Lågaffektivt bemötande – inte för alla

På senare tid har det som kallas för lågaffektivt bemötande blivit en populär – och uppenbarligen också framgångsrik – metod och den anses fungera särskilt bra när det gäller personer med autismspektrumtillstånd. Jag förkastar absolut inte metoden som sådan, och jag är helt övertygad om att den i många fall är bra, men när jag läser sådant som ”här utgår vi från ett lågaffektivt förhållningssätt” och ”ett lågaffektivt bemötande är bra för ALLA barn” – då blir jag bekymrad. Jag hoppas att de verksamheter som skriver att de utgår från ett lågaffektivt bemötande inte menar att de automatiskt gör det, utan att de gör det gentemot individer som de vet mår bra av att bli bemötta på det viset. För även om många personer i en viss målgrupp tycker om att bli bemötta på ett visst sätt så gör inte alla det. Det finns alltid, alltid undantag. Och nej, ett lågaffektivt bemötande är inte bra för alla barn, för alla barn fungerar inte likadant.

När jag gick i förskolan och på lågstadiet fanns inte begreppet lågaffektivt bemötande, men själva förhållningssättet fanns. När jag drabbades av panik, rädsla, stress eller förtvivlan över att vi skulle göra någonting som jag tyckte var otäckt, då tog personalen på sig sina masker. Från att ha varit som de brukade blev de plötsligt väldigt lugna, fastän jag kände dem alltför väl för att förstå att de i själva verket inte var ett dugg lugna.Därför genomskådade jag den tillgjorda lugna neutraliteten och tyckte att den var fruktansvärt obehaglig. Ju lugnare personalen låtsades vara, desto mer stressad blev jag. När personalen skådespelade sådär kände jag mig ensam och övergiven, vilket var det sista jag ville vara när jag var panikslagen, rädd, stressad eller förtvivlad. Jag hade velat att personalen gett mig emotionellt gensvar, så att jag sluppit vara ensam i den hemska känslan av panik, rädsla, stress eller förtvivlan. Om jag fått dela känslan med någon hade jag känt mig trygg, och om jag känt mig trygg hade känslan ebbat ut istället för att eskalera.

Nu blev det inte så, utan personalen tog på sig sina masker, spelade roller i roller – för när jag skriver att de gick från att ha varit som de brukade till att bli jättelugna så menar jag att de gick från såhär-ska-man-vara-när-man-jobbar-med-barn-rollerna till såhär-ska-man-vara-för-att-lugna-ner-ett-hysteriskt-barn-rollerna. I de förstnämnda rollerna kunde jag åtminstone urskilja personalens riktiga jag, men när de spelade såhär-ska-man-vara-för-att-lugna-ner-ett-barn-rollen så försvann de helt. Kvar blev bara skal som lät mig falla fritt. Det var hemskt!

Under livets gång, inte minst under de tidiga skolåren, har jag varit med om saker som gjort att jag fått väldigt svårt att visa känslor. På senare år har blockeringarna lättat lite, men att visa känslor är – trots det – förknippat med obehag. Jag är rädd att ingen ska ta emot mig om jag river mina murar. Jag är rädd att mötas av spelat lugn och metodiska resonemang. Jag är rädd att människor ska hålla inne med sina reaktioner om jag släpper ut mina känslor. Jag vill så gärna våga släppa ut mina känslor, även om de är starkare än många andras, men jag är rädd att andra människor ska försöka minimera dem istället för att ta emot dem.Jag är rädd att människor ska distansera sig istället för att berätta att de känner med mig. Jag vill känna att det är okej att vara väldigt ledsen, rädd eller orolig, men jag är så rädd att ingen ska säga: ”Det är okej att känna. Släpp ut skiten du.” Jag ärrädd, livrädd, att ingen ska bemöta mina känslor med känsla. Jag ärrädd att behöva falla fritt. Jag är rädd för de lugna, neutrala maskerna.

Därför har jag berättat för psykiatrin att jag inte vill att lågaffektivt bemötande används när det gäller mig.Om de ständigt skulle bära sina återhållsamma masker, hur skulle jag då kunna sluta att ständigt bära min? Lågaffektivt bemötande hjälper inte mig – det stjälper. Och ingen människa ska behöva bli stjälpt för att någon fått höra: ”Såhär ska vi hjälpa”.

Kommentarer till “Lågaffektivt bemötande – inte för alla

  1. Så bra beskrivet. Har märkt att många med högfungerande autism och ibland adhd blir mer skygga, rädda alternativt ännu argare när man jobbar lågaffektivt.

    Tyvärr är det så att om jag som personal går ifrån så här ska man jobba då får man inte okejande blickar och bemötande ifrån kollegorna.

    Även inom psykiatrin används detta ibland tex vid borderline. Men oftast görs det fel och patienter blir bältade.

    Jag anser att personal ska lyssna på dig och inte behandla dig som jaha hon har asperger då jobbar vi så här.

    Utan å det här är en individ som vi inte känner hennes diagnos är asperger okej.
    Då ska vi se hur vi ska hjälpa den här individen med det som inte är så kul i livet just nu

    1. Tack! Jag kan verkligen förstå att en del blir ännu räddare, argare eller mer skygga när de blir bemötta lågaffektivt. Jag är själv en sådan person. Som tur är är jag, i sådana situationer, medveten om att det handlar om lågaffektivt bemötande och jag förstår varför personen i fråga beter sig som hen gör, så därför kan jag säga ifrån. Däremot finns det ju många med autismspektrumtillstånd som har stora svårigheter att förstå varför en människa beter sig på ett visst sätt, och de personerna kanske har svårt att säga ifrån, även om de inte uppskattar det lågaffektiva bemötandet.

      Vad tråkigt om du får mindre trevliga blickar, och ett mindre bra bemötande, från dina kolleger om du frångår det förutbestämda arbetssättet. 🙁 Kanske handlar det om kunskapsbrist, att de inte förstår/har tänkt på att alla människor inte uppskattar att bli bemötta på det sätt som ni ”ska” bemöta dem på.

      Jag håller helt och fullt med dig om att man i första hand bör bli bemött som en individ och inte utifrån sin diagnos. Mitt nästa inlägg kommer att handla just om det. Jag har haft tur som träffat lyhörda personer inom psykiatrin. När jag har berättat att jag inte tycker om att bli bemött lågaffektivt så har de accepterat det. Däremot händer det att jag blir bemött lågaffektivt om jag inte inleder en ny kontakt med att säga att jag inte vill bli bemött så, så nu har jag lärt mig att tala om det med en gång, innan jag börjar prata om något annat.

  2. Hej Johanna!
    En sån tur att jag hittade ditt inslag, då jag söker info om just lågaffektivt bemötande, ( har precis börjat nytt arbete i gruppboende) och jag tänker såklart att alla människor är unika osv, men är ” ny” i just detta arbete. Du har gett mig värdefull information som jag kommer ha nytta av i mitt arbete o ska alltid ha i åtanke hädanefter. Jag tror att det är viktigt att personal/ assistent/ boendestödjare är trygga i sig själva och att man är genuint intresserad att vilja vara en god medmänniska och att man ibland kan fela eller inte alltid måste visa att ” jag är lugn nu” utan faktiskt får reagera naturligt, inlyssna läget ett tag o inte känna att man ” ska träda in i en roll” snabbt för att läroboken säger just det.
    Tack för din intressanta och lärorika berättelse om just dig.

    Kram, Sari

    1. Hej Sari!

      Kul att du hittade till min blogg! 🙂 Jag är glad att du kände att du hade nytta av informationen. 🙂 Jag håller helt med dig om att det är viktigt att personalen är genuint intresserade av att vara goda medmänniskor. Assistenter och boendestödjare har jag ingen erfarenhet av, men jag har träffat många olika personer inom psykiatrin. Där märker jag tydligt om personen i fråga har ett medmänskligt tänk och är intresserad av att hjälpa individen, eller om hen har ett renodlat medicinskt tänk och enbart är intresserad av diagnoserna.

      För mig personligen är det precis som du skriver, d.v.s. det är viktigt att personal vågar reagera naturligt. Det är också helt okej om de beter sig lite tokigt ibland, så länge de inte beter sig otrevligt eller medvetet slarvar. Det där med att låtsas vara lugn eller gå in i en roll, är någonting som jag fullständigt avskyr. Jag har erfarenhet av att personal inom psykiatrin gärna gör så, och även erfarenhet av att de gör det för att de tror att jag vill det. Därför har jag infört som rutin att tala om för nya personer att de inte behöver gå in i någon roll, utan att de får vara precis som de är. Om de är sig själva så duger det mer än väl åt mig.

      Kram!

  3. Jag har en liten tjej som jag vill på fsk ska bemöta med LAB, eftersom hon är liten – och för att försöka förhindra att de behandlar henne brutalt, dvs tvingar av henne kläderna skrikande, tröstar henne ist, hon får närvaro etc. Ja, hon har farit illa… Men det är ju common sense som skulle behövts på fsk…

    Jag är medveten om riskerna o de är större när personal möter, än förälder – de har inte samma känslokoppling, och ser sig som professionella o med avståndet denna typ av LAB du skriver bara bekräftar dom i deras profession, mao blir det en ond spiral, och jag är inte förvånad att konsekvenserna o känslorna du beskriver att till slut blivit så här…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *