Tips inför möten: för handläggare

Många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ansöker någon gång i livet om någon form av stöd. Det kan t.ex. handla om att man inte klarar av att arbeta och därför ansöker om aktivitetsersättning, eller att man tycker att det är svårt att städa och ansöker om boendestöd. I samband med ansökan är det vanligt att man får träffa sin handläggare för att berätta om sin situation och sina behov. Att gå på sådana möten kan kännas jobbigt och nervöst, något som ofta grundar sig i en rädsla för att bli missförstådd, ifrågasatt och – i förlängningen – nekad stöd. Att vara nervös inför den här typen av möten är naturligt, på samma sätt som det är naturligt att vara nervös inför att gå på anställningsintervju eller börja i en ny skola. Men vad ska man egentligen tänka på inför ett möte? Och vad kan handläggaren tänka på? Jag har sammanställt två listor – en för klienter och en för handläggare. Här kommer mina tips till handläggare:

Se situationen ur den andra personens perspektiv.
Om du varit en tid på din arbetsplats är du troligen van vid att handlägga den här typen av ärenden och känner dig trygg i situationen. Att hålla möten ingår i dina arbetsuppgifter och du befinner dig i en välbekant miljö. Ingenting står på spel för dig, men det gör det för personen du ska träffa. Hen vet att ert möte är viktigt – och kanske t.o.m. helt avgörande – för att hen ska kunna få det stöd hen ansökt om. För personen du ska träffa är det inte säkert att du är Kalle som jobbar på Försäkringskassan eller Lisa som jobbar på kommunen. Du är kanske Försäkringskassan eller kommunen. Det beror på att det – helt eller delvis – är du som fattar beslut om stödet. Ha detta i åtanke under mötet.

Visa förståelse för oro.
Inom alla yrkesgrupper finns människor som lämpar sig bra för sitt jobb och människor som lämpar sig mindre bra för sitt jobb. Din yrkesgrupp är inget undantag. Precis som du säkert kan oroa dig för att träffa en nonchalant läkare på vårdcentralen, eller för att dina barn ska få en oengagerad lärare i skolan, så kan personen du ska träffa vara orolig för att möta en oförstående handläggare. Om du just nu läser detta är du förmodligen ingen sådan handläggare, men personen du ska träffa vet inte det. Tala därför om att du förstår om personen i fråga tycker att situationen känns obehaglig och var tydlig med att hen kan berätta för dig om eventuella orosmoment som rör mötet samt att det är helt okej att säga till om någonting inte känns bra. På så sätt visar du att du vill förstå personen.

Gör inga antaganden.
Många människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en ojämn begåvningsprofil och/eller en låg och ojämn energinivå. Att en person klarar av att jogga tre gånger i veckan behöver därför inte betyda att hen också klarar av att arbeta. På samma sätt är det inte säkert att en person som klarar av att arbeta också klarar av att sköta sitt hem utan hjälp av boendestöd. Gör därför inga sådana antaganden, utan spela med öppna kort. Om du undrar varför personen klarar det ena men inte det andra – ta reda på det. För en dialog med personen och be att få prata med dennes läkare om du känner att du behöver det. Du är – precis som personen du träffar – också bara en människa så det är helt okej om du inte förstår precis med en gång, men ta reda på den information du behöver för att kunna förstå. Ett antagande är ingen information.

Fråga istället för att ifrågasätta.
Att bli ifrågasatt när man ansöker om stöd är inte trevligt. Att ifrågasätta är inte att behandla personen med respekt och ifrågasättandet kommer troligen bara att få personen att må dåligt och känna sig illa till mods. Säg därför inte: ”Hur kommer det sig att du inte orkar jobba när du orkar jogga tre gånger i veckan?” Fråga istället hur det känns att jobba och hur det känns att jogga. Svaret kommer att bli detsamma, men du bemöter personen på ett trevligt och respektfullt sätt – samtidigt som du får svar på din undran.

Tänk på att allt inte märks utåt.
Det är inte säkert att personens funktionsnedsättning märks under mötet. Det kan t.ex. bero på att personen i fråga har en hög verbal intelligens och därför inte har några svårigheter att uttrycka sig. Det kan också vara så att personen tycker att mötessituationer fungerar bra, och/eller att hen vilat i en hel vecka innan för att orka ta sig igenom det viktiga mötet. Däremot kanske personen har stora svårigheter på andra plan och därför inte alls klarar av att utföra praktiska arbetsuppgifter eller att städa sitt hem. Personen kan också lida av psykisk trötthet och därför inte orka jobba och/eller städa. Personens beteende under mötet behöver inte spegla dennes stödbehov.

Var realistisk.
Oavsett vilka direktiv du fått så är det viktigt att du är medveten om att personens stödbehov i själva verket redan är fastställt av personens läkare, för det är hen som har kompetensen. Om läkaren har konstaterat att personen i fråga inte kan arbeta – eller att hen är i behov av boendestöd – så är det så. Personens stödbehov har uppkommit p.g.a. personens förutsättningar och dessa är desamma oavsett vilket beslut du fattar. Detta betyder inte att du inte är kompetent, utan bara att läkaren och du har olika kompetensområden. Läkaren har kompetensen att bedöma personens behov av stöd medan du har kompetensen att avgöra personens rätt till stöd utifrån lagar och regler. Stå med båda fötterna på jorden – då visar du både kompetens och förståelse!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *