Hypokondri – hälsoångest

Hypokondri, eller hälsoångest som jag tycker är ett bättre ord, innebär att man är rädd för att ha, eller drabbas av, en allvarlig fysisk sjukdom. Oron kan ta sig olika uttryck hos olika personer och under olika perioder. Det kan t.ex. vara så att man en månad fruktar att man drabbats av leukemi – eftersom man har upptäckt ett flertal blåmärken på kroppen. Nästa månad kanske blåmärkena har försvunnit och inga nya symtom tillkommit, men man fortsätter ändå att oroa sig för allvarlig sjukdom eftersom en kvällstidning haft rubriken ”Du kan vara sjuk utan att veta om det”.

Tyvärr finns det människor – även inom vården – som inte tar hälsoångest riktigt på allvar. Det kan t.ex. bero på att de ser en uppenbart frisk person framför sig, och därför har svårt att förstå hur jobbig ångesten faktiskt är. En person med svår hälsoångest tänker inte: ”Jag är livrädd att jag har cancer, men i själva verket är jag helt frisk”. De perioder man inte oroar sig för att vara sjuk kanske man tänker: ”Jag trodde att jag hade cancer fastän jag var frisk”, men när man befinner sig i ångestens klor känns sjukdomen ofta hundra procent verklig. Man ”vet” att man är sjuk. Ibland kanske man också ”vet” att sjukdomen är obotlig och att den så småningom kommer att ta ens liv. Detta leder naturligtvis till stark rädsla och sorg, och man kanske börjar planera sin begravning och skriva sitt testamente. Även om man ännu inte sökt vård så ”vet” man redan vad läkaren kommer att säga, och därför kanske man kommer till vårdcentralen eller sjukhuset med en packad väska. Man ”vet” ju att man omedelbart kommer att bli inlagd.

Om man lider av hälsoångest är det vanligt att man antingen uppsöker den somatiska vården väldigt ofta, eller att man undviker den så långt det bara är möjligt. Om man undviker sjukvården så gör man det ofta eftersom man är rädd att få ett illavarslande besked. Man kanske känner att man inte klarar av att få ett sådant besked, eller så oroar man sig för vem som ska ta hand om barnen eller katten när man blir inlagd. Man kanske också är orolig för att må sämre av behandlingen, som man mycket väl kan ha läst om på internet.

Jag har själv varit en ”undvikare”. Under många år gick jag inte till tandläkaren eftersom jag var livrädd för att få besked om munhålecancer eller tandlossning. Jag kände att jag inte var mentalt redo för att ta emot ett sådant besked. Inte heller gick jag till optikern, eftersom jag inte var redo för att bli skickad på vidare utredning för starr, ögontumörer eller förändringar i gula fläcken. Jag var även väldigt orolig för att drabbas av ofarliga åkommor som skulle kunna föranleda någon form av provtagning, för då skulle jag troligen få besked om lymfkörtelcancer, vilket var min ”huvudsjukdom” under flera år. Dessutom var jag orolig för att låta läkare lyssna på hjärta och lungor, eftersom jag inte var redo för vidare utredning av det blåsljud och den väsande andning som säkert skulle upptäckas.

Sedan några år tillbaka är min hälsoångest mycket bättre, och därmed insikten om att jag lider av just hälsoångest. De senaste två åren har jag också genomgått ett flertal kroppsliga undersökningar. Jag har bl.a. varit hos tandläkaren, och på vårdcentralen och tagit blodprov, men av andra anledningar än att jag oroat mig för allvarlig sjukdom. Samtliga undersökningar har visat att jag är fysiskt frisk. Att jag vågat uppsöka den somatiska vården, istället för att undvika den, har gjort att min hälsoångest blivit ytterligare lite bättre.

Om man har en person med hälsoångest i sin närhet är det viktigt att inte skratta åt personen när hen på fullt allvar är övertygad om att hen är sjuk. Den uppenbart friska personens oro för allvarlig sjukdom kanske ter sig lustig för omgivningen, men den är inte ett dugg lustig för personen som är drabbad. Därför är det bästa att försöka få personen att söka hjälp, för personer med svår hälsoångest behöver hjälp. Inte för någon allvarlig sjukdom, men för oron för densamma.

Blodprov och ADL-bedömning

Nu är jag tillbaka här på bloggen! De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt jakten på ett förstahandskontrakt och har inte haft så mycket energi över till annat. Jag har letat rätt på olika hyresvärdar och har nu skickat iväg ansökningsbrev till ett 50-tal av dessa. De sista breven gick iväg i torsdags, så nu är planen att vänta ett par månader och se om jag får något napp, innan jag skickar iväg fler ansökningar.

Att jag nu går på en lämplig psykiatrisk mottagning där jag har en läkare och en samtalskontakt som jag trivs med, har gjort att vi äntligen har kunnat börja jobba med sådant som rör min mentala trötthet och min arbetsförmåga. Bl.a. blev jag skickad till vårdcentralen för att ta några blodprover, för att utesluta fysiska orsaker till tröttheten. Man kollade njur- och levervärden, ämnesomsättning, blodvärde, eventuell vitamin- och mineralbrist etc. Alla värden var dock bra, vilket innebär att min mentala trötthet inte beror på något fel i kroppen. Jag är alltså alldeles fysiskt frisk, vilket också innebär att jag aldrig har haft någon av de allvarliga fysiska sjukdomar som jag genom åren varit övertygad om att jag haft. Jag har fått ett ”kvitto” på att jag inte är sjuk – en lättnad för mig som är hypokondriskt lagd. Det bästa av allt är ändå att jag vågade gå och skaffa mig det där kvittot. Jag har genomgått ännu en fysisk undersökning och överlevt!

Eftersom det inte finns några fysiska orsaker till min mentala trötthet, så kan jag känna mig helt säker på att den är en envist ihållande konsekvens av alltför många jobb- och studieförsök, vilka ledde till att jag slutligen kraschade. Min läkare har sagt att det inte går att ge någon prognos, d.v.s. att det inte går att sia om när tröttheten kommer att försvinna. Det går alltså inte att förutspå hur lång tid det kommer att ta. Den ovissheten får jag leva med, och den verkligt stora utmaningen kommer nog att bli just det. Att lära mig att leva med att tröttheten är här på obestämd tid, men att obestämd tid förhoppningsvis inte betyder för alltid.

De senaste veckorna har jag även träffat mottagningens arbetsterapeut vid tre tillfällen. Vi har gjort en s.k. ADL-bedömning (ADL= Aktiviteter i Dagliga Livet) i syfte att synliggöra de praktiska svårigheter som jag upplever i min vardag. Resultatet av ADL-bedömningen kan vara bra att ha bl.a. vid kontakter med Försäkringskassan. Första och andra mötet med arbetsterapeuten bestod av att hon ställde en mängd olika frågor om hur väl jag klarar av olika vardagliga situationer och vilka strategier jag använder mig av. Frågorna gällde t.ex. tidsuppfattning, påklädning och matlagning. I slutet av andra mötet bestämde vi att jag gången därpå skulle få göra någonting som är svårt för mig, och så skulle arbetsterapeuten titta på. Eftersom jag hade berättat att jag har svårt för att hacka och skala, så bestämde vi att jag skulle få göra en sådan uppgift och att arbetsterapeuten skulle köpa de ingredienser jag bad henne om.

Gången därpå träffades vi i mottagningens personalkök, dit arbetsterapeuten hade fixat lök, gurka, tomater, paprika, majs, avokado och ägg. Arbetsterapeuten talade om var alla redskap fanns och sedan tittade hon på när jag gjorde en sallad och skalade ett ägg. Hon ville också se hur jag gjorde när jag diskade de olika redskapen och när jag torkade av bänken. Jag fick göra allting själv, men arbetsterapeuten flikade in med lite smarta tips. Bl.a. informerade hon mig om att man kan hålla kniven med den vassa sidan uppåt när man torkar den, eftersom det är mindre risk att man skär sig då. Det tipset tog jag med mig hem, eftersom jag nyligen faktiskt skar mig lite lätt på en kniv som jag höll på att torka. Jag var övertrött vid det tillfället, och därför var jag inte tillräckligt fokuserad.

Jag lyckades med salladen och ägget, även om grönsaksbitarna inte blev så snygga, men efteråt berättade arbetsterapeuten att hon hade sett hur mycket energi det tog för mig. Hon berättade också att hon hade reagerat när jag inte ville torka av diskbänken under tiden ägget kokade, utan sätta mig och vila. För mig är det helt normalt att behöva vila efter att ha gjort en sallad, men för många andra är det ju inte det. Hur som helst så sa arbetsterapeuten att hon avråder mig från arbeten som innefattar många praktiska göromål, och att hon även kommer att ta med det i sin skriftliga bedömning. Jag råkade även göra lite för mycket sallad, fastän jag verkligen trodde att det bara skulle bli en portion, men förhoppningsvis blev någon i personalen glad över resterna i kylskåpet.  😉 

Bloggpaus p.g.a. bostadssökande

Nu kommer jag att ta en liten paus från bloggen igen. Anledningen till det är att jag bestämt mig för att, under de kommande två veckorna, lägga större delen av min energi på att söka lägenhet. Jag måste inte flytta, men känner att jag behöver en riktig lägenhet, istället för bara en uthyrningsdel som jag har nu. Dessutom behöver jag något mer permanent, som jag inte behöver oroa mig för att bli uppsagd ifrån.

Att hitta en bostad i Stockholmsområdet är svårt för de flesta, men det är extra svårt om man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Även om man – som jag – inte har några svårigheter att söka eller självständigt ta hand om en lägenhet, så är det många bostadsbolag som säger nej p.g.a. att de anser att man har för låg inkomst. Då hjälper det ofta inte att man har goda referenser från nuvarande hyresvärd och kan bevisa att man alltid betalar hyran i tid. Min erfarenhet är att få instanser är så rigida som just bostadsbolag. Är det nej så är det tvärnej och inga undantag är möjliga.

Jag är dock övertygad om att det går att få ett förstahandskontrakt när man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Det är bara det att man kan behöva kämpa tio gånger så hårt som människor som har ett jobb. När man har sjuk- och aktivitetsersättning ska man ju inte bara konkurrera om bostäderna i sig, man ska också hitta en hyresvärd som är villig att hyra ut. Själv tänkte jag främst satsa på mindre bostadsbolag och små, privata hyresvärdar. Det finns t.ex. privatpersoner som äger enstaka hyresfastigheter där de hyr ut lägenheter. För att nå dessa hyresvärdar måste jag först hitta dem, vilket kan ta lite tid. Sedan måste jag skicka iväg ett personligt brev, som jag också måste lägga ner tid på eftersom det är extra viktigt att göra ett gott första intryck när man inte kan stoltsera med en årsinkomst på tre gånger årshyran.

Därför kommer det att vara tyst här på bloggen de närmaste veckorna, men så snart jag fått iväg ett gäng bostadsansökningar så kommer jag tillbaka igen!