När omgivningen tycker att man har fel fokus

Om man har ett annat sätt att fungera kan det ibland hända att omgivningen tycker att man fokuserar på fel saker. Det kan t.ex. vara så att man är glad över att man ägnat sig åt en aktivitet, eller kanske köpt en sak, som för många människor inte skulle te sig särskilt meningsfull, eller att man är rejält orolig eller ledsen över något som de flesta andra inte skulle vara så oroliga eller ledsna över. I sådana situationer kan det hända att omgivningen säger: ”Lägg inte så mycket tid på att leka med papperslappar. Fokusera på dina nya dockor istället.” Eller: ”Fokusera inte så mycket på att det är din tur att ansvara för fredagsfikat på förmiddagen. Du ska ju ha uppkörning på eftermiddagen.”

Vi människor vill ofta varandra väl, men välviljan kan bli missriktad om vi utgår från att det som är meningsfullt för oss själva är meningsfullt även för alla andra, eller om vi försöker få en annan person att förstå att det som vi själva skulle vara mest nervösa inför också är det som den andra personen borde vara mest nervös inför. Det är ju inte säkert att den andra personen fungerar på samma sätt. Barnet som leker med papperslappar kanske upplever dockorna som tråkiga och begränsade, medan papperslapparna kan vikas hur som helst och förvandlas till allt möjligt i barnets fantasi. Personen som är nervös inför att ansvara för fredagsfikat kanske tycker att det här med bilkörning är något av det enklaste som finns, medan det är oerhört svårt att köpa rätt mängd fikabröd och att brygga lagom mycket kaffe.

En gång under lågstadiet, när jag var på loppis, fick jag upp ögonen för en bilkudde – en sådan som barn sitter på för att komma högre upp i bilen. Jag ville bums köpa den, men pappa var högst tveksam. För det första var farmor den enda i familjen som hade bil, för det andra var jag väldigt lång för min ålder och behövde därför ingen bilkudde, och för det tredje så var kudden både smutsig och trasig i tyget. Jag brydde mig inte om något av det där utan ville ha bilkudden i alla fall, och till slut gav pappa med sig. Den kostade ju trots allt bara en krona.

Redan på hemvägen satt jag på kudden i farmors bil, och när jag kom hem gick jag direkt ner till mina föräldrars sovrum med min guldklimp Bilkudden. Jag skulle leka bil – en lek som gick till som så att jag helt enkelt satt på min bilkudde och låtsades att jag var i en riktig bil. I fantasin var jag ute på alla möjliga äventyr i bilen som inte fanns, men äventyren utspelade sig helt och hållet i mitt huvud så allt mina föräldrar såg var en unge som satt still på en bilkudde i en dubbelsäng. Efter några dagar, när jag hade ägnat ganska mycket tid åt att leka bil, började mina föräldrar därför tycka att jag skulle fokusera på ”riktiga lekar”, d.v.s. lekar som enligt dem var meningsfulla. Enligt deras sätt att fungera var en bilkudde inte någon meningsfull sak att leka med – och mitt sätt att leka bil ansågs heller inte meningsfullt – men själv minns jag fortfarande billeken som en av min barndoms absolut roligaste och meningsfullaste lekar. Att låtsas vrida på en ratt hade för mig inte varit något roligt sätt att leka bil, för vrida-på-ratten-rörelsen var en väldigt svår rörelse för mig att göra, och jag ville inte att lekar skulle vara svåra utan avkopplande.

När jag blir riktigt ledsen blir jag oftast så ledsen att jag känner mig i stort sett otröstlig. Det brukar kännas som om världen har blivit grå och jag vill helst bara ligga i sängen med täcket över huvudet och gråta. Efter ett tag händer det ofta att andra människor tycker att jag borde ha ”sörjt färdigt”, att jag inte kan ”hålla på och vara såhär ledsen”, och att jag ”måste försöka fokusera på annat”. De menar förstås bara väl, för många människor är – beroende på orsaken till sorgen – inte ledsna lika länge, och många kan också må bättre av att fokusera på andra saker än det som gör dem ledsna. Själv fungerar jag så om jag bara är lite ledsen, men om jag är ledsen ända in själen så fungerar jag tvärtom. Då behöver jag, oavsett hur lång tid det tar, få vara i min smärta tills den minskar och slutligen försvinner. Om jag bara skulle tillåta mig själv att sörja under en begränsad tid, eller försöka trycka undan sorgen genom att fokusera på annat, då skulle jag må ännu sämre, sorgen skulle bli ännu starkare och framför allt skulle det ta ännu längre tid för den att försvinna. Många människor mår sämre av att fastna i sin sorg, men själv måste jag fastna i den för att kunna bli av med den. Jag måste helt enkelt fokusera på rätt sak, nämligen det jag är ledsen för.

Kommentarer till “När omgivningen tycker att man har fel fokus

  1. Jag tycker det är skönt när jag läser din blogg och känner igen mig. Det är alltid skönt att inte vara själv om att uppleva saker. Du skriver bra! 🙂

    Häromdagen hade jag ett möte på förmiddagen och på eftermiddagen hade jag en aktivitet och skulle åka med sjukresa, taxi. Men det var första gången jag skulle åka med taxi själv, har alltid tyckt det är jobbigt med nya situationer.

    Jag var stressad över detta hela dagen innan (från det att jag fick reda på att jag skulle åka själv), och tänkte igenom taxiresan gång på gång för att bli mindre stressad och känna mig säker.

    Mitt boendestöd däremot undrade om jag inte var nervös inför mötet, och förstod inte varför taxiresan stressade mig så.

    Men mötet skulle vara på en plats jag kände till, med personer jag vet om och planeringsmöten har jag haft gott om förr. Och jag är inte ensam.

    Så jag har också upplevt det, när jag inte fokuserar på det som omgivningen ”förväntar sig”. 🙂

    1. Tack, vad roligt att höra att du tycker att jag skriver bra! 🙂 Jag håller med om att det är skönt med igenkänning, att veta att man inte vara ensam om sina upplevelser.

      Jag kan absolut förstå att du tyckte att taxiresan kändes läskigare än mötet. Om man tycker att nya situationer är jobbiga så kan ju en sådan här situation orsaka väldigt mycket oro och stress. Själv hade jag nog också oroat mig mer för taxiresan än för mötet. Jag tycker inte alls om att åka taxi. Jag tycker inte att det är svårt, men av någon anledning gör taxiresor mig väldigt nervös, även om jag har sällskap. Det är någonting med stämningen, något som jag inte riktigt kan sätta ord på, men som gör att jag ytterst sällan åker taxi. Möten brukar jag däremot inte vara speciellt nervös inför, men jag kan verkligen tänka mig att många människor skulle ta för givet att mötet oroade mer än taxiresan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *