Förståelse kräver kunskap

Om man har en funktionsnedsättning kan det underlätta om man har den på papper, d.v.s. om man har fått en diagnos. Om man känner att man behöver någon form av stöd från en eller flera instanser i samhället, är en diagnos ofta en förutsättning för att man ska kunna få det stödet. Man måste, så att säga, kunna bevisa sin funktionsnedsättning.

En diagnos kan även vara bra att ha om man vill att familj och vänner ska få ökad förståelse för ens sätt att fungera, eller om man behöver viss anpassning i skolan eller på arbetsplatsen. För att få förståelse och anpassning räcker det dock inte med att ha fått en diagnos. Diagnosen i sig innehåller varken förståelse eller anpassning, utan är bara en förklaring till varför man fungerar som man gör. För att kunna förstå krävs kunskap, precis som med språk:

Om man börjar prata engelska med någon som inte har lärt sig engelska, så kommer personen inte att förstå vad man säger. Möjligen känner personen igen språket, och kan identifiera det som engelska, men för att förstå vad som sägs  krävs det att personen kan engelska, d.v.s. att hen helt enkelt har språkkunskaper.

Om en person vill få förståelse från sin omgivning för att t.ex. hen har diagnosen Aspergers syndrom, krävs det att omgivningen har kunskaper om Aspergers syndrom. Om omgivningen inte har några kunskaper – eller har bristande kunskaper – kanske personen i fråga får mindre förståelse än tidigare, eftersom omgivningen inte vet vad de har att förhålla sig till. Men, precis som med språk så går det att skaffa sig kunskaper. Som den som fått en diagnos kan man hjälpa sin omgivning lite på traven.

Först och främst tycker jag att man bör förklara vad den diagnos man fått är för någonting. Om man t.ex. fått en neuropsykiatrisk diagnos kan man berätta att det rör sig om en neuropsykiatrisk diagnos och förklara vad det innebär. Jag tycker också att man bör berätta vad diagnosen innebär för en själv, och att symtombilden kan skilja sig väldigt mycket åt mellan olika personer. Annars finns det en risk att personer i omgivningen blir förvirrade om de t.ex. läser om en person som har helt andra symtom än deras vän eller familjemedlem – trots att båda personerna har samma diagnos.

Man kan också tipsa om olika informationskanaler som man själv tycker är bra. Det kan t.ex. handla om en viss bok, webbplats eller föreläsare. Om man tipsar om personliga bloggar/hemsidor eller föreläsare med egen diagnos, vill man kanske tipsa om någon som fungerar så likt en själv som möjligt. Precis som det kan vara skönt för en själv att kunna känna igen sig i någon, så kan det vara skönt för omgivningen att kunna känna igen sin anhörig i någon.

Om man fått en autismspektrumdiagnos, och de anhöriga bor i Stockholmsområdet, så kan man tipsa om Aspergercenter. Deras verksamhet är inte bara till för personer med egen diagnos, utan de brukar också ha föreläsningar som riktar sig till anhöriga.

Om man behöver viss anpassning i skolan eller på arbetsplatsen, och skolpersonalen, arbetsgivaren eller kollegerna inte vet så mycket om den funktionsnedsättning man har, kan man tipsa dem om att anordna en föreläsning. Det kan vara bra att föreläsaren själv har en diagnos, så att man får med inifrånperspektivet.

När man fått en neuropsykiatrisk diagnos kommer man att märka hur mycket kunskaperna skiftar mellan olika människor. En del säger: ”Jaha, det vet jag precis vad det är. Jag jobbar med personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.” Andra säger: ”Vad är det för någonting?” Det betyder absolut inte att personer som säger ”Vad är det för någonting?” aldrig kommer att kunna förstå. Det betyder bara att de, i likhet med dem som inte kan någon engelska, behöver skaffa sig den kunskap som krävs.

Postad i

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *