Hjärnan bearbetar

Just nu har min hjärna en hel del omställningar att bearbeta. Det gör att den behöver ta en liten paus från andra saker. Jag kommer därför inte att publicera några blogginlägg förrän i slutet av nästa vecka – men då är jag tillbaka med ett inlägg om hur min hjärna bearbetar information. Simma lugnt tills dess!  🙂 

Vad är så hemskt med olik-fungerande?

I hästannonser står det ofta vilken typ av träning hästen lämpar sig bäst för och/eller vad de inte lämpar sig för. Det kan t.ex. stå ”kapacitet för hoppning” eller ”ej ridskola”. Det beror på att olika hästar har olika förutsättningar, även om de tillhör samma ras. En häst som har alla förutsättningar för att tävla i hoppning kanske inte alls har de rätta förutsättningarna för att vara ridskolehäst och vice versa. Det är allmänt känt och accepterat (även om det förstås finns undantag) att kraven måste anpassas efter hästens sätt att fungera.

Om jag berättar för en datorkunnig person att min dator krånglar när jag försöker spela spel, är det troligt att den datorkunniga personen frågar vilken typ av dator jag har, vilket operativsystem och vilken processor jag har o.s.v. Att personen ställer frågor om datorn beror på att hen vet att olika datorer har olika förutsättningar, och det är därmed inte säkert att min dator lämpar sig så bra för just spel. Däremot kanske den lämpar sig jättebra för någon annan aktivitet.

Olik-fungerande finns överallt i samhället. Djur fungerar olika. Datorer fungerar olika. Bilar gör det. Det är accepterat, och därför börjar man ofta med att ta reda vilka förutsättningar hästen, datorn eller bilen har. När jag träffar nya människor får jag ofta börja med att tala om hur jag fungerar, för annars är risken stor att de nya människorna utgår från att jag fungerar på ett visst sätt. Det är nämligen inte helt och fullt accepterat att människor fungerar olika, utan vi ska anpassa oss efter kraven och förväntningarna, som i sin tur har anpassats efter en standardmall. Vi ska klara av vissa saker och vi ska tycka om vissa saker.

Detta tycks vara väldigt viktigt, men det är sällan någon verkar veta varför dessa saker är så viktiga. När jag frågar folk så får jag ofta ett svar som i sin tur ger ett svar som ger ett svar som leder tillbaka till den där standardmallen. När jag gick på sexårsverksamheten och inte tyckte om att gå på teater eftersom det kunde uppstå höga ljud där, var det en i personalen som blev mycket upprörd. Det visade sig att det inte berodde på att teaterbesöken var viktiga för att jag skulle klara mig i livet, utan på att alla sexåringar tydligen tyckte att det var roligt att gå på teater. Det som fått förskolläraren att reagera så starkt var alltså att jag inte fungerade som ”alla sexåringar”, något som i sin tur var provocerande eftersom det inte var accepterat att sexåringar kunde fungera olika. Året efter, i ettan, tyckte inte läraren om att jag inte kunde ljuda fram orden, utan att jag läste flytande istället. Normen sa nämligen att det var accepterat att vara sju år och ha svårt för att läsa – men inte att vara sju år och ha svårt för att ljuda.

Idag, över 20 år senare, händer det fortfarande att jag träffar människor som tycks ogilla att alla inte fungerar på samma sätt. Jag undrar: Varför är det fortfarande inte allmänt accepterat att människor fungerar olika när det är accepterat att allting annat gör det? Vad är det som är så hemskt? Jag förstår verkligen inte det.

Hjälp – personen har bytt frisyr

På mitt dagis fanns en personal som jag tyckte mycket om. Till skillnad från många andra så pratade hon inte med såhär-pratar-man-med-barn-rösten, och dessutom kunde hon skämta och säga roliga saker. Jag tyckte om henne för att hon var rolig och inte tillgjord. Men – en dag ville jag plötsligt inte vara i närheten av henne längre och ingen förstod varför. Det hade ju alltid fungerat jättebra tidigare och hon kunde inte minnas att hon hade sagt eller gjort något särskilt. Ändå var jag i det närmaste rädd för henne.

Till slut kom anledningen fram. ”Fröken” hade långt hår som i vanliga fall brukade vara utsläppt, men just den här dagen hade hon det uppsatt i knut. För andra var det en liten och obetydlig förändring, men för mig var det en gigantisk förändring som innebar att fröken inte längre såg ut som fröken. Jag upplevde att hon helt plötsligt hade bytt skepnad, något som var mycket skrämmande. Därför ville jag inte vara i närheten av henne förrän hon hade släppt ut håret igen och därmed ”blivit sig själv”.

Om ett barn som fungerar annorlunda plötsligt inte längre vill träffa en person som hen tidigare tyckt om, behöver det inte betyda att personen i fråga sagt eller gjort något fel. Det kan lika gärna handla om att personen genomgått någon form av förändring som känns skrämmande för barnet. Personen kan exempelvis ha bytt frisyr, färgat håret eller ha andra kläder än hen brukar. Kanske hade mormor kjol senast hon träffade barnet, fastän hon alltid brukar ha byxor, och nu är barnet rädd att mormor ska ”se konstig ut” igen? Kanske har den äldre kusinen börjat sminka sig?

Förändringen behöver inte alltid vara direkt kopplad till den person som barnet tycker om. Det kan istället vara så att det är någon annan i närheten som genomgått den läskiga förändringen. Att barnet inte längre vill gå hem till kompisen och leka kanske inte alls har med kompisen att göra. Det kanske är så att kompisens förälder, som alltid brukar ha jeans och t-shirt, har bytt jobb och nu kommer hem iklädd uniform. Eller så vill barnet inte sitta bredvid sin kompis vid matbordet på dagis eftersom en i personalen, som brukar sitta på andra sidan om barnet, har börjat använda linser och därför inte längre har några glasögon på sig.

Om man vet om att man kommer att genomgå någon form av utseendeförändring kan det vara bra att tala om det för barnet i förväg, så att barnet hinner förbereda sig. Det kan också vara bra att prata med barnet om vad det egentligen är som händer, så att barnet förstår situationen. Det är inte säkert att barnet automatiskt förstår att någons utseendeförändring beror på att personen ”bara” har satt upp håret eller ”bara” har kjol istället för byxor. Barnet kanske ser att personen ser annorlunda ut, men inte varför, eller så upplever barnet att hela personens yttre har förändrats, som om personen hade fått en helt ny kropp.

Om man har håret uppsatt fastän man brukar ha det utsläppt, kan man släppa ut håret för att sedan sätta upp det igen. Det kan göra att barnet dels förstår att man inte har bytt kropp utan ”bara” satt upp håret, dels att barnet förstår att den person hen känner igen och är van vid finns kvar. Det kan vara bra att släppa ut håret först och söka kontakt med barnet sedan, så att inte barnet känner sig trängd av den ”förvandlade” personen. Därefter kan man försöka sätta upp håret igen, när barnet är med.Det är som med maskeraddräkter. Att vara nära ett monster kan vara väldigt otäckt för många barn, men det kan kännas mindre otäckt om man vet att det bara är syskonet eller grannen som har klätt ut sig och om man får vara med när dräkten tas på.

Vad är viktigt – egentligen?

I alla situationer i livet finns det sådant som är nödvändigt att kunna och sådant som är mindre nödvändigt att kunna. Det finns också situationer där man själv eller andra tror att det är ett stort problem att man inte kan en viss sak, även om det inte är det.

För några år sedan var det ett stort stressmoment för mig att bära hem matkassarna från affären. Jag såg nämligen inte var i kassen de olika varorna bäst fick plats. Eftersom jag inte handlade exakt samma varor varje gång, och inte alltid visste i förväg vad jag skulle köpa, så fungerade det inte att be någon att skriva en lista över vilka varor som fick plats var, så jag chansade helt enkelt. Det ledde ofta till att plastkassarna gick sönder, eftersom jag packat varorna olämpligt. Jag såg detta som ett jättestort problem som låg som en skugga över hela mathandlingsmomentet. Att kunna packa ner varor på rätt sätt i plastkassar var, enligt mig, en livsnödvändig färdighet.

När jag förklarade situationen för min arbetsterapeut föreslog hon att jag skulle använda tygkassar istället. De var mer hållbara och skulle inte gå sönder även om jag inte såg hur jag bäst skulle packa ner mina varor. Plötsligt insåg jag att det inte alls var nödvändigt att kunna packa ner varorna på rätt sätt i plastkassar. Nödvändigheten låg i att kunna få hem varorna från affären utan att de gick sönder och utan att det blev alltför bökigt, och det problemet skulle enkelt kunna lösas genom att använda tygkassar istället.

Detta – att se vad som är det viktiga i situationen – är någonting jag tycker att man alltid ska tänka på i skolan, i synnerhet om man har en eller flera elever som har en ojämn begåvningsprofil.

När jag gick på lågstadiet tyckte läraren t.ex. att det var oerhört viktigt hur man höll pennan. Den skulle hållas mellan tummen och pekfingret bara. Om man inte höll den så, då skulle man sätta en liten grön gummigrej på pennan, så att man fick ”rätt” grepp. Jag var en av de elever i klassen som fick en sådan liten grön gummigrej. Att skriva med den på pennan var mycket svårare, för att hålla pennan enbart mellan tummen och pekfingret var ingen lätt uppgift. När jag höll pennan så fick jag plötsligt sämre handstil, men läraren var nöjd. Jag höll ju pennan rätt.

I den här situationen önskar jag att läraren hade ställt sig frågan: Vad är det viktiga här? Är det viktigast att barnen kan hålla pennan på ett speciellt sätt, eller är det viktigare att de skriver/räknar rätt och att det går att läsa vad de har skrivit?

Av rädsla för att bryta nacken vågade jag aldrig göra kullerbyttor, vilket bekymrade idrottsläraren på mellanstadiet. Att kunna göra kullerbyttor framstod som så viktigt att jag kände att alla de moment i skolan som jag faktiskt klarade av och var bra på, bleknade i jämförelse.

I själva verket var ju inte kullerbyttorna viktiga alls. Det fanns inga andra situationer i livet där kullerbyttor var en viktig färdighet, och såvida jag inte valde att bli gymnast, cirkusartist eller möjligen idrottslärare, så skulle det inte dyka upp några sådana situationer heller. Därför handlade kullerbyttorna helt och hållet om att klara av idrottslektionerna i skolan, som i sin tur handlade om att röra på sig, någonting som går att göra på många olika sätt.

Om en elev inte vågar göra kullerbyttor, hoppa över en plint eller klättra upp i ribbstolen så är det inte hela världen. Det viktiga är att eleven förstår att det är viktigt med motion, och att hen rör på sig. Att en viss typ av fysisk träning fungerar dåligt i förhållande till elevens begåvningsprofil, innebär inte att all fysisk träning fungerar dåligt. Allting står inte och faller med att ett moment, eller en träningsform, inte fungerar. Själv har jag alltid tyckt om att rida, men det finns många människor som inte vågar rida. Det är ingen katastrof, lika lite som det är en katastrof att någon inte vågar göra kullerbyttor. Skillnaden är bara att kullerbyttor – till skillnad från ridning – är en vanligt förekommande aktivitet i skolan, och därför kan den ses som viktigare än den faktiskt är.

På samma sätt kan olika metoder, inom exempelvis matematiken, ses som viktigare än de faktiskt är. Om en elev inte lyckas lära sig räkna division med den metod som förespråkas i matteboken – men utan problem räknar ut samma tal med hjälp av en annan metod – då har ju eleven lärt sig att räkna division. Det nödvändiga ligger i att lära sig räkna och att förstå vad det är man räknar ut. Vilken metod man använder sig av är ju egentligen mindre viktigt. Det finns mer än ett sätt som är rätt.

Styrkor och svårigheter = ojämn begåvning?

Ibland när jag berättar att det är vanligt att vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en ojämn begåvningsprofil, händer det att folk undrar om inte alla har det. ”Jag har ju också lättare och svårare för vissa saker.” Så är det förstås också, men att man har lättare och svårare för vissa saker innebär inte automatiskt att man har en ojämn begåvningsprofil.

Att begåvningsprofilen är jämn betyder inte att den är hundra procent jämn. I så fall skulle den som har en jämn begåvningsprofil vara exakt lika bra på – eller ha exakt lika svårt för – precis allting och så är det ju inte. Alla människor har både styrkor och svårigheter. Begåvningsprofilen mäts med ett IQ-test, där den genomsnittliga IQ:n hamnar antingen inom, under eller över genomsnittet. En person som har en jämn begåvningsprofil hamnar troligen inom ett av dessa områden på majoriteten av de olika deltesten, vilket jag brukar likna med att styrkorna är kullar medan svårigheterna är dalar.

En person som har en ojämn begåvningsprofil kan hamna inom olika områden på olika deltest. Det är fullt möjligt att hamna inom genomsnittet på ett deltest, långt under genomsnittet på ett annat och långt över genomsnittet på ett tredje. Om begåvningsprofilen är så ojämn handlar det inte längre om kullar och dalar, utan om höga berg och branta stup. Skillnaderna mellan styrkor och svårigheter är därför mycket större hos en person som har en ojämn begåvningsprofil, än hos en person där begåvningsprofilen är jämn.

Detta är anledningen till att det ofta är lättare för en person med jämn begåvningsprofil att lära sig sådant som är svårt, än vad det är för en person med ojämn begåvningsprofil. Många gånger går det att, om man kämpar tillräckligt mycket, att ta sig upp ur en dal. Om man däremot ska ta sig upp för kan man behöva olika typer av hjälpmedel/stöd från omgivningen eller – om stupet är av den brantaste sorten – avstå från att hoppa ner.

Praktikant – en förvirrande roll

Någonting som bidrar till att jag har lätt att ta initiativ när jag styr ett skepp är att jag då har en tydlig roll – en roll som innebär  specifika saker och som därmed ger mig ett tydligt ansvarsområde med avgränsade uppgifter. När min roll varit novellskribent har min uppgift varit att skriva noveller, som bloggare är den att skriva blogginlägg, och som medryttare är min uppgift att rida och ta hand om hästen och stallsysslorna. Vid ett antal tillfällen har jag stått på en scen och då har jag varit skribent/uppläsare eller amatörskådis och min uppgift har varit att förmedla texten till publiken eller att spela min karaktär. När jag spelat teater har vi förstås navigerat skeppet i hamn som ett team, men vi har haft tydliga roller, vilket ligger i sakens natur.

En av de mest förvirrande roller jag haft är praktikant. Jag har bara haft den rollen ett fåtal gånger, men samtliga gånger har jag upplevt den som en icke-roll. Det beror på att jag bara praktiserat på en arbetsplats och inte som någon specifik roll. Några av de ställen där jag praktiserat har varit små arbetsplatser där alla gjort allt, utan några tydliga ansvarsområden, vilket gjort mig helt snurrig. På en arbetsplats hade alla andra sina tydliga roller, medan mina uppgifter skiftade från timme till timme. På mina praktikplatser har jag helt enkelt fått hjälpa till där det har behövts, något jag inte sett som en roll. För vad är det för roll som ändras hela tiden? Och hur ska jag veta vad jag får ta initiativ till om min roll aldrig är densamma?

Såhär i efterhand har jag insett att rollen som praktikant inte hade behövt vara så förvirrande. Om jag haft kännedom om mina funktionsnedsättningar hade jag och mina handledare tillsammans kunnat hitta sätt att göra rollen tydlig. Jag har gjort en lista över sådant som skulle ha underlättat för mig, som tips på hur man kan göra det lättare för en praktikant, som fungerar ungefär som jag, att ta initiativ:

Avgränsa arbetsuppgifterna. För att praktikanten ska få en tydlig roll behöver arbetsuppgifterna avgränsas. Om arbetsplatsen har flera olika avdelningar (butik, kontor, lager etc.) så låt personen praktisera på en av dessa avdelningar. Är det en liten arbetsplats där alla gör allt, avgränsa ändå praktikantens arbetsuppgifter så att hen får sitt eget ansvarsområde. Det kan vara lättare för praktikanten i zooaffären att ta initiativ om hen vet att hen alltid ska hjälpa till med gnagarna och i kassan, men strunta i fåglarna och lagret.

Gör en checklista. Gör en lista över de uppgifter som ska bli praktikantens. Tala även om vad praktikanten ska göra om hen blir klar med sina uppgifter innan arbetsdagens slut. Om hen ska be sin handledare om nya uppgifter – tala om det. Om hen istället förväntas påbörja något annat på egen hand – informera om vilka uppgifter hen får ta initiativ till. Berätta också om vissa uppgifter endast bör utföras en viss tid på dagen, t.ex. på förmiddagen.

Upprätta rutiner och håll dem. Gör klart vem eller vilka som är praktikantens handledare. Bestäm att bara handledarna ger praktikanten instruktioner och – om det finns fler än en handledare – var noga med att instruera praktikanten på samma sätt. När jag praktiserade kunde en person säga ”Vad bra att du gör det här nu” och tio minuter senare kom en annan person och sa ”Nej, gör inte detta nu”. Då visste jag inte vem jag skulle lyssna på, för eftersom det inte var jag som styrde skeppet så kunde jag inte avgöra när jag skulle göra en viss uppgift. Det är väldigt svårt att ta initiativ när man inte vet vilket ben man ska stå på.

Svara vänligt på alla frågor. Att ta initiativ kan, för en som redan känner sig osäker, vara ännu svårare om man känner att man absolut inte får fråga. Att ta emot en praktikant som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/funktionsvariation innebär att ta emot en praktikant som fungerar på ett annat sätt än normen. Bli därför inte irriterad om personen frågar om något som är självklart för dig, utan svara vänligt på frågan. Alla människor behöver information för att kunna ta initiativ på en praktikplats, men människor som fungerar annorlunda kan behöva en annan typ av information.

Fokusera på det positiva. När du börjar märka vilka som är praktikantens styrkor, se till att hen får veta det. Om praktikanten är vuxen, tänk på att prata som till en vuxen människa. Säg inte: ”Åååh, vad duktig du är!” Säg istället: ”Jag uppskattar verkligen ditt arbete med…”

Om du märker att en uppgift inte alls går i linje med praktikantens begåvningsprofil, sätt någon annan att utföra den uppgiften. Fokusera på praktikantens styrkor istället. Kanske har det visat sig att hen är väldigt bra på att bemöta kunder och att hen har lätt att hitta i butiken? Låt hen då stå i kassan istället, låt hen svara i telefonen och visa rätt kund till rätt vara. Om man får fokusera på sådant som ligger i linje med ens begåvningsprofil är chansen större att man börjar ta egna initiativ, eftersom det är betydligt lättare att ta initiativ till sådant man behärskar. 

Att ta initiativ

Jag är en väldigt initiativrik person när det kommer till sådant som rör mig själv, eftersom jag då styr mitt eget skepp. När jag t.ex. tycker att jag borde handla mat så gör jag det och det finns ingen som säger att jag inte borde ha handlat alls, att jag borde ha gjort det tidigare eller att jag skulle ha väntat till senare. Jag bestämmer själv hur jag vill göra, för det är min tid och mina pengar och således också mitt ansvar.

Att ta initiativ på en arbetsplats är däremot svårt. Som anställd är skeppet någon annans, det är någon annan som styr och jag måste anpassa mig efter detta. Det har jag egentligen ingenting emot, men för att kunna anpassa mig måste jag t.ex. veta vilka arbetsuppgifter jag får ta initiativ till, när jag får göra det och i vilken ordning jag bör göra det för att inte ställa till det för någon annan i kedjan. Detta känner jag mig ofta osäker på.

På arbetsplatser behöver jag också, för att kunna ta initiativ, veta varför saker och ting är placerade där de är placerade, för annars vet jag inte vad jag ska göra med dem, eller om jag ska göra någonting med dem. Ligger det en hög med papper i soffan för att någon, som för stunden är på rast, håller på att jobba med dem? Eller ligger de där för att någon har glömt dem där? Om någon har glömt dem där bör de kanske sättas tillbaka in i sina pärmar. Det skulle jag kunna göra, men är det okej att jag gör det just nu? Sådana saker måste jag ofta fråga om, för att vara säker på att jag gör rätt uppgift vid rätt tidpunkt och att jag inte ställer till det för någon annan.

Jag har, på arbetsplatser och praktikplatser, blivit ombedd att ta fler initiativ, men när jag har ställt en massa frågor (vilket jag gjort för att nästa gång kunna ta initiativ utan att ställa frågor) har folk blivit irriterade. När jag i andra fall faktiskt tagit initiativ utan att fråga, så har det visat sig att jag tagit initiativ till fel sak. När jag gjorde ett kort försök att praktisera på en TV-redaktion fanns en allmän mejladress som alla på redaktionen hade tillgång till, och dit kunde tittarna skriva. När jag hade lite tid över kom jag på att jag kunde vidarebefordra mejlen till rätt personer på redaktionen, vilket jag trodde skulle underlätta både för dem och för de tittare som mejlat in. Det dröjde dock inte länge förrän min handledare kom och sa att jag inte fick göra så eftersom jag bara var praktikant. Jag fick gärna läsa mejlen, men inte vidarebefordra dem. Det skulle jag överlåta till andra.

När jag skrev noveller på frilansbasis försvann de här problemen, för då fick jag styra mitt eget skepp. Uppdragsgivaren brydde sig bara om att de beställda texterna höll måttet och att jag lämnade in dem i tid. Om jag sedan skrev hela texten på en enda kväll eller gjorde lite varje dag var helt upp till mig. När det låg papper och usb-minnen på sängen så visste jag varför de låg där och att det var mitt ansvar att ta hand om dem, något jag kunde göra när som helst. Jag visste också precis hur jag skulle skriva, för uppdragsgivaren beställde texter av mig eftersom de gillade just mitt sätt att skriva. Dessa faktorer gjorde att det var lätt att ta initiativ till att göra olika saker för att hämta inspiration, plocka undan papper, prova olika skrivprogram o.s.v. Allt arbete och ansvar låg ju på mig.

Att styra någon annans skepp, som t.ex. när jag tar hand om min medryttarhäst, brukar också fungera bra. Eftersom jag bestämmer tempot behöver jag inte anpassa mig efter någon annans krav på effektivitet (något jag ofta inte kan även om jag vill), och därför behöver jag inte heller försöka avgöra i vilken ordning det går snabbast att göra de olika sysslorna. Många saker kan dessutom bara göras i en ordning. Eftersom jag inte behöver anpassa mig kan jag göra det som ska göras i lugn och ro när som helst under dagen, bara det blir ordentligt gjort. Om hästens träns hänger på en krok i stallgången när jag kommer så vet jag att det är för att någon glömt det där dagen innan, för ingen har varit hos hästen före mig samma dag och ingen ska dit efter mig heller. Alltså ska jag, när jag har ridit, hänga in tränset i skåpet där det ska hänga när det inte används. Jag behöver heller inte fundera på om det är okej att jag t.ex. packar hästens dagliga höpåsar, för allt som ska göras den dagen är mitt ansvar. Det innebär att om jag inte har packat några höpåsar så är det inga höpåsar packade och ingen annan kommer att packa dem heller. Då är det inte svårt att ta initiativ.  🙂 

Skillnaden mellan asperger och social fobi

Om man har Aspergers syndrom eller någon annan form av autismspektrumtillstånd är chansen stor att man – precis som vid social fobi – tycker att olika sociala situationer är obehagliga och att man undviker vissa av dem. Trots det är Aspergers syndrom och social fobi två helt olika saker. Skillnaderna är bland andra:

Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/funktionsvariation (Var och en får själv välja vilket ord man vill använda).
Social fobi är ett ångesttillstånd.

Aspergers syndrom är medfött.
Social fobi är någonting man utvecklar.

Aspergers syndrom går inte att bota (och alla skulle inte heller vilja bli botade).
Social fobi går att bota.

Vid Aspergers syndrom har man, i olika grad, svårigheter med det sociala samspelet. Man kan t.ex. ha svårt att avläsa ansiktsuttryck och kroppsspråk, att veta vad andra människor förväntar sig och att läsa mellan raderna.
Vid social fobi har man en stark ångest inför sociala situationer, ofta p.g.a. att man är rädd att göra bort sig. Man kanske t.ex. undviker olika sociala situationer p.g.a. att man fasar för att andra människor ska tänka negativa tankar om en.

Vid Aspergers syndrom finns – förutom sociala svårigheter – symtom inom andra områden. Vanliga symtom är t.ex. automatiseringssvårigheter, annorlunda perception och en ojämn begåvningsprofil.
Social fobi handlar – precis som namnet antyder – uteslutande om just fobi för sociala situationer.

En person med Aspergers syndrom kan t.ex. tycka att de sociala situationerna på jobbet är obehagliga p.g.a. att hen inte vet vad kollegorna förväntar sig av hen. En person med social fobi kan istället tycka att samma sociala situationer är obehagliga p.g.a. att hen oroar sig för vad kollegorna ska tycka och tänka, även om hen vet vad de förväntar sig.

Det är fullt möjligt att ha både Aspergers syndrom och social fobi eftersom det sistnämnda är ett ångesttillstånd, och ångesttillstånd kan drabba vem som helst. Om man har Aspergers syndrom och social fobi så kan den sociala fobin ha sin grund i de sociala svårigheter man har, men det behöver inte vara så. Aspergers syndrom behöver inte nödvändigtvis innebära att man har svårigheter i alla sociala situationer, men att en viss situation är lätt att förstå innebär inte att den inte kan vara obehaglig. Exempelvis kanske man vet exakt hur man ska bete sig när man redovisar inför klassen, men det kan ändå kännas obehagligt och ångestladdat om man är rädd för vad andra ska tycka och tänka.

Vägbeskrivningar och kartor

Någonting som kan vara klurigt när man har bristande rumsuppfattning är att ge vägbeskrivningar och att läsa kartor. Så är det för mig, så därför har jag utvecklat några strategier för att lösa – eller i vissa fall komma kring – dessa situationer.

I måndags mötte jag en kvinna som frågade efter vägen till en viss gata. Jag svarade att jag tyvärr inte visste var gatan låg, vilket inte var sant. Jag vet mycket väl var den ligger och jag hade själv hittat dit från platsen där vi stod. Däremot hade jag inte kunnat förklara vägen för kvinnan som frågade. Jag har nämligen svårt att skapa mig en inre karta av vägen, vilket beror på att jag inte riktigt uppfattar hur jag går. Om man inte kan skapa sig en inre karta är det svårt att ge en vägbeskrivning, även om man hittar i praktiken.

Det hela kan jämföras med läsning. Kalle kanske kan läsa en avancerad text som ett rinnande vatten – och kanske t.o.m. recitera den utantill – men för att kunna berätta för någon annan vad texten handlar om, måste han också förstå vad han läser. Gör han inte det, blir det omöjligt att redogöra för textens handling. Läskunnighet och läsförståelse är inte samma sak.

Igår, när tunnelbanan anlände till den station där jag skulle gå av, var det en tjej som frågade om jag visste vilken hållplats en viss buss gick ifrån. Det visste jag mycket väl och eftersom vi skulle av vid samma station och jag skulle ta en buss från en annan hållplats, blev lösningen att följa tjejen till den rätta hållplatsen. Det kändes bra att kunna hjälpa till, istället för att säga ”jag vet tyvärr inte”. Jag visste ju var hållplatsen låg, men hade inte kunnat förklara vägen dit.

Att själv ta emot vägbeskrivningar går bra – om de är skriftliga. Muntliga vägbeskrivningar är som andra muntliga instruktioner, d.v.s. jag kan bara komma ihåg ett eller ett par steg i taget. Därför kan jag ta en muntlig vägbeskrivning om den är ”andra tvärgatan in till vänster”, men inte om den är ”andra tvärgatan in till vänster, därefter höger i korsningen och sedan höger igen”. (Detta är anledningen till att det fungerar bra för mig att ta instruktioner under exempelvis en ridlektion, men inte att ta muntliga instruktioner på en arbetsplats. På en arbetsplats kan man få en massa olika instruktioner på en gång, troligen för att det är sådant fokus på att vara effektiv, men under en ridlektion får man oftast en eller två i taget.) En skriftlig vägbeskrivning gör att jag slipper komma ihåg de olika stegen. Själva anledningen till att jag kan förstå en vägbeskrivning är att jag då får den inre kartan. Jag behöver inte skapa den, vilket jag måste göra om jag själv ska ge en vägbeskrivning.

När det kommer till fysiska kartor så använder jag dem på mitt eget vis och det fungerar bara i stadsmiljö, där det finns en gatuadress. Det går till som så att jag först tar reda på vilken buss-, tåg-, eller tunnelbanestation som ligger närmast den adress jag ska till, men som jag är osäker på var den ligger. Därefter skriver jag in adressen i Google Maps och tar reda på vilka gatunamn som står bredvid, ovanför eller nedanför det gatunamn dit jag ska. Om ett gatunamn står nära ett annat så betyder det att de båda gatorna ligger nära varandra, det har jag lärt mig den intellektuella vägen. När jag sedan kliver av vid hållplatsen ser jag till att hitta en av dessa gatuskyltar och sedan brukar det vanligen bara vara att hålla koll på närliggande gators skyltar för att hitta rätt.

På landsbygden finns det ofta inga gatunamn och därför kan jag inte använda mig av kartor där. För att hitta till en ny plats på landsbygden måste jag gå eller rida vägen och på så vis lära mig att känna igen vägarna till utseendet. Att memorera höger och vänster hit och dit fungerar inte, men om jag bara känner igen vägarna så löser sig allt. Går eller rider vägen första gången gör jag antingen genom att ha sällskap med någon eller genom att prova mig fram. Som tur är har jag betydligt lättare för att minnas en väg (utomhus, inte inomhus) än att minnas muntliga vägbeskrivningar, så oftast räcker det att jag går eller rider vägen en eller två gånger innan jag minns den för evig tid.  🙂 

Olika personer = olika bemötande

Ytterligare en bidragande orsak till att det var ett stort steg för mig att byta mottagning – och att det alltid känns nervöst att byta läkare eller terapeut inom en och samma mottagning – är att olika personer ger olika bemötande. När någon slutar så anställer mottagningen vanligen en ny person med likvärdig kompetens. När en läkare som är specialist i psykiatri slutar så ersätts denne av en annan läkare som är specialist i psykiatri, men att två personer har likvärdig kompetens innebär bara att de har just likvärdig kompetens. Det innebär inte att de bemöter patienterna likadant. De som jobbar inom psykiatrin är ju inga maskiner, utan människor som – precis som alla andra – är olika. Det finns dock några karaktärer som tycks jobba inom psykiatrin i högre utsträckning än andra, nämligen följande:

Den tystlåtne mannen
Den tystlåtne mannen säger inte särskilt mycket utan låter patienten prata på. Det gör att det ibland är högst oklart hur mycket han har förstått, men när han ler sitt finurliga leende kan man vara säker på att han tycker eller tänker någonting om det man just berättat. Vad han tycker eller tänker får man dock bara veta om man frågar. Den tystlåtne mannen kan ibland vara lite stelbent, men han är mycket ordningsam och håller alltid vad han lovat.

Den ambitiösa och överempatiska kvinnan
Den ambitiösa och överempatiska tycks alltid vara en kvinna i 40-årsåldern. Hon älskar sitt jobb och deltar aktivt i samtalet. Man behöver aldrig undra vad hon tycker och tänker eftersom hon alltid talar om det. Den ambitiösa och överempatiska kvinnan ser patienterna som sina små kycklingar och överöser dem med medkänsla. Om hon någon gång är sen till ett möte med en patient ber hon tusen gånger om ursäkt, och om hon får veta att hon gjort något fel vill hon rätta till det med en gång. Den ambitiösa och överempatiska kvinnan gör alltid det hon ska och mer därtill.

Den strikta äldre damen
Den strikta äldre damen har arbetat inom psykiatrin i många år. Hon har goda kunskaper inom sitt yrke, men ger ibland intryck av att inte riktigt ha hängt med i samhällsutvecklingen. Hon klär sig och beter sig mycket strikt, och visar ingenting av sin egen personlighet. Vill man veta vem hon är så får man gissa. Den strikta äldre damen låter patienten prata på, men inflikar då och då med olika konstateranden av varierande korrekthet.

Paragrafryttaren
Paragrafryttaren tänker inte utanför boxen och har svårt att hitta – eller gå med på – individuella lösningar på olika problem.Paragrafryttaren är mycket noga med att hålla isär de olika yrkesgrupperna på mottagningen och kan inte tänka sig att hjälpa en patient med något som inte uttryckligen är just paragrafryttarens ansvarsområde. Inte ens om hen har befogenhet att hjälpa till med saken i fråga och inte ens om det skulle gynna patienten. Paragrafryttaren gör inte mer än hen måste, och hänvisar gärna patienten till andra om hen kan. Att få någonting utfärdat av paragrafryttaren kan ta (för lång) tid, eftersom hen inte tar någon hänsyn till ärendets eventuella akuta status.

Den informella
Den informella är paragrafryttarens motsats. Hen är duktig på att tänka utanför boxen och strävar efter att hitta individuella lösningar på olika problem. Den informella gör alltid det som bäst gynnar patienten, även om det innebär att hen bryter mot en eller ett par av mottagningens interna regler. På vägen från väntrummet kan den informella prata om alltifrån husdjur till patientens nya frisyr, och hen har ofta en stark personlighet som hen delar med sig av i sitt arbete.

Dessa personligheter har helt olika arbetssätt, olika syn på yrkesrollen och olika sätt att bemöta patienten på. Uppenbarligen har de också olika sätt att se på patienten och dennes problematik, och allt detta gör förstås att man inte får samma bemötande av dessa fem personligheter. Därför tycker jag att det är jätteläskigt att både byta mottagning och att byta behandlare inom en och samma mottagning, för jag vet ju inte vem eller vilka jag byter till, och när jag inte vet det så vet jag inte heller vilket bemötande jag byter till.