Att få rätt hjälp, bemötande och information

Många av oss med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har – i olika omfattning – någon form av stöd. Det kan röra sig om insatser från t.ex. psykiatrin, kommunen, habiliteringen, Försäkringskassan och/eller Arbetsförmedlingen. Väldigt många som arbetar med att ge stöd åt personer med funktionsnedsättning är trevliga och kompetenta människor som bemöter sina klienter med respekt och som alltid försöker hjälpa till på bästa sätt. Jag har träffat sådana människor på flera ställen.

När jag just hade fyllt 18 blev jag sjukskriven för första gången. P.g.a. utmattning och psykisk ohälsa hade jag ingen sysselsättning, men eftersom jag inte gick på gymnasiet fick jag inget studiebidrag. Det faktum att jag var myndig, men inte gick i skolan, gjorde att mina föräldrars försörjningsplikt upphörde och därmed fick jag inte heller något underhållsbidrag längre. Jag blev därför sjukskriven så att jag skulle kunna söka försörjningsstöd.

Min handläggare på socialkontoret var fantastiskt bra. Hon beviljade mig försörjningsstöd, men eftersom jag var så ung ville hon inte bara ta emot min ansökan och betala ut pengarna. Hon ville även att jag, i samband med att jag lämnade in en ny ansökan varje månad, skulle träffa henne och prata om hur jag mådde, vad som hänt i mitt liv sedan senast och om mina planer för framtiden. Hon var peppande utan att vara pressande, vilket är en viktig skillnad. Hon försökte inte jaga ut mig i någon sysselsättning eller få mig att göra saker som jag inte klarade av, men hon fick mig att börja reflektera över min framtid genom att lyfta fram positiva saker. När jag till slut hade bestämt mig för att börja på folkhögskola så uppmuntrade hon mig, och påminde mig om att livets möjligheter skulle öka med åldern. Det där sistnämnda minns jag särskilt, för att få höra det var otroligt viktigt för mig som hade hatat att vara barn och tonåring.

Tyvärr finns det, bland de människor som i sitt arbete träffar personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, också de som är mindre trevliga och hjälpsamma. Att man blir bemött med respekt, får adekvat hjälp och rätt information är dessvärre ingen självklarhet.

Första gången jag ansökte om aktivitetsersättning fick jag en handläggare som inte bemödade sig med att läsa igenom mina läkarutlåtanden ordentligt. Istället begärde hon – gång på gång – kompletteringar av min läkare, vilket hade varit fullt förståeligt om det inte hade varit för att den information som efterfrågades faktiskt stod i de utlåtanden hon redan fått. I klartext dessutom. Till slut visste inte läkaren vad han skulle skriva längre – och jag hade högläsning för handläggaren i telefon. Detta var i sig en riktig utmaning eftersom hon inte lyssnade på vad jag sa utan bara upprepade samma sak om och om igen. Lite som en sådan där busringning som styrs med knapptryckningar.

”Du beställde taxi men dök aldrig upp.” (busringningsrösten)
”Jag har inte beställt någon taxi.” (riktig person)
”Du beställde taxi men dök aldrig upp.” (busringningsrösten)
”Men jag har ju inte beställt någon taxi!” (riktig person)
”Nu måste du betala för framkörningen.” (busringningsrösten)

När handläggaren slutligen tyckte sig ha fått all ”saknad” information hade det gått så lång tid att jag inte skulle hinna få något definitivt beslut innan handläggningstidens slut. Eftersom jag tyckte att det var orimligt att jag skulle behöva ta de ekonomiska konsekvenser som detta skulle innebära – enbart p.g.a. att min handläggare inte kunde läsa innantill – ringde jag upp henne och krävde att mitt ärende skulle skyndas på. Ärendet låg just då hos den enhet som beräknar hur mycket pengar man ska få, men när jag ville att handläggaren skulle ringa dit så påstod hon att det överhuvudtaget inte gick att kontakta dem. Jag framförde även att jag ville byta handläggare, men inte heller det skulle gå.

Vid kontakt med en chef kom det fram att jag visst kunde få byta handläggare och att det – hör och häpna – gick att ringa till beräkningsenheten. Det ordnade sig för mig – och jag fick en ny handläggare som jag trivdes med – men det hade gått både fortare och lättare om den första handläggaren hade hjälpt mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *