Att underlätta skolidrotten

När jag gick i grundskolan var idrottslektionerna min stora skräck. Jag hade ingenting emot att röra på mig – tvärtom – men många av övningarna var alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Mina svårigheter med motorik, koordination och att tolka synintryck gjorde att jag fruktade bollspel och redskapsgymnastik. I efterhand har jag förstått att det hade kunnat vara annorlunda, om jag haft en diagnos och fått mer förståelse från de vuxna. Det går att göra det både lättare, roligare och mer utvecklande för ett barn med motoriska svårigheter och syntolkningssvårigheter att delta i skolidrotten. Här kommer några tips:

* Låt aldrig eleverna sköta lagindelningen när det är dags för lagsport. Aldrig någonsin. Det är vanligt förekommande att personer som inte är så bra på t.ex. fotboll, alltid blir valda sist när det är dags för just fotboll. Sådant kan vara förödande för en persons självförtroende. ”Jag är så dålig att ingen vill ha mig i sitt lag.”

* Bestäm i förväg vilket lag den aktuella eleven ska vara i. Det finns s.k. ”vinnarskallar” som tar alla tävlingar på blodigt allvar, även när det rör sig om en fotbollsmatch på skolidrotten. En del sådana personer kan bli arga och otrevliga om de anser att någon ”sinkar” laget. Om det finns flera sådana personer i en klass, se till att inte alla dessa hamnar i samma lag som den aktuella eleven.

* Förklara alltid reglerna. Det kan vara lätt att tänka: ”Den här leken brukar de ju leka på rasterna, så då behöver jag inte förklara reglerna”. Förklara reglerna ändå. Alla barn i klassen kanske inte brukar vara med i leken på rasterna, och det kan vara väldigt jobbigt att känna sig utpekad. En elev som har svårt med t.ex. motorik, socialt samspel och/eller att tolka synintryck har kanske inte vågat delta i leken, eller ens uppfattat vad den går ut på. Jag minns fortfarande idrottslektionen då vi skulle spela bollspelet ”King” och läraren undrade om det var någon som inte hade spelat ”King” tidigare. Jag var tvungen att räcka upp handen inför alla i klassen, vilket var väldigt jobbigt. Tack och lov var det någon mer som inte hade varit med och spelat ”King” på rasterna, så jag slapp stå där och känna att läraren förklarade reglerna enbart för mig, medan alla andra väntade på att få komma igång.

* Se det som positivt om eleven säger ifrån. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, behöver inte betyda att eleven har dåligt självförtroende. Det kan lika gärna betyda att eleven känner sina egna styrkor och begränsningar så väl att hen vet vad hen är redo för och inte. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, kan därför innebära att övningen i fråga är för svår i förhållande till elevens begåvningsprofil. Att inse sina begränsningar – och att våga erkänna dem – är en styrka!

* Tvinga aldrig eleven till det som är för svårt. ”Det är bra att utmana sig själv” och liknande argument, håller inte här. För en person som har svårt att lära sig bokstäverna blir det inte en utmaning att läsa en kapitelbok. Det blir en katastrof. När det kommer till idrottsövningar som ställer krav på bl.a. motorik och koordination, kan det dessutom vara farligt att utsätta sig för sådant som man inte är redo för. Man kan skada sig. När jag red på ridskola var personalen där oftast mycket noga med att vi barn skulle rida hästar som vi klarade av, inte hoppa högre hinder än vi hade balans för etc. Jag önskar att samma säkerhetstänk hade funnits under skolidrotten.

* Anpassa kraven efter elevens förutsättningar. Man kan kräva någonting av alla, men man kan inte kräva samma sak av alla. Om eleven i fråga upprepade gånger river höjdhoppsribban på en viss höjd, kräv inte att eleven ska hoppa igen och igen på samma höjd tills hen inte längre river. Kräv istället att eleven hoppar en gång till på lägre höjd, så att hen i alla fall kommer över.

* Prata med eleverna om människors olikheter. Förklara att alla människor är bra på saker, men att alla är bra på olika saker. Eleverna vet säkert redan att alla är olika bra på att läsa och räkna, men för en del av dem kan det kännas självklart att alla kan hoppa högt, springa fort, göra kullerbyttor etc. Det har att göra med motoriska aktiviteter – enligt normen – förväntas vara lättare än mentala aktiviteter. Därför kan det vara extra viktigt att just på idrottslektionerna prata om att människors förutsättningar ser olika ut.

Jag lever!

Ja, jag lever och jag är tillbaka här på bloggen. Läkarproblemet är ännu inte helt löst, men jag har åtminstone en plan för hur det ska lösas. Eftersom situationen är sådan att det är dags att skicka in nya underlag till Försäkringskassan, var det inte läge att byta läkare omedelbart när problemet uppdagades. Det hade varit väldigt svårt för en ny läkare att hinna skapa sig en korrekt bild av mig och min problematik på den korta tiden. Därför har jag valt att träffa min nuvarande läkare två gånger till, så att han kan skriva ett utlåtande. När det är klart kommer jag inte att behöva lika täta läkarbesök som nu, utan då kommer jag att kunna byta läkare i lugn och ro. Det kommer inte att vara panik, så jag behöver inte kasta mig i famnen på första bästa person.

De fyra första gångerna jag träffade min nuvarande läkare så kändes det väldigt bra. Jag upplevde honom som trevlig, lite smårolig och framför allt väldigt noggrann. Han ställde otroligt många frågor, och eftersom det var relevanta och djupgående frågor så tänkte jag: ”Vad bra! Han anstränger sig verkligen för att försöka förstå”. Själv ansträngde jag mig för att svara så tydligt som möjligt på frågorna, för att minimera risken för missförstånd. Jag berättade även, på eget initiativ, utförligt om min mentala trötthet och eftersom läkaren inte sa någonting som kunde tolkas som att han inte förstod, så trodde jag att han förstod.

Under läkarbesök nummer fem sa läkaren dock saker som med all önskvärd tydlighet pekade på att han inte hade förstått vad min mentala trötthet innebär eller hur den hänger ihop med resten av min problematik. Jag berättade detta för min samtalskontakt, som pratade med läkaren, som trodde att han hade förstått. Det hade han inte. När jag under det sjätte läkarbesöket plockade fram min allra mest pedagogiska sida och förklarade de allra mest basic sakerna, sa läkaren: ”Jaha, känner du att det mer handlar om någon form av utmattning?” Detta trodde jag – vid det här laget – skulle vara glasklart för läkaren, men icke. Nu verkar han dock förstå, men jag ska träffa honom en gång till, så än ropar jag inte hej…

Jag har många olika svårigheter som är sammanlänkade med varandra. De är som pusselbitar som tillsammans bildar en helhet. Om man enbart tittar på svårigheterna en och en, och missar helheten, så leder det till stora missförstånd. När min samtalskontakt och min arbetsterapeut ska försöka förstå mina svårigheter så tittar de på pusselbitarna, sorterar dem och pusslar sedan ihop dem. Min läkare, däremot, verkar titta på pusselbitarna, vrida och vända på dem och sedan lägga dem på hög. Då blir det inte bra, för mina svårigheter går inte att särskilja på det viset. Jag förklarar mer än gärna hur allt hänger ihop, men för att kunna bli förstådd krävs att motparten pusslar istället för att lägga på hög.

Nej, jag fungerar inte såhär

I samhället finns en norm för hur vi människor förväntas fungera. Vi förväntas t.ex. tycka att en bestämd typ av uppgifter är enkla, medan en annan bestämd typ av uppgifter förväntas vara svårare. Vi förväntas också utvecklas på ett visst sätt och i en viss takt. Gör vi inte det så anses vår utveckling inte åldersadekvat, och då kan vi få problem att passa in skolan, som också är anpassad efter mallen för hur människor förväntas fungera. I vuxen ålder kan vi få problem att passa in i arbetslivet, som är anpassat efter samma mall.

Om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och får denna diagnosticerad, så får man vanligen ett skriftligt utlåtande. Detta innebär att man får papper på att man inte fungerar enligt normen, något som kan vara väldigt viktigt. Att man har papper på att man inte fungerar enligt normen är ofta en förutsättning för att andra människor ska sluta förvänta sig det, och därmed en förutsättning för att man ska kunna få det stöd – eller de anpassningar – som man behöver. Det kan t.ex. handla om arbetsuppgifter som är anpassade efter ens faktiska begåvningsprofil och inte enligt den begåvningsprofil man förväntas ha enligt normen. Det kan också handla om att få insatser från habiliteringen eller andra verksamheter som riktar sig till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller att få rätt stöd från psykiatrin.

Att jag fick mina funktionsnedsättningar diagnosticerade har inneburit att det öppnats dörrar som aldrig hade öppnats annars. Om jag inte hade fått funktionsnedsättningarna diagnosticerade hade jag t.ex. inte haft någon förklaring till varför jag har så svårt att klara av – och att orka med – ett jobb, och då hade jag förmodligen inte kunnat få aktivitetsersättning. Istället hade jag kanske inte fått någon förståelse för att jag kan bli helt slut av sådant som enligt normen inte ska ta särskilt mycket energi.

Samtidigt har det inte varit fullt så enkelt som jag trott, det där med att ha funktionsnedsättningarna på papper. Från början trodde jag att det skulle innebära att jag inte förväntades fungera enligt någon mall överhuvudtaget, utan att jag skulle få vara en unik individ. Så har det inte riktigt varit. Visserligen kunde jag nu söka stöd hos t.ex. psykiatrin, habiliteringen och Försäkringskassan utan att förväntas fungera enligt majoritetsnormen, men istället förväntades jag fungera enligt en annan mall. Det blev nämligen uppenbart att det även fanns en mall för hur personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förväntas fungera. Detta har gjort att jag, istället för att lägga tid och energi på att förklara att jag inte fungerar enligt den allmänna normen, måste lägga tid och energi på att förklara att jag inte fungerar enligt de nya förväntningarna.

Ibland har det förväntats att jag ska ha svårt att förstå, sätta ord på och resonera kring mina egna känslor, vilket lett till att jag fått frågor som ”Varför tror du att du känner så?” även när jag tyckt att situationen i sig gjort det uppenbart. Jag har ju inte svårt att förstå mig på mitt eget känsloliv, utan detta är en av mina styrkor.

En annan gång berättade jag för en person inom psykiatrin att jag just hade överklagat ett CSN-beslut, vilket ledde till att jag fick frågan: ”Vem hjälpte dig med överklagan?” Jag hade visserligen fått hjälp i form av ett läkarintyg, men själva överklagan hade jag formulerat och skrivit ihop själv. Tyvärr förväntade sig personen i fråga att detta skulle vara svårt och tog för givet att jag hade fått hjälp, men det hade varit lätt som en plätt för mig. Däremot hade haft jag vissa svårigheter med att vika ihop överklagan plus bilagor, utan att vika snett, när jag skulle stoppa ner pappren i kuvertet. Hur det hade gått att vika ihop pappren fick jag inga frågor kring, för personen i fråga hade bestämt sig för vad som skulle ha varit det svåra i situationen.

Jag har också, otaliga gånger, fått yrkespersoner att bli imponerade över att jag kommer i tid till möten, att jag själv ringer till Försäkringskassan, att jag sätter ner foten och biter ifrån när det behövs, och att jag är driven och initiativrik. Dessa personer har blivit imponerade av att jag klarar av sådant som är bland det enklaste för mig, eftersom de förväntat sig att dessa saker är bland de svåraste. Däremot har de inte blivit lika imponerade när jag berättat att jag gjort matlådor eller löst en logisk uppgift, för praktiska uppgifter förväntas inte vara enorma utmaningar, och logiskt tänkande förväntas höra till mina styrkor.

För en tid sedan sa min nya samtalskontakt att hon förstår att jag ofta möter dessa problem när jag söker stöd. Mina diagnoser gör att folk förväntar sig att jag ska fungera på ett visst sätt, och när jag då bryter mot normen även där så får jag lägga tid och energi på att förklara. Allt för att jag ska bli sedd som den jag är. Det har t.o.m. hänt att personer försökt passa in mig i mallen så till den milda grad att jag till slut trott att jag haft de egenskaper jag blivit tillskriven. Detta har lett till att jag fått en felaktig självbild och därtill sämre självkänsla.

Numera får jag stöd av personer som ser mig så som jag faktiskt är, och som accepterar att jag fungerar som jag gör, men jag önskar att det vore en självklarhet för alla. Det borde vara självklart att de som på något sätt arbetar med människor, inte utgår från varken den ena eller andra normen, utan på ett förutsättningslöst sätt skaffar sig en bild av individen. Detta bör inte bara gälla när man arbetar med att ge stöd åt personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utan när man arbetar med människor i största allmänhet.

Låtsaskompisar och dagdrömmar

Om man inte fungerar enligt normen är det vanligt att man har en ojämn utveckling. Man kan t.ex. vara tidigt utvecklad intellektuellt och emotionellt, medan man på det motoriska planet ligger långt efter sina jämnåriga. Det kan också vara på något helt annat sätt, eftersom olika individer utvecklas olika.

Hos barn kan den ojämna utvecklingen innebära att man har svårt att hitta kompisar, även om man vill ha kompisar. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att man har svårt att få kontakt med andra barn, utan svårigheten kan ligga i att klara av olika sociala situationer eller att hitta andra barn som man trivs tillsammans med.

Om man är sex år och ligger på en åttaårings intellektuella och/eller emotionella nivå, men har motoriska färdigheter som motsvarar en fyraåring, kan det vara svårt att etablera givande kompisrelationer på förskolan, på fritidsaktiviteten eller hemma i grannskapet. Så många andra sammanhang att hitta kompisar i har, vanligen inte, yngre barn. Dessutom har barn inte samma möjligheter som vuxna att etablera kontakt med personer som tillhör en annan åldersgrupp än de själva. Detta finns det flera anledningar till:

* Förskoleklasser och skolklasser är indelade efter ålder.

* Lag och grupper hos idrottsklubbar och andra föreningar är också ofta indelade efter ålder.

* Många vuxna förväntar sig att barn ska umgås med jämnåriga (”Så roligt att det kommer en jämnårig på kalaset”) och andra jämnåriga förväntar sig ofta detsamma.

* Den fysiska utvecklingen (d.v.s. den utseendemässiga skillnaden) mellan exempelvis en sexåring och en åttaåring, kan vara stor. Detta innebär att åttaåringen, redan när hen ser sexåringen, kan agera avvisande eftersom hen ser ett ”småbarn”. Därför kan det vara väldigt svårt för sexåringen att få en chans, samtidigt som man naturligtvis inte bör tvinga åttaåringen att umgås med någon mot hens vilja.

Att inte hitta någon kompis som är på samma nivå, kan göra att barnet känner sig mycket ensamt. Kanske dyker det upp låtsaskompisar, d.v.s. osynliga personer som barnet själv skapat med hjälp av sin fantasi. Kanske dyker det t.o.m. upp en låtsaskompis som är exakt som barnet själv, någon som barnet både kan leka med och prata med på sin egen nivå. Då tycker jag att man som förälder ska vara riktigt glad, för då har barnet gjort vad hen kan för att på egen hand råda bot på sin ofrivilliga ensamhet. Jag tycker inte att man ska försöka få barnet att strunta i låtsaskompisen och leka med sina jämnåriga istället, för om barnet inte tidigare har fått ut någonting av att leka med sina jämnåriga så kommer hen inte att få ut mer av det bara för att de vuxna vill det. Låtsaskompisen, däremot, ger ju barnet något.

Om man har en utveckling som skiljer sig mycket från majoriteten av ens jämnåriga, kan känslan av ensamhet sitta i länge. Därför är det viktigt att ha strategier för att hantera den. När barnet kommer upp i tonåren är strategierna kanske inte längre i form av låtsaskompisar, utan då kan det handla om annat, t.ex. dagdrömmar. En femtonåring som känner en stark längtan efter en livskamrat, måste tillåtas ha ett sätt att hantera smärtan över att det som femtonåring är mycket svårt att hitta en sådan. De flesta femtonåringar vill dejta och kolla på ”snyggingar”, inte hitta den rätta att dela sitt liv med. Den femtonåring som bär på en så stark längtan kanske dras till äldre personer, som i sin tur vill ha någon i sin egen ålder och livssituation. Ett sätt att hantera den sorg och smärta som detta medför, kan vara att dagdrömma, att fantisera om det liv man ännu inte kan få.

Själv hade jag under många år en känsla av att leva som fel ålder, ungefär på samma sätt som det finns människor som känner att de lever som fel kön. Å ena sidan kände jag att jag var mycket äldre än min egentliga ålder, å andra sidan kände jag mig mycket yngre. Först när jag hade fyllt 25 kände jag mig mer bekväm med min ålder, eftersom jag inte längre blev dömd efter den på samma sätt som när jag var yngre. Plötsligt fick jag chansen att lära känna människor som var 35, men också människor som var 20. Ju äldre man blir, desto mindre åldersfixerade blir människor i ens omgivning, men för ett barn kan detta vara föga tröstande. Låt därför barnen leka med sina låtsaskompisar och ha sina dagdrömmar, för dessa inger hopp!

Personkänsliga barn

Precis som vuxna kan vara personkänsliga, så kan barn också vara det. Själv har jag varit personkänslig så länge jag kan minnas, men det är först i vuxen ålder som jag lärt mig att sätta ord på det.

Fram tills jag var sju, åtta år hände det att jag reagerade med rädsla när jag träffade människor som jag var extra känslig för. Vissa människor gav mig en sådan dålig magkänsla att jag bokstavligen fick ilningar längst ryggraden, vilket jag tog som ett säkert tecken på att jag hade mött en häxa eller en farbrorhäxa, beroende på om personen i fråga var kvinna eller man. Häxorna och farbrorhäxorna var mycket onda och de hade bara en enda sak i kikaren, nämligen att tillfångata barn.

Att barn som är personkänsliga misstar människor för att vara elaka, tror jag är ganska vanligt. Det är nog inte så många yngre barn som säger: ”Nu när jag gick hem från skolan så kände jag av min personkänslighet igen. Jag mötte en tant som gav mig dåliga vibbar, men jag hjälpte henne ändå att öppna porten när hon bad om det.” Däremot finns det nog en hel del personkänsliga barn som säger: ”Jag mötte en elak tant på vägen hem från skolan, så jag sprang.”

Att ett barn berättar att hen mött en elak tant som hen känt sig tvungen att springa ifrån, kan förstås skapa stor oro hos föräldrar och andra vuxna. Därför är det viktigt att fråga vad den ”elaka tanten” har gjort. På så vis kan man som vuxen avgöra om det handlar om barnets personkänslighet eller om man faktiskt bör kontakta polisen. Den gången jag panikslaget berättade att jag blivit jagad på vägen hem från skolan, visade det sig t.ex. att det rörde sig om en äldre dam med rullator. Det visade sig också att jag inte hade sett att hon jagade mig, utan när jag sprungit ifrån henne (vilket jag gjort eftersom jag varit övertygad om att hon var en häxa som försökte locka mig till sig) hade jag bara tagit för givet att hon sprungit efter. I själva verket ville hon antagligen bara ha hjälp att ta sig själv och rullatorn uppför backen.

Tecken på att ett barn är personkänsligt kan t.ex. vara att barnet:

* blir rädd för vissa människor till synes utan anledning.

* plötsligt vill stå extra nära en trygg vuxen i t.ex. kön på ICA eller på apoteket, så att inte ”tanten/farbrorn tar mig”.

* blir spänd/orolig när hen närmar sig ett visst hus, eftersom det är ”huset där hon den otäcka bor”, utan att kunna redogöra för vad som är otäckt med personen i fråga.

* inte vill träffa en viss släkting, bekant, granne eller lekkamrat, trots att personen i fråga inte har gjort något fel

* vägrar att ta emot hjälp av viss personal på förskolan, t.ex. vid påklädning eller i matsituationer.

Om man som vuxen märker att ett barn verkar vara personkänsligt, kan det vara bra att prata med barnet om det. Först och främst är det viktigt att barnet förstår att det är okej att inte trivas i alla människors sällskap och att man har rätt att välja sitt eget umgänge. Man måste t.ex. inte leka med ett visst barn bara för att man bor grannar, utan man har rätt att säga nej. Däremot får man inte vara elak mot grannen, utan måste behandla alla människor med respekt, även sådana som man inte trivs tillsammans med.

Som sagt kan vissa barn tro att deras personkänslighet handlar om att andra människor är elaka, något som kan vara både obehagligt och energikrävande. Därför är det bra om de vuxna förklarar för barnet att det kan kännas obehagligt i kroppen när man träffar vissa människor, men att det inte automatiskt betyder att dessa människor är elaka eller på något sätt farliga. Man kan förklara för barnet att ”de otäcka” människorna förmodligen är snälla, men att det faktum att de känns otäcka kan betyda att man inte skulle ha så roligt tillsammans. Förklara att barnets känslor beror på att hen är extra bra på att se vilka andra människor är, och att detta inte är något farligt. Det kan också vara bra att berätta om barnets personkänslighet för andra vuxna – t.ex. förskolepersonal – som träffar barnet. Det är troligen skönt både för barnet och de vuxna om alla vet, för då behöver ingen gå runt och oroa sig över att ha gjort något fel. De vuxna som barnet har svårt för kan också ta lite extra hänsyn, t.ex. genom att inte ”dyka på” barnet utan närma sig med försiktighet.

När man förundras över andra människor

Oavsett hur vi människor fungerar, finns det situationer där vi blir väldigt förvånade över att någon eller några andra inte tänker som oss, även om vi vet att de inte gör det. Vi kan förundras så mycket att vi snarare undrar hur alla andra inte kan tänka som oss.. Då och då händer det att andra människor förundras på det viset över mig. På samma sätt finns det situationer där jag förundras över en hel del andra människor. Här är några av dem:

* När andra människor inte använder säkerhetsbälte på bussen.
Jag har aldrig varit med om att någon inte tagit på sig säkerhetsbältet när hen åkt bil, men i de bussar där säkerhetsbälten finns är det mer regel än undantag att människor inte använder dessa. Det tycker jag är konstigt, med tanke på att även bussar kan krocka eller åka av vägen.

* När andra (vuxna) människor rasar mot julkalendern – på fullt allvar.
Så gott som varje år i december, skriver vuxna människor arga kommentarer om julkalendern på SVT:s Facebooksida. Oftast handlar de upprörda inläggen om att julkalendern innehåller för lite tomtar och snö, och att man nu faktiskt måste få veta hur i hela friden SVT har tänkt. Jag hör själv till den skara vuxna människor som brukar titta på julkalendern, och jag kan uppriktigt sagt bli besviken när tomtar och snö uteblir, men därifrån till att rasa i SVT:s kommentarsfält känns steget väldigt långt. Jag tror helt enkelt att SVT bara har velat göra en intressant berättelse för tittarna att följa fram till julafton, och att det i första hand är barnen som ska tycka att berättelsen är intressant.

* När andra (vuxna) människor recenserar barnkultur ur ett vuxenperspektiv.
När en vuxen recensent – som inte sällan jobbar på någon vuxentidning – kallar en barnbok eller barnfilm för ”mossig” eller ”saknar starka karaktärer”, blir jag förvånad. Ofta är det tydligt att recensenten inte har tänkt ur ett barnperspektiv utan ur sitt eget vuxenperspektiv, och då känns det inte särskilt konstigt att personen i fråga tycker att boken eller filmen är ”mossig”. Många barn tycker nog att vuxenböcker och vuxenfilmer är rätt mossiga, och att de saknar en hel del, men så brukar inte barn recensera vuxenkultur i barntidningar heller. 

* När andra människor tycker att man inte kan träffa nya vänner var som helst.
Jag har träffat en del människor som – liksom jag – avstår från att söka kontakt med folk i t.ex. kollektivtrafiken eftersom det inte är acceptabelt enligt majoritetsnormen, men som innerst inne inte tycker att det vore något fel. Jag har också träffat människor som faktiskt tycker att det vore fel, och det tycker jag är konstigt. Personen på tunnelbanan är ju inte enbart ”personen på tunnelbanan”, utan en individ precis som alla andra. Personen hade ju lika gärna kunnat dyka upp i ett sammanhang där det enligt normen varit okej att ta kontakt, men personen hade fortfarande varit exakt samma individ. Om man då hade passat ihop om man träffats hos en gemensam vän, så passar man ju ihop om man träffas på tunnelbanan också.

* När andra människor tror att en psykiatrisk mottagning ska vara densamma när personal byts ut.
När någon – t.ex. en läkare – slutar, är det vanligt att det anställs en person med likvärdig utbildning och kompetens, men som i personlighet, bemötande och arbetssätt skiljer sig väldigt mycket från sin företrädare. Cheferna verkar nämligen tro att mottagningen är densamma så länge den är kvar i samma lokaler. Det tycker jag är konstigt, för i min värld handlar mottagningen väldigt lite om lokalerna och väldigt mycket om vilka människor som jobbar där. Om jag flyttar till en annan bostad så är jag fortfarande samma människa, men om det flyttar in en annan person i min bostad så är det inte längre samma hem. Det är fortfarande samma hus eller lägenhet, men huset eller lägenheten inrymmer nu ett annat hem.

* När andra människor ser att någon behöver hjälp, men bara går förbi eller ställer sig och filmar.
Jag tycker att det är konstigt att de som gör så inte verkar kunna tänka på hur det hade känts om det varit de själva som befunnit sig i den utsatta positionen. Hade de velat att folk vände bort blicken då? Hade de velat bli filmade under tiden Någon Annan (för det är alltid Någon Annan) hjälpte dem?

När barn med autism sårar andra

Att barn som har någon form av autismspektrumtillstånd blir mobbade för att de upplevs som annorlunda, är tyvärr väldigt vanligt. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Om ett barn med autismspektrumtillstånd blir mobbat måste de vuxna ta tag i detta omgående, för det finns ingenting i hela världen som rättfärdigar mobbning. Självfallet är det inte barnet med autismspektrumtillstånd som ska försöka förändra sitt sätt att vara, utan mobbarna som måste förändra sitt beteende. Men hur ska de vuxna agera om situationen är den motsatta, d.v.s. om ett barn med autismspektrumtillstånd beter sig illa gentemot andra barn?

Jag tycker att man först ska ta reda på varför barnet beter sig som hen gör. Är barnet medvetet om att hen beter sig illa, men fortsätter ändå? I så fall handlar det om ren mobbning, och då gäller såklart samma nolltolerans som för andra barn. Man får inte mobba. Punkt.

Det kan också hända att barnet inte är medvetet om att hen beter sig illa, och då är situationen en annan. En del – men absolut inte alla – barn med autismspektrumtillstånd har svårt att avgöra vad som är socialt acceptabelt beteende, d.v.s. vad som är lämpligt respektive olämpligt i olika situationer. Det kan t.ex. vara så att barnet själv tycker att ärlighet varar längst i alla lägen, och inte förstår att alla andra inte fungerar likadant. Ett sådant barn kan vara oförskämd utan att vara medveten om det, och då kan det förstås bli väldigt fel. Exempel:

Kalle är sju år och går i första klass. Han är en mycket nyfiken person som funderar mycket över hur det är att vara olika saker. Han har t.ex. funderat över hur det är att vara trädgårdsmästare, författare, farmor, hemlös och sköldpadda. När Kalle började skolan satte han igång att fundera över hur det är att vara lärare, och för att stilla sin nyfikenhet så frågade han sin klassföreståndare om den saken.

I Kalles klass går en pojke, Patrik, som Kalle tycker är väldigt tjock. Detta har lett till att Kalle på sistone har funderat en hel del över hur det är att vara tjock. En rast, när han leker med Patrik, passar han därför på att fråga: ”Hur är det att vara så tjock?” Patrik blir ledsen och arg och vill inte leka mer. Istället springer han ifrån Kalle, som inte förstår någonting. Vad blev Patrik så upprörd över?

Om man märker att ett barn inte förstår vad man får säga och inte, är det viktigt att förklara det för barnet. Det är också viktigt att förklara varför man inte får säga vissa saker. Man kan t.ex. behöva förklara att andra människor kan bli sårade och varför. Barn som Kalle vill, liksom de flesta andra barn, inte göra någon ledsen. Skillnaden är att andra barn oftast intuitivt förstår vad andra människor kan bli ledsna av, medan barn som Kalle kan behöva lära sig detta intellektuellt.

Eftersom begåvningsprofilen ser olika ut för olika barn, kan olika barn ha olika lätt för att förstå. Om ett barn har väldigt svårt att förstå varför andra människor kan bli ledsna om man säger si eller så, är det bra om man i alla fall kan få barnet att acceptera att det är så. Det är bra om barnet kan tänka: ”Jag förstår inte varför min kompis blir ledsen när jag säger att hen är tjock, men jag accepterar att hen blir det. Därför ska jag inte säga så mer.”

Jag tycker inte att man som vuxen ska nöja sig med att säga ”Hen menade inte att vara elak, hen förstår bara inte att man inte får säga så”, till den som fått höra att hen är tjock. Detta suddar inte nödvändigtvis ut det barnets smärta. För det barnet är det inte säkert att det spelar någon roll huruvida uttalandet var elakt menat eller inte, utan det som gör ont kan vara det faktum att kompisen tycker att man är tjock. Därför är det viktigt att de vuxna pratar med barnet med autismspektrumtillstånd, och förklarar att man inte får säga sådana saker. Då hjälper man inte bara det andra barnet, utan också barnet med autismspektrumtillstånd, som egentligen inte vill göra någon ledsen.

Ojämn begåvning och inlärning

Om man har en ojämn begåvningsprofil är det lätt att bli utsatt för överkrav från omgivningen, även om de vet att begåvningsprofilen är ojämn. Omgivningen kan nämligen ställa krav på att man ska ”träna upp” det man har svårt för, så att man hamnar på samma nivå som majoriteten. Detta beror sällan på att omgivningen är elaka och medvetet ställer för höga krav. Ofta handlar det istället om att omgivningen har en felaktig föreställning om vad den ojämna begåvningsprofilen innebär.

En vanlig föreställning är att majoriteten av alla personer med ojämn begåvningsprofil har likadana förutsättningar som majoriteten av alla personer utan ojämn begåvningsprofil. Denna föreställning innebär att man tror att en ojämn begåvningsprofil betyder att man har svårare för vissa saker tills dess att man tränat tillräckligt mycket på dem. Om personen med ojämn begåvningsprofil – trots intensiv träning – inte lyckas, kanske hen får höra att hen måste ”fortsätta kämpa” eller ”träna varje dag tills det sitter”. Så enkelt är det inte.

Att ha en ojämn begåvningsprofil innebär inte bara att man har ojämna kunskaper. Det innebär också att man har olika förutsättningar för att lära sig olika saker. Ett barn som har mycket goda förutsättningar för att lära sig läsa, kanske inte alls har förutsättningarna att lära sig sätta upp håret i tofs. Detta betyder inte att barnet aldrig någonsin kommer att ha förutsättningarna att sätta upp håret i tofs, för alla människor utvecklas, och allt eftersom vi utvecklas så får vi nya – och bättre – förutsättningar. Detta gäller även personer som har en ojämn begåvningsprofil. När jag gick på högstadiet hade jag t.ex. inte förutsättningarna att knyta ihop en soppåse. Påsen hade ”dubbla snören”, d.v.s. handtag, och då fick jag inte till det. Några år senare var det dock inga problem längre, för då hade jag de rätta förutsättningarna för påsknytning. Jag hade helt enkelt utvecklats.

Men hade jag ändå inte kunnat lära mig att knyta ihop en soppåse tidigare, om jag fått hjälp att träna på det? Nej, förmodligen inte. I så fall borde alla människor kunna lära sig vad som helst, när som helst i livet, och så är det ju inte. Det finns t.ex. en anledning till att femåringar inte får köra bil.Även om det säkert finns en och annan femåring som skulle klara det alldeles utmärkt, så skulle inte majoriteten göra det. De flesta femåringar skulle – trots gedigen övning – inte kunna följa alla skyltar, hålla hastigheten, visa hänsyn till sina medtrafikanter o.s.v. Däremot finns det många av dessa femåringar som skulle ha de rätta förutsättningarna att köra bil när de fyllt 18 eller 20 – för då har de utvecklat de färdigheter som krävs. Tack och lov är det ingen som säger åt en femåring att hen ska hem och träna på att köra bil, för det skulle kunna ta en ände med förskräckelse.

Förutom att vi med ojämn begåvningsprofil kan sakna förutsättningar som de flesta av våra jämnåriga har, så kan vi ha andra förutsättningar som de flesta av våra jämnåriga inte har. Att förvänta sig att vi – utan att få mogna – ska kunna skaffa oss samma förutsättningar som andra, kan jämföras med att kräva att våra jämnåriga ska kunna skaffa sig samma förutsättningar som oss. När jag var i fyraårsåldern förstod jag t.ex. ironi, vilket viss dagispersonal tyckte var väldigt roligt eftersom de då kunde skoja med mig på ett annat sätt. Att just jag förstod ironi innebar dock inte att alla andra fyraåringar hade förutsättningarna att ”träna upp” sin förmåga att förstå ironi, utan många behövde utvecklas mer först. På samma sätt behövde jag utvecklas mer för att kunna bygga med (och inte bara lukta eller tugga på) modellera, för detta var jag ännu inte mogen för.

Att man behöver ha de rätta förutsättningarna för att kunna lära sig saker, innebär inte att vi med ojämn begåvningsprofil inte kan träna på någonting alls. Vi kan – precis som alla andra – träna på sådant som vi har de rätta förutsättningarna för att kunna lära oss. Genom att träna på sådant som man har förutsättningar för, lär man sig också mycket mer än om man lägger ribban för högt. Det gäller att börja i rätt ände och vid rätt tidpunkt, och vad som är rätt ände och tidpunkt kan variera mellan olika individer. 

Privat, personlig, professionell – del 2

Förutom att vara professionell har jag även svårt att vara privat. Här handlar det dock inte om att jag saknar den privata sidan, utan om att jag har svårt att släppa fram den. Även om jag på många sätt är en öppen person, som t.ex. berättar om mina svårigheter och tillkortakommanden, så handlar det för mig om att vara personlig. Att vara privat handlar för mig om att visa den lite djupare sidan, som jag tror att de flesta människor har, och om att visa känslor. Detta tycker jag, helt ärligt, är väldigt obehagligt.

Att jag har svårt att visa känslor innebär inte att jag inte har några känslor. Jag har enormt starka känslor och jag kan inte styra över vad jag känner inuti. Däremot har jag lärt mig att kontrollera vad jag visar utåt, så att inga känslor sipprar ut i en situation där jag inte känner mig trygg med att visa dem. Därför kan andra människor uppfatta mig som lugn även i stunder då det i själva verket råder kaos inuti.

Att jag har svårt att vara privat gör att det kan ta lång tid för andra människor att komma mig inpå livet, samtidigt som det kan gå fortare för mig att lära känna den andra personen. Oftast är det så att andra människor blir privata innan jag blir det, eftersom deras startsträckor sällan är lika långa som min.

Personlig blir jag med alla människor jag pratar med, något som har både för- och nackdelar. När jag jobbade med att sälja tidningsprenumerationer till företag hade jag svårt att sätta in säljsnacket (det kräver ju en professionell sida) och jag var därför en helt hopplös försäljare. Samtidigt gör min ständigt påkopplade personliga sida att jag alltid är mig själv, vilket gör att jag har lätt att få kontakt med andra människor. När jag jobbade på äldreboendet hade jag stora svårigheter att utföra de praktiska sysslorna, men jag skapade goda relationer till flera av de äldre, de som behövde en medmänniska att prata med. Jag har lätt att vinna andra människors förtroenden, något jag tror har att göra med att jag ger av mig själv, men utan att ”ta över” genom att bli för privat.

Den stora fördelen med att ytterst få personer får se min privata sida, är att jag väldigt sällan behöver ångra sådant som inte kan göras ogjort. Visst har det hänt att jag i efterhand insett att jag varit lite för personlig med fel person, och visst har även jag gjort dumma saker, men jag har aldrig ångrat en vänskap, aldrig haft sex med fel person, aldrig anförtrott nya vänner mer än jag velat anförtro dem o.s.v. Även om jag brutit vissa kontakter så har jag aldrig ångrat att jag haft dem. Jag kan bli för personlig, men jag blir inte för privat. Om det nu inte gäller psykiatrin, vill säga. Tidsbrist har gjort att jag tvingats öppna mig för fort för läkare, något som lett till att jag mått dåligt efteråt. Nu är det dock slut med det, för nu när jag bytt mottagning igen så finns äntligen de rätta resurserna. Det innebär att jag får öppna upp i lugn och ro, vilket känns helt underbart.

Även det faktum att jag har svårt att visa känslor, har gjort kontakten med psykiatrin komplicerad. Jag har inga svårigheter att berätta om mina problem eller att sätta ord på mina känslor, men att jag har svårt att visa hur jag känner har gjort att jag ibland upplevt att jag inte riktigt blivit tagen på allvar, eller att folk inte har förstått fullt ut. Många personer inom psykiatrin verkar också vara vana vid att det patienterna ofta behöver hjälp med är att reglera sina känslor, och därför ser de inte mitt problem som ett problem, utan som någonting bra. Det är ju positivt att ”kunna reglera” sina känslor. Därför kan jag behöva trycka på skillnaden mellan att kunna reglera och att ha svårt att visa sina känslor. Jag är ju så bra på att reglera mina känslor att jag istället behöver hjälp att visa dem.

När man tror att man förstår

Oavsett om man fungerar enligt normen eller inte, så händer det ibland att man inte förstår saker. Man kanske inte förstår hur man ska utföra en uppgift, vad föreläsaren menade med ett visst begrepp, eller varför kompisen inte hör av sig som hen brukar. När man inte förstår är det ingen bra idé att försöka gissa rätt, eftersom risken är stor att man då kommer att förstå ännu mindre. Det är bättre att fråga. Att fråga förutsätter dock att man är medveten om att man inte har förstått. Det kanske man inte alltid är, utan ibland kan man uppleva att man har förstått, fastän man i själva verket fått alltihop om bakfoten. Sådana situationer har jag varit med om ganska många gånger. Ibland har det varit jag själv som trott att jag förstått, ibland har det varit andra som trott att de förstått.

När jag gick i skolan fick jag kämpa jättemycket med matten, men ibland kände jag att polletten trillade ner, d.v.s. att jag verkligen förstod hur jag skulle räkna ut en viss typ av tal. Jag räknade och räknade, och tyckte att det flöt på hur bra som helst. Efter att ha räknat klart en sida brukade jag kontrollera mina svar mot facit, och då hände det att jag till min stora fasa upptäckte att inget av mina svar stämde. För fem öre. I själva verket förstod jag alltså inte alls hur jag skulle räkna ut talen, men eftersom jag upplevde att jag förstod så räknade jag glatt på.

I arbetslivet har det hänt att folk förklarat, eller visat, hur en viss uppgift ska utföras och därefter frågat: ”Förstår du?” Om jag då inte har förstått så har jag svarat nej. Om jag har förstått så har jag svarat ja, och om jag upplevt att jag har förstått så har jag också svarat ja. När jag svarat ja har det, mer än en gång, hänt att en kollega kommit vid ett senare tillfälle och sagt någonting i stil med: ”Såhär som du har gjort nu kan du inte göra. Du måste säga till om du inte förstår!” Det har kollegorna naturligtvis haft rätt i. Kruxet är bara att jag upplevt att jag har förstått. Om jag hade varit medveten om att jag inte förstått så hade jag sagt till, men man säger såklart inte att man inte förstår om man upplever att man gör det.

Det har även hänt att personer inom psykiatrin upplevt att de förstått min problematik, fastän de fått ett flertal saker om bakfoten. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i att jag uppfattat personerna som stelbenta och ovilliga att ge mig det stöd jag behöver, när det i själva verket handlat om att de inte förstått min situation och mina behov.

Att upptäcka att någon bara upplever att hen förstår, är lättare sagt än gjort. Personen själv är ju övertygad om att hen har koll på läget, och kan ge andra samma upplevelse. En elev som tror sig förstå hur man räknar ut talen i matteboken, räknar kanske på utan att någon gång fråga läraren om hjälp. Om läraren då inte tittar när eleven räknar, och eleven inte heller kontrollerar sina svar mot facit, så kanske missförstånden inte uppdagas förrän det varit prov – och läraren upptäcker att flertalet av elevens uträkningar är fel.

Det kan alltså ta ett bra tag innan man upptäcker att någon i själva verket inte har förstått. Därför är det inte konstigt om man känner sig arg och frustrerad. När missförståndet däremot är ett faktum, då är det bra om man inte skäller en massa på personen, utan istället försöker få hen att förstå på riktigt. Det sämsta man kan göra är att ha precis samma förväntningar som man hade från början och vägra förklara, eftersom man tycker att personen borde förstå. En person som inte förstår, förstår inte bättre för att man talar om för hen att hen borde göra det.