Bloggen pausas på obestämd tid

Efter mycket funderande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att pausa bloggen på obestämd tid. Anledningen till det är att min energi inte räcker till allt, och jag ska börja jobba (dock inte heltid) i höst. Mitt mål är att jobba med det skrivna ordet i någon form, gärna med korrekturläsning. Jag kommer inom kort att börja leta uppdrag, och kommer att behöva ha min energi till det. Därför får bloggen stå tillbaka tills vidare. Den kommer dock att finnas kvar, så att alla som önskar kan läsa de inlägg som redan skrivits. 

Tusen tack för alla fina kommentarer jag fått! <3 Ta hand om er! 

//Johanna

Att underlätta skolidrotten

När jag gick i grundskolan var idrottslektionerna min stora skräck. Jag hade ingenting emot att röra på mig – tvärtom – men många av övningarna var alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Mina svårigheter med motorik, koordination och att tolka synintryck gjorde att jag fruktade bollspel och redskapsgymnastik. I efterhand har jag förstått att det hade kunnat vara annorlunda, om jag haft en diagnos och fått mer förståelse från de vuxna. Det går att göra det både lättare, roligare och mer utvecklande för ett barn med motoriska svårigheter och syntolkningssvårigheter att delta i skolidrotten. Här kommer några tips:

* Låt aldrig eleverna sköta lagindelningen när det är dags för lagsport. Aldrig någonsin. Det är vanligt förekommande att personer som inte är så bra på t.ex. fotboll, alltid blir valda sist när det är dags för just fotboll. Sådant kan vara förödande för en persons självförtroende. ”Jag är så dålig att ingen vill ha mig i sitt lag.”

* Bestäm i förväg vilket lag den aktuella eleven ska vara i. Det finns s.k. ”vinnarskallar” som tar alla tävlingar på blodigt allvar, även när det rör sig om en fotbollsmatch på skolidrotten. En del sådana personer kan bli arga och otrevliga om de anser att någon ”sinkar” laget. Om det finns flera sådana personer i en klass, se till att inte alla dessa hamnar i samma lag som den aktuella eleven.

* Förklara alltid reglerna. Det kan vara lätt att tänka: ”Den här leken brukar de ju leka på rasterna, så då behöver jag inte förklara reglerna”. Förklara reglerna ändå. Alla barn i klassen kanske inte brukar vara med i leken på rasterna, och det kan vara väldigt jobbigt att känna sig utpekad. En elev som har svårt med t.ex. motorik, socialt samspel och/eller att tolka synintryck har kanske inte vågat delta i leken, eller ens uppfattat vad den går ut på. Jag minns fortfarande idrottslektionen då vi skulle spela bollspelet ”King” och läraren undrade om det var någon som inte hade spelat ”King” tidigare. Jag var tvungen att räcka upp handen inför alla i klassen, vilket var väldigt jobbigt. Tack och lov var det någon mer som inte hade varit med och spelat ”King” på rasterna, så jag slapp stå där och känna att läraren förklarade reglerna enbart för mig, medan alla andra väntade på att få komma igång.

* Se det som positivt om eleven säger ifrån. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, behöver inte betyda att eleven har dåligt självförtroende. Det kan lika gärna betyda att eleven känner sina egna styrkor och begränsningar så väl att hen vet vad hen är redo för och inte. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, kan därför innebära att övningen i fråga är för svår i förhållande till elevens begåvningsprofil. Att inse sina begränsningar – och att våga erkänna dem – är en styrka!

* Tvinga aldrig eleven till det som är för svårt. ”Det är bra att utmana sig själv” och liknande argument, håller inte här. För en person som har svårt att lära sig bokstäverna blir det inte en utmaning att läsa en kapitelbok. Det blir en katastrof. När det kommer till idrottsövningar som ställer krav på bl.a. motorik och koordination, kan det dessutom vara farligt att utsätta sig för sådant som man inte är redo för. Man kan skada sig. När jag red på ridskola var personalen där oftast mycket noga med att vi barn skulle rida hästar som vi klarade av, inte hoppa högre hinder än vi hade balans för etc. Jag önskar att samma säkerhetstänk hade funnits under skolidrotten.

* Anpassa kraven efter elevens förutsättningar. Man kan kräva någonting av alla, men man kan inte kräva samma sak av alla. Om eleven i fråga upprepade gånger river höjdhoppsribban på en viss höjd, kräv inte att eleven ska hoppa igen och igen på samma höjd tills hen inte längre river. Kräv istället att eleven hoppar en gång till på lägre höjd, så att hen i alla fall kommer över.

* Prata med eleverna om människors olikheter. Förklara att alla människor är bra på saker, men att alla är bra på olika saker. Eleverna vet säkert redan att alla är olika bra på att läsa och räkna, men för en del av dem kan det kännas självklart att alla kan hoppa högt, springa fort, göra kullerbyttor etc. Det har att göra med motoriska aktiviteter – enligt normen – förväntas vara lättare än mentala aktiviteter. Därför kan det vara extra viktigt att just på idrottslektionerna prata om att människors förutsättningar ser olika ut.