Att ta initiativ

Jag är en väldigt initiativrik person när det kommer till sådant som rör mig själv, eftersom jag då styr mitt eget skepp. När jag t.ex. tycker att jag borde handla mat så gör jag det och det finns ingen som säger att jag inte borde ha handlat alls, att jag borde ha gjort det tidigare eller att jag skulle ha väntat till senare. Jag bestämmer själv hur jag vill göra, för det är min tid och mina pengar och således också mitt ansvar.

Att ta initiativ på en arbetsplats är däremot svårt. Som anställd är skeppet någon annans, det är någon annan som styr och jag måste anpassa mig efter detta. Det har jag egentligen ingenting emot, men för att kunna anpassa mig måste jag t.ex. veta vilka arbetsuppgifter jag får ta initiativ till, när jag får göra det och i vilken ordning jag bör göra det för att inte ställa till det för någon annan i kedjan. Detta känner jag mig ofta osäker på.

På arbetsplatser behöver jag också, för att kunna ta initiativ, veta varför saker och ting är placerade där de är placerade, för annars vet jag inte vad jag ska göra med dem, eller om jag ska göra någonting med dem. Ligger det en hög med papper i soffan för att någon, som för stunden är på rast, håller på att jobba med dem? Eller ligger de där för att någon har glömt dem där? Om någon har glömt dem där bör de kanske sättas tillbaka in i sina pärmar. Det skulle jag kunna göra, men är det okej att jag gör det just nu? Sådana saker måste jag ofta fråga om, för att vara säker på att jag gör rätt uppgift vid rätt tidpunkt och att jag inte ställer till det för någon annan.

Jag har, på arbetsplatser och praktikplatser, blivit ombedd att ta fler initiativ, men när jag har ställt en massa frågor (vilket jag gjort för att nästa gång kunna ta initiativ utan att ställa frågor) har folk blivit irriterade. När jag i andra fall faktiskt tagit initiativ utan att fråga, så har det visat sig att jag tagit initiativ till fel sak. När jag gjorde ett kort försök att praktisera på en TV-redaktion fanns en allmän mejladress som alla på redaktionen hade tillgång till, och dit kunde tittarna skriva. När jag hade lite tid över kom jag på att jag kunde vidarebefordra mejlen till rätt personer på redaktionen, vilket jag trodde skulle underlätta både för dem och för de tittare som mejlat in. Det dröjde dock inte länge förrän min handledare kom och sa att jag inte fick göra så eftersom jag bara var praktikant. Jag fick gärna läsa mejlen, men inte vidarebefordra dem. Det skulle jag överlåta till andra.

När jag skrev noveller på frilansbasis försvann de här problemen, för då fick jag styra mitt eget skepp. Uppdragsgivaren brydde sig bara om att de beställda texterna höll måttet och att jag lämnade in dem i tid. Om jag sedan skrev hela texten på en enda kväll eller gjorde lite varje dag var helt upp till mig. När det låg papper och usb-minnen på sängen så visste jag varför de låg där och att det var mitt ansvar att ta hand om dem, något jag kunde göra när som helst. Jag visste också precis hur jag skulle skriva, för uppdragsgivaren beställde texter av mig eftersom de gillade just mitt sätt att skriva. Dessa faktorer gjorde att det var lätt att ta initiativ till att göra olika saker för att hämta inspiration, plocka undan papper, prova olika skrivprogram o.s.v. Allt arbete och ansvar låg ju på mig.

Att styra någon annans skepp, som t.ex. när jag tar hand om min medryttarhäst, brukar också fungera bra. Eftersom jag bestämmer tempot behöver jag inte anpassa mig efter någon annans krav på effektivitet (något jag ofta inte kan även om jag vill), och därför behöver jag inte heller försöka avgöra i vilken ordning det går snabbast att göra de olika sysslorna. Många saker kan dessutom bara göras i en ordning. Eftersom jag inte behöver anpassa mig kan jag göra det som ska göras i lugn och ro när som helst under dagen, bara det blir ordentligt gjort. Om hästens träns hänger på en krok i stallgången när jag kommer så vet jag att det är för att någon glömt det där dagen innan, för ingen har varit hos hästen före mig samma dag och ingen ska dit efter mig heller. Alltså ska jag, när jag har ridit, hänga in tränset i skåpet där det ska hänga när det inte används. Jag behöver heller inte fundera på om det är okej att jag t.ex. packar hästens dagliga höpåsar, för allt som ska göras den dagen är mitt ansvar. Det innebär att om jag inte har packat några höpåsar så är det inga höpåsar packade och ingen annan kommer att packa dem heller. Då är det inte svårt att ta initiativ.  🙂 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *