Är personen annorlunda efter diagnosen?

”Du får inte bli din diagnos” kan en del personer som har en neuropsykiatrisk funktions-nedsättning få höra av sin omgivning. Den meningen kan ibland tolkas som ett tecken på att omgivningen har svårt att acceptera funktionsnedsättningen, men så behöver det inte vara. Ofta är man bara orolig. Kanske har personen i fråga – efter att ha fått sin diagnos – gått från att vara utåtriktad och aktiv till att bli försiktigare och betydligt mindre aktiv. Kanske tackar personen nej till aktiviteter oftare än innan, med motiveringen att hen inte orkar. Kanske verkar hen plötsligt ha blivit jättekänslig för ljud och ljus och vill byta stammiskafé till ett som är lugnare. Kanske märks det nu att personen fungerar annorlunda fastän det inte alls märktes tidigare. Om personen dessutom gått från glad-nästan-jämt och heltidsarbete till känslomässigt svajig och sjukskrivning är det inte så konstigt att omgivningen blir bekymrad.

Om man inte vet så mycket om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – och inte heller har märkt av funktionsnedsättningen särskilt mycket tidigare – är det lätt att tro att diagnosen varit till nackdel för personen. Man kan uppfatta det som att personen glidit in i en depression samtidigt som självförtroendet sjunkit som en sten, något som kan bli extra tydligt när personen i fråga talar om att hen inte klarar av någonting som hen alltid klarat av förut. Det är då man säger: ”Du får inte bli din diagnos”. För att man är orolig. För att man vill få sin vän, sin partner, sitt barn eller sin förälder att förstå att hen fortfarande är precis samma person, att hen inte behöver ändra på sig bara för att hen fått en diagnos.

I sådana lägen kan det, som utomstående, vara bra att tänka på att en diagnos inte ger en person nya symtom, utan att den enbart förklarar de symtom personen redan har. Därför behöver man i många fall inte oroa sig för att personen i fråga plötsligt glidit in i en depression eller drabbats av dåligt självförtroende. Istället kan det vara så att personen gått från att vara någon annan till att bli sig själv. Att få en diagnos – en förklaring på varför man fungerar på ett annat sätt än majoriteten – kan ge en människa den viktiga insikten ”jag duger som jag är”. En diagnos kan ge en människa ökat självförtroende och därav modet att sluta hålla uppe en mask och istället våga visa vem man innerst inne är. För det är skillnad på att fungera på ett visst sätt och att visa att man fungerar på ett visst sätt.

Det är skillnad på:

* att vara introvert vs. att visa att man är introvert
* att inte orka vs. att visa att man inte orkar
* att vara känslig för ljud och ljus vs. att tala om att man är känslig för ljud och ljus
* att vara känslomässigt svajig vs. att visa att man är känslomässigt svajig
* att arbeta heltid och att orka med att arbeta heltid

Det är också skillnad på att ge sken av att man klarar av en viss sak och att faktiskt klara av samma sak. Vissa saker förväntas man enligt normen klara av och därför kanske man – om man inte har någon förklaring – skäms för att man inte klarar av dem. Nu har det gått fyra år sedan jag blev diagnosticerad med Aspergers syndrom och DCD och mitt liv har ändrats väldigt mycket sedan dess. När jag fick mina diagnoser hade jag just avbrutit en journalistisk utbildning i förtid, och jag bytte mediebranschen och studier mot hemmaliv och aktivitets-ersättning. Det berodde inte på att jag ”blev” mina diagnoser, eller på att jag plötsligt fick sämre självförtroende, utan på att jag nu förstod att jag inte var varken lat, usel eller dum i huvudet. Jag förstod att det var okej att studierna inte fungerade och att det var okej att jag inte klarade av stressen som mediebranschen krävde att jag skulle klara. Det var okej att jag var så utmattad att jag innerst inne hade gått sönder för länge sedan. Och det var okej att inte dölja det för omvärlden.

Om en person med en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar verkar ha förändrats efter att ha blivit diagnosticerad så är chansen stor att personen i fråga i själva verket har slutat att försöka förändra sig. Kanske har diagnosen/diagnoserna gett personen modet att visa det som hen hela livet ansträngt sig för att dölja.

Kommentarer till “Är personen annorlunda efter diagnosen?

  1. När jag fick min diagnos förändrades nästan hela mitt liv. Och därför trodde min omgivning att jag hade börjat inbilla mig att jag hade en massa symptom som jag inte hade. Men anledningen till att jag hade ”skaffat” en diagnos var just att jag hade kollapsat och inte orkade låtsas längre. Efter diagnosen vågade jag plötsligt visa mitt riktiga jag, och det var en person som min omgivning inte kände igen.

    1. Vad skönt att du vågade visa ditt riktiga jag efter att du fick din diagnos! 🙂 Jag kan förstå att omgivningen blir förvirrade och kanske oroliga i ett sådant läge, men jag hoppas ändå att de flesta kan känna glädje över att personen i fråga nu vågar vara sig själv, när de förstår att det är så det är.

  2. Jag var tvungen att googla på ordet introvert för jag visste inte vad det betydde , men tydligen så är jag det och det blev något nytt för mig. När jag fick min diagnos så hade ju den största delen av mitt liv passerat så jag tog det med en klackspark, men efter ca 2 år så kom funderingarna mer och mer när man tänker tillbaka på det som varit och särskilt när det gäller min son som är 20+ och ser hur trött han ofta är.Jag jobbade heltid och minns hur slut jag var efter en arbetsdag och la mig ofta direkt när jag kom hem till förtret för mina partners. Fick ju höra att alla är ju trötta när dom jobbat , men jag säger det att det är stor skillnad på att vara jättetrött av en lång arbetsdag än den tröttheten man har vid asp/addh. Bra att du skrev det här Johanna

    1. Vad bra att du berättade för mig att du googlade på ordet introvert, för det fick mig att tänka på att jag kanske bör förklara vissa ord som jag använder mig av. Precis som det inte är självklart att alla inte vet hur man utföra olika praktiska sysslor så är det ju inte självklart att alla vet vad ett visst ord betyder.

      Jag förstår att det måste ha varit jättejobbigt för dig att bli så trött av att arbeta. Jag håller verkligen med om att det är en enorm skillnad på att vara ”vanligt” jättetrött och fullständigt psykiskt utmattad. Att bli ”vanligt” jättetrött är också jobbigt, men att bli fullständigt psykiskt utmattad för ofta är inte bra. Dessutom kan det ju bli så att utmattningen gör att man får sämre livskvalitet.

      Vad roligt att du tyckte att det var bra att jag skrev inlägget. 🙂

  3. Tack för det här inlägget! Du sätter ord på viktiga saker som jag själv haft svårt att sätta ord på. Ska sprida inlägget vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *