Aktivitetsersättning kräver ekonomiska förutsättningar

Att jag ofta träffar människor som fungerar på ett annat sätt än vad jag själv gör, har gjort att jag börjat reflektera en hel del över det här med förutsättningar. Det har slagit mig att det inte finns några självklarheter, utan att allting kräver förutsättningar. Rätt förutsättningar. Att kunna komma upp till sin lägenhet på femte våning när hissen är trasig, kräver att man har förutsättningar att gå uppför trapporna. Att utan hjälp ta reda på vad som finns på restaurangen eller caféet, kräver att man har de rätta förutsättningarna för att läsa menyn eller se bakverken. Att lyssna på radio i en timma kräver att man har de rätta förutsättningarna både för att höra vad som sägs och för att koncentrera sig.

När jag började leva på aktivitetsersättning, och fick kontakt med andra i samma situation, insåg jag att också detta kräver att man har de rätta förutsättningarna. Först och främst kräver det att man – om man är ensamstående – har en hyra på max 5000 kronor. Högre hyra än så ger nämligen inte högre bostadstillägg, något man ofta är helt beroende av för att klara sig. Själv har jag haft tur. Jag flyttade in i min nuvarande bostad när jag var student, och var mycket noga med att hyran skulle vara ”studentvänlig”. Min hyra ligger därför under Försäkringskassans maxgräns. Så är det dock inte för alla. Många har skaffat sin bostad medan de ännu kunnat arbeta, och har därför en lite högre hyra. Att byta till en billigare bostad när man inte längre klarar av att arbeta är ofta svårt, eftersom många hyresvärdar kräver fast anställning.

Det är också viktigt att man har förutsättningarna att ha ett eget kontrakt (alternativt bostadsrätt/egen fastighet) eller att man är inneboende under mycket ordnade former. Är man inneboende delar nämligen Försäkringskassan hyran på antalet vuxna i lägenheten, och om ens hyresvärd blir sambo så sänks bostadstillägget för den inneboende – även om värden inte brytt sig om att sänka hyran för rummet. Det får inte heller vara så att hyresvärden låtit någon annan, som inte bor i lägenheten, skriva sig där för då sänks också bostadstillägget. Framför allt får det inte vara så att den inneboende inte tillåts vara skriven på adressen, för då får personen inget bostadstillägg alls. Dessa faktorer gör att inneboende – som ofta är det billigaste alternativet för många andra unga vuxna – ofta är det absolut dyraste alternativet för unga vuxna med aktivitetsersättning.

Alla människor råkar någon gång ut för oförutsedda utgifter, men när man lever på aktivitetsersättning finns det ofta inget utrymme för sådant. Förutsättningarna för att klara av oförutsedda utgifter är därför ofta att man har anhöriga som kan rycka in, eller att man har ett sparkapital sedan tidigare. Har man inte det kan enda alternativet vara att söka fondmedel, något som ofta innebär några månaders väntetid på ett högst osäkert utfall.

Större nödvändiga utgifter, som t.ex. tandvård, blir också svåra att klara av om man saknar sparkapital och inte kan få ekonomisk hjälp av anhöriga. Om man genom sin funktionsnedsättning tillhör någon av personkretsarna inom LSS (vilket man bl.a. gör om man har någon form av autismspektrumtillstånd) kan man få ett tandvårdsstödsintyg, vilket innebär att all nödvändig tandvård går på högkostnadskortet. Tillhör man inte LSS har man tyvärr inte rätt till tandvårdsstödsintyget, utan måste betala fullpris för tandvården oavsett om man inte har några ekonomiska tillgångar utöver aktivitetsersättningen. Detta gör förstås att alla som lever på aktivitetsersättning inte har råd att gå till tandläkaren, om de inte beviljas fondmedel för detta.

Personer som lever länge på aktivitetsersättning riskerar att hamna i en fattigdomsspiral som är mycket svår att ta sig ur om inte arbetsförmågan ökar – vilket den faktiskt inte gör för alla. Därför måste aktivitetsersättningen höjas. Det ska inte vara så att någon inte har råd med hyra, tandvård eller mediciner bara för att hen hade ”fel” förutsättningar innan arbetsförmågan blev nedsatt.

Kommentarer till “Aktivitetsersättning kräver ekonomiska förutsättningar

  1. Det här med ekonomi är bra att du tar upp…aktivitetsersättning kan man ju få upp till 30 år,men sen blir det väl socialbidrag och det känns fel om någon som har svårt med att ansöka hela tiden. Om man inte kan få ett jobb efter 30 då borde det vara sjukersättning för att slippa oro och stress.Det måste finnas mer arbetsplatser som människor med npf kan få jobba på med sina förutsättningar,det finns ju många med sina specialkunskaper som skulle kunna det men samhället i sverige ligger långt efter på den punkten.På microft tex anställer dom personer med autismspektra och det går tydligen väldigt bra..http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-kreativitet-kan-kopplas-till-psykisk-sjukdom/

    1. Ja, att ansöka om försörjningsstöd varje månad måste vara jättejobbigt för någon som tycker att det är svårt med ansökningar. :/ Numera kan man dock, om man är över 30 år och saknar SGI, få någonting som heter ”sjukpenning i särskilda fall”, men jag vet inte riktigt hur det fungerar eller hur mycket pengar det rör sig om. Om ersättningen är väldigt låg kanske man ändå måste komplettera med försörjningsstöd.

      Jag håller verkligen med om att det borde vara lättare för människor med NPF – och som har arbetsförmåga – att hitta ett lämpligt arbete. För mig har det alltid varit lätt att söka och få jobb – eftersom jag är bra på bl.a. ansökningar och intervjuer – men när jag väl börjat jobba så har det gått åt pipsvängen. Arbetsuppgifterna har varit för svåra, jag har fått för otydliga instruktioner o.s.v. Till slut fick jag några frilansuppdrag som novellförfattare och det fungerade bra rent praktiskt, så om jag orkar arbeta igen (vilket jag hoppas) så blir det definitivt med skrivandet. Jag har hittat min grej.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *