Bloggpaus p.g.a. bostadssökande

Nu kommer jag att ta en liten paus från bloggen igen. Anledningen till det är att jag bestämt mig för att, under de kommande två veckorna, lägga större delen av min energi på att söka lägenhet. Jag måste inte flytta, men känner att jag behöver en riktig lägenhet, istället för bara en uthyrningsdel som jag har nu. Dessutom behöver jag något mer permanent, som jag inte behöver oroa mig för att bli uppsagd ifrån.

Att hitta en bostad i Stockholmsområdet är svårt för de flesta, men det är extra svårt om man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Även om man – som jag – inte har några svårigheter att söka eller självständigt ta hand om en lägenhet, så är det många bostadsbolag som säger nej p.g.a. att de anser att man har för låg inkomst. Då hjälper det ofta inte att man har goda referenser från nuvarande hyresvärd och kan bevisa att man alltid betalar hyran i tid. Min erfarenhet är att få instanser är så rigida som just bostadsbolag. Är det nej så är det tvärnej och inga undantag är möjliga.

Jag är dock övertygad om att det går att få ett förstahandskontrakt när man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Det är bara det att man kan behöva kämpa tio gånger så hårt som människor som har ett jobb. När man har sjuk- och aktivitetsersättning ska man ju inte bara konkurrera om bostäderna i sig, man ska också hitta en hyresvärd som är villig att hyra ut. Själv tänkte jag främst satsa på mindre bostadsbolag och små, privata hyresvärdar. Det finns t.ex. privatpersoner som äger enstaka hyresfastigheter där de hyr ut lägenheter. För att nå dessa hyresvärdar måste jag först hitta dem, vilket kan ta lite tid. Sedan måste jag skicka iväg ett personligt brev, som jag också måste lägga ner tid på eftersom det är extra viktigt att göra ett gott första intryck när man inte kan stoltsera med en årsinkomst på tre gånger årshyran.

Därför kommer det att vara tyst här på bloggen de närmaste veckorna, men så snart jag fått iväg ett gäng bostadsansökningar så kommer jag tillbaka igen!

Att skaffa sig en utbildning

För många – men absolut inte alla – personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kan det vara svårt att hitta ett arbete som fungerar. Om man har en ojämn begåvningsprofil där det svåraste är praktiska uppgifter och det enklaste är sådant som har med att läsa, skriva och tala att göra, kan det här med att hitta ett fungerande arbete vara extra svårt. Ofta krävs att man först skaffar sig en högre utbildning, eftersom majoriteten av de arbeten som går att få utan högre utbildning är sådana som har med praktiska göromål att göra.

Att skaffa sig en högre utbildning kan dock vara svårt. Många personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en låg energinivå, och orkar därför inte plugga heltid. En lösning skulle då kunna vara att plugga på halvtid, och få halvt studiemedel, och få sjuk- eller aktivitetsersättning för resterande femtio procent. Detta är en lösning som tyvärr inte existerar. Systemet säger nämligen att studiemedel och sjuk- eller aktivitetsersättning inte går att kombinera. Att studera på halvtid, och samtidigt få halv sjuk- eller aktivitetsersättning, är alltså inte möjligt.

Vad som däremot är möjligt är att, om särskilda skäl föreligger, få studiemedel för en högre studietakt än man i själva verket studerar. Detta betyder att man t.ex. kan få studiemedel för heltid fastän man i själva verket bara studerar halvtid. Det kanske låter bra, men i praktiken innebär det att man har dubbelt så mycket lån som andra som gått samma utbildning, eftersom man har pluggat dubbelt så lång tid. För naturligtvis tar det längre tid att ta sig igenom en utbildning för den som pluggar halvtid, än för den som pluggar heltid. Om man inte heller klarar av att arbeta mer än halvtid efter utbildningstiden, så riskerar studielånen att bli ett ganska tungt ok att släpa på.

Det är också så att studiemedel bara betalas ut under de perioder då man faktiskt studerar, d.v.s. under terminerna. Under sommarmånaderna betalas alltså inget studiemedel ut, utan då måste man försörja sig på annat sätt. De flesta studenter löser det genom att jobba, men om man har en låg energinivå är det inte säkert att man klarar av att både plugga under terminerna och jobba under sommarmånaderna. Även om man bara pluggar halvtid kan man bli mycket trött av studierna, och att få vila ut ordentligt under sommaren kan vara en förutsättning för att orka fortsätta utbildningen nästa termin. I vissa fall kan man, om man är sjukskriven med läkarintyg, få försörjningsstöd under sommaren, men det kan också hända att man får avslag. Ett sådant avslag går att överklaga, men under tiden man väntar på besked om vad som händer med överklagan, hinner det kanske bli dags att betala hyran.

För att man ska ha möjlighet att studera krävs helt enkelt att man har vissa förutsättningar. Om man inte klarar av att plugga heltid, eller jobba under sommarmånaderna, blir det mycket tuffare. Därför hoppas jag att det inom en snar framtid blir möjligt att kombinera studiemedel med sjuk- eller aktivitetsersättning. Då tror jag att fler personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar skulle välja att läsa vidare.

Privat, personlig, professionell – del 1

Vi människor har en tendens att vara på olika sätt i olika situationer, något som också förväntas av oss. Exempelvis kanske vi är privata med våra familjer och våra närmaste vänner, personliga med grannar, arbetskamrater och ytligt bekanta, och professionella gentemot kunder eller andra människor som vi träffar i våra arbeten. För många känns det naturligt att vara på olika sätt i olika situationer, men en del personer som har ett annat sätt att fungera kan uppleva saken annorlunda. Någon kan ha svårt att veta var de olika gränserna går, något som t.ex. kan göra att personen upplevs som närgången av kunder eller ytligt bekanta. Någon annan kan istället vara väl medveten om gränserna, men ändå ha svårt att bete sig på det ena eller andra sättet. T.ex. kanske man inte har den personliga sidan, utan bara den privata och den professionella. Om man då anstränger sig för att vara personlig när man pratar med grannen över staketet, kan grannen uppleva ens beteende som onaturligt och konstlat.

Hos mig är det den personliga sidan som dominerar, medan jag helt saknar den professionella. Detta innebär att situationer där jag kan vara helt och hållet mig själv – men utan att lämna ut mig själv för mycket – är de situationer där jag känner mig mest bekväm. Om jag t.ex. skriver en novell för en tidning så kan jag vara mig själv under tiden jag skriver, och även i kontakten med redaktörerna på tidningen. Om de väljer att köpa en av mina noveller så betyder det att de gillar mitt sätt att skriva, och då gillar de den del av mig som är allra mest jag.

När det inte fungerade att jobba som vårdbiträde på äldreboendet, fick jag istället jobba på boendets demensdagcenter. Även där var det många praktiska uppgifter som var för svåra för mig – som t.ex. att skära gurka och lägga upp ostskivor på fat – men jag trivdes bra med att t.ex. spela bingo tillsammans med de äldre. Jag tyckte också om att läsa tidningen för dem, och att lyssna på deras berättelser. I dessa situationer kunde jag vara hundra procent jag, samtidigt som jag inte behövde lämna ut mig själv mer än vad jag kände mig bekväm med. Dessutom hade vi inga arbetskläder, vilket gjorde att jag slapp känna mig utklädd och avpersonifierad. Istället fick jag ha mina privata kläder – och känna mig som mig själv.

När jag jobbade på snabbmatsrestaurang kunde jag inte alls vara mig själv. Dels var vi tvungna att ha särskilda arbetskläder som jag kände mig otroligt obekväm i, dels skulle vi bete oss på ett sätt som inte alls var jag. Eftersom jag saknar en professionell sida blev jag därför tvungen att spela teater. Jag har ett ganska stort intresse för just teater, och har varit med i amatörteatergrupper, men jag känner mig bara bekväm med skådespelandet om jag får spela någon helt annan. Om jag får ett nytt namn, en ny personlighet, en ny stil o.s.v. så är det väldigt roligt att spela teater. Om jag däremot ska vara och se ut som Johanna Svenningsson, men uppträda på ett sätt som absolut inte är Johanna Svenningsson, då blir jag plågsamt obekväm.

Detta gjorde att jag på snabbmatsrestaurangen hade svårt att säga ”smaklig måltid” på ett sätt som lät naturligt. Om jag fått vara någon annan hade det förmodligen gått bra, men nu skulle jag vara Johanna Svenningsson, fastän jag stod där utklädd i arbetskläder som var så långt från min personliga stil man kunde komma. Johanna Svenningsson bär inte långbyxor och pikétröja. Johanna Svenningsson bär strumpbyxor och klänning. Och Johanna Svenningsson säger inte ”smaklig måltid”. Därför blev det problem. Jag skulle vara jag, men ändå inte. Jag skulle spela teater, men ändå inte.

 

Att skapa egna möjligheter

Om man har ett annat sätt att fungera kanske man känner att många saker i samhället inte alls är anpassade för en själv. Kanske upptäcker man att flera av de möjligheter som står till buds fungerar dåligt, eller att de rent av inte är några möjligheter alls. Åtminstone inte för en själv. Att fungera på ett annat sätt i samhället kan liknas vid att kliva in i en skobutik och upptäcka att alla skor är alldeles för långa. Då går man till nästa butik, men där är alla skor istället för breda. Slutligen går man till en tredje butik där skorna är lagom långa och lagom breda, men när man väl kommer till kassan så får man inte köpa en sko i storlek x och en storlek y, eftersom butikens system förutsätter att alla människor har samma storlek på båda sina fötter.

Att fungera annorlunda i samhället kräver ofta uppfinningsrikedom, driftighet och envishet. Det kan också kräva en rejäl portion mental styrka, för ibland kan det kännas ganska ensamt. Det är inte alltid man får stöd och förståelse från omgivningen, utan ibland kan man behöva stå upp och försvara sig när man vill göra på ett annat sätt. När man inte fungerar enligt normen kan mycket handla om att skapa sina egna möjligheter.

När jag gick på sexårsverksamheten dröjde det inte länge innan jag hade läst alla böcker som fanns där. Alla böcker var nämligen bilderböcker, med ett fåtal textrader på varje sida, och därför gick det fort att läsa ut dem. Att det bara fanns bilderböcker på sexårsverksamheten berodde på att bokbeståndet hade anpassats efter att många sexåringar ännu inte lärt sig läsa – eller håller på att lära sig läsa – och då kan bilderböcker vara ett lämpligt alternativ. Eftersom ingen hade tänkt på att ställa dit några kapitelböcker för dem som redan lärt sig läsa, så fick jag med mig kapitelböcker hemifrån. På så vis skapades den läsmöjlighet som jag hade saknat. Om man inte har några passande böcker hemma, och inte har möjlighet att köpa några, kan man alltid låna på biblioteket. Se bara till att skriva barnets namn med blyerts på insidan av pärmen, ifall boken kommer på vift på förskolan.

Vad det gäller arbete har jag insett att det inte fungerar att vara vanlig anställd eller praktikant, för då får jag inte styra skeppet. Dessutom kan jag, som vanlig anställd eller praktikant, inte själv bestämma vilka arbetsuppgifter jag ska utföra, något som brukar leda till att jag blir ålagd att utföra sådana uppgifter som är alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Om jag däremot frilansar – och tar betalt via ett faktureringsbolag – så erbjuder jag istället mina tjänster. Jag anställer helt enkelt mig själv, och kan på så vis välja att bara åta mig sådana uppgifter som jag klarar av. Hittills har jag erbjudit mig att skriva noveller, och det är något jag vill fortsätta med när ork finns. Att erbjuda sina tjänster är också ett sätt att skapa sina egna möjligheter.

I dagsläget är jag sjukskriven och lever på aktivitetsersättning, men jag hoppas innerligt att jag så småningom ska orka jobba lite grann. När man ska testa hur mycket man orkar eller klarar av förväntas det ofta att man ska arbetsträna, vilket ofta förväntas betyda att vara på en arbetsplats där man inte har något övergripande ansvar. Tanken är att det ska vara enkelt och kravlöst, men för mig vore det liktydigt med oerhörda överkrav. En viktig förutsättning för att arbetet inte ska bli för svårt rent praktiskt, är ju just att jag får styra skeppet. Dessutom förväntas arbetsträning, redan från början, handla om timmar. Även detta skulle för mig innebära överkrav. Eftersom min energinivå är så låg och jag saknar stresströskel, kan jag drabbas av stora bakslag när jag gjort för mycket. Jag behöver gå extremt långsamt framåt och börja med minuter.

Därför har jag bestämt mig för att göra på mitt eget sätt. Jag ska börja med det minst stressiga och energikrävande, men som ändå har tagit så pass mycket energi att jag inte orkat med det på länge, nämligen att skriva på min bok. Det ska jag göra fem minuter i veckan, utan att planera bort något annat. Om och när det fungerar bra, och det inte kommer några bakslag, så ska jag utöka tiden ända tills jag är uppe i ett par timmar i veckan. När det fungerar bra, kan jag ta steget att utföra uppgifter åt andra, på prov. Men det måste ske enligt frilansstuk, så att det blir ungefär som med hemuppgifterna i skolan: ”Planera för uppgiften, gör den ordentligt och lämna in den i tid.” Det är vad som fungerar för mig, men det gäller att skapa möjligheterna.

Dålig ekonomi och ohälsa hänger ihop

När jag träffar nya personer inom vården brukar jag alltid få frågor om sådant som kan ha betydelse för mitt hälsotillstånd. Det kan t.ex. vara frågor om matvanor, alkohol, sömn, motion och fritidsaktiviteter. Att vårdpersonalen frågar om sådana saker tycker jag är jättebra, eftersom det kan leda till att vissa problem antingen kan identifieras eller uteslutas. Däremot har jag inte en enda gång fått frågan om det finns någon ekonomisk oro, trots att dålig ekonomi ofta förvärrar stress, oro och ångest. Dessutom är det vanligt att den funktionsnedsättning och/eller psykiska ohälsa som leder till nedsatt arbetsförmåga, också leder till sämre ekonomi.

Jag har också märkt att kunskapen om aktivitetsersättning, sjukersättning och försörjningsstöd – och vad det i praktiken innebär att leva på dessa ersättningar – varierar kraftigt mellan vårdpersonal. Vissa personer har mycket goda kunskaper, medan andra inte ens vet skillnaderna mellan sjuk- och aktivitetsersättning. Ytterligare andra vet skillnaderna, men känner inte till de låga ersättningsnivåerna eller att ersättningarna kräver ekonomiska förutsättningar Det finns också de som inte alls vet hur reglerna ser ut, och som därför riskerar att komma med förslag på lösningar som inte fungerar i praktiken. En gång träffade jag t.ex. en person som föreslog att jag skulle kunna spara lite pengar om jag fick lägre hyra. Personen i fråga visste inte att bostadstillägget sänks när hyran gör det, utan tänkte att sänkt hyra skulle leda till mer pengar i plånboken. Det gör det för den som har en lön, men inte för den som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning i kombination med bostadstillägg.

Att handläggare på Försäkringskassan och socialtjänsten får information om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är viktigt. När det gäller ansökningar om t.ex. aktivitetsersättning, försörjningsstöd och boendestöd kan det vara svårt för handläggaren att fatta ett korrekt beslut om hen inte har någon kunskap om vad funktionsnedsättningen eller hälsotillståndet innebär i praktiken. På samma sätt är det viktigt att vårdpersonal får kunskap om Försäkringskassans och socialtjänstens regler och ersättningsnivåer, samt information om hur det kan vara att leva på exempelvis aktivitetsersättning under en längre period. Det är inte bara viktigt eftersom ekonomisk oro kan förvärra psykisk ohälsa, utan också för att det finns saker som vårdpersonalen kan göra:

* Utgöra ett mentalt stöd
Dålig ekonomi och psykisk ohälsa hänger ofta ihop, men det är två saker som tyvärr är ganska tabubelagda i samhället. Många kanske inte vågar prata med familj och vänner om hur det ligger till. När man då kommer till vården och berättar att man drabbats av panikångest så kan det vara som en befrielse att vårdpersonalen säger: ”Jag förstår att det är jättejobbigt för dig. Panikångest kan kännas väldigt skrämmande, men det är inte farligt.” Det skulle förmodligen kännas jobbigt för en patient att först behöva berätta för vårdpersonalen vad panikångest är för något.

Samma sak kan gälla den som berättar för sin läkare eller samtalskontakt att hen har en orolig livssituation, eftersom hen har nedsatt arbetsförmåga p.g.a. sin funktionsnedsättning och därtill har fått dålig ekonomi. Då kan det kännas väldigt skönt om läkaren eller samtalskontakten säger: ”Jag förstår verkligen att du är stressad och orolig. Det är tufft att leva på aktivitetsersättning i din situation.” Att först behöva utbilda personalen i Försäkringskassans regler och ersättningsnivåer kan göra att man känner sig ensam och kanske tänker: ”Jag är nog den enda med det här problemet.” Att få veta att man inte är ensam, och att det finns någon som förstår, kan ibland få situationen att kännas lite mindre jobbig.

* Föreslå praktiska lösningar
För personer som lever under knappa ekonomiska omständigheter finns det fonder att söka pengar ur. Det vet inte alla, så därför är det bra om vårdpersonalen känner till det. På många psykiatriska mottagningar finns det dessutom en kurator. Kuratorn har ofta koll på vilka fonder som finns och hur man ansöker. Det är dock långtifrån säkert att alla patienter känner till att kuratorn finns eller vad hen gör (Man ber inte att få klappa Kalles katt om man inte vet att Kalle har en katt.) så därför tycker jag att läkare och samtalskontakter bör informera alla patienter om kuratorns existens och hens funktion.

* Ge vägledning
Försäkringskassans och socialtjänstens regler passar inte alltid ihop med verkligheten. Det gör att det finns personer vars situation är sådan att de riskerar att hamna mellan stolarna hos de olika myndigheterna. Om en person riskerar att drabbas hårt av ett visst regelverk, kan det underlätta om vårdpersonalen kan känner till detta när de t.ex. rekommenderar personen att ansöka om aktivitetsersättning. Då kan man tillsammans lägga upp en plan för hur man ska agera, exempelvis genom att prata med de olika myndigheterna och höra vad som kan göras i just det här särskilda fallet. På så vis slipper personen i fråga få en kalldusch – och kanske få ännu sämre ekonomi som följd. Skador blir, som bekant, oftast mindre om man försöker förebygga dem innan de uppstår.

Aktivitetsersättning kräver ekonomiska förutsättningar

Att jag ofta träffar människor som fungerar på ett annat sätt än vad jag själv gör, har gjort att jag börjat reflektera en hel del över det här med förutsättningar. Det har slagit mig att det inte finns några självklarheter, utan att allting kräver förutsättningar. Rätt förutsättningar. Att kunna komma upp till sin lägenhet på femte våning när hissen är trasig, kräver att man har förutsättningar att gå uppför trapporna. Att utan hjälp ta reda på vad som finns på restaurangen eller caféet, kräver att man har de rätta förutsättningarna för att läsa menyn eller se bakverken. Att lyssna på radio i en timma kräver att man har de rätta förutsättningarna både för att höra vad som sägs och för att koncentrera sig.

När jag började leva på aktivitetsersättning, och fick kontakt med andra i samma situation, insåg jag att också detta kräver att man har de rätta förutsättningarna. Först och främst kräver det att man – om man är ensamstående – har en hyra på max 5000 kronor. Högre hyra än så ger nämligen inte högre bostadstillägg, något man ofta är helt beroende av för att klara sig. Själv har jag haft tur. Jag flyttade in i min nuvarande bostad när jag var student, och var mycket noga med att hyran skulle vara ”studentvänlig”. Min hyra ligger därför under Försäkringskassans maxgräns. Så är det dock inte för alla. Många har skaffat sin bostad medan de ännu kunnat arbeta, och har därför en lite högre hyra. Att byta till en billigare bostad när man inte längre klarar av att arbeta är ofta svårt, eftersom många hyresvärdar kräver fast anställning.

Det är också viktigt att man har förutsättningarna att ha ett eget kontrakt (alternativt bostadsrätt/egen fastighet) eller att man är inneboende under mycket ordnade former. Är man inneboende delar nämligen Försäkringskassan hyran på antalet vuxna i lägenheten, och om ens hyresvärd blir sambo så sänks bostadstillägget för den inneboende – även om värden inte brytt sig om att sänka hyran för rummet. Det får inte heller vara så att hyresvärden låtit någon annan, som inte bor i lägenheten, skriva sig där för då sänks också bostadstillägget. Framför allt får det inte vara så att den inneboende inte tillåts vara skriven på adressen, för då får personen inget bostadstillägg alls. Dessa faktorer gör att inneboende – som ofta är det billigaste alternativet för många andra unga vuxna – ofta är det absolut dyraste alternativet för unga vuxna med aktivitetsersättning.

Alla människor råkar någon gång ut för oförutsedda utgifter, men när man lever på aktivitetsersättning finns det ofta inget utrymme för sådant. Förutsättningarna för att klara av oförutsedda utgifter är därför ofta att man har anhöriga som kan rycka in, eller att man har ett sparkapital sedan tidigare. Har man inte det kan enda alternativet vara att söka fondmedel, något som ofta innebär några månaders väntetid på ett högst osäkert utfall.

Större nödvändiga utgifter, som t.ex. tandvård, blir också svåra att klara av om man saknar sparkapital och inte kan få ekonomisk hjälp av anhöriga. Om man genom sin funktionsnedsättning tillhör någon av personkretsarna inom LSS (vilket man bl.a. gör om man har någon form av autismspektrumtillstånd) kan man få ett tandvårdsstödsintyg, vilket innebär att all nödvändig tandvård går på högkostnadskortet. Tillhör man inte LSS har man tyvärr inte rätt till tandvårdsstödsintyget, utan måste betala fullpris för tandvården oavsett om man inte har några ekonomiska tillgångar utöver aktivitetsersättningen. Detta gör förstås att alla som lever på aktivitetsersättning inte har råd att gå till tandläkaren, om de inte beviljas fondmedel för detta.

Personer som lever länge på aktivitetsersättning riskerar att hamna i en fattigdomsspiral som är mycket svår att ta sig ur om inte arbetsförmågan ökar – vilket den faktiskt inte gör för alla. Därför måste aktivitetsersättningen höjas. Det ska inte vara så att någon inte har råd med hyra, tandvård eller mediciner bara för att hen hade ”fel” förutsättningar innan arbetsförmågan blev nedsatt.

Om sociala och ekonomiska förutsättningar

Jag har tidigare skrivit om att alla strategier och lösningar inte fungerar för alla människor eftersom alla människor är olika, oavsett om man har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller inte. I alla fall handlar det dock inte enbart om att människorna är olika, utan om att deras sociala och/eller ekonomiska förutsättningar ser olika ut. Exempel:

Peter och Maria är båda 26 år, ensamstående och bor i lägenhet. Båda har diagnosen Aspergers syndrom med en mycket låg energinivå och stora automatiseringssvårigheter som framträdande symtom. P.g.a. detta har båda två nedsatt arbetsförmåga och har aktivitetsersättning sedan flera år tillbaka. Snart går deras aktivitetsersättning ut och de har båda ansökt om förlängning. Båda två är mycket oroliga för att få avslag.

När Peter berättar för sin samtalskontakt om sin oro, får han rådet att ta en dag i taget och försöka göra sådant som han mår bra av. Det är ingen idé, menar samtalskontakten, att ta ut katastrofen i förskott när den kanske inte ens kommer. Tillsammans med samtalskontakten skriver Peter en lista på sådant som får honom att må bra. Han får också prova några mindfulnessövningar som han kan fortsätta med hemma. Några veckor senare berättar Peter för samtalskontakten att strategierna har hjälpt.

När Maria berättar för samtalskontakten om sin oro, får hon samma råd som Peter. Tillsammans med samtalskontakten skriver Maria en lista över sådant som får henne att må bra, och hon provar mindfulnessövningarna både på mottagningen och hemma. Några veckor senare berättar Maria för samtalskontakten att strategierna inte har hjälpt, utan att hon fortfarande är lika orolig för att bli nekad förlängd aktivitetsersättning. Samtalskontakten säger då att alla fungerar olika, och att just de här strategierna kanske inte var rätt för Maria. Varför strategierna inte var rätt för Maria förstår samtalskontakten först när hen får klarhet i Marias sociala och ekonomiska förutsättningar.

När Peter var liten hade hans föräldrar möjlighet att ordna med ett sparande åt honom. Det har gjort att Peter nu har en del pengar på banken. Om han skulle bli nekad aktivitetsersättning skulle han kunna använda dessa pengar till hyra och mat under tiden han överklagar beslutet. Om han ändå skulle bli nekad aktivitetsersättning kan han be sina föräldrar om ekonomisk hjälp om det kniper. Han har mycket god kontakt med föräldrarna som båda har välbetalda arbeten och gärna hjälper sin son. Peter har ingen SGI (sjukpenninggrundande inkomst) och kan därför inte få vanlig sjukpenning, men han bor i en hyresrätt och äger ingenting av värde. Det innebär att han som en sista utväg när sparpengarna är slut, skulle kunna ansöka om försörjningsstöd.

Om Peter skulle bli nekad aktivitetsersättning kommer han att få en mindre trygg ekonomisk situation, något som är väldigt stressande. Däremot kommer han fortfarande att ha pengar till hyra, mat och sjukvårdsbesök. Hela Peters liv hänger inte på beslutet om aktivitetsersättningen, utan han har ett skyddsnät och är inte mer stressad än att han kan koppla bort stressen med hjälp av olika strategier.

Maria är enda barnet och har ingen kontakt med sin mamma som bor i en annan stad. Maria är uppvuxen med sin pappa som haft ett lågavlönat arbete. Han lyckades spara en mindre summa pengar inför Marias vuxenliv, men de pengarna tvingades Maria använda till sin försörjning förra gången hon väntade på beslut om aktivitetsersättning. Pappan gick bort för fem år sedan och efterlämnade inga ekonomiska tillgångar utöver lägenheten. Lägenheten fick Maria ärva, och eftersom hon inte hade flyttat hemifrån när pappan gick bort – och lägenheten dessutom har en låg månadskostnad – så behöll hon den. Eftersom Maria bor i en bostadsrätt kan hon intefå försörjningsstöd om hon inte först säljer lägenheten och använder pengarna till sin försörjning. I staden där Maria bor råder bostadsbrist, och det är nästan omöjligt att få en hyresrätt om man inte har fast arbete eller borgensman, vilket Maria inte har.

Om Maria blev nekad förlängd aktivitetsersättning riskerar hon att tvingas sälja lägenheten och flytta runt bland vänner eller hoppa mellan olika andrahandskontrakt. Hon skulle få lämna sitt hem, sin trygga punkt, något som i hög grad skulle påverka hela hennes liv till det sämre. Maria behöver därför i första hand inte stresshanteringstekniker, utan hjälp att hitta praktiska lösningar. T.ex. skulle det kanske kunna vara värdefullt om Maria fick hjälp att försöka skynda på Försäkringskassans handläggning, eller hjälp att hitta en strategi för hur hon ska gå tillväga om hon skulle bli nekad aktivitetsersättning. Kan socialtjänsten t.ex. göra ett undantag när det gäller lägenheten eller går det att hitta någon speciallösning så att Maria kan få en stadigvarande bostad på annat sätt? Marias situation är sådan att hon faktiskt kan behöva vara förberedd, så att hon vet vilka strategier hon ska ta till om Försäkringskassans beslut skulle bli till hennes nackdel.

Vad jag vill komma till är att det är ibland, när man träffar sin samtalskontakt eller läkare, kan vara viktigt att inte bara berätta om sitt psykiska mående, utan också om sina sociala och/eller ekonomiska förutsättningar. Personalen kan behöva känna till sådana omständigheter för att kunna hjälpa en på rätt sätt, eller för att kunna slussa en vidare till rätt instans. På samma sätt är det viktigt att personalen inte bara ser själva problemet och känslouttrycken kring det (t.ex. oro för att bli nekad aktivitetsersättning) utan att de också tar sig tid att kartlägga, och försöka förstå, omständigheterna runt omkring. Kanske visar det sig att den person som verkar vara extra känslig för stress i själva verket är relativt lugn i förhållande till omständigheterna.

Praktikant – en förvirrande roll

Någonting som bidrar till att jag har lätt att ta initiativ när jag styr ett skepp är att jag då har en tydlig roll – en roll som innebär  specifika saker och som därmed ger mig ett tydligt ansvarsområde med avgränsade uppgifter. När min roll varit novellskribent har min uppgift varit att skriva noveller, som bloggare är den att skriva blogginlägg, och som medryttare är min uppgift att rida och ta hand om hästen och stallsysslorna. Vid ett antal tillfällen har jag stått på en scen och då har jag varit skribent/uppläsare eller amatörskådis och min uppgift har varit att förmedla texten till publiken eller att spela min karaktär. När jag spelat teater har vi förstås navigerat skeppet i hamn som ett team, men vi har haft tydliga roller, vilket ligger i sakens natur.

En av de mest förvirrande roller jag haft är praktikant. Jag har bara haft den rollen ett fåtal gånger, men samtliga gånger har jag upplevt den som en icke-roll. Det beror på att jag bara praktiserat på en arbetsplats och inte som någon specifik roll. Några av de ställen där jag praktiserat har varit små arbetsplatser där alla gjort allt, utan några tydliga ansvarsområden, vilket gjort mig helt snurrig. På en arbetsplats hade alla andra sina tydliga roller, medan mina uppgifter skiftade från timme till timme. På mina praktikplatser har jag helt enkelt fått hjälpa till där det har behövts, något jag inte sett som en roll. För vad är det för roll som ändras hela tiden? Och hur ska jag veta vad jag får ta initiativ till om min roll aldrig är densamma?

Såhär i efterhand har jag insett att rollen som praktikant inte hade behövt vara så förvirrande. Om jag haft kännedom om mina funktionsnedsättningar hade jag och mina handledare tillsammans kunnat hitta sätt att göra rollen tydlig. Jag har gjort en lista över sådant som skulle ha underlättat för mig, som tips på hur man kan göra det lättare för en praktikant, som fungerar ungefär som jag, att ta initiativ:

Avgränsa arbetsuppgifterna. För att praktikanten ska få en tydlig roll behöver arbetsuppgifterna avgränsas. Om arbetsplatsen har flera olika avdelningar (butik, kontor, lager etc.) så låt personen praktisera på en av dessa avdelningar. Är det en liten arbetsplats där alla gör allt, avgränsa ändå praktikantens arbetsuppgifter så att hen får sitt eget ansvarsområde. Det kan vara lättare för praktikanten i zooaffären att ta initiativ om hen vet att hen alltid ska hjälpa till med gnagarna och i kassan, men strunta i fåglarna och lagret.

Gör en checklista. Gör en lista över de uppgifter som ska bli praktikantens. Tala även om vad praktikanten ska göra om hen blir klar med sina uppgifter innan arbetsdagens slut. Om hen ska be sin handledare om nya uppgifter – tala om det. Om hen istället förväntas påbörja något annat på egen hand – informera om vilka uppgifter hen får ta initiativ till. Berätta också om vissa uppgifter endast bör utföras en viss tid på dagen, t.ex. på förmiddagen.

Upprätta rutiner och håll dem. Gör klart vem eller vilka som är praktikantens handledare. Bestäm att bara handledarna ger praktikanten instruktioner och – om det finns fler än en handledare – var noga med att instruera praktikanten på samma sätt. När jag praktiserade kunde en person säga ”Vad bra att du gör det här nu” och tio minuter senare kom en annan person och sa ”Nej, gör inte detta nu”. Då visste jag inte vem jag skulle lyssna på, för eftersom det inte var jag som styrde skeppet så kunde jag inte avgöra när jag skulle göra en viss uppgift. Det är väldigt svårt att ta initiativ när man inte vet vilket ben man ska stå på.

Svara vänligt på alla frågor. Att ta initiativ kan, för en som redan känner sig osäker, vara ännu svårare om man känner att man absolut inte får fråga. Att ta emot en praktikant som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/funktionsvariation innebär att ta emot en praktikant som fungerar på ett annat sätt än normen. Bli därför inte irriterad om personen frågar om något som är självklart för dig, utan svara vänligt på frågan. Alla människor behöver information för att kunna ta initiativ på en praktikplats, men människor som fungerar annorlunda kan behöva en annan typ av information.

Fokusera på det positiva. När du börjar märka vilka som är praktikantens styrkor, se till att hen får veta det. Om praktikanten är vuxen, tänk på att prata som till en vuxen människa. Säg inte: ”Åååh, vad duktig du är!” Säg istället: ”Jag uppskattar verkligen ditt arbete med…”

Om du märker att en uppgift inte alls går i linje med praktikantens begåvningsprofil, sätt någon annan att utföra den uppgiften. Fokusera på praktikantens styrkor istället. Kanske har det visat sig att hen är väldigt bra på att bemöta kunder och att hen har lätt att hitta i butiken? Låt hen då stå i kassan istället, låt hen svara i telefonen och visa rätt kund till rätt vara. Om man får fokusera på sådant som ligger i linje med ens begåvningsprofil är chansen större att man börjar ta egna initiativ, eftersom det är betydligt lättare att ta initiativ till sådant man behärskar. 

Att ta initiativ

Jag är en väldigt initiativrik person när det kommer till sådant som rör mig själv, eftersom jag då styr mitt eget skepp. När jag t.ex. tycker att jag borde handla mat så gör jag det och det finns ingen som säger att jag inte borde ha handlat alls, att jag borde ha gjort det tidigare eller att jag skulle ha väntat till senare. Jag bestämmer själv hur jag vill göra, för det är min tid och mina pengar och således också mitt ansvar.

Att ta initiativ på en arbetsplats är däremot svårt. Som anställd är skeppet någon annans, det är någon annan som styr och jag måste anpassa mig efter detta. Det har jag egentligen ingenting emot, men för att kunna anpassa mig måste jag t.ex. veta vilka arbetsuppgifter jag får ta initiativ till, när jag får göra det och i vilken ordning jag bör göra det för att inte ställa till det för någon annan i kedjan. Detta känner jag mig ofta osäker på.

På arbetsplatser behöver jag också, för att kunna ta initiativ, veta varför saker och ting är placerade där de är placerade, för annars vet jag inte vad jag ska göra med dem, eller om jag ska göra någonting med dem. Ligger det en hög med papper i soffan för att någon, som för stunden är på rast, håller på att jobba med dem? Eller ligger de där för att någon har glömt dem där? Om någon har glömt dem där bör de kanske sättas tillbaka in i sina pärmar. Det skulle jag kunna göra, men är det okej att jag gör det just nu? Sådana saker måste jag ofta fråga om, för att vara säker på att jag gör rätt uppgift vid rätt tidpunkt och att jag inte ställer till det för någon annan.

Jag har, på arbetsplatser och praktikplatser, blivit ombedd att ta fler initiativ, men när jag har ställt en massa frågor (vilket jag gjort för att nästa gång kunna ta initiativ utan att ställa frågor) har folk blivit irriterade. När jag i andra fall faktiskt tagit initiativ utan att fråga, så har det visat sig att jag tagit initiativ till fel sak. När jag gjorde ett kort försök att praktisera på en TV-redaktion fanns en allmän mejladress som alla på redaktionen hade tillgång till, och dit kunde tittarna skriva. När jag hade lite tid över kom jag på att jag kunde vidarebefordra mejlen till rätt personer på redaktionen, vilket jag trodde skulle underlätta både för dem och för de tittare som mejlat in. Det dröjde dock inte länge förrän min handledare kom och sa att jag inte fick göra så eftersom jag bara var praktikant. Jag fick gärna läsa mejlen, men inte vidarebefordra dem. Det skulle jag överlåta till andra.

När jag skrev noveller på frilansbasis försvann de här problemen, för då fick jag styra mitt eget skepp. Uppdragsgivaren brydde sig bara om att de beställda texterna höll måttet och att jag lämnade in dem i tid. Om jag sedan skrev hela texten på en enda kväll eller gjorde lite varje dag var helt upp till mig. När det låg papper och usb-minnen på sängen så visste jag varför de låg där och att det var mitt ansvar att ta hand om dem, något jag kunde göra när som helst. Jag visste också precis hur jag skulle skriva, för uppdragsgivaren beställde texter av mig eftersom de gillade just mitt sätt att skriva. Dessa faktorer gjorde att det var lätt att ta initiativ till att göra olika saker för att hämta inspiration, plocka undan papper, prova olika skrivprogram o.s.v. Allt arbete och ansvar låg ju på mig.

Att styra någon annans skepp, som t.ex. när jag tar hand om min medryttarhäst, brukar också fungera bra. Eftersom jag bestämmer tempot behöver jag inte anpassa mig efter någon annans krav på effektivitet (något jag ofta inte kan även om jag vill), och därför behöver jag inte heller försöka avgöra i vilken ordning det går snabbast att göra de olika sysslorna. Många saker kan dessutom bara göras i en ordning. Eftersom jag inte behöver anpassa mig kan jag göra det som ska göras i lugn och ro när som helst under dagen, bara det blir ordentligt gjort. Om hästens träns hänger på en krok i stallgången när jag kommer så vet jag att det är för att någon glömt det där dagen innan, för ingen har varit hos hästen före mig samma dag och ingen ska dit efter mig heller. Alltså ska jag, när jag har ridit, hänga in tränset i skåpet där det ska hänga när det inte används. Jag behöver heller inte fundera på om det är okej att jag t.ex. packar hästens dagliga höpåsar, för allt som ska göras den dagen är mitt ansvar. Det innebär att om jag inte har packat några höpåsar så är det inga höpåsar packade och ingen annan kommer att packa dem heller. Då är det inte svårt att ta initiativ.  🙂 

Mina jobb och utbildningar, del 3

Universitetskurser på distans
Eftersom jag länge varit intresserad av media och det mänskliga psyket så valde jag att läsa medie- och kommunikationsvetenskap och psykologi. Eftersom jag fortfarande var utmattad efter tidigare jobb och inte klarade av gruppdiskussioner utan att bli ofrivilligt tyst, bestämde jag mig för att läsa på distans. Jag var genuint intresserad av ämnena, men hade stora svårigheter att förstå kurslitteraturen. Det visade sig nämligen att universitetslitteratur ställde stora krav på att analysera fakta, något jag har svårt för. När det kommer till fakta förstår jag bara informationen om den skrivs ut i klartext. Att försöka hitta svar på frågorna i hemtentorna var därför lite som att leta efter en nål i en höstack; jag fick kämpa oerhört hårt. Ändå lyckades jag klara två av de kurser jag tog mig an.

TV-journalistikutbildning
Mitt medieintresse gjorde att jag sökte, och kom in på, en yrkesutbildning i TV-journalistik. Jag ville fokusera på det rent journalistiska, men det visade sig att utbildningen innehöll minst lika mycket teknik som journalistik. Samtidigt som jag fick lära mig att göra research, att skapa intresseväckande rubriker och att boka intervjuer – vilket fungerade bra – blev jag också tvungen att försöka lära mig att hantera en TV-kamera, att filma och att se om ljuset i bilden var bra eller dåligt. Här märkte jag hur svårt jag har att tolka synintryck (även om jag då bara trodde att jag helt enkelt ”inte såg”), för jag såg ju inte skillnad på olika bildkvaliteter, vinklar eller ljussättningar. Jag lärde mig inte heller att hantera kameran och jag kunde inte ”ta in” ett rum eller en plats, något som senare visade sig bero på att jag har en bristande rumsuppfattning.

Praktik på TV-redaktion
I samband med utbildningen skulle jag göra praktik på en TV-redaktion, något jag hade sett mycket fram emot. Väl på plats blev jag dock satt på att limma papper, något som är bland det svåraste jag vet. Jag fick även stå och hålla en rökmaskin, och eftersom jag inte kan automatisera var det enormt uttröttande. Jag var ju hela tiden tvungen att hyperfokusera på att inte tappa den där rökmaskinen och på att hålla den i rätt vinkel. Det blev även missförstånd när jag inte fick tillräckligt tydliga instruktioner för vad jag skulle göra. Efter bara några dagar var jag så utmattad att jag fullständigt klappade ihop. Jag mådde så dåligt att jag blev rädd, och jag var tvungen att avbryta praktiken. Efter det var det tänkt att jag skulle ägna mig åt eget arbete för att kunna fortsätta utbildningen, men till slut orkade jag inte heller det, och i samma veva fick jag mina diagnoser.

Skrivarkurs på distans
Eftersom jag alltid har älskat att skriva, och en av mina högsta drömmar har varit att lyckas som författare, bestämde jag mig för att söka en skrivarkurs. Det slutade med att jag kom in på en ettårig distanskurs på en folkhögskola. Även här handlade det mycket om textanalys, men till skillnad från facklitteratur handlade det nu uteslutande om att analysera skönlitteratur, vilket är något helt annat. Det handlade om att uppfatta sådant som meningsbyggnad, budskap och känslan i texten – och sådant har jag lätt för. Även att fantisera och skriva hör till mina styrkor, så rent praktiskt fungerade studierna bra, förutom den lilla detaljen att all input till slut gjorde att jag varken visste ut eller in och att jag kände att jag tappade min skrivaridentitet. Samtidigt som det var roligt att få både positiv respons och konstruktiv kritik så kom det så många olika åsikter och idéer att jag i slutändan inte visste vilket ben jag skulle stå på, och jag blev förvirrad snarare än hjälpt.

Dessutom hade jag – innan jag började på utbildningen – bara vilat i två år (Jag vet att det kan låta jättelänge, men för mig är det inte alls speciellt länge.) så därför hade jag inte helt och fullt hunnit återhämta mig från mina tidigare sysselsättningar. Därför dröjde det inte länge förrän min kropp sände ut varningssignaler på nytt, men envis som jag var så kämpade jag på med skrivarkursen ända tills jag kraschade. Det gick nästan hela vägen. En vecka innan slutseminariet klappade jag ihop.

Novellförfattare
Parallellt med skrivarkursen började jag, i mycket liten skala, att skriva noveller för en ungdomstidning. Det gick till som så att redaktörerna för tidningen beställde en novell till ett visst datum. Därefter kunde jag skriva precis när jag ville, så länge jag höll deadline. Det var ett otroligt roligt jobb, för jag fick verkligen ägna mig åt någonting som jag tyckte om och var bra på. Det är dessutom det enda jobb jag haft där min ojämna begåvningsprofil inte varit något hinder, utan en tillgång. Jobbet ställde inga som helst krav på visuell perception, automatiseringsförmåga, simultankapacitet, snabbhet, motorik eller faktaanalys. Istället krävdes fantasi, inlevelseförmåga, språklig och grammatisk kunskap, samt förmåga att kunna berätta en historia – och allt detta hör ju till mina styrkor.

Tyvärr tvingades jag sluta åta mig uppdrag när jag kraschade i samband med skrivarkursen. Efter den kraschen, som ägde rum sommaren 2014, har min energinivå blivit ännu lägre och den lilla stresströskel jag hade har försvunnit helt. Därför har jag inte orkat skriva några noveller, för det tar trots allt en del energi i anspråk. Jag hoppas dock att jag så småningom ska kunna återgå till det skönlitterära skrivandet, om inte annat som en fritidssysselsättning.

Mina jobb och utbildningar, del 2