Det går att visa intresse utan kroppsspråk

Många personer med autismspektrumtillstånd och/eller syntolkningssvårigheter har svårt att avläsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det kan t.ex. vara så att man uppfattar gester som osammanhängande viftningar, att man har svårt att förstå vad en viss blick betyder, och/eller att man överhuvudtaget inte ser ansiktsuttryck.

För oss som har svårt att avläsa kroppsspråk kan kommunikationen med andra människor bli svårare. Någonting som kan vara särskilt klurigt är att förstå vad andra människor vill. På samma sätt kan det vara lurigt för andra människor att förstå vad vi vill. Om vi inte förstår – eller inte ens uppfattar – de signaler som andra människor sänder ut, kanske vi känner oss osäkra på vilken typ av relation folk i vår omgivning vill ha med oss. När vi blir förälskade kan vi t.ex. känna oss väldigt osäkra på huruvida förälskelsen är besvarad eller inte, eftersom vi inte alltid vet om vederbörande har sänt ut signaler av den sort som vi inte uppfattar. Den andra parten kan, å sin sida, felaktigt tro att vi inte är intresserade, om hen inte har fått någon respons på de signaler hen sänt ut.

Om man inte vet att personen man är intresserad av har svårt att avläsa kroppsspråk och ansiktsuttryck, känns det kanske långsökt att tänka att personen kan vara intresserad även om man inte har fått någon som helst respons på de signaler man sänt ut. Det är förståeligt. Om man däremot vet om personens svårigheter, kanske det istället känns svårt att veta hur man ska visa sitt intresse. Hur kan man göra det på ett sätt som personen uppfattar? Här kommer några förslag:

Ta initiativ till att umgås
Att söka kontakt och att upprätthålla den är självklart bådas sak, men en person som har svårt att avläsa kroppsspråk och ansiktsuttryck kan ibland vara lite avvaktande. Det beror ofta på att personen känner sig osäker på om den hen tycker om har sänt ut några signaler, och i så fall vilka. Om hen då tar fel initiativ i förhållande till de signaler hen fått (men inte uppfattat) så kan det i värsta fall bli väldigt dumt, och det vill hen antagligen undvika. Därför kan det vara bra att föreslå att ni ska hitta på någonting på tu man hand, som t.ex. fika, äta middag, gå på bio, eller något annat som båda gillar. Då förstår personen att den hen är förälskad i vill umgås, och inte bara ser hen som en arbetskamrat, en granne, en kompis kompis etc.

Ge verbala komplimanger
Att få höra fina saker värmer, och hjälper personen att förstå att hen är omtyckt som mer än vän. Att säga det man vill säga med ord, istället för med en blick eller med kroppsspråk, gör att budskapet når fram. Om känslorna är besvarade är chansen stor att personen i fråga säger något fint tillbaka, när hen börjar få klart för sig vilken relation den andra parten vill ha.

Ge beröring
Om man är säker på att personen som har svårt att visa kroppsspråk är intresserad tillbaka, kan man visa hur man känner genom beröring. Man kan t.ex. ge personen en extra lång bamsekram när man skiljs åt. Sådana signaler är ofta tydliga även för den som har svårt att avläsa det rent visuella kroppsspråket.

Berätta hur man känner
Ett sätt – som många som har svårt att avläsa kroppsspråk uppskattar – är att berätta precis hur man känner. Man kan välja ut ett tillfälle och en plats som känns bra, och helt enkelt berätta att man är förälskad i personen. En del människor skulle nog tycka att det kändes alltför direkt, och kanske rent av bli obekväma, men för många av oss som har svårt att avläsa kroppsspråk kan det istället vara precis tvärtom. När någon har berättat om sina känslor så vet vi var vi har vederbörande, och slipper gå omkring och gissa.

En sak som är bra att tänka på är att det faktum att en person inte förstår de signaler man sänder ut för att flirta, inte är samma sak som att personen i fråga inte kommer att ge någonting tillbaka om man väl blir tillsammans. Många av oss som har svårt att avläsa kroppsspråk har mycket lättare att ta initiativ när vi vet var vi har den andra personen. Därför kan en person som har svårt att avläsa kroppsspråk vara väldigt kärleksfull, kramig och initiativrik i sitt förhållande, eftersom personen då inte behöver känna sig osäker på vilken slags relation den andre vill ha. Personen vet att kärleken är besvarad, och då behöver hen inte längre fundera över den eviga frågan: ”Undrar vad hen egentligen tycker om mig?”

En dag med syntolkningssvårigheter

När jag berättar om mina syntolkningssvårigheter händer det ibland att någon frågar hur min vardag ser ut i sin helhet. En vanlig dag, med syntolkningssvårigheter och kompensationsstrategier, kan se ut ungefär såhär:

När jag gått upp och klätt på mig är det dags att äta frukost. Jag tar fram havregrynen som står till höger om lådan med kryddor, och den lilla kastrullen som står i den stora grytan, som i sin tur står i stekpannan. Jag tar också fram sleven, som ligger i yttersta facket i besticklådan. Under tiden jag kokar gröt tar jag fram juicen från kylskåpets mittersta dörrhylla, och lingonsylten från sin nya plats på dörrhyllan längst ner. Nästan alla saker hemma hos mig förvaras på bestämda platser, eftersom det gör det lättare för mig att hitta dem.

När jag har ätit, diskat, fyllt kattens matskålar och gjort rent i hennes låda, är det dags att åka iväg på läkarbesök. Jag tar på mig halsduk och kängor och trär sedan i ena armen i jackan. Att hitta vänster jackärm är lite klurigt, eftersom jag inte uppfattar var exakt den befinner sig i förhållande till min arm. Jag drar vänsterarmen bakåt och trevar efter jackärmen, och till slut får jag tag i den. När jackan är på tar jag upp busskortet ur plånboken och stoppar det i vänster jackficka, så att jag ska slippa gräva efter plånboken i väskan när bussen kommer.

Att ta mig fram i kollektivtrafiken har jag inga problem med, tack vare den ordning och reda som råder. Jag upplever att det är tydligt skyltat varifrån olika bussar och tåg går, och på tunnelbaneperrongerna finns väl synliga markeringar som jag bör hålla mig bakom för att inte riskera att ramla ner på spåret. Är det någonstans det möjligen skulle kunna gå fel under resan till läkarbesöket, så är det när jag ska byta från tunnelbana till lokaltåg. Här är spåren märkta med nummer, och jag har lite svårt att se vilken skylt som sitter vid vilket spår. När jag läst på skärmen vilket spår mitt tåg ska gå ifrån, går jag därför nära spåret och dubbelkollar att det säkert är rätt. Att para ihop rätt skylt med rätt spår är lättare på nära håll.

När jag klivit av tåget kan jag på ett säkert sätt ta mig över järnvägen, eftersom bommar fälls ner varje gång ett tåg ska passera. Därför behöver jag inte akta mig för tågen, utan kan slappna av.

När jag närmar mig huset där mottagningen ligger, går jag inte tvärs över parkeringen utan håller mig i kanten så långt det är möjligt. Här gäller det att se upp för bilar, och att gå i kanten är definitivt det bästa sättet. Där kör nämligen inte bilarna.

Inne i huset hade jag i början vissa svårigheter att hitta hissen, eftersom den inte syns från porten, men numera vet jag var den finns. Jag vet också vilken dörr jag ska gå in genom när hissen stannar på rätt våning.

Att inte hitta läkaren behöver jag inte oroa mig för, eftersom personalen alltid kommer och hämtar patienterna i väntrummet. De senaste gångerna har läkaren även följt mig ut efter mötet, men den här gången vill jag försöka hitta ut på egen hand. Jag vet nu att läkarens rum ligger i samma korridor, och på samma sida, som min förra samtalskontakts rum. Det gör att jag vet var jag befinner mig i förhållande till utgången, och att jag har kunnat memorera ”direkt vänster, gå rakt fram, ut höger”. Därför hittar jag ut utan problem den här gången, men läkaren står kvar utanför sitt rum och tittar så att jag säkert kommer ut.

När jag kommer hem går jag direkt till affären för att småhandla lite, däribland fredagsgodis till mig och katten. Tidigare har jag tagit varorna i den ordning de kommer i affären – och även sett till att min inköpsapp automatiskt sorterar dem i den ordningen – men nu har de möblerat om i affären. Ommöbleringen har gjort att jag inte längre vet var olika varor befinner sig i förhållande till varandra, utan jag behöver tid på mig att räkna ut det. Jag hittar inte heller till alla varor. Detta innebär att det just nu är oordning i min inköpsapp, och att jag måste springa runt och leta efter vissa varor.

När jag har hittat allt jag ska ha, och betalat i kassan, packar jag ner varorna i min tygkasse. Att använda tygkassar istället för plastkassar underlättar, eftersom jag inte ser hur jag bör packa ner de olika varorna. Om jag packar osmart är risken stor att en plastkasse går sönder, men en tygkasse håller.

På kvällen, när jag har fredagsmys, ser jag till att Coca-Colaflaskan och glaset befinner sig långt från mobilen och datorn. Eftersom jag är rädd att råka knuffa till glaset, och har svårt att avgöra hur långt ett glas utspilld dryck kan rinna, så förvarar jag aldrig sådant jag är rädd om på samma möbel som glas med dryck i. När jag har fredagsmys brukar jag därför ha datorn i sängen, mobilen på en pall och glaset på golvet. På så vis kan jag inte spilla över någonting annat än golvet, och då kan jag slappna av.

Personkänsliga barn

Precis som vuxna kan vara personkänsliga, så kan barn också vara det. Själv har jag varit personkänslig så länge jag kan minnas, men det är först i vuxen ålder som jag lärt mig att sätta ord på det.

Fram tills jag var sju, åtta år hände det att jag reagerade med rädsla när jag träffade människor som jag var extra känslig för. Vissa människor gav mig en sådan dålig magkänsla att jag bokstavligen fick ilningar längst ryggraden, vilket jag tog som ett säkert tecken på att jag hade mött en häxa eller en farbrorhäxa, beroende på om personen i fråga var kvinna eller man. Häxorna och farbrorhäxorna var mycket onda och de hade bara en enda sak i kikaren, nämligen att tillfångata barn.

Att barn som är personkänsliga misstar människor för att vara elaka, tror jag är ganska vanligt. Det är nog inte så många yngre barn som säger: ”Nu när jag gick hem från skolan så kände jag av min personkänslighet igen. Jag mötte en tant som gav mig dåliga vibbar, men jag hjälpte henne ändå att öppna porten när hon bad om det.” Däremot finns det nog en hel del personkänsliga barn som säger: ”Jag mötte en elak tant på vägen hem från skolan, så jag sprang.”

Att ett barn berättar att hen mött en elak tant som hen känt sig tvungen att springa ifrån, kan förstås skapa stor oro hos föräldrar och andra vuxna. Därför är det viktigt att fråga vad den ”elaka tanten” har gjort. På så vis kan man som vuxen avgöra om det handlar om barnets personkänslighet eller om man faktiskt bör kontakta polisen. Den gången jag panikslaget berättade att jag blivit jagad på vägen hem från skolan, visade det sig t.ex. att det rörde sig om en äldre dam med rullator. Det visade sig också att jag inte hade sett att hon jagade mig, utan när jag sprungit ifrån henne (vilket jag gjort eftersom jag varit övertygad om att hon var en häxa som försökte locka mig till sig) hade jag bara tagit för givet att hon sprungit efter. I själva verket ville hon antagligen bara ha hjälp att ta sig själv och rullatorn uppför backen.

Tecken på att ett barn är personkänsligt kan t.ex. vara att barnet:

* blir rädd för vissa människor till synes utan anledning.

* plötsligt vill stå extra nära en trygg vuxen i t.ex. kön på ICA eller på apoteket, så att inte ”tanten/farbrorn tar mig”.

* blir spänd/orolig när hen närmar sig ett visst hus, eftersom det är ”huset där hon den otäcka bor”, utan att kunna redogöra för vad som är otäckt med personen i fråga.

* inte vill träffa en viss släkting, bekant, granne eller lekkamrat, trots att personen i fråga inte har gjort något fel

* vägrar att ta emot hjälp av viss personal på förskolan, t.ex. vid påklädning eller i matsituationer.

Om man som vuxen märker att ett barn verkar vara personkänsligt, kan det vara bra att prata med barnet om det. Först och främst är det viktigt att barnet förstår att det är okej att inte trivas i alla människors sällskap och att man har rätt att välja sitt eget umgänge. Man måste t.ex. inte leka med ett visst barn bara för att man bor grannar, utan man har rätt att säga nej. Däremot får man inte vara elak mot grannen, utan måste behandla alla människor med respekt, även sådana som man inte trivs tillsammans med.

Som sagt kan vissa barn tro att deras personkänslighet handlar om att andra människor är elaka, något som kan vara både obehagligt och energikrävande. Därför är det bra om de vuxna förklarar för barnet att det kan kännas obehagligt i kroppen när man träffar vissa människor, men att det inte automatiskt betyder att dessa människor är elaka eller på något sätt farliga. Man kan förklara för barnet att ”de otäcka” människorna förmodligen är snälla, men att det faktum att de känns otäcka kan betyda att man inte skulle ha så roligt tillsammans. Förklara att barnets känslor beror på att hen är extra bra på att se vilka andra människor är, och att detta inte är något farligt. Det kan också vara bra att berätta om barnets personkänslighet för andra vuxna – t.ex. förskolepersonal – som träffar barnet. Det är troligen skönt både för barnet och de vuxna om alla vet, för då behöver ingen gå runt och oroa sig över att ha gjort något fel. De vuxna som barnet har svårt för kan också ta lite extra hänsyn, t.ex. genom att inte ”dyka på” barnet utan närma sig med försiktighet.

Mitt sätt att tycka om människor – del 2

Varje gång jag träffar en ny människa är det första jag lägger märke till hur denne verkar vara som person. Jag reflekterar över vilken typ av individ jag har att göra med, och under tiden brukar jag ganska tydligt känna huruvida jag vill fortsätta träffa personen eller inte. Om jag tycker om det jag ser av individen, träffar jag gärna personen fler gånger. Om jag inte tycker om det jag ser av individen, känner jag mig oftast väldigt obekväm och illa till mods, och då ser jag det som ett tecken på att jag och den andra personen inte är särskilt kompatibla.

När jag har sett individen fokuserar jag på olika saker beroende på situation. Om jag träffar en person i privata sammanhang brukar jag fråga personen olika saker, som t.ex. vad hen har för intressen och hur hens liv ser ut. Svaren på dessa frågor får mig inte att tycka varken mer eller mindre om personen, men när jag tycker att någon verkar vara en intressant individ så vill jag gärna lära känna den personen lite närmare.

Om jag träffar en person i ett icke-privat sammanhang, t.ex. inom psykiatrin, frågar jag inte om intressen eller livssituation. När jag har sett individen är det då istället personens yrkeskunskaper som jag lägger märke till. Jag brukar ställa mig själv frågan: Ska den här individen få använda sina yrkeskunskaper för att hjälpa mig? Ibland kanske svaret blir nej – om personen i fråga inte verkar ha tillräckliga kunskaper för att kunna hjälpa mig – men det betyder inte att jag inte tycker om personen. Om jag tycker om den individ jag har sett så tycker jag om den individen även om yrkeskunskaperna brister, men eftersom jag går till psykiatrin för att få hjälp med mina problem, så säger jag nej om individens yrkeskunskaper inte håller måttet. Å andra sidan säger jag nej också när kunskaperna finns, men personkemi saknas.

Ibland börjar kontakten med nya människor via mejl, och då finns det en risk att första intrycket blir fel. Jag har t.ex. mejlat med personer som jag fått en negativ bild av, men när jag väl träffat dem så har jag sett vilka de faktiskt är, och då har jag kunnat stryka ett stort streck över den där negativa bilden. Jag har även varit med om motsatsen, d.v.s. att jag fått en positiv bild av en person via mejl, men när jag väl träffat personen så har jag sett en individ som jag inte alls tyckt om. I båda dessa fall brukar en träff i verkligheten leda till att jag får en djupare förståelse för personen i fråga, och då har jag ju vunnit någonting, även om jag kanske inte vill träffa personen igen.

I fallet med min nya samtalskontakt slutade det lyckligt. Om vi inte hade haft en långdragen och alldeles hopplös mejlkonversation om läkartider, som gjorde mig så arg att jag kände mig tvungen att konfrontera henne öga mot öga, så hade jag aldrig upptäckt att det var henne jag skulle ha som samtalskontakt. 

I fallet med en privat mejlkontakt för något år sedan slutade det mindre lyckligt. Mejlkonversationen hade gått som en dans, men när vi väl träffades i verkligheten tänkte jag omedelbart ”oj då”. Pinsam tystnad uppstod, och jag fick än en gång bekräftat att jag inte klarar av att bygga en vänskapsrelation enbart på gemensamma intressen. Det måste till mer.

Trots att jag har lätt för att se vem en människa är, uppfattar jag sällan sådant som ansiktsuttryck och kroppsspråk, och därför händer det att jag misstolkar individens intentioner. Jag kan t.ex. tro att någon bara vill vara vän, fastän hen i själva verket vill ha ett förhållande. Man kan säga att jag är jättebra på att se vem någon är, men sämre på att förstå vad samma person vill med vår kontakt. Människor behöver inte förklara vilka de är, men de får hemskt gärna förklara vad det är de vill.

Mitt sätt att tycka om människor – del 1

Någonting som jag har upptäckt är att jag har ett annorlunda sätt att tycka om människor på. Jag har märkt att många andra verkar tycka om vad människor gör, innan de tycker om vad människor är. Jag har också märkt att det ibland kan stanna där, d.v.s. att andra kan tycka om vad människor gör utan att någonsin se individen så som denne faktiskt är, i sin helhet. Så fungerar inte jag.

Jag behöver inte se en människa göra någonting för att lägga märke till personen i fråga. Personen behöver inte heller prestera någonting för att jag ska börja tycka om hen. För mig räcker det att vara. Jag har svårt att läsa av människor men lätt att se dem, och när jag ser vilka de är så vet jag också om jag tycker om dem. Detta innebär att jag alltid tycker om människor som unika individer och inte enbart för att de t.ex. är trevliga arbetskamrater eller roliga att gå på teater tillsammans med. Visst kan jag uppskatta att någon är en trevlig arbetskamrat eller rolig att gå på teater tillsammans med, men då är det utöver att jag tycker om personen som unik individ. Jag kan inte enbart tycka om en människa för hens prestationer, men jag kan tycka om hens prestationer om jag samtidigt tycker om personen som unik individ.

Detta gör att jag tycker om människor oberoende av sina sammanhang. Om jag tycker om en unik individ, och den individen råkar vara min arbetskamrat, så tycker jag lika mycket om personen om jag träffar hen på stan eller hos någon gemensam bekant, där personen inte utför något arbete. Och om jag tycker om en unik individ som jag brukar gå på teater med, så skulle jag tycka precis lika mycket om personen om hen plötsligt satt och tiggde pengar utanför ICA.

Om en människa håller upp en fasad så märker jag det, och eftersom det alltid är den unika individen jag tycker om, så tycker jag inte mer om en person för att denne försöker anpassa sig efter hur hen tror att jag vill att hen ska vara. Om jag träffar en ny bekantskap och inte tycker att det känns riktigt bra, så känns det inte bättre för att personen försöker vara lite mer si eller så, utan då passar vi helt enkelt inte ihop. För att en relation ska kännas meningsfull måste jag tycka om en människa inifrån och ut, inte utifrån och in.  

När man förundras över andra människor

Oavsett hur vi människor fungerar, finns det situationer där vi blir väldigt förvånade över att någon eller några andra inte tänker som oss, även om vi vet att de inte gör det. Vi kan förundras så mycket att vi snarare undrar hur alla andra inte kan tänka som oss.. Då och då händer det att andra människor förundras på det viset över mig. På samma sätt finns det situationer där jag förundras över en hel del andra människor. Här är några av dem:

* När andra människor inte använder säkerhetsbälte på bussen.
Jag har aldrig varit med om att någon inte tagit på sig säkerhetsbältet när hen åkt bil, men i de bussar där säkerhetsbälten finns är det mer regel än undantag att människor inte använder dessa. Det tycker jag är konstigt, med tanke på att även bussar kan krocka eller åka av vägen.

* När andra (vuxna) människor rasar mot julkalendern – på fullt allvar.
Så gott som varje år i december, skriver vuxna människor arga kommentarer om julkalendern på SVT:s Facebooksida. Oftast handlar de upprörda inläggen om att julkalendern innehåller för lite tomtar och snö, och att man nu faktiskt måste få veta hur i hela friden SVT har tänkt. Jag hör själv till den skara vuxna människor som brukar titta på julkalendern, och jag kan uppriktigt sagt bli besviken när tomtar och snö uteblir, men därifrån till att rasa i SVT:s kommentarsfält känns steget väldigt långt. Jag tror helt enkelt att SVT bara har velat göra en intressant berättelse för tittarna att följa fram till julafton, och att det i första hand är barnen som ska tycka att berättelsen är intressant.

* När andra (vuxna) människor recenserar barnkultur ur ett vuxenperspektiv.
När en vuxen recensent – som inte sällan jobbar på någon vuxentidning – kallar en barnbok eller barnfilm för ”mossig” eller ”saknar starka karaktärer”, blir jag förvånad. Ofta är det tydligt att recensenten inte har tänkt ur ett barnperspektiv utan ur sitt eget vuxenperspektiv, och då känns det inte särskilt konstigt att personen i fråga tycker att boken eller filmen är ”mossig”. Många barn tycker nog att vuxenböcker och vuxenfilmer är rätt mossiga, och att de saknar en hel del, men så brukar inte barn recensera vuxenkultur i barntidningar heller. 

* När andra människor tycker att man inte kan träffa nya vänner var som helst.
Jag har träffat en del människor som – liksom jag – avstår från att söka kontakt med folk i t.ex. kollektivtrafiken eftersom det inte är acceptabelt enligt majoritetsnormen, men som innerst inne inte tycker att det vore något fel. Jag har också träffat människor som faktiskt tycker att det vore fel, och det tycker jag är konstigt. Personen på tunnelbanan är ju inte enbart ”personen på tunnelbanan”, utan en individ precis som alla andra. Personen hade ju lika gärna kunnat dyka upp i ett sammanhang där det enligt normen varit okej att ta kontakt, men personen hade fortfarande varit exakt samma individ. Om man då hade passat ihop om man träffats hos en gemensam vän, så passar man ju ihop om man träffas på tunnelbanan också.

* När andra människor tror att en psykiatrisk mottagning ska vara densamma när personal byts ut.
När någon – t.ex. en läkare – slutar, är det vanligt att det anställs en person med likvärdig utbildning och kompetens, men som i personlighet, bemötande och arbetssätt skiljer sig väldigt mycket från sin företrädare. Cheferna verkar nämligen tro att mottagningen är densamma så länge den är kvar i samma lokaler. Det tycker jag är konstigt, för i min värld handlar mottagningen väldigt lite om lokalerna och väldigt mycket om vilka människor som jobbar där. Om jag flyttar till en annan bostad så är jag fortfarande samma människa, men om det flyttar in en annan person i min bostad så är det inte längre samma hem. Det är fortfarande samma hus eller lägenhet, men huset eller lägenheten inrymmer nu ett annat hem.

* När andra människor ser att någon behöver hjälp, men bara går förbi eller ställer sig och filmar.
Jag tycker att det är konstigt att de som gör så inte verkar kunna tänka på hur det hade känts om det varit de själva som befunnit sig i den utsatta positionen. Hade de velat att folk vände bort blicken då? Hade de velat bli filmade under tiden Någon Annan (för det är alltid Någon Annan) hjälpte dem?

Jag vill inte ut och resa

Någonting som många människor drömmer om är att resa. Människor säger ofta att de vill ”upptäcka nya platser” och ”känna på friheten”. Själv lockas jag inte alls av att resa, men det betyder inte att jag är ointresserad av livet på andra platser i världen. Det är jag inte. Däremot lär jag mig helst om ett nytt land genom att t.ex. brevväxla med någon som bor där. Reser gör jag helst inom Sverige, och möjligen till Norge, Danmark och andra länder som påminner ganska mycket om Sverige. Det har absolut ingenting att göra med att jag skulle vara någon inskränkt typ, utan det finns en naturlig förklaring.

I Sverige vet jag hur saker och ting fungerar. Jag kan de svenska trafikreglerna, vilket är livsviktigt för mig som har svårt att bedöma avstånd och att se vad som händer runt omkring mig. Jag vet att bilarna är skyldiga att stanna och släppa förbi mig om jag står vid ett övergångsställe, och jag vet att de alltid kör på höger sida av vägen. Jag vet att jag kan dricka kranvattnet i Stockholm, och om jag kommer till Kiruna eller Malmö så kan jag dricka kranvattnet där också. Jag kan använda appen med redan inlagda priser för att ta reda på hur mycket pengar som kommer att gå åt i mataffären, och om ett par skor kostar 600 kronor så kan jag räkna ut om jag har råd att köpa dem eller inte, eftersom jag är van att tänka i just kronor. Jag har även koll på vad som enligt majoritetsnormen är socialt acceptabelt och inte i olika situationer.

Att jag vet hur saker och ting fungerar i Sverige har gjort att jag kunnat hitta strategier för att klara av olika situationer. Jag är inte beroende av andra människor för att gå över gatan, eller räkna ut om jag har råd att köpa skor. Jag är en självständig individ, något som är väldigt, väldigt viktigt för mig.

Om jag reste till ett land som skiljde sig mycket från Sverige, skulle jag inte veta hur någonting fungerade. Om trafiksituationen såg väldigt annorlunda ut mot här – och bilarna i värsta fall körde på vänster sida av vägen – skulle det bli totalt kaos för mig. Jag skulle inte våga gå ut på stan eller gå över gatan ensam, av rädsla för att bli påkörd. Jag skulle alltid ha någon med mig. Eftersom jag har svårt att tänka logiskt skulle jag inte alltid förstå om jag kunde dricka vattnet, eller vad jag kunde äta och inte, utan skulle behöva rådfråga andra. Jag skulle inte heller kunna omvandla en annan valuta till svenska kronor (eller omvänt) i huvudet, utan detta skulle någon annan få göra åt mig. Dessutom kan jag, med synens hjälp, oftast inte uppfatta hur andra människor beter sig, så om jag befann mig i ett land med en helt annan kultur så skulle jag behöva en ”social tolk”. Annars skulle jag inte förstå hur jag t.ex. bör hälsa.

Med andra ord: Om jag reste land och rike runt, skulle jag inte känna mig fri. Istället skulle det kännas som om jag förlorade min frihet. Min självständighet skulle försvinna och jag skulle bli helt beroende av mitt resesällskap för att klara olika vardagliga situationer. För mig känns detta inte speciellt lockande, utan jag hittar hellre på roliga saker här hemma, där jag kan vara självständig.

När barn med autism sårar andra

Att barn som har någon form av autismspektrumtillstånd blir mobbade för att de upplevs som annorlunda, är tyvärr väldigt vanligt. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Om ett barn med autismspektrumtillstånd blir mobbat måste de vuxna ta tag i detta omgående, för det finns ingenting i hela världen som rättfärdigar mobbning. Självfallet är det inte barnet med autismspektrumtillstånd som ska försöka förändra sitt sätt att vara, utan mobbarna som måste förändra sitt beteende. Men hur ska de vuxna agera om situationen är den motsatta, d.v.s. om ett barn med autismspektrumtillstånd beter sig illa gentemot andra barn?

Jag tycker att man först ska ta reda på varför barnet beter sig som hen gör. Är barnet medvetet om att hen beter sig illa, men fortsätter ändå? I så fall handlar det om ren mobbning, och då gäller såklart samma nolltolerans som för andra barn. Man får inte mobba. Punkt.

Det kan också hända att barnet inte är medvetet om att hen beter sig illa, och då är situationen en annan. En del – men absolut inte alla – barn med autismspektrumtillstånd har svårt att avgöra vad som är socialt acceptabelt beteende, d.v.s. vad som är lämpligt respektive olämpligt i olika situationer. Det kan t.ex. vara så att barnet själv tycker att ärlighet varar längst i alla lägen, och inte förstår att alla andra inte fungerar likadant. Ett sådant barn kan vara oförskämd utan att vara medveten om det, och då kan det förstås bli väldigt fel. Exempel:

Kalle är sju år och går i första klass. Han är en mycket nyfiken person som funderar mycket över hur det är att vara olika saker. Han har t.ex. funderat över hur det är att vara trädgårdsmästare, författare, farmor, hemlös och sköldpadda. När Kalle började skolan satte han igång att fundera över hur det är att vara lärare, och för att stilla sin nyfikenhet så frågade han sin klassföreståndare om den saken.

I Kalles klass går en pojke, Patrik, som Kalle tycker är väldigt tjock. Detta har lett till att Kalle på sistone har funderat en hel del över hur det är att vara tjock. En rast, när han leker med Patrik, passar han därför på att fråga: ”Hur är det att vara så tjock?” Patrik blir ledsen och arg och vill inte leka mer. Istället springer han ifrån Kalle, som inte förstår någonting. Vad blev Patrik så upprörd över?

Om man märker att ett barn inte förstår vad man får säga och inte, är det viktigt att förklara det för barnet. Det är också viktigt att förklara varför man inte får säga vissa saker. Man kan t.ex. behöva förklara att andra människor kan bli sårade och varför. Barn som Kalle vill, liksom de flesta andra barn, inte göra någon ledsen. Skillnaden är att andra barn oftast intuitivt förstår vad andra människor kan bli ledsna av, medan barn som Kalle kan behöva lära sig detta intellektuellt.

Eftersom begåvningsprofilen ser olika ut för olika barn, kan olika barn ha olika lätt för att förstå. Om ett barn har väldigt svårt att förstå varför andra människor kan bli ledsna om man säger si eller så, är det bra om man i alla fall kan få barnet att acceptera att det är så. Det är bra om barnet kan tänka: ”Jag förstår inte varför min kompis blir ledsen när jag säger att hen är tjock, men jag accepterar att hen blir det. Därför ska jag inte säga så mer.”

Jag tycker inte att man som vuxen ska nöja sig med att säga ”Hen menade inte att vara elak, hen förstår bara inte att man inte får säga så”, till den som fått höra att hen är tjock. Detta suddar inte nödvändigtvis ut det barnets smärta. För det barnet är det inte säkert att det spelar någon roll huruvida uttalandet var elakt menat eller inte, utan det som gör ont kan vara det faktum att kompisen tycker att man är tjock. Därför är det viktigt att de vuxna pratar med barnet med autismspektrumtillstånd, och förklarar att man inte får säga sådana saker. Då hjälper man inte bara det andra barnet, utan också barnet med autismspektrumtillstånd, som egentligen inte vill göra någon ledsen.