Asperger och förändringar

Om man har Aspergers syndrom kan man, på olika sätt och i olika grad, vara känslig för förändringar. Exempelvis kanske någon blir väldigt stressad när hen blir sjuk och måste ändra sina planer, eller när hen får veta att dagens personalmöte kommer att äga rum klockan tre istället för klockan elva. Kanske tycker någon annan att det känns jättejobbigt när vännen möblerat om i sin lägenhet, medan en tredje person blir chockad när det visar sig vara soppa istället för risotto i skolmatsalen.

Det behöver dock inte vara så att man inte vill stanna hemma när man är sjuk, att man tycker att det – rent praktiskt – är en dålig idé att flytta personalmötet till eftermiddagen, att man tycker att vännens möbler stod bättre förut, eller att man inte gillar soppa. Kaoset i huvudet kan t.ex. orsakas av att man – för att vara säker på att energin räcker – noga måste planera sin vardag, något som kan göra att hela veckans planering faller som ett korthus om man är sjuk i två dagar. Det kan också handla om att man tycker att personalmöten tar betydligt mindre energi på förmiddagen än på eftermiddagen och att man därför undrar hur i hela friden man ska orka gå på möte klockan tre. Kanske får man svårt att orientera sig när möblerna inte står som de brukar hemma hos vännen, fastän man egentligen tycker att hen har gjort jättefint. Och soppa kan smaka bra, men för den som mår bäst av att i god tid veta vad hen ska äta kan det kännas obehagligt när matsedeln ändras utan förvarning.

Som barn tyckte jag att det var riktigt obehagligt när någon jag kände hade förändrat sitt utseende. En gång hade en av förskollärarna satt upp sitt långa hår i knut och jag gick inte nära henne förrän hon hade släppt ut håret igen. En annan gång skaffade min mamma nya glasögon och jag tyckte att de fick henne att se ut som en helt annan person, så jag insåg att jag skulle behöva rymma hemifrån. Det kändes visserligen sorgligt, men när mamma inte längre såg ut som mamma så kunde jag omöjligt bo kvar. När jag var ute och lekte i trädgården passade jag därför på att pipa iväg genom häcken och springa hem till farmor och farfar några kvarter bort. Där fick jag dock inte stanna, utan jag var tvungen att gå hem igen och vänja mig vid mammas nya utseende.

Nu i vuxen ålder är jag framför allt känslig för rumsliga förändringar, d.v.s. förändringar som innebär att ett rum eller en plats inte – rent strukturellt – ser ut som förut. Jag har inte ont av att ett rum blir ommålat, och nya möbler är oftast bara trevligt, men jag blir nervös om de nya möblerna inte står på samma plats som de gamla eller om soffan har bytt plats med bokhyllan. Jag gillar inte heller att behöva vara i t.ex. klassrum eller arbetsrum där jag vanligtvis inte vistas.

När jag pluggade på folkhögskola hände det att vi tillfälligtvis höll till i klassrum där vi inte brukade vara, och då fick jag ofta overklighetskänslor. Om klassrummet var annorlunda möblerat mot de klassrum jag vanligtvis vistades i, men samtidigt hade utsikt mot exakt samma del av gatan eller gården, så blev jag nervös. Det kändes som att sitta på en totalt okänd plats och blicka ut mot en väldigt välbekant, något som blev konstigt för mig.

När det sker en rumslig förändring så påverkas jag väldigt starkt av den. Om en vän har möblerat om sin lägenhet är det inte bara lägenheten som känns annorlunda, utan alla platser (med undantag för sådana som flyttar på sig, t.ex. bussar) känns annorlunda. Det känns annorlunda att vara hemma, annorlunda att vara i stallet, annorlunda att handla på ICA o.s.v. En ommöblering av ett rum på en plats gör att hela världen känns på ett annat sätt än innan. Så småningom övergår känslan från ”annorlunda” till ”som vanligt”, men så fort det sker en rumslig förändring någon annanstans så känns hela världen annorlunda igen.

Däremot har jag – under förutsättning att det är frivilligt – inga problem med att flytta. För många är det en större omställning att flytta till en helt ny bostad än att göra förändringar i den man redan har, men för mig är det tvärtom. En flytt innebär en ny lägenhet i ett nytt hus i ett nytt område och är, för mig, ingen förändring utan en nystart. En ommöblering innebär däremot att ingenting känns nytt utan bara annorlunda. Den känslan tycker jag inte alls om, så därför säger jag nej till annorlunda men ja till nystart. 🙂

Att sakna känslofilter

De flesta människor har ett känslofilter som ser till att man inte fullständigt översvämmas av känslor. Exempelvis kanske filtret ser till att man, även om man känner väldigt stark empati och sympati, klarar av att trösta personen som gråter utan att själv börja gråta för att det gör så ont att personen i fråga är ledsen. Filtret kan också göra att man kan lämna ett kvarglömt paraply till busschauffören utan att bekymra sig särskilt mycket över huruvida paraplyets ägare nu blivit ordentligt blöt och kall, eller att man klarar av att arbeta som förskollärare utan att gråta sig till sömns för att man tänker på hur förtvivlad den lilla flickan blev när hon råkade spilla mjölk över sina nya fina byxor. Filtret är helt enkelt ett slags skyddsnät som ser till att man klarar av att bry sig om andra människor och djur utan att själv bli alltför påverkad av deras tankar, känslor och bekymmer.

Om man har Aspergers syndrom är det ganska vanligt att man – helt eller delvis – saknar känslofilter. Kanske blir man, när någon gråter, så berörd att man börjar gråta själv. I vissa fall kanske man t.o.m. känner så starkt med personen i fråga att det övergår från medkänsla till något slags känsloövertagande, d.v.s. att man lever sig in i den andra personens känsla så djupt att man till slut känner likadant själv. Det kan också vara så att man känner mindre – eller ingen – distans till människor och djur som man inte känner och till händelser som inträffar långt bort från en själv. Om man är en sådan person är det lätt att översvämmas av känslor efter en dag då sambon gått miste om något roligt samtidigt som en främling bråkat med sin kompis på tunnelbanan och chefens hund blivit sjuk.

En del personer har också förmågan att känna väldigt starkt för saker. Trots medvetenheten om att saker är döda ting utan känslor tycker man kanske synd om lampan som just föll i golvet och gick i kras, samtidigt som man känner ännu mer ömhet för den identiska lampan som nu blir ensam kvar. Kanske sätter man genast en krukväxt, eller en liten prydnadssak, på den trasiga lampans plats eftersom det känns så sorgligt att den andra lampan nu är ensam.

Själv kan jag känna så starkt med eller för en levande varelse att jag helt och hållet uppfylls av empati eller sympati. Jag har också till viss mån svårt att känna distans, något som gör att jag kan känna väldigt starkt med och för helt främmande människor och djur. Jag kan t.ex. inte låta bli att bli bekymrad när jag hittar ett paraply på tunnelbanan och tänker på att personen som glömt det kanske hunnit bli både blöt och kall vid det här laget.. Ännu mer känns det i hjärtat när jag tänker på att personen i fråga kan vara en fattig människa som inte kommer att kunna köpa något nytt paraply förrän nästa månad. Jag tycker även synd om paraplyet som blivit kvarglömt och som så övergivet åker tunnelbana alldeles ensam utan någon som helst omsorg. I det läget tar jag paraplyet och lämnar det till hittegodsavdelningen, samtidigt som jag innerligt hoppas att paraplyets ägare haft tillgång till torra kläder så att hen sluppit att sitta blöt hela dagen.

När jag började märka av överbelastningen på den psykiatriska mottagningen där jag går så blev jag inte bara upprörd över att det var svårt för mig som patient att få det stöd jag hade rätt till. Jag tyckte också att det kändes orättvist mot personalen att ge dem fler patienter än de egentligen hinner med, och känslan av orättvisa gjorde mig så arg att jag ibland gick omkring och var alldeles kallsvettig. När jag tänkte på hur många i personalen måste uppleva situationen så fylldes jag av både medkänsla och sympati, men dessa känslor blev till slut så starka att de översköljde hela mig, ungefär på samma sätt som kraftiga vågor kan överskölja den som simmar i havet. Jag vet att jag som patient inte behöver bry mig om, eller ta hänsyn till, personalens väl och ve, men de flesta jag träffat på mottagningen har varit väldigt snälla personer som gjort ett jättebra jobb, och sådana människor kan jag omöjligt låta bli att bry mig om.

När jag var liten gjorde jag ofta små ommöbleringar i leksaksaffärernas gosedjurshyllor. Inget gosedjur fick ligga vält med nosen mot den kalla hyllan, för då kunde ju gosedjuret – trots att det var ett dött ting utan känslor – tro att det inte dög, att det var mindre värt än de andra gose-djuren. Såg jag ett gosedjur ligga på det viset så satte jag det genast upp, för om jag inte gjort det hade jag nog inte kunnat leva med mig själv. Jag såg även till att inget gosedjur satt för sig själv, för jag hade fått för mig att gosedjur inte ville vara ensamma. Ibland kände jag sådan enorm sympati för ett gosedjur att jag tjatade om att få köpa djuret i fråga. Det gick inte alltid, och då fick mina föräldrar förklara att det nog snart skulle komma ett annat barn och köpa apan, nallen eller grisen. Jag kunde nämligen inte gå ut ur affären utan att först se till att alla gosedjur hade – eller skulle få – det bra.

Motorik och koordination, del 2

Mina motorik- och koordinationssvårigheter förvärras av att jag har svårt att tolka synintryck. För det mesta handlar det om att jag har svårt att avgöra var saker och ting befinner sig i förhållande till varandra. T.ex. blir det svårare för mig att göra en ny rörelse i en dans om jag inte uppfattar var armarna befinner sig i förhållande till benen i den nuvarande rörelsen. ”Ostskivarrörelsen”, som jag tycker är så avancerad, blir ännu svårare om jag känner mig osäker på var osthyveln och mina fingrar befinner sig i förhållande till den hand som håller fast osten, eller om jag inte riktigt kan avgöra hur lång osten är. Likaså blir det svårare att måla naglarna om jag inte uppfattar hur stor penseln är i förhållande till var och en av mina naglar.

Andra motoriska aktiviteter försvåras av att jag, förutom att jag sällan uppfattar hur andra människor gör, inte heller uppfattar hur jag själv gör. Det innebär att jag, när jag t.ex. håller i ett papper, ser att jag håller i ett papper men inte hur, något som kan göra det ännu svårare att vika pappret snyggt eller att sätta in det i en pärm. När jag var barn försökte de vuxna ibland göra det lättare för mig genom att ta mina händer och se till att jag att fick rätt grepp om t.ex. pappret, kast med liten boll-bollen eller synålen, men det hjälpte oftast bara en gång. Nästa gång blev det lika svårt igen eftersom jag inte hade uppfattat hur jag hållit pappret, bollen eller synålen senast.

Jag brukar säga att jag har tre olika typer av motorik- och koordinationssvårigheter:

*De som orsakas av att jag har svårt med motorik och koordination i sig

*De som orsakas av att jag har svårt att tolka synintryck

*De som orsakas av en kombination av ovanstående

Att jag inte vågade göra kullerbyttor på idrottslektionerna i skolan berodde på att rörelsen kändes alldeles för motoriskt avancerad. Jag förstod hur man skulle göra, för det hade läraren berättat för mig när jag varit orolig, men insåg ändå att jag, rent tekniskt, inte skulle klara av att göra en kullerbytta.

När jag klär på mig tycker jag inte att rörelserna i sig är så svåra att göra. Däremot har jag svårt att t.ex. avgöra var mina armar befinner sig i förhållande till jackan och att uppfatta hur jag ska vira halsduken. Sådant gör att jag blir fumlig, och eftersom jag har svårt med automatisering blir jag även långsam. Det ena ger det andra, helt enkelt. 

När jag skrivit brev tycker jag ofta att det är klurigt att avgöra hur jag bör vika pappret för att det ska få plats i kuvertet. Jag har även dålig uppfattning om hur stort pappret är i förhållande till kuvertet. Att jag har dessa svårigheter gör att det blir ännu klurigare att utföra själva vikningen, något jag tycker är ganska avancerat rent motoriskt. Det blir liksom som att hälla ovispad grädde på ovispad vaniljsås, och till slut är det inte grädde och vaniljsås längre utan en enda sörja. 

Motorik och koordination, del 1

Developmental Coordination Disorder (DCD), eller störd utveckling av koordinationsförmågan som diagnosen ofta kallas i Sverige, är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som innebär att man har svårigheter med motorik och koordination. Sådana svårigheter kan, i olika grad, finnas hos många människor, men för att få diagnosen DCD krävs att man har väldigt mycket svårare med motorik och koordination än vad man borde ha i förhållande till sin ålder och intelligensnivå. Svårigheterna måste också vara så omfattande att de inverkar negativt på vardagliga aktiviteter.

Vilka aktiviteter som är svåra – och vilka som inte är det – är olika för olika personer, men det kan t.ex. vara svårt att cykla, simma, knyta skorna, skriva för hand, köra bil och att delta i bollspel. Kanske har man ont i magen inför, eller gör allt för att undvika, aktiviteter som känns alltför avancerade.

Själv fick jag kämpa hårt för att lära mig att cykla och att knyta skorna. Jag övade och övade och när det blev tokigt så förklarade mina föräldrar på nytt, men det hjälpte inte. Jag visste hur jag skulle göra; jag fick bara inte till det.

Samma sak var det i skolan. Jag tyckte att alla andra klippte och klistrade så fint, att de målade så prydligt innanför strecken med sina kritor. Jag ville – och försökte – klippa och klistra lika fint och måla lika prydligt innanför strecken, men jag fick inte till det. När jag klippte blev det hackigt, när jag klistrade blev det knöligt och när jag målade med kritor kom det färg både innanför och utanför strecken. Trots att jag gjorde allt jag kunde för att det inte skulle bli så.

Jag hade även svårigheter under idrottslektionerna. Medan de andra barnen sprang och hoppade så fort de bara kunde så tog jag det väldigt lugnt för att undvika att skada mig. Jag deltog ändå i det mesta, men vägrade konsekvent att göra kullerbyttor, med hänvisning till att jag inte ville bryta nacken. Min rädsla för att något hemskt skulle hända grundade sig i att jag kände att de flesta idrottsaktiviteterna var alldeles för svåra för mig, och med facit i hand så var de naturligtvis det.

I vuxen ålder har mina motoriska svårigheter orsakat irritation på arbetsplatser. Det förväntas helt enkelt att en vuxen person ska kunna skiva bröd, skiva ost och lägga upp grönsaker på ett korrekt sätt, utan att det tar en hel förmiddag. Det förväntas också att en vuxen person ska kunna vika lakan snyggt, skala potatis och kunna manövrera en liten vagn med porslin mellan borden. På äldreboendet hade vi i personalen även varsin rejäl nyckelknippa där vi skulle sätta in nycklarna till de personer vi skulle besöka under dagen. Vid arbetspassets slut skulle vi ta ut nycklarna igen och hänga tillbaka dem där de normalt förvarades. Mina kollegor tryckte in sina nycklar i nyckelknippan på ett litet kick, men själv gick jag omkring med ett tiotal nycklar lösa i fickan på mina arbetskläder. Jag hade visserligen klarat av att sätta in nycklarna i nyckelknippan, men det skulle ha tagit mig flera timmar och en stor mängd energi. På den tiden hade jag ingen diagnos och ingen kunskap om mina motoriska svårigheter, vilket gjorde att jag tyvärr skämdes för dem. Därför vågade jag inte be om hjälp med nyckelknippan, något jag absolut skulle ha gjort idag.

När det pratas om DCD så pratas det nästan bara om barn och det tycker jag är synd. Självklart är det jätteviktigt att sprida kunskap om hur denna funktionsnedsättning kan ta sig uttryck hos barn, men det är lika viktigt att belysa att motorik- och koordinationssvårigheter förekommer även hos vuxna. DCD växer inte bort, även om funktionsnedsättningen – precis som Aspergers syndrom – kan ta sig olika uttryck under livets gång. Det är också viktigt att komma ihåg att DCD inte är någon intellektuell funktionsnedsättning, utan att det är just motorik och koordination som omfattas av diagnosen.

Idag klarar jag av att cykla (men gör det aldrig i trafiken p.g.a. mina syntolkningssvårigheter) och att knyta mina skor, även om det sistnämnda kräver mycket koncentration. Kullerbyttor har jag fortfarande inte gjort några, och varje gång jag skaffat en ny nyckelring räcker jag över den till en vän eller familjemedlem med frågan: ”Kan du hjälpa mig att sätta in mina nycklar?” För det är okej att be om hjälp.

Svårigheter i arbetslivet – vad kan det innebära?

När jag berättar att jag alltid haft lätt att få jobb är det många som blir förvånade. Det finns nämligen en föreställning om att ”svårigheter i arbetslivet” innebär att det är tufft jäms över, d.v.s. att det både är svårt att söka, få och klara av ett jobb. Så kan det förstås vara, men det måste inte vara så. Någon kanske exempelvis tycker att det är jättesvårt att skriva personliga brev och gå på anställningsintervjuer men gör ett jättebra jobb när hen väl får en chans. Någon annan kanske inte alls har några svårigheter med ansökningar eller intervjuer, men när hen väl har fått jobbet så visar det sig att arbetsuppgifterna är för svåra. En tredje person fixar både ansökningarna, intervjuerna och arbetsuppgifterna men har svårigheter med de sociala relationerna på arbetsplatsen. En fjärde älskar allt med sitt jobb, men har en alldeles för låg energinivå för att orka med det, och för en femte innebär ”svårigheter i arbetslivet” en kombination av två eller flera saker.

Nu arbetar jag inte alls, men när jag gjorde det så var jag väldigt bra på att formulera CV:n och personliga brev. Jag visste hur jag skulle göra mig själv intressant för arbetsgivaren genom att trycka på rätt punkter, och när det väl var dags för anställningsintervju så visste jag hur jag skulle klä mig, hur jag skulle föra mig, hur jag skulle uttrycka mig och hur jag inte skulle uttrycka mig. Jag har också alltid haft en väldigt stark drivkraft, något som förmodligen lyste igenom både i brev och under intervjuer. Att söka jobb handlade helt enkelt om att göra sådant som jag hade väldigt lätt för och därför gick det också bra.

När jag väl hade fått ett jobb slutade det däremot att gå bra för mig. Då skulle jag gå från att göra sådant jag hade lätt för till att göra sådant jag hade svårt för, som t.ex. skiva ost, byta papper i kopieringsapparaten och hitta inomhus. Beroende på hur man fungerar kan det också vara så att man orkar det ena men inte det andra, och så är det för mig. Även när jag fick möjlighet att gå en skrivarkurs och ta frilansuppdrag som novellförfattare hade jag svårt att orka med mina uppgifter och jag gick så småningom in i väggen. Att söka utbildningen och frilansuppdraget – det var däremot väldigt enkelt.

När omgivningen tycker att man har fel fokus

Om man har ett annat sätt att fungera kan det ibland hända att omgivningen tycker att man fokuserar på fel saker. Det kan t.ex. vara så att man är glad över att man ägnat sig åt en aktivitet, eller kanske köpt en sak, som för många människor inte skulle te sig särskilt meningsfull, eller att man är rejält orolig eller ledsen över något som de flesta andra inte skulle vara så oroliga eller ledsna över. I sådana situationer kan det hända att omgivningen säger: ”Lägg inte så mycket tid på att leka med papperslappar. Fokusera på dina nya dockor istället.” Eller: ”Fokusera inte så mycket på att det är din tur att ansvara för fredagsfikat på förmiddagen. Du ska ju ha uppkörning på eftermiddagen.”

Vi människor vill ofta varandra väl, men välviljan kan bli missriktad om vi utgår från att det som är meningsfullt för oss själva är meningsfullt även för alla andra, eller om vi försöker få en annan person att förstå att det som vi själva skulle vara mest nervösa inför också är det som den andra personen borde vara mest nervös inför. Det är ju inte säkert att den andra personen fungerar på samma sätt. Barnet som leker med papperslappar kanske upplever dockorna som tråkiga och begränsade, medan papperslapparna kan vikas hur som helst och förvandlas till allt möjligt i barnets fantasi. Personen som är nervös inför att ansvara för fredagsfikat kanske tycker att det här med bilkörning är något av det enklaste som finns, medan det är oerhört svårt att köpa rätt mängd fikabröd och att brygga lagom mycket kaffe.

En gång under lågstadiet, när jag var på loppis, fick jag upp ögonen för en bilkudde – en sådan som barn sitter på för att komma högre upp i bilen. Jag ville bums köpa den, men pappa var högst tveksam. För det första var farmor den enda i familjen som hade bil, för det andra var jag väldigt lång för min ålder och behövde därför ingen bilkudde, och för det tredje så var kudden både smutsig och trasig i tyget. Jag brydde mig inte om något av det där utan ville ha bilkudden i alla fall, och till slut gav pappa med sig. Den kostade ju trots allt bara en krona.

Redan på hemvägen satt jag på kudden i farmors bil, och när jag kom hem gick jag direkt ner till mina föräldrars sovrum med min guldklimp Bilkudden. Jag skulle leka bil – en lek som gick till som så att jag helt enkelt satt på min bilkudde och låtsades att jag var i en riktig bil. I fantasin var jag ute på alla möjliga äventyr i bilen som inte fanns, men äventyren utspelade sig helt och hållet i mitt huvud så allt mina föräldrar såg var en unge som satt still på en bilkudde i en dubbelsäng. Efter några dagar, när jag hade ägnat ganska mycket tid åt att leka bil, började mina föräldrar därför tycka att jag skulle fokusera på ”riktiga lekar”, d.v.s. lekar som enligt dem var meningsfulla. Enligt deras sätt att fungera var en bilkudde inte någon meningsfull sak att leka med – och mitt sätt att leka bil ansågs heller inte meningsfullt – men själv minns jag fortfarande billeken som en av min barndoms absolut roligaste och meningsfullaste lekar. Att låtsas vrida på en ratt hade för mig inte varit något roligt sätt att leka bil, för vrida-på-ratten-rörelsen var en väldigt svår rörelse för mig att göra, och jag ville inte att lekar skulle vara svåra utan avkopplande.

När jag blir riktigt ledsen blir jag oftast så ledsen att jag känner mig i stort sett otröstlig. Det brukar kännas som om världen har blivit grå och jag vill helst bara ligga i sängen med täcket över huvudet och gråta. Efter ett tag händer det ofta att andra människor tycker att jag borde ha ”sörjt färdigt”, att jag inte kan ”hålla på och vara såhär ledsen”, och att jag ”måste försöka fokusera på annat”. De menar förstås bara väl, för många människor är – beroende på orsaken till sorgen – inte ledsna lika länge, och många kan också må bättre av att fokusera på andra saker än det som gör dem ledsna. Själv fungerar jag så om jag bara är lite ledsen, men om jag är ledsen ända in själen så fungerar jag tvärtom. Då behöver jag, oavsett hur lång tid det tar, få vara i min smärta tills den minskar och slutligen försvinner. Om jag bara skulle tillåta mig själv att sörja under en begränsad tid, eller försöka trycka undan sorgen genom att fokusera på annat, då skulle jag må ännu sämre, sorgen skulle bli ännu starkare och framför allt skulle det ta ännu längre tid för den att försvinna. Många människor mår sämre av att fastna i sin sorg, men själv måste jag fastna i den för att kunna bli av med den. Jag måste helt enkelt fokusera på rätt sak, nämligen det jag är ledsen för.

Att göra skillnad på människor, del 2

En gång när jag var liten plockade jag ut alla mina kläder ur garderoben och lade dem i utdragslådorna i bokhyllan istället. När min mamma upptäckte det ville hon prompt att jag skulle plocka in kläderna i garderoben igen eftersom det, enligt henne, var där de hörde hemma. Det förbryllade mig, för det fanns ju lådor i garderoben också. Varför kunde man inte ha pyjamasar i lådor i bokhyllan om man kunde ha pyjamasar i lådor i garderoben? Pyjamasarna var ju exakt samma pyjamasar oavsett om de låg i lådor i bokhyllan eller i lådor i garderoben. Bokhyllan gjorde heller inte att pyjamasarna inte var lika mycket pyjamasar som de hade varit om de legat i garderoben. Det höll nog mamma förvisso med om, men för henne handlade det inte om kläderna i sig, utan om att bokhyllor inte var någon naturlig plats att förvara kläder på. Det var däremot garderober.

På samma sätt som det finns ramar för var det anses okej – och inte okej – att förvara kläder så finns det ramar för i vilka situationer det anses okej – och inte okej – att försöka träffa nya vänner eller en partner. Exempelvis är det fullt accepterat att börja prata med stallkompisen, kollegan, grannen, kurskamraten, snyggingen på krogen eller den hemlighetsfulla medlemmen på nätforumet. Däremot är det inte lika fullt accepterat att inleda ett samtal med kassörskan på ICA, snyggingen på tunnelbanan, personen som står framför en i rulltrappan i köpcentret, trappstädaren, tandläkaren eller receptionisten på hotellet. Det finns helt enkelt situationer som anses vara här-är-det-naturligt-att-lära-känna-människor-situationer och situationer som inte anses vara det.

Om man börjar prata med någon i en här-är-det-inte-naturligt-att-lära-känna-människor-situation kan det bli så att den andra personen tycker att man är jobbig, påflugen eller märklig på ett negativt sätt. Det finns också en risk att personen i fråga upplever kontaktförsöket som obehagligt och/eller tror att man har dolda – mindre trevliga – avsikter. Det är också stor chans att kassörskan på ICA automatiskt avpersonifierar alla kunder, att hon enbart ser dem som kunder och att det är så hon vill ha det. Likaså kanske snyggingen på tunnelbanan bara ser sina medresenärer som just medresenärer och ingenting mer. Kanske har hen aldrig ens tänkt tanken att hen skulle kunna träffa någon på tunnelbanan, utan vill lära känna folki en här-är-det-naturligt-att-lära-känna-människor-situation. Många – men såklart inte alla – människor fungerar så.

När jag betalar i kassan ser jag i första hand en människa, i andra hand en kassörska. På tunnelbanan ser jag i första hand människor, i andra hand medpassagerare. När det är dags att få trapporna städade ser jag i första hand människor, i andra hand trappstädare o.s.v. Den relation jag har till personen i fråga är underordnad personens mänsklighet, och ingen människa är ju mer människa än någon annan. Vilken situation man befinner sig i påverkar heller inte hur mycket människa man är, utan alla människor är lika mycket människa hela tiden. Även om man har helt olika relationer till olika människor så är man ändå, innerst inne, samma person och för mig är det det som räknas. Därför finns det – för mig personligen – inga onaturliga situationer att lära känna folk i.

Av den anledningen skulle jag inte alls tycka att det vore jobbigt eller att det kändes konstigt om kassörskan på ICA tog kontakt eller om tandläkaren ville fika. Dessutom hade jag ju lika gärna kunnat träffa dem i en här-är-det-naturligt-att-lära-känna-människor-situation eftersom de flesta människor rör sig i fler sammanhang än ett. Om jag inte kände för att lära känna kassörskan eller fika med tandläkaren så skulle jag inte göra det, men då skulle det bero på att jag av någon anledning inte ville bli närmare bekant med personen. På samma sätt som jag inte automatiskt är intresserad av att umgås med någon bara för att hen råkar vara ”arbetskamraten” eller ”grannen” så är jag inte automatiskt ointresserad av att umgås med någon bara för att hen råkar vara ”kassörskan” eller ”tandläkaren”.

Dock brukar jag sällan själv ta kontakt med människor i situationer som anses vara här-är-det-inte-naturligt-att-lära-känna-människor-situationer. Det beror på att jag vet att väldigt många inte tänker och känner som jag i det här avseendet, och precis som jag vill bli respekterad för mitt sätt att fungera så känns det viktigt för mig att respektera andras sätt att fungera. Däremot får andra gärna ta kontakt med mig i vilka sammanhang de vill, för precis som pyjamasarna är lika mycket pyjamasar oavsett om de ligger i bokhyllan eller i garderoben så är vi människor lika mycket människor oavsett vilka situationer vi befinner oss i.

Att göra skillnad på människor, del 1

De flesta vuxna människor ägnar sig då och då åt att para ihop strumpor. Många av oss tycker inte bara att det är viktigt att strumporna hamnar i par, utan också att de hamnar i par med en likadan strumpa av samma modell. Den vita strumpan med grisar paras ihop med en annan strumpa med grisar, den vinröda raggsockan med en annan vinröd raggsocka, ridstrumpan med en likadan ridstrumpa o.s.v. Om grisstrumpan inte skulle hitta den andra grisstrumpan så är chansen stor att den hamnar på ett särskilt ställe bland andra strumpor som det också bara finns en av. Där kan grisstrumpan bli liggande i evigheters evighet, för att kombinera den med den rosa strumpan – som också legat på det särskilda stället i evigheters evighet – är inte tänkbart. De båda strumporna är inte lika och därför passar de inte ihop.

Många – men inte alla – människor parar ihop sig själva på samma sätt. Arbetarklass umgås med arbetarklass, medelklass med medelklass och överklass med överklass. Studenter tyr sig till andra studenter, kulturarbetare till kulturarbetare och akademiker till akademiker. Rödgröna umgås med rödgröna, borgerliga med borgerliga och anarkister med andra anarkister. Att den ekonomiskt utsatta från förorten skulle umgås med den välbärgade från innerstan, eller att sistaårseleven på gymnasiet skulle umgås med någon som går sista året på universitetet, verkar för många vara otänkbart. Lika otänkbart tycks det vara att anarkisten skulle umgås med moderaten eller att den som mår psykiskt dåligt skulle umgås med någon som är en flitig författare av självhjälpsböcker. Dessa människor befinner sig i olika livssituationer med olika villkor och därför är chansen stor att de tycker – eller tar för givet – att de inte passar ihop.

Själv fungerar jag inte på det sättet. För mig är det inte alls viktigt att de människor jag har omkring mig befinner sig i samma livssituation och/eller att de har samma sociala eller ekonomiska status. Däremot lägger jag stor vikt vid starka, godhjärtade och unika personligheter samt intellektuellt och emotionellt utbyte. De där starka, godhjärtade och unika personligheterna finns hos människor i alla livssituationer, samhällsklasser och positioner. Den hemlösa kvinnan som ber om pengar utanför tunnelbanestationen kan ha en stark, godhjärtad och unik personlighet liksom förskolläraren, pizzabagaren och företagets VD.

Att man lever olika liv, kommer från olika samhällsklasser och befinner sig i olika positioner behöver heller inte betyda att man inte kan vara intellektuellt och känslomässigt lika. Den ekonomiskt utsatta från förorten och den välbärgade från innerstan kanske inte kan eller vill köpa sina kläder i samma butiker, gå på samma restauranger eller ägna sig åt samma helgnöjen, men kanske bär båda på samma dröm om att fly bort någonstans. Kanske känner båda sig instängda i sina relationer, kanske gråter båda tyst i sängen när livskamraten somnat. Kanske fascineras båda två av zebror. Kanske är dessa två människor så olika men ändå så lika. Kanske passar de faktiskt ihop.

Kanske skulle det – om man såg bortom färger och mönster – visa sig att grisstrumpan och den rosa strumpan är precis lika tjocka, lika sköna och att de värmer fötterna precis lika bra. Kanske skulle det visa sig att de är så olika men ändå så lika. Kanske skulle det visa sig att de faktiskt passar ihop.

Sjuk- och aktivitetsersättning och bostad

Någonting jag blivit varse när jag sökt bostad är att väldigt många hyresvärdar väljer att inte hyra ut sina lägenheter till personer som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Jag har märkt att många bekymrar sig för att inte få in hyran, medan andra är oroliga att t.ex. få en hyresgäst som missköter sig. Men behöver man vara orolig? Och vad innebär det egentligen att hyra ut till någon som har sjuk- eller aktivitetsersättning? Det tänkte jag försöka bringa klarhet i nu. 

Vad är aktivitetsersättning och sjukersättning?
Aktivitetsersättning är en ekonomisk ersättning som ges till personer mellan 18 och 29 år med nedsatt arbetsförmåga. Sjukersättning är en ekonomisk ersättning som ges till personer mellan 30 och 64 år vars arbetsförmåga är nedsatt för all framtid. Båda ersättningarna utbetalas av Försäkringskassan.

Hur kommer det sig att arbetsförmågan är nedsatt?
Det kan bero på en sjukdom, en skada eller en funktionsnedsättning. Någon kanske lider av en kronisk sjukdom som bl.a. innebär svåra smärtor och enorm trötthet. Någon annan har, t.ex. i samband med en trafikolycka, drabbats av en hjärnskada som nu ger symtom i form av tal-svårigheter, koncentrationssvårigheter och bristande simultankapacitet. Ytterligare någon har en låg energinivå, kanske p.g.a. en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som Aspergers syndrom, och måste avstå från att arbeta för att inte bli utbränd och sjuk.

Är sjuk- och aktivitetsersättning fasta inkomster?
Ja, det är de. Om man blivit beviljad sjuk- eller aktivitetsersättning så utbetalas en fast summa den 18:e eller 19:e varje månad. Sjukersättning är permanent och aktivitetsersättning beviljas för minst ett år i taget.

De här ersättningarna är ju så låga. Hur vet jag att personen kan betala hyran?
Om man har en väldigt låg sjuk- eller aktivitetsersättning kan man ha rätt till bostadstillägg. Detta innebär att man, utöver sin sjuk- eller aktivitetsersättning, får ett särskilt tillägg för sina bostadskostnader. Om man är ensamstående och har en maxhyra på 5000 kronor kan man få upp till 93% av hyreskostnaden i bostadstillägg. Bostadstillägget utbetalas av Försäkrings-kassan och finns till just för att personer med låg sjuk- eller aktivitetsersättning ska kunna betala sin hyra.

Jag drar mig för att hyra ut till någon som inte jobbar eller studerar eftersom jag är orolig att personen ska vara misskötsam.
Det kan finnas olika anledningar till att en person inte jobbar eller studerar, men om det beror på att personen i fråga har sjuk- eller aktivitetsersättning så är anledningen att hen har nedsatt arbetsförmåga p.g.a. en sjukdom, en skada eller en funktionsnedsättning och detta i sig har ingenting med misskötsamhet att göra. Däremot finns det ingenting som säger att någon med sjuk- eller aktivitetsersättning inte kan vara misskötsam som person, likaväl som det inte finns någonting som säger att man automatiskt är en skötsam person bara för att man har ett jobb eller går en utbildning. De allra flesta som jobbar eller studerar är dock skötsamma och detsamma gäller majoriteten av dem som har sjuk- eller aktivitetsersättning.

För att säkerställa att hyran kommer in har vårt bostadsbolag krav på att årsinkomsten ska uppgå till tre gånger årshyran och personer med sjuk- och aktivitetsersättning har vanligen lägre inkomst än så.
Bostadstillägget beräknas utifrån personens inkomster, tillgångar och bostadskostnader. En ensamstående person med låg sjuk- eller aktivitetsersättning och som saknar tillgångar kan t.ex. få upp till 4650 kronor/månad i bostadstillägg om hen har en hyra på 5000 kronor.

Dessutom har många personer med sjuk- och aktivitetsersättning, av olika anledningar, ett stort behov av vila och återhämtning i en lugn och trygg miljö. För många utgör hemmet därför en extremt viktig plats och det som verkligen, verkligen är viktigt för oss människor är oftast det vi prioriterar att lägga våra pengar på. Därför är det troligaste att en person med sjuk- eller aktivitetsersättning och bostadstillägg kommer att använda bostadstillägget till vad det är avsett för, d.v.s. att betala hyran.

En person som vill hyra min lägenhet i andra hand behöver kunna söka bostadstillägg. Blir det krångligt för mig som uthyrare?
Vad som känns krångligt är olika för olika personer, men det som krävs för att din hyresgäst ska kunna bli beviljad bostadstillägg är att ni har upprättat ett skriftligt kontrakt, att ut-hyrningen är godkänd av hyresvärden samt att andrahandshyresgästen folkbokför sig på adressen. Varken du som hyr ut din lägenhet i andra hand eller hyresvärden behöver skicka in några papper till Försäkringskassan, utan detta gör andrahandshyresgästen själv. Av förstahandshyresgäst och hyresvärd krävs alltså inte mer än vid vilken laglig andrahandsuthyrning som helst.

Jag ska hyra ut min hyresrätt i andra hand men vill inte hyra ut den till någon med sjuk- eller aktivitetsersättning som är beroende av bostadstillägg. Jag vill inte blanda in hyresvärden eftersom jag har för avsikt att tjäna pengar på uthyrningen.
Om du hyr ut din hyresrätt vitt till en person med sjuk- eller aktivitetsersättning och bostadstillägg får du förmodligen en skötsam hyresgäst som betalar hyran i tid. Eftersom du har fått uthyrningen godkänd av hyresvärden behöver du dessutom inte oroa dig för dagen då grannen, fastighetsskötaren eller någon annan upptäcker att det bor en annan person i lägenheten. Du har rätten på din sida och vid uthyrningsperiodens slut kan du lugnt flytta tillbaka till din lägenhet.

Om du hyr ut din hyresrätt svart till en person med fast anställning får du förmodligen också en skötsam hyresgäst som betalar hyran i tid. Om grannen, fastighetsskötaren eller någon annan upptäcker att det bor en annan person i lägenheten och meddelar hyresvärden har du inte rätten på din sida. Hyresvärden kan då säga upp ditt kontrakt, andrahandshyresgästen kan tvingas flytta ut i förtid (varpå du också förlorar pengar) och vid uthyrningsperiodens slut har du ingen lägenhet att flytta tillbaka till. Välj själv.

Så om du – som hyresvärd eller andrahandsuthyrare – hyr ut en lägenhet till en person med sjuk- eller aktivitetsersättning, vad får du då för hyresgäst? Jo, du kan få: någon som är ung, någon som är äldre, någon som aldrig någonsin klagar, någon som alltid klagar,någon som mår bra, någon som mår dåligt, någon som förvandlar balkongen till kvarterets vackraste, någon som bara använder balkongen att röka på, någon som vattnar blommorna och matar katten när grannarna är på semester, någon som bara säger hej i trappan, någon som ofta har besök, någon som alltid är ensam, någon som spelar musik, någon som är ljudkänslig, någon som noggrant städar efter sig i tvättstugan, någon som glömmer att rensa torktumlarfiltret från ludd…

Med andra ord får du troligen – precis som du troligen hade fått om du hyrt ut till någon med fast anställning – en helt vanlig hyresgäst.

Mer information om bostadstillägg finns här:
http://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/d03ec639-b52d-4d76-a3f1-55148b07edbe/4126_bostadstillagg_till_aktivitetsersattning_sjukersattning2015_08.pdf?MOD=AJPERES

Asperger och kärlek

De flesta av oss med Aspergers syndrom attraheras av, förälskar oss i och ger våra hjärtan till andra människor precis som de flesta andra. Vi kan sväva på moln av att vara nära dem vi älskar, vi kan få våra hjärtan krossade och vi kan gråta oss till sömns när kärleken gör ont. En del av oss är frivilligt singlar, andra är det ofrivilligt. En del av oss trivs bäst i tvåsamhet, andra har flera partners. En del av oss är särbo, andra är sambo, gifta eller kanske nyskilda. En del av oss är bisexuella, andra är homosexuella, heterosexuella, transsexuella, asexuella eller queer. En del av oss älskar någon med Aspergers syndrom, andra älskar någon utan. Aspergers syndrom innebär – tvärtemot vad myten säger – inte att man har en nedsatt förmåga att känna kärlek.

Däremot kan det – men måste inte – vara svårt att t.ex. visa sin kärlek och/eller att hitta en partner, något som kan bero på många olika saker. Kanske har man svårt att använda sig av kroppsspråk, ansiktsuttryck eller andra icke-verbala signaler för att visa att man är intresserad av en person. Kanske är man, när man väl lever i en relation, osäker på hur ens partner tycker och känner i olika situationer om hen inte uttryckligen säger det, något som kan misstolkas som att man inte bryr sig. Det kan också vara så att man har svårt att tolka andra människors icke-verbala signaler och att man därför missar när någon flirtar med en. Detta kan i sin tur leda till att den andra personen tror att man inte är intresserad, även om man är det.

Jag är en av dem som har svårt att finna en livskamrat. En del av förklaringen är förmodligen att jag är en kvinna som tycker om andra kvinnor, och till min stora förtret så är majoriteten av alla människor heterosexuella. Dessutom gör mina syntolkningssvårigheter att jag tycker att människors ansikten ser likadana ut hela tiden och att jag inte ser något sammanhang i gester. Det är bara hos personer som har en relativt långsam och tydlig ansiktsmimik som jag kan se ansiktsuttrycken, och dessa människor är inte jättemånga. Hos majoriteten kan jag inte se om de är glada, arga, ledsna eller förälskade, så förmodligen händer det att människor flirtar med mig utan att jag har en aning om det.

Det är också så att jag, liksom många andra med Aspergers syndrom, är väldigt brokig. Jag får ofta höra att jag ser mycket yngre ut än mina 28 år, men jag känner mig inte yngre. Jag har ett barns motoriska utveckling och förmåga att förstå hur olika praktiska uppgifter ska utföras, jag har en vuxen kvinnas intellektuella och känslomässiga mognad, jag har en gammal dams ork och stapplande gång när det är halt om vintern. Detta förvirrar en del människor, som säger att de inte ”får ihop” mig. Att de inte får ihop mig förstår jag, för jag går inte ihop, och det måste den som vill dela sitt liv med mig tycka om, eller åtminstone stå ut med. Annars kommer vårt förhållande inte att fungera.

Sedan är det också så att många – men såklart inte alla – söker en partner som har en liknande livssituation. Kaka söker oftast bara maka, medan jag söker både maka och omaka. Livssituationen spelar helt enkelt ingen roll. Det tycks den dock göra för väldigt många andra, och det gör att det blir svårare för mig. Min livssituation är ju inte jättevanlig. Jag hoppas – och tror – ändå att det någonstans finns en kvinna som vill vila sina ögon på en ungdom, prata med en vuxen kvinna, hjälpa ett barn att skära kaka och låta den gamla damen vila efter att hon torkat disken!  🙂