till mina styrkor.

För en tid sedan sa min nya samtalskontakt att hon förstår att jag ofta möter dessa problem när jag söker stöd. Mina diagnoser gör att folk förväntar sig att jag ska fungera på ett visst sätt, och när jag då bryter mot normen även där så får jag lägga tid och energi på att förklara. Allt för att jag ska bli sedd som den jag är. Det har t.o.m. hänt att personer försökt passa in mig i mallen så till den milda grad att jag till slut trott att jag haft de egenskaper jag blivit tillskriven. Detta har lett till att jag fått en felaktig självbild och därtill sämre självkänsla.

Numera får jag stöd av personer som ser mig så som jag faktiskt är, och som accepterar att jag fungerar som jag gör, men jag önskar att det vore en självklarhet för alla. Det borde vara självklart att de som på något sätt arbetar med människor, inte utgår från varken den ena eller andra normen, utan på ett förutsättningslöst sätt skaffar sig en bild av individen. Detta bör inte bara gälla när man arbetar med att ge stöd åt personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utan när man arbetar med människor i största allmänhet.

När ska man byta läkare/samtalskontakt?

Då och då får jag frågan om när jag tycker att det är dags att byta läkare eller samtalskontakt. Jag brukar svara att jag tycker att man ska byta dels när personkemin inte stämmer, dels när man inte får den hjälp man behöver. Det kan också finnas andra, mer subtila, tecken på att man går hos fel person. Jag anser personligen att man bör låta varningsklockorna ringa – och lyssna på dem – om:

* man innan besöken oroar sig för att läkaren eller samtalskontakten inte ska förstå. Ofta.

* man efter besöken känner ett behov av att ringa/smsa/mejla läkaren eller samtalskontakten för att förtydliga saker eller kolla att hen säkert har förstått. Ofta.

* man känner sig jobbig eller i vägen om man kontaktar läkaren eller samtalskontakten mellan besöken.

* man undviker att be läkaren eller samtalskontakten att ordna saker (t.ex. boka tid hos någon annan på mottagningen eller boka samverkansmöten med Försäkringskassan) eftersom man vet att det ändå inte kommer att bli gjort i tid.

* läkaren eller samtalskontakten ofta missar – eller väntar orimligt länge med – att ringa upp.

* man tycker att läkarens eller samtalskontaktens bortförklaringar till varför hen inte har hört av sig den här gången heller låter fullt rimliga, även om hen säger att hen under en veckas tid inte har hunnit svara på ett sms. 

* man ser det som självklart att gång på gång behöva förklara självklara saker för läkaren eller samtalskontakten (”Det är jätteviktigt att du ser till att boka den här läkartiden nu”, ”Du måste kontakta mig om du inte hinner skriva klart ett viktigt intyg i tid”).

* man är så van vid läkarens eller samtalskontaktens beteende att man tycker att allt ovanstående är helt normalt.

* man upplever att man alltid får ”enda tiden som finns” och tänker att det är självklart att läkaren eller samtalskontakten måste prioritera andra patienter.

* man ofta känner att man måste kämpa för att inte bli avfärdad med ”det är vanligt när man har diagnos X”.

* man upplever att läkaren eller samtalskontakten har en mycket bestämd uppfattning om en och att man måste lägga tid och energi på att motbevisa denna.

* man ”av en slump” har fått sämre självförtroende, självkänsla och/eller självinsikt under den tid man gått hos läkaren eller samtalskontakten.

* man slutar lita på sin magkänsla och avfärdar den som hjärnspöken och katastroftankar.

Jag har själv haft en psykiatrikontakt där de flesta av ovanstående punkter varit uppfyllda, men trots det drog jag mig för att avsluta kontakten. Jag visste ju inte vem jag skulle få träffa därnäst och var rädd att det skulle visa sig att jag hade ”bytt ner” mig. Det slutade i alla fall med att jag avslutade kontakten och en tid senare kände jag mig otroligt mycket starkare och tryggare i mig själv. Det blev tydligt för mig att det inte bara berodde på att jag hade fått en ny, mycket bättre, kontakt – utan också på att jag hade brutit med den förra.

Mitt sätt att tycka om människor – del 2

Varje gång jag träffar en ny människa är det första jag lägger märke till hur denne verkar vara som person. Jag reflekterar över vilken typ av individ jag har att göra med, och under tiden brukar jag ganska tydligt känna huruvida jag vill fortsätta träffa personen eller inte. Om jag tycker om det jag ser av individen, träffar jag gärna personen fler gånger. Om jag inte tycker om det jag ser av individen, känner jag mig oftast väldigt obekväm och illa till mods, och då ser jag det som ett tecken på att jag och den andra personen inte är särskilt kompatibla.

När jag har sett individen fokuserar jag på olika saker beroende på situation. Om jag träffar en person i privata sammanhang brukar jag fråga personen olika saker, som t.ex. vad hen har för intressen och hur hens liv ser ut. Svaren på dessa frågor får mig inte att tycka varken mer eller mindre om personen, men när jag tycker att någon verkar vara en intressant individ så vill jag gärna lära känna den personen lite närmare.

Om jag träffar en person i ett icke-privat sammanhang, t.ex. inom psykiatrin, frågar jag inte om intressen eller livssituation. När jag har sett individen är det då istället personens yrkeskunskaper som jag lägger märke till. Jag brukar ställa mig själv frågan: Ska den här individen få använda sina yrkeskunskaper för att hjälpa mig? Ibland kanske svaret blir nej – om personen i fråga inte verkar ha tillräckliga kunskaper för att kunna hjälpa mig – men det betyder inte att jag inte tycker om personen. Om jag tycker om den individ jag har sett så tycker jag om den individen även om yrkeskunskaperna brister, men eftersom jag går till psykiatrin för att få hjälp med mina problem, så säger jag nej om individens yrkeskunskaper inte håller måttet. Å andra sidan säger jag nej också när kunskaperna finns, men personkemi saknas.

Ibland börjar kontakten med nya människor via mejl, och då finns det en risk att första intrycket blir fel. Jag har t.ex. mejlat med personer som jag fått en negativ bild av, men när jag väl träffat dem så har jag sett vilka de faktiskt är, och då har jag kunnat stryka ett stort streck över den där negativa bilden. Jag har även varit med om motsatsen, d.v.s. att jag fått en positiv bild av en person via mejl, men när jag väl träffat personen så har jag sett en individ som jag inte alls tyckt om. I båda dessa fall brukar en träff i verkligheten leda till att jag får en djupare förståelse för personen i fråga, och då har jag ju vunnit någonting, även om jag kanske inte vill träffa personen igen.

I fallet med min nya samtalskontakt slutade det lyckligt. Om vi inte hade haft en långdragen och alldeles hopplös mejlkonversation om läkartider, som gjorde mig så arg att jag kände mig tvungen att konfrontera henne öga mot öga, så hade jag aldrig upptäckt att det var henne jag skulle ha som samtalskontakt. 

I fallet med en privat mejlkontakt för något år sedan slutade det mindre lyckligt. Mejlkonversationen hade gått som en dans, men när vi väl träffades i verkligheten tänkte jag omedelbart ”oj då”. Pinsam tystnad uppstod, och jag fick än en gång bekräftat att jag inte klarar av att bygga en vänskapsrelation enbart på gemensamma intressen. Det måste till mer.

Trots att jag har lätt för att se vem en människa är, uppfattar jag sällan sådant som ansiktsuttryck och kroppsspråk, och därför händer det att jag misstolkar individens intentioner. Jag kan t.ex. tro att någon bara vill vara vän, fastän hen i själva verket vill ha ett förhållande. Man kan säga att jag är jättebra på att se vem någon är, men sämre på att förstå vad samma person vill med vår kontakt. Människor behöver inte förklara vilka de är, men de får hemskt gärna förklara vad det är de vill.

När barn med autism sårar andra

Att barn som har någon form av autismspektrumtillstånd blir mobbade för att de upplevs som annorlunda, är tyvärr väldigt vanligt. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Om ett barn med autismspektrumtillstånd blir mobbat måste de vuxna ta tag i detta omgående, för det finns ingenting i hela världen som rättfärdigar mobbning. Självfallet är det inte barnet med autismspektrumtillstånd som ska försöka förändra sitt sätt att vara, utan mobbarna som måste förändra sitt beteende. Men hur ska de vuxna agera om situationen är den motsatta, d.v.s. om ett barn med autismspektrumtillstånd beter sig illa gentemot andra barn?

Jag tycker att man först ska ta reda på varför barnet beter sig som hen gör. Är barnet medvetet om att hen beter sig illa, men fortsätter ändå? I så fall handlar det om ren mobbning, och då gäller såklart samma nolltolerans som för andra barn. Man får inte mobba. Punkt.

Det kan också hända att barnet inte är medvetet om att hen beter sig illa, och då är situationen en annan. En del – men absolut inte alla – barn med autismspektrumtillstånd har svårt att avgöra vad som är socialt acceptabelt beteende, d.v.s. vad som är lämpligt respektive olämpligt i olika situationer. Det kan t.ex. vara så att barnet själv tycker att ärlighet varar längst i alla lägen, och inte förstår att alla andra inte fungerar likadant. Ett sådant barn kan vara oförskämd utan att vara medveten om det, och då kan det förstås bli väldigt fel. Exempel:

Kalle är sju år och går i första klass. Han är en mycket nyfiken person som funderar mycket över hur det är att vara olika saker. Han har t.ex. funderat över hur det är att vara trädgårdsmästare, författare, farmor, hemlös och sköldpadda. När Kalle började skolan satte han igång att fundera över hur det är att vara lärare, och för att stilla sin nyfikenhet så frågade han sin klassföreståndare om den saken.

I Kalles klass går en pojke, Patrik, som Kalle tycker är väldigt tjock. Detta har lett till att Kalle på sistone har funderat en hel del över hur det är att vara tjock. En rast, när han leker med Patrik, passar han därför på att fråga: ”Hur är det att vara så tjock?” Patrik blir ledsen och arg och vill inte leka mer. Istället springer han ifrån Kalle, som inte förstår någonting. Vad blev Patrik så upprörd över?

Om man märker att ett barn inte förstår vad man får säga och inte, är det viktigt att förklara det för barnet. Det är också viktigt att förklara varför man inte får säga vissa saker. Man kan t.ex. behöva förklara att andra människor kan bli sårade och varför. Barn som Kalle vill, liksom de flesta andra barn, inte göra någon ledsen. Skillnaden är att andra barn oftast intuitivt förstår vad andra människor kan bli ledsna av, medan barn som Kalle kan behöva lära sig detta intellektuellt.

Eftersom begåvningsprofilen ser olika ut för olika barn, kan olika barn ha olika lätt för att förstå. Om ett barn har väldigt svårt att förstå varför andra människor kan bli ledsna om man säger si eller så, är det bra om man i alla fall kan få barnet att acceptera att det är så. Det är bra om barnet kan tänka: ”Jag förstår inte varför min kompis blir ledsen när jag säger att hen är tjock, men jag accepterar att hen blir det. Därför ska jag inte säga så mer.”

Jag tycker inte att man som vuxen ska nöja sig med att säga ”Hen menade inte att vara elak, hen förstår bara inte att man inte får säga så”, till den som fått höra att hen är tjock. Detta suddar inte nödvändigtvis ut det barnets smärta. För det barnet är det inte säkert att det spelar någon roll huruvida uttalandet var elakt menat eller inte, utan det som gör ont kan vara det faktum att kompisen tycker att man är tjock. Därför är det viktigt att de vuxna pratar med barnet med autismspektrumtillstånd, och förklarar att man inte får säga sådana saker. Då hjälper man inte bara det andra barnet, utan också barnet med autismspektrumtillstånd, som egentligen inte vill göra någon ledsen.

När psykiatrin fungerar bra

Efter att ha skrivit ett flertal blogginlägg om vad som inte har fungerat för mig inom psykiatrin, så tänkte jag nu skriva ett inlägg om vad som faktiskt fungerar, för nu tror jag att jag äntligen har hittat rätt.

Nu har jag övergått helt och hållet från mottagning X till mottagning Y, och har hunnit träffa min nya läkare två gånger. Tidigare har jag träffat ytterst få läkare som frågat om någonting som inte har med mina diagnoser att göra, och ännu färre läkare som haft tid att ta reda på hur mitt liv har sett ut före det år då läkarbesöket i fråga ägt rum. Därför har jag ofta inte fått chansen att ge läkarna en helhetsbild av min problematik, trots att detta verkligen hade behövts. Konsekvensen av detta har blivit att läkarna dragit förhastade slutsatser, vilket lett till att de aldrig riktigt ”sett” mig.

Min nya läkare har frågat om hela min tidigare kontakt med psykiatrin. Han har också frågat om min uppväxt och om hur det var i skolan. När jag har berättat om sådant som varit jobbigt så har läkaren frågat vad jag kände i de situationerna, då för tjugo eller tjugofem år sedan. Han har ställt frågor som varit kluriga att svara på och där jag har fått tänka till. Han har också ställt frågorna i den ordning som han bör ställa dem för att kunna bilda sig en helhetsuppfattning. Jag har inte heller behövt haspla ur mig allting (vilket för övrigt är omöjligt att hinna) under ett enda besök, utan båda besöken har slutat med att vi bokat en ny tid så att vi kan fortsätta kartlägga mina behov. Läkaren har också följt mig till dörren som leder ut från mottagningen, eftersom han har förståelse för att jag har svårt att minnas nya vägar inomhus. Jag vet också att jag är välkommen att höra av mig mellan gångerna, om jag skulle behöva komma i kontakt med honom.

Ett stort hinder för mig har varit att personer som jobbar inom psykiatrin ofta spelar en roll, där de låtsas vara lugna och återhållsamma i alla lägen. Inte sällan utgår de också från någon form av metod, istället för känsla och sunt förnuft. I mitt stilla sinne har jag önskat mig en framåt, icke återhållsam, samtalskontakt som inte håller upp någon såhär-ska-man-vara-när-man-jobbar-inom-psykiatrin-fasad. Jag har önskat mig någon som varit rakt igenom äkta, men har samtidigt tänkt att de personerna nog är mycket sällsynta.

Idag hade jag första riktiga samtalet med min nya samtalskontakt, som jag har valt själv. Hon är hundra gånger mer framåt och hundra gånger mindre återhållsam än vad jag är. Hon använder sig inte heller av en utstuderad metod för att få svar på det ena eller det andra. Hon frågar det hon undrar. Mer komplicerat än så behöver det inte vara när det gäller mig. Personalen behöver inte krångla till det i onödan.

När jag berättade saker för min nya samtalskontakt så fick jag spontana, ibland lite roliga, reaktioner. Då kände jag att det jag sagt hade gått fram, att hon förstod. Ett ”Fy fan” när jag berättar om en riktigt jobbig situation är så mycket bättre än en icke-reaktion, följd av en metodisk fråga. Naturliga reaktioner får mig att slappna av, och det blir lättare för mig att veta var jag har personen. Min nya samtalskontakts sätt att vara befinner sig ljusår ifrån det, alltmer vanligt förekommande, förhållningssätt som kallas för lågaffektivt bemötande – och det är jag så fruktansvärt glad för! Som pricken över i:et så är mottagningen i fråga inte inriktad på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utan riktar sig till en helt annan målgrupp. Detta innebär att det stöd jag får inte är slentrianmässigt anpassat efter mottagningens mallar, utan efter mig som individ. Äntligen.

Ojämn begåvning och problemlösning

När jag har sökt hjälp för mina svårigheter, har jag märkt hur otroligt viktigt det är att hitta någon som kan möta mig där jag befinner mig. Eftersom min begåvningsprofil är så ojämn innebär det att personalen i vissa fall inte får förbise de – enligt dem – absolut simplaste lösningarna, medan de i andra fall måste tänka till ordentligt för att hitta lösningar som jag inte redan kommit på – och testat utan resultat.

Jag är t.ex. hopplöst dålig på att tänka ”ett steg längre” när det kommer till praktiska göromål. Ofta hittar jag inga lösningar alls på problem som inbegriper någon form av föremål, och de gånger jag faktiskt hittar en lösning så är det oftast en lösning som är tio gånger mer komplicerad och energikrävande än vad den enklaste lösningen hade varit. Ett exempel på detta är gången då dammsugarkontakten fastnade mellan dörren och dörrkarmen, och jag var nära nog att haka av hela dörren för att få loss sladden. Tydligen var det så att sladden hade glidit in under dörren, men det förstod inte jag förrän jag fick det berättat för mig, och på så vis slapp ta ner dörren. Efteråt lärde jag mig att det som kommit in en väg, också går att få ut samma väg. 

Att jag har svårt att tänka ett steg längre när det kommer till praktiska göromål, är något man måste tänka på när man ska hjälpa mig. För det mesta krävs här inga avancerade lösningar, utan det brukar räcka att presentera de – för många andra – mest självklara lösningarna, för dem har jag oftast inte tänkt på. En tid hade jag kontakt med en arbetsterapeut på habiliteringen och då berättade jag vid ett tillfälle att juicen helt plötsligt tog slut, gång på gång, och att det tog mycket energi att hasta iväg till affären varje gång det hände. Om arbetsterapeuten då inte hade kunnat möta mig där jag befann mig, hade hon kanske utgått från att den – enligt henne och andra – självklara lösningen redan var beprövad, och att mitt juiceproblem berodde på att jag t.ex. drack onormalt mycket. Nu kunde arbetsterapeuten möta mig där jag befann mig, och därför frågade hon om jag hade räknat hur många paket juice som gick åt under en vecka. Det hade jag inte gjort, för den tanken hade aldrig slagit mig, men när arbetsterapeuten kläckte idén så löstes hela problemet.

Förra vintern kom min dåvarande samtalskontakt med en revolutionerande lösning. Jag berättade att det, såhär års, tog extra mycket energi att ta av och på ytterkläderna. Bl.a. tog det mycket energi att knyta och knyta upp vinterkängorna. Samtalskontakten sneglade då på mina kängor, och såg att de hade en dragkedja på insidan. Därefter föreslog hon att jag skulle låta snörena vara knutna, och ta på och av skorna genom att bara använda dragkedjan. Jag trodde inte att jag skulle få på och av skorna då, men det gick utan problem. Processen med ytterkläderna tog fortfarande energi, men samtalskontaktens sko-lösning gjorde att den åtminstone tog lite mindre energi.

När det kommer till känslor, innebär min begåvningsprofil att jag har väldigt lätt för att reflektera. Jag kan se känslomässiga problem ur olika vinklar och hittar ofta potentiella lösningar. Många gånger fungerar dessa lösningar, men många gånger fungerar de inte, och då måste jag ha hjälp. Här är det stora problemet att de lösningsförslag som psykiatrin kommer med ibland är samma lösningar som jag själv kommit på, men som inte fungerat. De sätt som psykiatrin tycker att jag ska tänka på är ofta sätt som jag redan har tänkt på. När jag berättar om ett problem har jag oftast redan hittat sambandet mellan t.ex. tanke, känsla och handling, och är klar över hur allting hänger ihop. För det mesta behöver jag hjälp att hitta en lösning. Detta blir förstås svårt om psykiatrin får ungefär samma idéer som jag själv. Likaså blir det svårt när jag genomskådar deras olika strategier. ”Jaha, nu använder hen den här strategin”, ”Jaså, försöker hen med den här metoden idag” o.s.v. Samma sak gjorde jag med mina föräldrar redan i fyraårsåldern, vilket innebar att det var omöjligt att avleda mig.

Detta betyder inte att det på något sätt är omöjligt för mig att få hjälp av psykiatrin med mina känslomässiga problem. Jag behöver bara träffa personer som inte använder så mycket metod, utan som vågar tänka mer fritt. Det krävs också att deras sätt att resonera kring känslor ligger väldigt långt från mitt, så att de kan ge mig nya infallsvinklar. Därför är det viktigt för mig att personalen inte arbetar utifrån standardiserade mallar, utan att de vågar – och tillåts – att vara och tänka olika.

Normer inom psykiatrin

Någonting jag reflekterat mycket över är hur starka normer som tycks råda inom psykiatrin. Normerna anger hur personalen bör – och inte bör bete sig – för att ge patienterna ett korrekt bemötande. Men vad är egentligen ett korrekt bemötande? Är det när man följer dessa normer? Är det när man bemöter den enskilda individen så som hen vill bli bemött? Eller finns det ingen motsättning? Vill alla enskilda individer alltid bli bemötta enligt normen? Mitt personliga svar på den sista frågan är nej. Jag tycker inte alltid att ett bemötande enligt normen är ett lämpligt bemötande för mig som enskild individ.

Det är mycket vanligt att personalen håller sig så neutrala som möjligt. Om patienten börjar gråta så låtsas personalen som ingenting och pratar lugnt vidare. Ibland kanske personalen tystnar, stannar upp lite grann. Personalen avvaktar tills patientens gråt avtar, försöker kanske avleda känslan och få patienten att fokusera på någonting konkret, som t.ex. på hur patienten ska hantera känslan. För normen för hur psykiatripersonal ska bete sig tycks utgå från att alla patienter har svårt att hantera sina känslor. Om personalen då kommenterar – eller reagerar – på att patienten blir ledsen, så blir patienten stressad. Det vill säga, om patienten fungerar på det sätt som såhär-ska-man-vara-när-man-jobbar-inom-psykiatrin-normen tycks ha sin grund i.

Jag fungerar inte så. Jag fungerar precis tvärtom. Mina känslor är oerhört starka men jag har så svårt att visa dem, så om jag börjar gråta inför en läkare eller samtalskontakt så är det en revolution. Om någon kan få mig att känna mig så trygg att jag vågar gråta – och om samma person kan få mig att helt våga släppa kontrollen över vilka känslor jag visar utåt – då förtjänar den personen ett Nobelpris. Jag behöver ju hjälp att våga släppa fram mina känslor, inte tvärtom.

Det är också vanligt att personalen inte är öppna med att de ibland känner sig osäkra, eller oroar sig för hur jag som patient ska reagera. Istället försöker de hålla skenet uppe genom att bete sig undvikande eller avledande på ett mycket strategiskt vis. Det tycker jag är synd, för att personalen vågar vara ärlig är helt okej. Mer än helt okej. För personal som vågar erkänna att de inte är perfekta är, när det kommer till mig, inte personal som gör fel. Det är personal som gör rätt. För sådan personal vågar visa sin mänsklighet och mänsklighet inger förtroende.

En gång hade en person låtit bli att svara på ett meddelande som för mig kändes viktigt att få svar på. Först när jag frågade varför hen inte hade svarat, berättade hen att hen helt enkelt inte hade vetat vad hen skulle svara. Då förklarade jag för hen att det är helt okej att säga det, för att säga att man inte vet vad man ska svara är också ett svar.

En tid senare hade jag skickat ett nytt meddelande, och när svaret kom så stod det att hen hade läst men att hen inte visste vad hen skulle svara. Jag blev så otroligt glad för att hen berättade det! Nu visste jag ju hur hen hade reagerat på mitt meddelande, och insåg att jag behövde förtydliga vad jag menat, något jag gjorde nästa gång vi sågs.

En annan person hade svarat undvikande på mejl, något vi pratade om när vi träffades i verkligheten. Detta var en person vars ansiktsuttryck jag kunde uppfatta, så efter att jag bl.a. förklarat att jag kunde se på hen att det var någonting hen inte berättade, så kröp det fram att hen hade varit orolig för hur hens ord skulle landa hos mig. Hen hade trott att vad hen än skrev så skulle det bli fel, så därför hade hen svarat så undvikande. När hen berättade detta så blev hen mycket mindre skrämmande, och jag blev lugnare, för mänsklighet stressar inte mig.

Nej, jag vill inte se din yrkesroll

I mitt förra inlägg nämnde jag att en del personer som har svårt att känna tillit kan tycka att det är obehagligt om vårdpersonalen iklär sig väldigt mycket yrkesroll, medan andra istället kan uppleva det som en trygghet. Själv upplever jag starka yrkesroller som väldigt, väldigt obehagliga.

Jag är känslig och märker direkt om en annan människa har iklätt sig en roll. Enda undantaget är när det handlar om professionella skådespelare. Dessa personer har förmågan att iklä sig en roll och få det att verka trovärdigt, d.v.s. som om rollen inte alls vore någon roll, utan en verklig personlighet. Den förmågan har jag aldrig sett hos vårdpersonal, vilket i min värld har en helt naturlig förklaring. Vårdpersonal har ju oftast ingen skådespelarutbildning. Visserligen finns det ingenting som säger att en duktig vårdpersonal inte också kan vara en duktig skådespelare, men det måste inte vara så. Man kan vara världens bästa läkare, psykolog, sjuksköterska etc. och samtidigt vara en alldeles hopplös skådespelare.

När jag går till psykiatrin vill jag träffa någon som kan få mig att känna mig lugn och trygg. Om personen i fråga då har iklätt sig ett starkt såhär-är-jag-när-jag-är-på-jobbet-alter ego, så är det inte säkert att jag uppfattar vem personen egentligen är. Däremot märker jag att personen har gått in i en roll, och då kan jag omöjligt känna något förtroende. Jag kramar gärna Lisebergskaninen, men jag vill inte anförtro mitt innersta åt kaninen, eftersom jag inte vet vem som döljer sig i dräkten. Det är exakt samma sak med yrkesroller inom psykiatrin.

Den värsta yrkesrollen är den som uppstår när en person lämnar sin personlighet, sitt uttryckssätt och sina känslor i personalrummet, så att allt detta är borta när hen träffar mig. När personen hela tiden – och oavsett vad jag berättar – beter sig precis likadant och lika opersonligt, då känner inte jag att personen är en människa. Istället känner jag att personen är en vålnad, och sådana träffar jag helst på spökhotellet Gasten, när jag vill bli rädd. Inom psykiatrin, där jag vill känna mig lugn och trygg, vill jag absolut inte träffa några vålnader.

Olika människor vill bli bemötta på olika sätt – det är viktigt att komma ihåg – men när det kommer till att bemöta mig så behövs inte yrkesrollen alls. Den är faktiskt helt onödig. Läkare, psykolog, sjuksköterska etc. är titlar man får när man genomgått en specifik utbildning. Utbildningen har genomgåtts av en människa, inte av en roll. Titlarna innebär inte heller att människan per automatik får ett alter ego, utan de talar bara om att människan anses ha tillräckliga kunskaper för att hjälpa andra människor med vissa saker. Kunskaperna finns således i människan, och därför finns de där även om personen i fråga inte går in i någon roll.

När jag möter vårdpersonal som håller upp en lugn och neutral fasad, förvärras mina svårigheter att visa känslor. Jag vill ju träffa någon som kan vägleda mig, någon som föregår med gott exempel, någon som får mig att våga det jag har problem med att våga. Så hur ska jag våga släppa på min fasad om läkaren eller samtalskontakten gör allt för att hålla uppe sin? Hur ska jag kunna känna tillit till – och våga visa känslor för – någon som beter sig på precis samma sätt som jag själv? Få människor skulle lita på någon som, bokstavligt talat utklädd till vålnad, hällde i sig chips och läsk samtidigt som hen pratade om vikten av att äta nyttigt.

Anledningen till att jag har kontakt med psykiatrin är att jag behöver hjälp av människor som har den rätta kunskapen för att hjälpa mig med mina problem. Att jag efterfrågar kunskap innebär inte att jag tackar nej till äkta människor. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Man kan besitta stor kunskap och vara sig själv. För i mina ögon blir Kalle-som-går-in-i-en-yrkesroll aldrig någonting annat än Kalle-som-spelar-teater. Det känns varken trovärdigt eller förtroendeingivande, bara fejkat och otäckt.

”Så roligt att det kommer en jämnårig”

Något av det bästa med att vara vuxen är att jag får välja mitt umgänge själv. Ännu bättre är det att ingen längre förväntar sig att jag ska umgås med någon bara för att hen råkar vara i samma ålder. Min omgivning förstår att det som avgör huruvida jag trivs tillsammans med en jämnårig inte är det faktum att vi båda är 29 år, utan att personkemin stämmer. Min omgivning förstår också att 29-åringar kan vara väldigt olika, och att alla 29-åringar inte automatiskt älskar varandra.

Att alla jämnåriga inte trivs i varandras sällskap borde vara en självklarhet även när det gäller barn, men så är det tyvärr inte alltid. Det händer att vuxna förväntar sig att deras barn ska umgås med de jämnåriga kusinerna på släktkalasen, med grannbarnen, barnen i campingstugan bredvid eller föräldrarnas kompisars barn – allt för att de råkar vara jämnåriga. Likaså händer det att föräldrarna bjuder in gäster till barnens födelsedagskalas, utan att fråga barnen först. När gästerna sedan kommer förväntas barnen vara glada, trots att de inte valt sina egna gäster. Tänk om samma förväntningar ställdes på vuxna:

”Bert kommer klockan fyra på din 45-årsdag. Det blir väl roligt att det kommer en jämnårig!”

Att tvingas umgås med någon mot sin vilja kan vara jobbigt för alla barn, men extra jobbigt kan det vara för ett barn som fungerar annorlunda. Man kan ha utvecklats på ett annat sätt och därför känna sig mycket äldre eller yngre än sina jämnåriga. Man kan också ha en stark integritet och må väldigt dåligt om man ofrivilligt måste släppa in någon i sitt rum, eller svara på frågor från någon som man inte upplever att det finns någon personkemi med. Hur man agerar i en sådan situation är olika. En del barn kanske håller god min, medan andra försöker säga ifrån och värna om sin integritet och sin rätt att vara en individ och inte bara en ålder. Att säga ifrån kan kännas jobbigt, och det kan vara svårt att hitta ett sätt där man blir tagen på allvar av de vuxna.

När jag fyllde år kom de personer jag önskade skulle komma, men några personer blev alltid bjudna oavsett om jag ville eller inte, och av dessa var vissa i ungefär samma ålder. Jag tyckte inte på något sätt illa om dessa personer, men jag kände inte att personkemin stämde, så därför ville jag inte att de skulle komma på mina kalas. Innerst inne var jag riktigt ledsen, för jag tyckte att min födelsedag var min dag, men när jag inte fick välja mina gäster själv så kändes det istället som om dagen tillhörde de vuxna och att min uppgift var att tillfredsställa dem.

En födelsedag, när jag var kanske fyra eller fem år, försökte jag komma undan de ofrivilliga gästerna. Jag visste att jag inte kunde säga att jag inte ville umgås, för det hade varit taskigt när de trots allt var mina gäster, och jag visste att jag inte bara kunde gå och gömma mig i mitt rum för då hade mina föräldrar förmodligen blivit arga. Istället utropade jag ”Åh, herregud, jag har ju glömt tvätten!” och försvann därefter nerför trappan och ut till tvättvindan i trädgården.

Att ett litet barn säger sådant som oftast bara vuxna säger, kan låta roligt, men jag tycker att man bör låta bli att skratta så länge barnet är inom hörhåll, och framför allt innan man tagit reda på varför barnet sagt som hen gjort. Barn som intellektuellt och/eller känslomässigt är mognare än vad de ”borde” kan ha ett brådmoget sätt att uttrycka sig. Likaså kan barn som föredrar att umgås med vuxna snappa upp vissa fraser och beteenden, och sedan använda dessa för att de faktiskt vill kommunicera något. När man vill kommunicera något kan det kännas bedrövligt om någon reagerar med att skratta och tycka att man är ”rolig” eller ”gullig”, så därför bör man ta barnen på allvar. De flesta människor försvinner inte iväg så fort gästerna kommer om det inte finns en anledning. Detta gäller även barn.

Många barn som fungerar annorlunda utsätts för stress och press i en mängd olika situationer. Jag tycker därför att födelsedagar, examensdagar och andra situationer där barnet är huvudperson, bör vara en fristad från all stress och press. Låt dessa dagar få kretsa kring barnet, på barnets villkor. Låt barnet få bjuda de personer som barnet vill ska komma, och respektera barnets önskan. Barn är också individer och de har rätt till sin integritet, inte minst när de fyller år eller tar examen. Dessa dagar tillhör barnen, inte föräldrarna eller andra vuxna.