Bloggpausen fortsätter

Nu är jag hemma igen och hade egentligen tänkt sätta igång att skriva blogginlägg. Tyvärr får det vänta ett tag till – jag ligger nämligen i krig. Det är ett krig som egentligen inte skulle behöva utkämpas, men eftersom psykiatrin har valt att lägga sina resurser på att neka mig individuellt utformat stöd, istället för att lägga motsvarande resurser på att ge mig stödet, så har det blivit såhär. Att kriga tar nästan all min energi, men jag har bestämt mig för att vinna. Vårdföretaget i fråga ska få visa att deras vision (tillgänglighet, flexibilitet och patienten i centrum) inte bara är floskler som man inte behöver leva upp till. Bollen ligger just nu hos verksamhetschefen och fortsättning följer. 

Bloggen tar semester

Nu åker jag och katten på semester från vardagen till den 25 augusti, och eftersom jag kommer att ha begränsad tillgång till internet under större delen av den tiden (täckningen på landsbygden är inte alltid den bästa) så kommer även bloggen att ta semester. Simma lugnt så länge, så ”ses” vi igen i slutet av augusti!  🙂 

Minnet som kompensationsstrategi

Om man har någon form av funktionsnedsättning är det inte ovanligt att man använder sig av olika kompensationsstrategier för att underlätta vardagen. Det kan t.ex. handla om att man lyssnar efter bilarna om man inte kan se dem, att man läser på läpparna om man har svårt att höra vad folk säger, eller att man intellektuellt lär in olika sociala regler för att man har svårt att intuitivt förstå dem. Om man har svårt att tolka synintryck kan det hända att man använder sig av minnet för att kompensera för det man inte kan uppfatta med hjälp av synen.

För mig har det här med att komma ihåg saker varit en sådan självklar kompensationsstrategi att jag inte ens hade reflekterat över den innan jag fick frågan av en läkare. En situation där jag flitigt använder mig av minnet är när jag inte ser hur jag ska komma från punkt A till punkt B. En sådan situation uppstod för ungefär en månad sedan, när jag stod utanför tunnelbanespärrarna och väntade på två vänner. Jag hade, som jag ofta har, en axelremsväska, men den här dagen ville jag låta remmen hänga över höger axel och väskan vid vänster höft. Detta gick inte. Jag fick bara inte till det. Väskan hängde antingen runt halsen eller på samma sida som axelremmen.

När första vännen kom bad jag henne att hjälpa mig. Jag berättade hur jag hade försökt hänga väskan men att jag inte hade lyckats. Min vän förklarade då att jag, för att väskan skulle hamna på min vänstra sida, skulle trä in vänster arm i remmen. När jag hade gjort det tog hon remmen över mitt huvud, och vips så hängde väskan på min vänstra sida! Sedan den dagen kan jag hänga väskan över höger axel och ner mot vänster höft, men det innebär inte att jag numera ser hur jag ska göra. Jag har bara memorerat det jag – rent intellektuellt – lärde mig av min vän, d.v.s. ”trä in vänster arm och trä därefter in huvudet”. Jag ser fortfarande inte att jag ska göra på det här viset, men det gör inte någonting eftersom jag nu vet hur jag ska göra.

I situationer där det gäller att skaffa sig en överblick för att hitta någonting, använder jag mig också av minnet. Det kan t.ex. handla om situationer där jag ska försöka hitta ett föremål bland många andra, liknande, föremål. Om jag t.ex. ska hitta sköljmedlet i ett skåp med en massa andra flaskor så ser jag bara flaskor, flaskor och åter flaskor. Jag hittar inte trädet eftersom det är för mycket skog i vägen, d.v.s. jag kan inte hitta sköljmedlet genom att titta på hela bilden, utan jag måste genomsöka hela skåpet flaska för flaska. Detta gör jag helst uppifrån och ner, och från vänster till höger, så att jag vet vilka flaskor jag har tittat på och inte. Om skåpet då innehåller 30 flaskor, och sköljmedlet kommer som nummer 25, så kan det ta rätt lång tid för mig att hitta det.

När jag väl har hittat sköljmedlet, memorerar jag var det stod någonstans. Om det t.ex. stod längst till vänster på översta hyllan så försöker jag komma ihåg det. Dock är det inte hela världen om jag bara minns att sköljmedlet stod längst till vänster, men inte på vilken hylla. Det går betydligt fortare att söka igenom alla flaskor längst till vänster på samtliga hyllor, än att söka igenom alla flaskor i hela skåpet.

”Så roligt att det kommer en jämnårig”

Något av det bästa med att vara vuxen är att jag får välja mitt umgänge själv. Ännu bättre är det att ingen längre förväntar sig att jag ska umgås med någon bara för att hen råkar vara i samma ålder. Min omgivning förstår att det som avgör huruvida jag trivs tillsammans med en jämnårig inte är det faktum att vi båda är 29 år, utan att personkemin stämmer. Min omgivning förstår också att 29-åringar kan vara väldigt olika, och att alla 29-åringar inte automatiskt älskar varandra.

Att alla jämnåriga inte trivs i varandras sällskap borde vara en självklarhet även när det gäller barn, men så är det tyvärr inte alltid. Det händer att vuxna förväntar sig att deras barn ska umgås med de jämnåriga kusinerna på släktkalasen, med grannbarnen, barnen i campingstugan bredvid eller föräldrarnas kompisars barn – allt för att de råkar vara jämnåriga. Likaså händer det att föräldrarna bjuder in gäster till barnens födelsedagskalas, utan att fråga barnen först. När gästerna sedan kommer förväntas barnen vara glada, trots att de inte valt sina egna gäster. Tänk om samma förväntningar ställdes på vuxna:

”Bert kommer klockan fyra på din 45-årsdag. Det blir väl roligt att det kommer en jämnårig!”

Att tvingas umgås med någon mot sin vilja kan vara jobbigt för alla barn, men extra jobbigt kan det vara för ett barn som fungerar annorlunda. Man kan ha utvecklats på ett annat sätt och därför känna sig mycket äldre eller yngre än sina jämnåriga. Man kan också ha en stark integritet och må väldigt dåligt om man ofrivilligt måste släppa in någon i sitt rum, eller svara på frågor från någon som man inte upplever att det finns någon personkemi med. Hur man agerar i en sådan situation är olika. En del barn kanske håller god min, medan andra försöker säga ifrån och värna om sin integritet och sin rätt att vara en individ och inte bara en ålder. Att säga ifrån kan kännas jobbigt, och det kan vara svårt att hitta ett sätt där man blir tagen på allvar av de vuxna.

När jag fyllde år kom de personer jag önskade skulle komma, men några personer blev alltid bjudna oavsett om jag ville eller inte, och av dessa var vissa i ungefär samma ålder. Jag tyckte inte på något sätt illa om dessa personer, men jag kände inte att personkemin stämde, så därför ville jag inte att de skulle komma på mina kalas. Innerst inne var jag riktigt ledsen, för jag tyckte att min födelsedag var min dag, men när jag inte fick välja mina gäster själv så kändes det istället som om dagen tillhörde de vuxna och att min uppgift var att tillfredsställa dem.

En födelsedag, när jag var kanske fyra eller fem år, försökte jag komma undan de ofrivilliga gästerna. Jag visste att jag inte kunde säga att jag inte ville umgås, för det hade varit taskigt när de trots allt var mina gäster, och jag visste att jag inte bara kunde gå och gömma mig i mitt rum för då hade mina föräldrar förmodligen blivit arga. Istället utropade jag ”Åh, herregud, jag har ju glömt tvätten!” och försvann därefter nerför trappan och ut till tvättvindan i trädgården.

Att ett litet barn säger sådant som oftast bara vuxna säger, kan låta roligt, men jag tycker att man bör låta bli att skratta så länge barnet är inom hörhåll, och framför allt innan man tagit reda på varför barnet sagt som hen gjort. Barn som intellektuellt och/eller känslomässigt är mognare än vad de ”borde” kan ha ett brådmoget sätt att uttrycka sig. Likaså kan barn som föredrar att umgås med vuxna snappa upp vissa fraser och beteenden, och sedan använda dessa för att de faktiskt vill kommunicera något. När man vill kommunicera något kan det kännas bedrövligt om någon reagerar med att skratta och tycka att man är ”rolig” eller ”gullig”, så därför bör man ta barnen på allvar. De flesta människor försvinner inte iväg så fort gästerna kommer om det inte finns en anledning. Detta gäller även barn.

Många barn som fungerar annorlunda utsätts för stress och press i en mängd olika situationer. Jag tycker därför att födelsedagar, examensdagar och andra situationer där barnet är huvudperson, bör vara en fristad från all stress och press. Låt dessa dagar få kretsa kring barnet, på barnets villkor. Låt barnet få bjuda de personer som barnet vill ska komma, och respektera barnets önskan. Barn är också individer och de har rätt till sin integritet, inte minst när de fyller år eller tar examen. Dessa dagar tillhör barnen, inte föräldrarna eller andra vuxna.