När man tror att man förstår

Oavsett om man fungerar enligt normen eller inte, så händer det ibland att man inte förstår saker. Man kanske inte förstår hur man ska utföra en uppgift, vad föreläsaren menade med ett visst begrepp, eller varför kompisen inte hör av sig som hen brukar. När man inte förstår är det ingen bra idé att försöka gissa rätt, eftersom risken är stor att man då kommer att förstå ännu mindre. Det är bättre att fråga. Att fråga förutsätter dock att man är medveten om att man inte har förstått. Det kanske man inte alltid är, utan ibland kan man uppleva att man har förstått, fastän man i själva verket fått alltihop om bakfoten. Sådana situationer har jag varit med om ganska många gånger. Ibland har det varit jag själv som trott att jag förstått, ibland har det varit andra som trott att de förstått.

När jag gick i skolan fick jag kämpa jättemycket med matten, men ibland kände jag att polletten trillade ner, d.v.s. att jag verkligen förstod hur jag skulle räkna ut en viss typ av tal. Jag räknade och räknade, och tyckte att det flöt på hur bra som helst. Efter att ha räknat klart en sida brukade jag kontrollera mina svar mot facit, och då hände det att jag till min stora fasa upptäckte att inget av mina svar stämde. För fem öre. I själva verket förstod jag alltså inte alls hur jag skulle räkna ut talen, men eftersom jag upplevde att jag förstod så räknade jag glatt på.

I arbetslivet har det hänt att folk förklarat, eller visat, hur en viss uppgift ska utföras och därefter frågat: ”Förstår du?” Om jag då inte har förstått så har jag svarat nej. Om jag har förstått så har jag svarat ja, och om jag upplevt att jag har förstått så har jag också svarat ja. När jag svarat ja har det, mer än en gång, hänt att en kollega kommit vid ett senare tillfälle och sagt någonting i stil med: ”Såhär som du har gjort nu kan du inte göra. Du måste säga till om du inte förstår!” Det har kollegorna naturligtvis haft rätt i. Kruxet är bara att jag upplevt att jag har förstått. Om jag hade varit medveten om att jag inte förstått så hade jag sagt till, men man säger såklart inte att man inte förstår om man upplever att man gör det.

Det har även hänt att personer inom psykiatrin upplevt att de förstått min problematik, fastän de fått ett flertal saker om bakfoten. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i att jag uppfattat personerna som stelbenta och ovilliga att ge mig det stöd jag behöver, när det i själva verket handlat om att de inte förstått min situation och mina behov.

Att upptäcka att någon bara upplever att hen förstår, är lättare sagt än gjort. Personen själv är ju övertygad om att hen har koll på läget, och kan ge andra samma upplevelse. En elev som tror sig förstå hur man räknar ut talen i matteboken, räknar kanske på utan att någon gång fråga läraren om hjälp. Om läraren då inte tittar när eleven räknar, och eleven inte heller kontrollerar sina svar mot facit, så kanske missförstånden inte uppdagas förrän det varit prov – och läraren upptäcker att flertalet av elevens uträkningar är fel.

Det kan alltså ta ett bra tag innan man upptäcker att någon i själva verket inte har förstått. Därför är det inte konstigt om man känner sig arg och frustrerad. När missförståndet däremot är ett faktum, då är det bra om man inte skäller en massa på personen, utan istället försöker få hen att förstå på riktigt. Det sämsta man kan göra är att ha precis samma förväntningar som man hade från början och vägra förklara, eftersom man tycker att personen borde förstå. En person som inte förstår, förstår inte bättre för att man talar om för hen att hen borde göra det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *