Det går att visa intresse utan kroppsspråk

Många personer med autismspektrumtillstånd och/eller syntolkningssvårigheter har svårt att avläsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det kan t.ex. vara så att man uppfattar gester som osammanhängande viftningar, att man har svårt att förstå vad en viss blick betyder, och/eller att man överhuvudtaget inte ser ansiktsuttryck.

För oss som har svårt att avläsa kroppsspråk kan kommunikationen med andra människor bli svårare. Någonting som kan vara särskilt klurigt är att förstå vad andra människor vill. På samma sätt kan det vara lurigt för andra människor att förstå vad vi vill. Om vi inte förstår – eller inte ens uppfattar – de signaler som andra människor sänder ut, kanske vi känner oss osäkra på vilken typ av relation folk i vår omgivning vill ha med oss. När vi blir förälskade kan vi t.ex. känna oss väldigt osäkra på huruvida förälskelsen är besvarad eller inte, eftersom vi inte alltid vet om vederbörande har sänt ut signaler av den sort som vi inte uppfattar. Den andra parten kan, å sin sida, felaktigt tro att vi inte är intresserade, om hen inte har fått någon respons på de signaler hen sänt ut.

Om man inte vet att personen man är intresserad av har svårt att avläsa kroppsspråk och ansiktsuttryck, känns det kanske långsökt att tänka att personen kan vara intresserad även om man inte har fått någon som helst respons på de signaler man sänt ut. Det är förståeligt. Om man däremot vet om personens svårigheter, kanske det istället känns svårt att veta hur man ska visa sitt intresse. Hur kan man göra det på ett sätt som personen uppfattar? Här kommer några förslag:

Ta initiativ till att umgås
Att söka kontakt och att upprätthålla den är självklart bådas sak, men en person som har svårt att avläsa kroppsspråk och ansiktsuttryck kan ibland vara lite avvaktande. Det beror ofta på att personen känner sig osäker på om den hen tycker om har sänt ut några signaler, och i så fall vilka. Om hen då tar fel initiativ i förhållande till de signaler hen fått (men inte uppfattat) så kan det i värsta fall bli väldigt dumt, och det vill hen antagligen undvika. Därför kan det vara bra att föreslå att ni ska hitta på någonting på tu man hand, som t.ex. fika, äta middag, gå på bio, eller något annat som båda gillar. Då förstår personen att den hen är förälskad i vill umgås, och inte bara ser hen som en arbetskamrat, en granne, en kompis kompis etc.

Ge verbala komplimanger
Att få höra fina saker värmer, och hjälper personen att förstå att hen är omtyckt som mer än vän. Att säga det man vill säga med ord, istället för med en blick eller med kroppsspråk, gör att budskapet når fram. Om känslorna är besvarade är chansen stor att personen i fråga säger något fint tillbaka, när hen börjar få klart för sig vilken relation den andra parten vill ha.

Ge beröring
Om man är säker på att personen som har svårt att visa kroppsspråk är intresserad tillbaka, kan man visa hur man känner genom beröring. Man kan t.ex. ge personen en extra lång bamsekram när man skiljs åt. Sådana signaler är ofta tydliga även för den som har svårt att avläsa det rent visuella kroppsspråket.

Berätta hur man känner
Ett sätt – som många som har svårt att avläsa kroppsspråk uppskattar – är att berätta precis hur man känner. Man kan välja ut ett tillfälle och en plats som känns bra, och helt enkelt berätta att man är förälskad i personen. En del människor skulle nog tycka att det kändes alltför direkt, och kanske rent av bli obekväma, men för många av oss som har svårt att avläsa kroppsspråk kan det istället vara precis tvärtom. När någon har berättat om sina känslor så vet vi var vi har vederbörande, och slipper gå omkring och gissa.

En sak som är bra att tänka på är att det faktum att en person inte förstår de signaler man sänder ut för att flirta, inte är samma sak som att personen i fråga inte kommer att ge någonting tillbaka om man väl blir tillsammans. Många av oss som har svårt att avläsa kroppsspråk har mycket lättare att ta initiativ när vi vet var vi har den andra personen. Därför kan en person som har svårt att avläsa kroppsspråk vara väldigt kärleksfull, kramig och initiativrik i sitt förhållande, eftersom personen då inte behöver känna sig osäker på vilken slags relation den andre vill ha. Personen vet att kärleken är besvarad, och då behöver hen inte längre fundera över den eviga frågan: ”Undrar vad hen egentligen tycker om mig?”

Att läsa av vs. att SE en människa

När någon frågar om jag är bra på att läsa av andra människor så brukar jag svara nej. Jag är inte bra på att läsa av andra människor. Däremot är jag bra på att se andra människor. Detta är, för mig, inte samma sak som att vara bra på att läsa av.

Eftersom jag bara uppfattar ansiktsuttryck hos ett fåtal människor, som har väldigt tydlig ansiktsmimik, är de allra flesta människors ansikten bara utseenden för mig. Det innebär att jag ser hur människor ser ut, men att jag inte kan se om de är glada, ledsna, arga, oroliga o.s.v. Jag kanske inte heller uppfattar vad personen vill med sin kontakt, som t.ex. om hen flirtar. Att jag inte uppfattar dessa signaler gör att jag ofta inte märker om någon t.ex. är ledsen, utan personen kan behöva tala om det för mig med ord. Ett annat alternativ är att jag frågar hur personen mår, och hoppas att hen svarar ärligt. Om personen inte berättar med ord att hen är ledsen så kanske jag missar det, vilket jag absolut inte vill göra eftersom jag bryr mig jättemycket om andra människor.

Trots att jag i de flesta fall inte uppfattar ansiktsuttryck och kroppsspråk så märker jag väldigt snabbt om någon inte är sig själv, utan spelar en roll. Hos personer som inte spelar någon roll kan jag också upptäcka vad det är för typ av personlighet jag har att göra med. Här går jag mycket på helhetsintrycket, som t.ex. om personens agerande och ordval stämmer överens med utstrålningen eller inte. När jag gick på högstadiet fanns det t.ex. en hel del personer som var ganska högljudda, och inte alltid helt trevliga, men som utstrålade att de innerst inne var väldigt osäkra.

Utstrålning har för mig ingenting med ansiktsuttryck eller kroppsspråk att göra, utan det är någonting väldigt abstrakt, någonting som syns fastän det inte syns. Det är lite som att många av oss människor ser att solen är varm, fastän vi egentligen inte kan se det, utan bara känna det. När det kommer till det visuella har jag nämligen lättare att uppfatta det som är abstrakt än det som är konkret. När det kommer till konkreta saker – som t.ex. hur långt bort från sängen skrivbordet står – måste jag ha rumsuppfattning och kunna bedöma avstånd, men när det kommer till det abstrakta så är det inte så. Detta gör att jag – när jag t.ex. går på konstutställning – har lättare för abstrakta bilder. Där behöver jag inte uppfatta konkreta saker som händelseförlopp eller avstånd, utan kan istället koncentrera mig på att uppfatta den känsla – eller det begrepp – som avmålats. En tavla med ett virrvarr av färger och en massa svarta prickar på, kan t.ex. symbolisera kaos.

I morse var jag på mottagning Y och träffade min nya läkare. På det hen sa verkade hen trevlig och lyhörd, men jag kunde inte se hens ansiktsuttryck. Det innebär att jag inte kunde avgöra hur personen, utöver det hen sa, reagerade på det jag berättade. Jag kunde t.ex. inte uppfatta om hen blev förvånad, förundrad, lättad, orolig etc. Däremot fick jag intrycket av att hen kan behöva några gånger på sig för att ”komma fram” och visa sin fulla potential som läkare, för det var vad personen utstrålade i det abstrakta konstverk som varje människa utgör.

Att läsa av personer med autism

Många – men absolut inte alla – personer med autismspektrumtillstånd har ett annorlunda kroppsspråk. Det kan t.ex. vara så att man har ett ovanligt återhållsamt – eller ett ovanligt yvigt – kroppsspråk, eller att man använder vissa ansiktsuttryck och gester i situationer där andra människor normalt sett inte använder dessa. En del personer kanske inte alls använder sig av kroppsspråk, utan ser helt neutrala ut oavsett situation.

Att ha ett annorlunda kroppsspråk kan göra att andra människor tycker att man är svår att läsa av, eller att andra människor tolkar ens icke-verbala signaler enligt normen, något som kan leda till missförstånd. Exempelvis kanske en person med ett ovanligt yvigt kroppsspråk tolkas som överaktiv och mycket engagerad, vilket kan bli tokigt om personen i själva verket har en låg energinivå och känner sig deprimerad. På samma sätt kan det hända att en person som använder minimalt med kroppsspråk uppfattas som likgiltig och känslokall, även om hen i själva verket är en renodlad känslomänniska som just för tillfället känner sig väldigt arg, glad eller ledsen.

En del personer som har ett annorlunda kroppsspråk är själva medvetna om detta, andra är det inte. Därför är det extra viktigt att omgivningen inte i första hand går på vad personen i fråga visar, utan på vad personen säger. Detta är framför allt viktigt om personen talar om att hen på något sätt mår dåligt. Om vederbörande berättar att hen har kraftig ångest men ändå pratar lugnt och ser ut precis som hen brukar, kan det vara lätt att tänka: ”Så farligt kan det inte vara”. I det läget är det otroligt viktigt att inte hänga upp sig på avsaknaden av icke-verbala ångestuttryck, utan att ta det personen säger på allvar! Även om det ser ut att vara lugnt på utsidan så kan det vara full storm på insidan.

Själv kan jag skratta och flamsa om jag är glad, men djupare känslor har jag väldigt svårt att visa. Dels är jag, har jag fått höra, återhållsam med mina ansiktsuttryck, dels är jag rädd att människor inte ska ta emot mina känslor med empati, utan att jag ska få falla fritt. Jag har också svårt med tillit. Eftersom jag är medveten om att jag har svårt att visa känslor så brukar jag tala om det i situationer där jag träffar nya människor som kan behöva veta. En sådan situation är när jag träffar ny vårdpersonal.

Att tala om att jag har svårt att visa känslor innan jag går in på andra saker brukar hjälpa. Några personer har också sagt att jag är svår att läsa av, något som brukar märkas tydligt i läkarintyg. Där brukar nämligen finnas en ruta där läkaren skriver några ord om hur hen uppfattar en i rummet, t.ex. om man har lätt för att hålla sig till ämnet eller om man uppträder ångestladdat. Nästan alltid känns det som om det mesta av informationen i denna ruta handlar om en helt annan person. Bara en läkare har lyckats läsa av mig korrekt.

Om man inte vet om en person är medveten om att hen har ett annorlunda kroppsspråk, eller om man bara tycker att personen är svår att läsa av, kan man ta frågor till hjälp. Man kan antingen fråga hur personen mår, eller säga exempelvis: ”Du verkar lite trött idag. Är du det?” Om personen då svarar: ”Nej, jag känner mig fit for fight”, så är det antagligen bara personens annorlunda kroppsspråk som gör att hen verkar trött.

NPF och utseende – att se yngre ut

En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) påverkar inte den kroppsliga utvecklingen på något sätt. Visst kan ett barn med NPF – liksom andra barn – ha växtproblem eller komma ovanligt tidigt eller sent in i puberteten, men i så fall beror det inte på funktionsnedsättningen utan på någonting annat. Det finns heller inga vetenskapliga bevis för att vi med NPF generellt sett skulle se ut att vara yngre än vad vi i själva verket är. Däremot har jag träffat många med NPF som upplevt att de sett yngre ut, och jag upplever själv samma sak. Möjligen hade jag inte ens tänkt på det om inte andra människor fått mig att börja reflektera.

En rast i början av nian satt jag uppkrupen i ett fönster i korridoren och väntade på att nästa lektion skulle börja. Plötsligt kom en, för mig, främmande lärare fram och frågade om jag trivdes bra i skolan. Jag blev väldigt förvånad, men trodde att hon kanske hade uppmärksammat att jag höll mig ganska mycket för mig själv, och att hon därför blivit orolig. När hon sedan frågade vad jag tyckte om högstadiet föll pusselbitarna dock på plats, så jag skyndade mig att svara att jag gick i nian. Det visade sig, mycket riktigt, att hon hade trott att jag var en av de nya sjuorna.

I min uppväxtstad köpte man ”en hel” biljett på bussen om man var över 16 år, annars köpte man ”en halv”. Om man var sju år eller 50 år behövde man inte tala om vilken biljett man skulle ha, eftersom det var uppenbart. Om man däremot var sisådär 14 eller 15 år var det bra att, när man klev på bussen, säga ”en halv”, för att på så vis förtydliga för chauffören att det var en barnbiljett man skulle ha. På samma sätt var det bra att, om man var sisådär 16 eller 17 år, säga ”en hel”, så att man säkert fick en vuxenbiljett och därmed slapp att få böter i en eventuell biljettkontroll.

Jag hade för det mesta busskort, men ibland hände det att jag köpte enkelbiljetter. Jag var noga med att säga ”en hel”, men när jag hade fyllt 20 hände det att jag glömde det – och automatiskt fick en barnbiljett. Om jag bara skulle åka en kortare sträcka med en stadsbuss lät jag det vara, men skulle jag åka långt ökade chansen att det skulle bli biljettkontroll, så då fick jag helt enkelt be chauffören att byta ut min barnbiljett mot en vuxenbiljett.

Vid ett annat tillfälle var det en person som frågade vilken skola jag gick på, och när jag svarade att jag gick en skrivarkurs på folkhögskola så blev personen väldigt förvånad. Hon hade trott att jag gick första eller andra året på gymnasiet. Då var jag över 25. 

I nuläget är det många som tror är att jag är närmare 20 än 30, men ingen tror längre att jag inte är vuxen. Eller nåja, nästan ingen…

I somras, när jag varit och hälsat på familjen, skjutsade min mamma mig till stationen. Hon hjälpte mig att lyfta upp väskorna på tåget, men i samband med det råkade vi båda glömma att hon höll i påsen med fikat som jag skulle ha på tåget. När mamma kom på det skulle tåget just åka, så hon räckte fikapåsen till konduktören som lovade att ge mig den efter att tåget avgått. Det gjorde konduktören, som högt och tydligt sa: ”Hör du, lilltjejen! Du skulle ha den här.” Jag trodde inte att man kunde bli tagen för att vara ”lilltjejen” när man just hade fyllt 28, men det kunde man tydligen.  😛 

Asperger vs. syntolkningssvårigheter

Eftersom mina syntolkningssvårigheter ger en del symtom som även är vanliga vid Aspergers syndrom så är det många som har frågat om jag vet vilka av dessa symtom som beror på vilken funktionsnedsättning.

Svaret är både ja och nej. När det kommer till vissa symtom så vet jag vilken funktionsnedsättning de beror på, när det gäller andra har jag ingen aning. En viktig förutsättning för att jag ska veta huruvida ett visst symtom beror på Aspergers syndrom eller syntolkningssvårigheter är att jag känner av varför symtomet uppkommer. Här är några exempel:

Svårigheter att läsa av ansiktsuttryck
Detta är ett väldigt vanligt symtom både vid Aspergers syndrom och syntolkningssvårigheter.
Vid syntolkningssvårigheter är det vanligt att man överhuvudtaget inte uppfattar ansiktsuttrycken, d.v.s. att man inte ser dem. Så kan absolut vara fallet hos den som enbart har Aspergers syndrom också, men det vanligaste verkar vara att man uppfattar ansiktsuttrycken men känner sig osäker på vad de betyder.

I mitt fall ligger svårigheten i att se ansiktsuttrycken. Ibland kan jag urskilja små ryckningar, men oftast upplever jag ansikten som konstanta, som på en tavla. Det finns dock ett fåtal människor som har så pass starka kontraster i sina ansikten att jag kan se ansiktsuttrycken. Tumregeln i mitt fall är ”ser jag så förstår jag”, men hos de flesta människor (inklusive mig själv) ser jag alltså inte skymten av några ansiktsuttryck. Här känner jag tydligt att symtomet uppkommer p.g.a. mina syntolkningssvårigheter.

Osäkerhet i sociala situationer
Ibland är orsaken till min osäkerhet att jag inte vet vad andra människor förväntar sig av mig, att jag blir ofrivilligt tyst eller att jag tycker att det är obehagligt att umgås i grupp. Då är osäkerheten ett symtom av Aspergers syndrom.

Andra gånger orsakas min osäkerhet av att jag – rent visuellt – inte uppfattar vad som händer runt omkring mig. I de fallen är osäkerheten ett symtom av mina syntolkningssvårigheter.

Svårigheter att förstå hur saker och ting hänger ihop/uppfatta sammanhang
Jag har alltid haft väldigt svårt att själv lista ut hur olika föremål fungerar och varför. T.ex. förstod jag först inte alls varför jag var tvungen att bära tillbringaren med locket uppåt, och jag lyckades aldrig riktigt lära mig hur symaskinen fungerade.

Däremot har jag inga svårigheter att förstå hur olika händelser hänger ihop, eller att uppfatta sammanhang i – eller konsekvenser av – politiska beslut eller andra handlingar. Jag har inga problem att diskutera med Försäkringskassan eller enhetschefen för psykiatrin, men om någon ber mig att brygga kaffe så blir jag väldigt nervös.

För att förstå hur t.ex. samhället hänger ihop krävs inga visuella färdigheter, vilket däremot krävs för att förstå hur kaffebryggaren hänger ihop. Mina svårigheter att förstå hur saker och ting hänger ihop begränsas till situationer där jag bokstavligen behöver kunna se sammanhanget (t.ex. se hur tråden ska ledas genom symaskinen) så därför är detta ett symtom av mina syntolkningssvårigheter.

Svårigheter att förstå instruktioner
Jag är jättebra på att följa instruktioner när jag väl förstår, men för att förstå så måste instruktionerna vara detaljerade och uppdelade i flera steg. När jag missförstår så beror det många gånger på att instruktionerna inte är tydliga nog, och då är det ett symtom av Aspergers syndrom.

Vanligt är också att jag missförstår uppgifter där någon visar mig hur jag ska göra. Ofta uppfattar jag då inte hur personen i fråga gör, något som beror på mina syntolkningssvårigheter. Det händer också att jag ”ser fel” och därför utför uppgiften på helt fel sätt, något som också är ett symtom av mina syntolkningssvårigheter.

Det är alltså orsaken bakom mina svårigheter som avgör vilken funktionsnedsättning som ligger till grund. Ibland är det dock helt omöjligt att veta orsaken, för min asperger och mina syntolkningssvårigheter hänger verkligen ihop!