Nej, jag fungerar inte såhär

I samhället finns en norm för hur vi människor förväntas fungera. Vi förväntas t.ex. tycka att en bestämd typ av uppgifter är enkla, medan en annan bestämd typ av uppgifter förväntas vara svårare. Vi förväntas också utvecklas på ett visst sätt och i en viss takt. Gör vi inte det så anses vår utveckling inte åldersadekvat, och då kan vi få problem att passa in skolan, som också är anpassad efter mallen för hur människor förväntas fungera. I vuxen ålder kan vi få problem att passa in i arbetslivet, som är anpassat efter samma mall.

Om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och får denna diagnosticerad, så får man vanligen ett skriftligt utlåtande. Detta innebär att man får papper på att man inte fungerar enligt normen, något som kan vara väldigt viktigt. Att man har papper på att man inte fungerar enligt normen är ofta en förutsättning för att andra människor ska sluta förvänta sig det, och därmed en förutsättning för att man ska kunna få det stöd – eller de anpassningar – som man behöver. Det kan t.ex. handla om arbetsuppgifter som är anpassade efter ens faktiska begåvningsprofil och inte enligt den begåvningsprofil man förväntas ha enligt normen. Det kan också handla om att få insatser från habiliteringen eller andra verksamheter som riktar sig till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller att få rätt stöd från psykiatrin.

Att jag fick mina funktionsnedsättningar diagnosticerade har inneburit att det öppnats dörrar som aldrig hade öppnats annars. Om jag inte hade fått funktionsnedsättningarna diagnosticerade hade jag t.ex. inte haft någon förklaring till varför jag har så svårt att klara av – och att orka med – ett jobb, och då hade jag förmodligen inte kunnat få aktivitetsersättning. Istället hade jag kanske inte fått någon förståelse för att jag kan bli helt slut av sådant som enligt normen inte ska ta särskilt mycket energi.

Samtidigt har det inte varit fullt så enkelt som jag trott, det där med att ha funktionsnedsättningarna på papper. Från början trodde jag att det skulle innebära att jag inte förväntades fungera enligt någon mall överhuvudtaget, utan att jag skulle få vara en unik individ. Så har det inte riktigt varit. Visserligen kunde jag nu söka stöd hos t.ex. psykiatrin, habiliteringen och Försäkringskassan utan att förväntas fungera enligt majoritetsnormen, men istället förväntades jag fungera enligt en annan mall. Det blev nämligen uppenbart att det även fanns en mall för hur personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förväntas fungera. Detta har gjort att jag, istället för att lägga tid och energi på att förklara att jag inte fungerar enligt den allmänna normen, måste lägga tid och energi på att förklara att jag inte fungerar enligt de nya förväntningarna.

Ibland har det förväntats att jag ska ha svårt att förstå, sätta ord på och resonera kring mina egna känslor, vilket lett till att jag fått frågor som ”Varför tror du att du känner så?” även när jag tyckt att situationen i sig gjort det uppenbart. Jag har ju inte svårt att förstå mig på mitt eget känsloliv, utan detta är en av mina styrkor.

En annan gång berättade jag för en person inom psykiatrin att jag just hade överklagat ett CSN-beslut, vilket ledde till att jag fick frågan: ”Vem hjälpte dig med överklagan?” Jag hade visserligen fått hjälp i form av ett läkarintyg, men själva överklagan hade jag formulerat och skrivit ihop själv. Tyvärr förväntade sig personen i fråga att detta skulle vara svårt och tog för givet att jag hade fått hjälp, men det hade varit lätt som en plätt för mig. Däremot hade haft jag vissa svårigheter med att vika ihop överklagan plus bilagor, utan att vika snett, när jag skulle stoppa ner pappren i kuvertet. Hur det hade gått att vika ihop pappren fick jag inga frågor kring, för personen i fråga hade bestämt sig för vad som skulle ha varit det svåra i situationen.

Jag har också, otaliga gånger, fått yrkespersoner att bli imponerade över att jag kommer i tid till möten, att jag själv ringer till Försäkringskassan, att jag sätter ner foten och biter ifrån när det behövs, och att jag är driven och initiativrik. Dessa personer har blivit imponerade av att jag klarar av sådant som är bland det enklaste för mig, eftersom de förväntat sig att dessa saker är bland de svåraste. Däremot har de inte blivit lika imponerade när jag berättat att jag gjort matlådor eller löst en logisk uppgift, för praktiska uppgifter förväntas inte vara enorma utmaningar, och logiskt tänkande förväntas höra till mina styrkor.

För en tid sedan sa min nya samtalskontakt att hon förstår att jag ofta möter dessa problem när jag söker stöd. Mina diagnoser gör att folk förväntar sig att jag ska fungera på ett visst sätt, och när jag då bryter mot normen även där så får jag lägga tid och energi på att förklara. Allt för att jag ska bli sedd som den jag är. Det har t.o.m. hänt att personer försökt passa in mig i mallen så till den milda grad att jag till slut trott att jag haft de egenskaper jag blivit tillskriven. Detta har lett till att jag fått en felaktig självbild och därtill sämre självkänsla.

Numera får jag stöd av personer som ser mig så som jag faktiskt är, och som accepterar att jag fungerar som jag gör, men jag önskar att det vore en självklarhet för alla. Det borde vara självklart att de som på något sätt arbetar med människor, inte utgår från varken den ena eller andra normen, utan på ett förutsättningslöst sätt skaffar sig en bild av individen. Detta bör inte bara gälla när man arbetar med att ge stöd åt personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utan när man arbetar med människor i största allmänhet.

Förståelse kräver kunskap

Om man har en funktionsnedsättning kan det underlätta om man har den på papper, d.v.s. om man har fått en diagnos. Om man känner att man behöver någon form av stöd från en eller flera instanser i samhället, är en diagnos ofta en förutsättning för att man ska kunna få det stödet. Man måste, så att säga, kunna bevisa sin funktionsnedsättning.

En diagnos kan även vara bra att ha om man vill att familj och vänner ska få ökad förståelse för ens sätt att fungera, eller om man behöver viss anpassning i skolan eller på arbetsplatsen. För att få förståelse och anpassning räcker det dock inte med att ha fått en diagnos. Diagnosen i sig innehåller varken förståelse eller anpassning, utan är bara en förklaring till varför man fungerar som man gör. För att kunna förstå krävs kunskap, precis som med språk:

Om man börjar prata engelska med någon som inte har lärt sig engelska, så kommer personen inte att förstå vad man säger. Möjligen känner personen igen språket, och kan identifiera det som engelska, men för att förstå vad som sägs  krävs det att personen kan engelska, d.v.s. att hen helt enkelt har språkkunskaper.

Om en person vill få förståelse från sin omgivning för att t.ex. hen har diagnosen Aspergers syndrom, krävs det att omgivningen har kunskaper om Aspergers syndrom. Om omgivningen inte har några kunskaper – eller har bristande kunskaper – kanske personen i fråga får mindre förståelse än tidigare, eftersom omgivningen inte vet vad de har att förhålla sig till. Men, precis som med språk så går det att skaffa sig kunskaper. Som den som fått en diagnos kan man hjälpa sin omgivning lite på traven.

Först och främst tycker jag att man bör förklara vad den diagnos man fått är för någonting. Om man t.ex. fått en neuropsykiatrisk diagnos kan man berätta att det rör sig om en neuropsykiatrisk diagnos och förklara vad det innebär. Jag tycker också att man bör berätta vad diagnosen innebär för en själv, och att symtombilden kan skilja sig väldigt mycket åt mellan olika personer. Annars finns det en risk att personer i omgivningen blir förvirrade om de t.ex. läser om en person som har helt andra symtom än deras vän eller familjemedlem – trots att båda personerna har samma diagnos.

Man kan också tipsa om olika informationskanaler som man själv tycker är bra. Det kan t.ex. handla om en viss bok, webbplats eller föreläsare. Om man tipsar om personliga bloggar/hemsidor eller föreläsare med egen diagnos, vill man kanske tipsa om någon som fungerar så likt en själv som möjligt. Precis som det kan vara skönt för en själv att kunna känna igen sig i någon, så kan det vara skönt för omgivningen att kunna känna igen sin anhörig i någon.

Om man fått en autismspektrumdiagnos, och de anhöriga bor i Stockholmsområdet, så kan man tipsa om Aspergercenter. Deras verksamhet är inte bara till för personer med egen diagnos, utan de brukar också ha föreläsningar som riktar sig till anhöriga.

Om man behöver viss anpassning i skolan eller på arbetsplatsen, och skolpersonalen, arbetsgivaren eller kollegerna inte vet så mycket om den funktionsnedsättning man har, kan man tipsa dem om att anordna en föreläsning. Det kan vara bra att föreläsaren själv har en diagnos, så att man får med inifrånperspektivet.

När man fått en neuropsykiatrisk diagnos kommer man att märka hur mycket kunskaperna skiftar mellan olika människor. En del säger: ”Jaha, det vet jag precis vad det är. Jag jobbar med personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.” Andra säger: ”Vad är det för någonting?” Det betyder absolut inte att personer som säger ”Vad är det för någonting?” aldrig kommer att kunna förstå. Det betyder bara att de, i likhet med dem som inte kan någon engelska, behöver skaffa sig den kunskap som krävs.

Att delge någon en diagnos

En neuropsykiatrisk utredning kan visa att de symtom och svårigheter man upplever förklaras av att man har en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En utredning kan också visa att man inte har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller att man har en eller flera sådana, men att de inte förklarar alla symtom och svårigheter man upplever. Så var det i mitt fall. Den neuropsykiatriska utredningen visade att jag hade Aspergers syndrom och DCD, men att ”de omfattande perceptionssvårigheterna” inte helt kunde förklaras av dessa diagnoser. Utredarna sa därför att de rekommenderade mig att göra en neurologisk utredning för perceptionssvårigheterna, något som jag inte var särskilt pigg på. Jag tyckte att utredarna drog lite väl stora växlar när de tyckte att jag skulle göra en neurologisk utredning p.g.a. att jag presterade dåligt på ”det perceptuella testet” och ”det visuospatiala testet”.

För det var så jag tolkade det. Utredarna pratade om ”perceptionssvårigheter” och i utlåtandet jag fick hem stod att jag presterat klart undergenomsnittligt när det kom till ”visuospatiala förmågor”. Vidare bestod utlåtandet av sida efter sida med information om att jag ”inte ser hur jag ska göra” och att jag har stora svårigheter med praktiska göromål, inte minst arbetsuppgifter. Därefter står vilka diagnoser jag fått, samt att jag bör utredas neurologiskt för mina perceptionssvårigheter.

Det där sista struntade jag i, för dels led jag av en enorm skräck för den somatiska vården, dels hade jag ju fått svar på de svårigheter jag upplevde i min vardag, som t.ex. att jag ”inte såg”. Att t.ex. ha svårt att tolka ansiktsuttryck var vanligt vid Aspergers syndrom. Därför gjorde jag ingen neurologisk utredning, för jag tyckte ju att jag hade fått svar på det som kändes viktigt att få svar på.

En tid efter utredningen började jag lära mig mer om Aspergers syndrom och så småningom började jag känna att jag inte riktigt hade fått svar på allt i alla fall. T.ex. verkade många med Aspergers syndrom ha svårt att förstå ansiktsuttrycken – men för mig har kruxet alltid varit att överhuvudtaget se ansiktsuttrycken.

Så småningom fick jag reda på att perception betydde ”varseblivning”, och att det handlade om att tolka sinnesintryck. Jag fick också reda på att visuospatiala förmågor handlade om att kunna bedöma avstånd, avgöra föremåls förhållande till varandra etc. Då förstod jag att mina allra största svårigheter hade jag inte fått någon förklaring till, utan det var dem jag borde utredas neurologiskt för – men det hade läkaren och psykologen som gjorde den neuropsykiatriska utredningen inte varit tillräckligt tydliga med.

Jag skriver det här inlägget för att jag vill berätta hur otroligt viktigt det är att vara tydlig när resultatet av en neuropsykiatrisk utredning delges. Tänk på att patienten – om denne inte själv arbetar inom vården – kanske inte har någon medicinsk eller psykologisk kompetens. Det är därför inte självklart att personen i fråga känner till de olika medicinska termer som ofta används. Att få en diagnos – en förklaring – kan vara en lättnad, men det kan också vara omvälvande och man kanske inte tänker på att fråga om sådant som man borde fråga om. Just därför är det så viktigt att resultatet av utredningen presenteras på ett så enkelt sätt som möjligt.

Vad som är enkelt är förstås relativt, men ett tips är att undvika ord som ”perception” och ”visuospatialt”. Säg inte: ”De omfattande perceptionssvårigheterna förklaras inte helt och hållet av de här diagnoserna.” Säg istället: ”De svårigheter du upplever som att du ”inte ser”, de är så omfattande att de inte helt och hållet kan förklaras av de här diagnoserna.” Säg inte: ”Vi rekommenderar verkligen att du gör en neurologisk utredning för dina perceptionssvårigheter.” Säg istället: ”Eftersom dina största svårigheter inte helt och hållet förklaras av de här diagnoserna så rekommenderar vi att du även gör en neurologisk utredning.”

Kanske, kanske hade jag, trots min skräck för den somatiska vården, gjort en neurologisk utredning redan då – om jag hade förstått att det var mina huvudsvårigheter som inte fått något svar. Det är såklart inte utredarnas fel att jag väntade fyra år med att gå till neurologen, men jag hade önskat att de uttryckt sig tydligare.

Ett annat tips är att alltid fråga vad patienten tycker är svårt med att t.ex. avläsa ansiktsuttryck. Det är skillnad på om denne svarar ”jag förstår inte ansiktsuttrycken” eller ”jag ser inte ansiktsuttrycken”. Konsekvensen blir förmodligen densamma, men orsaken bakom svårigheterna kan vara helt annorlunda. I mitt fall visade sig svårigheterna att se ansiktsuttryck bero på att samarbetet mellan öga och hjärna inte fungerar som det ska.

Att förstå andra med samma diagnos

Att träffa någon som också har Aspergers syndrom kan innebära att man träffar någon som fungerar ungefär så som man själv gör. Det kan också innebära att man träffar någon som inte alls fungerar så som man själv gör. Eftersom Aspergers syndrom är en väldigt bred diagnos som kan ta sig olika uttryck hos olika personer så kanske man – om man träffar fem personer varav fyra har samma diagnos – känner igen sig jättemycket i den ena, ganska mycket i den andra, lite grann i den tredje och inte alls i den fjärde. Det kan också vara så att man känner igen sig jättemycket i alla, eller att man inte känner igen sig i någon. Likaväl kan det vara så att man känner igen sig allra mest i den femte personen – som inte har Aspergers syndrom – för att han, hon eller hen råkar vara den som är mest lik en själv personlighetsmässigt.

Precis som människor som inte har Aspergers syndrom kan behöva lära sig hur personer med Aspergers syndrom kan fungera, så kan vi som har Aspergers syndrom behöva lära oss hur andra personer med Aspergers syndrom kan fungera. Eftersom diagnosen kan ta sig så olika uttryck hos olika personer så kan vi behöva skaffa oss kunskap om hur vi t.ex. kan bemöta och stötta personer vars asperger tar sig andra uttryck än vår egen.

Själv tycker jag att jag har goda kunskaper om de symtom som jag själv har, och om vilka olika uttryck dessa kan ta sig hos andra personer. När det däremot kommer till symtom som jag själv inte har så är vet jag inte alltid mer än någon utan Aspergers syndrom. Jag känner ofta att jag vill lära mig mer, och då brukar jag gå på föreläsningar. Aspergercenter anordnar då och då föreläsningar av personer med egen diagnos, för personer med egen diagnos. Ibland känner jag igen mig, ibland känner jag inte igen mig alls – men jag lär mig någonting varje gång. Jag brukar också läsa bloggar, artiklar och böcker skrivna av andra som har Aspergers syndrom eftersom jag många gånger tycker att människors egna erfarenheter är den absolut bästa kunskapskällan.

Det finns dock tillfällen då kunskapskällan egna erfarenheter inte finns att tillgå, och det finns tillfällen då jag faktiskt känner att jag även behöver ett objektivt utifrånperspektiv för att lättare kunna förstå vissa symtom eller svårigheter. Eftersom jag vet att informationen på olika faktasajter ibland kan vara väldigt onyanserad så tar jag sällan hjälp av dessa. Istället brukar jag fråga någon vars kunskap jag verkligen litar på, som t.ex. min samtalskontakt. För det är okej att inte alltid förstå, även om man själv har Aspergers syndrom. Det är okej att fråga.

Är personen annorlunda efter diagnosen?

”Du får inte bli din diagnos” kan en del personer som har en neuropsykiatrisk funktions-nedsättning få höra av sin omgivning. Den meningen kan ibland tolkas som ett tecken på att omgivningen har svårt att acceptera funktionsnedsättningen, men så behöver det inte vara. Ofta är man bara orolig. Kanske har personen i fråga – efter att ha fått sin diagnos – gått från att vara utåtriktad och aktiv till att bli försiktigare och betydligt mindre aktiv. Kanske tackar personen nej till aktiviteter oftare än innan, med motiveringen att hen inte orkar. Kanske verkar hen plötsligt ha blivit jättekänslig för ljud och ljus och vill byta stammiskafé till ett som är lugnare. Kanske märks det nu att personen fungerar annorlunda fastän det inte alls märktes tidigare. Om personen dessutom gått från glad-nästan-jämt och heltidsarbete till känslomässigt svajig och sjukskrivning är det inte så konstigt att omgivningen blir bekymrad.

Om man inte vet så mycket om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – och inte heller har märkt av funktionsnedsättningen särskilt mycket tidigare – är det lätt att tro att diagnosen varit till nackdel för personen. Man kan uppfatta det som att personen glidit in i en depression samtidigt som självförtroendet sjunkit som en sten, något som kan bli extra tydligt när personen i fråga talar om att hen inte klarar av någonting som hen alltid klarat av förut. Det är då man säger: ”Du får inte bli din diagnos”. För att man är orolig. För att man vill få sin vän, sin partner, sitt barn eller sin förälder att förstå att hen fortfarande är precis samma person, att hen inte behöver ändra på sig bara för att hen fått en diagnos.

I sådana lägen kan det, som utomstående, vara bra att tänka på att en diagnos inte ger en person nya symtom, utan att den enbart förklarar de symtom personen redan har. Därför behöver man i många fall inte oroa sig för att personen i fråga plötsligt glidit in i en depression eller drabbats av dåligt självförtroende. Istället kan det vara så att personen gått från att vara någon annan till att bli sig själv. Att få en diagnos – en förklaring på varför man fungerar på ett annat sätt än majoriteten – kan ge en människa den viktiga insikten ”jag duger som jag är”. En diagnos kan ge en människa ökat självförtroende och därav modet att sluta hålla uppe en mask och istället våga visa vem man innerst inne är. För det är skillnad på att fungera på ett visst sätt och att visa att man fungerar på ett visst sätt.

Det är skillnad på:

* att vara introvert vs. att visa att man är introvert
* att inte orka vs. att visa att man inte orkar
* att vara känslig för ljud och ljus vs. att tala om att man är känslig för ljud och ljus
* att vara känslomässigt svajig vs. att visa att man är känslomässigt svajig
* att arbeta heltid och att orka med att arbeta heltid

Det är också skillnad på att ge sken av att man klarar av en viss sak och att faktiskt klara av samma sak. Vissa saker förväntas man enligt normen klara av och därför kanske man – om man inte har någon förklaring – skäms för att man inte klarar av dem. Nu har det gått fyra år sedan jag blev diagnosticerad med Aspergers syndrom och DCD och mitt liv har ändrats väldigt mycket sedan dess. När jag fick mina diagnoser hade jag just avbrutit en journalistisk utbildning i förtid, och jag bytte mediebranschen och studier mot hemmaliv och aktivitets-ersättning. Det berodde inte på att jag ”blev” mina diagnoser, eller på att jag plötsligt fick sämre självförtroende, utan på att jag nu förstod att jag inte var varken lat, usel eller dum i huvudet. Jag förstod att det var okej att studierna inte fungerade och att det var okej att jag inte klarade av stressen som mediebranschen krävde att jag skulle klara. Det var okej att jag var så utmattad att jag innerst inne hade gått sönder för länge sedan. Och det var okej att inte dölja det för omvärlden.

Om en person med en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar verkar ha förändrats efter att ha blivit diagnosticerad så är chansen stor att personen i fråga i själva verket har slutat att försöka förändra sig. Kanske har diagnosen/diagnoserna gett personen modet att visa det som hen hela livet ansträngt sig för att dölja.

Sent diagnosticerad – hur kommer det sig?

När jag berättar att jag inte fick mina funktionsnedsättningar diagnosticerade förrän i vuxen ålder är det många som blir förvånade. Hur kan det komma sig att en person med så omfattande svårigheter i vardagen inte får någon diagnos förrän vid tjugofyra års ålder? Hur kunde det ta så lång tid? Det är en fullt förståelig frågeställning som det tyvärr inte finns något vetenskapligt svar på, men idag tänkte jag dela med mig av mina egna teorier.

Den största anledningen till att jag fick just min aspergerdiagnos så sent tror jag stavas o-k-u-n-s-k-a-p. När jag växte upp var neuropsykiatriska funktionsnedsättningar fortfarande relativt okända. Det innebär inte att de var mindre förekommande hos befolkningen, utan bara att kunskapen om dessa funktionsnedsättningar inte var vad den är idag. De första officiella kriterierna för autismspektrumtillstånd kom inte förrän på 1980-talet, d.v.s. det årtionde då jag föddes. Vad det gäller Aspergers syndrom specifikt så blev det inte någon officiell diagnos förrän 1992. Det var året då jag kunde bli så rädd för en lastbil eller en byggnadsställning att jag drabbades av intensiv, okontrollerbar panik. Det var året då min känslighet för höga ljud var en av mina mest framträdande egenskaper. Det var året då de stereotypa rörelser jag hade som barn kanske var som allra tydligast. Det var året då jag lärde mig att bilda ord med magnetbokstäver på kylskåpet, men undvek andra barn eftersom lekarna var för svåra. Jag hade hunnit bli fem år – men diagnosen var ny.

Ytterligare en anledning till att jag fick min diagnos så sent tror jag var att jag fungerade bra i skolan. Redan på lågstadiet hade jag lätt för mig i de flesta teoretiska ämnena och på flera håll låg jag långt före mina klasskamrater. Jag var disciplinerad, strukturerad, hade lätt att koncentrera mig på lektionerna och gjorde alltid mina läxor. Jag uppförde mig väl och kom alltid i tid. Visserligen var jag klumpig på idrottslektionerna, men jag deltog i det mesta och gjorde så gott jag kunde, även om jag bokstavligt talat hatade det. Jag var heller inte uppseendeväckande klumpig, utan mina tillkortakommanden i olika idrottsliga aktiviteter hade mycket väl kunnat tolkas som bollrädsla och allmän ängslighet. Jag vägrade t.ex. göra kullerbyttor, med hänvisning till att jag inte ville ”bryta nacken”. Att jag fungerade så bra i skolan, och var duktig på så mycket, gjorde nog att de vuxna inte oroade sig lika mycket för mina svårigheter som de kanske hade gjort annars. 

Det var även så att de aktiviteter och uppgifter jag hade riktigt svårt för var av sådant slag att min oro inför dem ofta sågs som ett tecken på extrem blyghet. När jag vägrade dra på almanackan och gå fram till katedern och slå an en ton på xylofonen, så tolkades det helt enkelt som att jag inte vågade. I själva verket uppfattade jag inte hur jag skulle göra för att dra av lappen på almanackan, och jag förstod inte hur jag skulle hålla ”pinnen” som jag skulle slå på xylofonen med. Det hade jag svårt att tala om för de vuxna eftersom jag led av ofrivillig tystnad (D.v.s. det låste sig totalt när jag skulle prata.), något som också tolkades som blyghet. För att hjälpa mig ur ”blygheten” försökte de vuxna pusha mig till att utsätta mig för det jag hade svårt för, något som inte hjälpte eftersom det ju inte var blyghet det handlade om.

När jag kom upp i högstadiet var jag övertygad om att mina svårigheter berodde på att jag var mindre intelligent än andra. Jag skämdes, och liksom många andra med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar lärde jag mig därför att dölja vissa svårigheter. Till en teknik- eller fysiklektion, där vi för andra gången skulle sätta samman olika metalltrådar, kom jag t.ex. iklädd fingervantar. När läraren frågade varför jag hade vantar på mig svarade jag att jag hade så svår nickelallergi att jag inte skulle kunna hålla på med metalltrådarna annars. Läraren sa att det nog skulle bli klumpigt med vantar, vilket jag förstås också hade räknat ut. Tack vare vantarna kände jag att jag hade en acceptabel anledning att ”inte få till det”, vilket gjorde att jag slapp känna mig dum.

Det är också så att kriterierna för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är utformade efter pojkar. Flickor och kvinnor har ofta en lite annorlunda symtombild, vilket gör att våra symtom ibland missas eller bortförklaras med andra diagnoser. Detta i sin tur beror, enligt mig, på att det på många håll fortfarande inte finns tillräcklig kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och framför allt om hur dessa kan ta sig uttryck hos flickor och kvinnor.

När jag kom ut i arbetslivet och det mesta handlade om att arbeta praktiskt och att lära genom att se, då blev min funktionsnedsättning till slut uppenbar, troligen även för omgivningen. Då hade den allmänna kunskapen om den här sortens funktionsnedsättningar dessutom blivit bättre, fördomarna något färre (även om de fortfarande är många) och jag kunde äntligen få mina svårigheter diagnosticerade. Tyvärr är det många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som inte får sina diagnoser förrän i vuxen ålder. Många hinner bli tjugo, andra trettio, en del till och med sextio år innan pusselbitarna faller på plats. Vad det gäller sena diagnoser är jag långt ifrån unik.