Möte med Försäkringskassan

Om man har aktivitetsersättning brukar man, vid ett eller ett par tillfällen, ha s.k. avstämningsmöten med sin handläggare på Försäkringskassan. Syftet med dessa möten är vanligen att stämma av hur ens situation ser ut i nuläget och att prata om vad som ska hända framöver. Eftersom vi som har aktivitetsersättning har olika funktionsnedsättningar, sjukdomar eller skador – och eftersom dessa tar sig väldigt olika uttryck – så har vi också olika förutsättningar. En del personer kanske klarar av att börja arbeta eller studera med en gång när perioden med aktivitetsersättning har löpt ut, andra behöver någon form av arbetslivsinriktad rehabilitering. Ytterligare andra klarar inte alls av att börja med någon sysselsättning, utan behöver förlänga sin aktivitetsersättning. Om man behöver förlänga sin aktivitetsersättning måste man skicka in en ny ansökan och det är viktigt att göra det i god tid, eftersom Försäkringskassan har en handläggningstid på upp till fyra månader.

Idag var det dags för mig att ha avstämningsmöte. Med mig hade jag min samtalskontakt, eftersom det kändes bra att ha sällskap av någon som känner mig väl och som är insatt i min situation och mina förutsättningar. Personligen tror jag också att det blir mer tyngd bakom ens ord när någon från vården är närvarande och kan bekräfta det man säger, plus att många inom vården är vana vid den här typen av möten, vilket gör att de kan delta aktivt i samtalet.

Eftersom det var första gången jag träffade min handläggare (Vi har enbart haft telefonkontakt tidigare.) så visste jag inte alls hur han skulle vara. Därför försökte jag bara vara så saklig och tydlig som möjligt, så att handläggaren fick så mycket information som möjligt. Jag började med att berätta att jag gjort en neurologisk utredning som resulterat i att jag fått veta att min hjärna har svårt att tolka synintryck. Jag var också tydlig med att dessa svårigheter inte går att göra någonting åt. Jag berättade även hur min låga energinivå rent praktiskt tar sig uttryck och att det p.g.a. denna inte är aktuellt att börja med någon sysselsättning, utöver bloggandet och ridningen.

Både jag och min samtalskontakt var noga med att framhålla att jag har stora verbala styrkor, vilket gör att min funktionsnedsättning inte alltid märks utåt. Jag tog som exempel att jag känner mig väldigt trygg under ett möte eftersom jag där får använda mig av mina styrkor, men att jag får väldigt, väldigt svårt om jag t.ex. ska skala potatis. Jag berättade också att mina syntolkningssvårigheter påverkar i princip alla praktiska göromål och att praktiska moment – i kombination med min låga energinivå – är det absolut svåraste för mig, inte minst på arbetsplatser. Vi pratade också om att jag i grund och botten är en karriärist som vill väldigt mycket och att jag därför tenderar att göra alldeles för mycket, snarare än för lite. Därför behöver jag bli bromsad och inte pushad, för att gasa är jag redan på tok för bra på.

Min handläggare ifrågasatte ingenting, utan frågade istället, och det är just så jag vill bli bemött. Mot slutet av mötet sa han att det, vad han hade förstått utifrån det vi pratat om, inte var aktuellt med arbetslivsinriktad (re)habilitering och då sa jag ”Nej, det är det inte” och tryckte lite extra på ordet ”nej”. Tydlighet är jätteviktigt i den här typen av möten, och det från båda håll.

Nu har vi bestämt att jag fortsätter att öva på att inte göra mer än jag orkar och att jag, senast i februari, skickar in en ansökan om förlängd aktivitetsersättning. Sedan är det bara att hålla tummar och tår för att den går igenom.

Kommentarer till “Möte med Försäkringskassan

  1. Det måste kännas jobbigt med avstämmningsmöten och sen att gå och vänta på om det blir förlängning. Ansökningar och med alla dess papper kan ju vara riktigt svårt för en del, själv så avskyr jag blanketter och annat sånt, men jag är ju såpass gammal så jag klarar ju det men unga kan ju ha det värre

    1. Ja, det är alltid lite spänt inför möten med Försäkringskassan och att vänta på beslut, men som tur är hör kontakter med myndigheter, blanketter etc. till mina styrkor, vilket underlättar mycket. Det hade varit betydligt värre om jag t.ex. skulle skala potatis eller byta papper i kopieringsapparaten. Jag har dock förståelse för att det här med myndighetskontakter och blanketter kan vara jättesvårt för många. Om man behöver hjälp med att t.ex. ansöka om olika typer av stöd så tror jag att man kan få hjälp av ett personligt ombud. Dock är det säkert olika beroende på var man bor vilka som har rätt att ansöka om personligt ombud och inte.

      Vad skönt att du klarar av blanketterna! 🙂

  2. Tror du som jag att chansen är ganska så stor att du får förlängd aktivitetsersättning efter det här mötet? Det verkade ju som att han förstod vad du orkar och behöver och då ökar väl även sannolikheten att du ska bli beviljad förlängd ersättning? Men det är väl förstås flera inblandade personer på Fk som ska godkänna det hela?

    1. Ja, jag tror att chansen att jag får förlängd aktivitetsersättning är stor. Handläggaren ifrågasatte ingenting, vilket känns som ett gott tecken, men å andra sidan kan allting hända. Dessutom är det ju, precis som du skriver, fler än handläggaren som ska godkänna min ansökan.

  3. ”Nu har vi bestämt att jag fortsätter att öva på att inte göra mer än jag orkar och att jag, senast i februari, skickar in en ansökan om förlängd aktivitetsersättning. Sedan är det bara att hålla tummar och tår för att den går igenom.”

    Jag gissar att den går igenom men det beror mer på att jag tror att Försäkringskassan går mer på diagnos än på personens individuella svårigheter även om Försäkringskassan aldrig skulle erkänna detta.

    Det ska bli intressant att se hur Försäkringskassan ställer sig (och motiverar) din ansökan om sjukersättning om några år (förutsatt att du gör en sådan då).

    1. Tror och tror förresten. Det finns ju bevis på att Försäkringskassan bla gör olika bedömningar av rätten till sjukersättning i olika delar av landet. Detta trots att personerna som söker inte skiljer sig nämnvärt åt.

      1. 2012:

        ”Förvaltningsrätten i Luleå ändrar utgången i sjukpenningmål i 41 procent av fallen, vilket är mer än tre gånger så ofta som sina motsvarigheter i Stockholm och Uppsala. Det visar statistik som Domstolsverket har tagit fram åt Nyhetsbyrån Siren.” https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=5007685

        2014:

        ”Chansen att som sjuk få rätt mot Försäkringskassan i domstol varierar fortfarande stort över landet. Svårast är det att få sitt beslut ändrat i storstäderna. I Luleå får fyra av tio rätt, i Stockholm bara en av tio, visar TT:s genomgång.” http://www.svd.se/ort-avgor-om-du-far-ratt-i-domstol

        1. Men det kanske snarare är förvaltningsrätten som gör olika bedömningar än Försäkringskassan. Det är svårt att säga enbart av informationen i nyhetsartiklarna.

      2. Det där är skrämmande. Jag misstänker att det handlar om att olika instanser på olika håll i landet är olika bra på att spara pengar. Just därför tror jag att man alltid bör vara väl insatt i vilka regler som gäller för det stöd man sökt, alternativt ha en vän/partner/personligt ombud/annan person i sin närhet som är insatt.

    2. Jag tror att det även varierar väldigt mycket beroende på vilken handläggare man får.

      Jag kommer att ansöka om sjukersättning när jag fyller 30, men i vilken omfattning vet jag inte ännu. Som det ser ut nu så känns det inte som om jag kommer att orka jobba alls, men framtiden får utvisa hur det blir. Om jag skulle få avslag på en ansökan om ett stöd som jag och min läkare anser att jag behöver så kommer jag definitivt att överklaga det beslutet. Så gjorde jag i vintras när jag hamnade i kläm i CSNs återbetalningssystem och de inte ville ge mig uppskov med återbetalningarna av mina studielån. Först pratade jag med handläggarna på kundtjänst och där var det tvärnej. Sedan mejlade jag till generaldirektören och där fick jag inte heller något gehör. Då skickade jag in en överklagan, tillsammans med läkarintyg, och vips så fick jag rätt – av samma skäl som jag åberopat hela tiden. Efteråt var jag helt utmattad i flera veckor, men om jag inte hade överklagat så hade konsekvenserna kunnat bli betydligt värre. Om någon försöker sätta sig på mig så sparkar jag bakut, oavsett om det är en privatperson eller en myndighet. Därför kommer jag att läsa igenom reglerna för sjukersättning otroligt noga, så att jag själv vet exakt vad som gäller.

      1. ”Då skickade jag in en överklagan, tillsammans med läkarintyg, och vips så fick jag rätt – av samma skäl som jag åberopat hela tiden. Efteråt var jag helt utmattad i flera veckor, men om jag inte hade överklagat så hade konsekvenserna kunnat bli betydligt värre.”

        Jag har samma erfarenheter från socialtjänsten. Nej, nej och sedan plötsligt ja av samma skäl som jag åberopat hela tiden. Efteråt har jag varit utmattat i flera veckor. Detta helt i onödan eftersom myndigheterna hade kunnat ge mig rätt dag 1 om de bara hade gjort rätt från början. Bedrövligt.

      2. ”Därför kommer jag att läsa igenom reglerna för sjukersättning otroligt noga, så att jag själv vet exakt vad som gäller.”

        Det gör du rätt i men det är så kasst att du ska behöva kunna Försäkringskassans regler för att tillförsäkras dina rättigheter. Du ska inte behöva göra deras jobb.

        1. Jag håller med om det, jag ska inte behöva göra deras jobb. Dock så hade jag förmodligen läst igenom reglerna oavsett, för jag jag blir stressad när jag inte har någon koll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *