Att utvecklas annorlunda mot sina jämnåriga

När jag var sex år bekymrade sig personalen på förskolan över att jag inte lekte med de andra barnen. De berättade om sin oro för mina föräldrar som kontaktade en barnpsykolog. Psykologen kom hem till oss vid ett eller ett par tillfällen, tillfällen som jag inte minns särskilt mycket av. Det enda jag minns är att jag blev tillsagd att gå upp och nerför trappan i vårt radhus medan psykologen tittade på. Han ville se om jag kunde ta trappan på rätt sätt, vilket jag inte kunde. Jag tog ett trappsteg i taget, med båda fötterna, innan jag fortsatte till nästa.

Psykologen konstaterade att det fanns ett utvecklingsglapp mellan mig och andra barn i min ålder. Mentalt låg jag före, men motoriskt låg jag efter. Detta glapp skulle dock, enligt psykologen, försvinna med åren. Det gjorde det inte, men det jämnade ut sig. Och blev större. Och jämnade ut sig igen. Och blev större. Sådär höll det på under hela min uppväxt.

Det psykologen i själva verket hade upptäckt var min ojämna begåvningsprofil. Denna var i själva verket ett symtom på mina funktionsnedsättningar och försvann således inte, men glappet mellan mig och mina jämnåriga var olika stort i olika skeden av uppväxten.

Allra störst var glappet i just sexårsåldern. Då hade jag lärt mig att läsa och skriva – men var tvungen att koncentrera mig noga för att inte halka när jag gick på förskolans hala golv. De andra barnen sprang med lätthet över golven på förskolan – men kunde inte läsa och skriva. Jag uppfattade inte vad som hände i lekarna på förskolan – men förstod det mesta som personalen, på tok för dåligt hyschande, sa till varandra. De andra barnen hade, å sin sida, god koll på hur lekarna gick till – men tycktes aldrig reagera på de vuxnas prat. När de andra barnen fick veta att vi skulle göra ”någonting roligt” blev de glada och förväntansfulla – jag drabbades av panik eftersom jag visste att ”nu blir det svårt”.

Under mellanstadiet var glappet mindre. Visserligen upplevde jag fortfarande att jag och mina jämnåriga var olika på flera sätt, men vi började nu få liknande intressen, känna på liknande sätt och tänka i liknande banor. Jag fick en bästis i skolan och flera bra kompisar i stallet. Jag åkte på ridläger, lyssnade på Spice Girls, läste ungefär samma slags böcker som andra i min ålder och var nog en ganska typisk mellanstadieunge, om än en tyst och lite klumpig sådan. Och så såg jag inte alltid hur jag skulle göra.

Någon gång under högstadiet blev glappet plötsligt större igen. Jag tyckte att mina jämnåriga var ”jättebarnsliga och jätteintelligenta”; de tyckte att det var coolt med alkohol och fylla, och de pratade mycket om vilka de ansåg var snygga och i vilken klass de personerna gick. De verkade inte förstå riskerna med alkoholen och tycktes, till skillnad från mig, inte tråna efter sann kärlek; en annan människa att älska och dela sitt liv med. Samtidigt satte de så oerhört smidigt upp håret inför gymnastiken, de klarade av att måla mascara utan att peta sig i ögonen, de såg hur sladdarna skulle kopplas på fysiklektionerna och de kunde delta i muntliga övningar utan att det låste sig. När jag försökte mig på sådana saker kändes det som om jag var på väg att bestiga Mount Everest. Det gick helt enkelt inte och jag avundades mina jämnåriga dessa färdigheter. Samtidigt fick jag då och då höra från någon jämnårig att jag var klok, något som värmde mitt hjärta där jag satt och så innerligt längtade efter vuxenlivet.

Ni läsare som också har en ojämn begåvningsprofil; har ni också känt av det här glappet? Hur har det varit för er? Dela gärna med er av era upplevelser.  🙂 

Om hjärnavstängningar

I perioder, när jag har för mycket omkring mig, har min hjärna en tendens att stänga av sig. Jag blir helt enkelt oförmögen att tänka några tankar alls, och eftersom jag inte kan automatisera så händer det då bokstavligen ingenting. Om hjärnan stänger av sig när jag t.ex. sitter vid skrivbordet så får jag sitta vid skrivbordet tills tankeförmågan kommer igång igen. Och om hjärnan stänger av sig när jag står i duschen, ja, då får jag helt enkelt duscha tills tankeförmågan kommer igång så att jag kan tänka att jag ska stänga av vattnet, dra undan draperiet och ta ner handduken. Som tur är tar varmvattnet aldrig slut och det är inte lyhört i huset.

Eftersom jag tillbringar mycket tid hemma så är det oftast där min hjärna stänger av sig, vilket underlättar. Om jag fastnar på en och samma plats hemma så gör det ingenting, även om det kan vara väldigt jobbigt. Om jag däremot fastnar någon annanstans kan det bli lite knepigare. Skulle jag t.ex. fastna när jag är ute och promenerar skulle jag kunna bli påkörd eller påsprungen, och att fastna i kollektivtrafiken skulle innebära att jag fick sitta kvar på bussen eller tåget – och kanske åka förbi min hållplats flera gånger – tills tankeförmågan kom igång igen. Det har som tur är aldrig hänt.

För några veckor sedan stängde min hjärna av sig när jag stod och fumlade med påsar och plånbok i biljetthallen på T-centralen (tunnelbanans knutpunkt) efter att ha varit och shoppat. Lägligt nog stod jag inte mitt i biljetthallen utan lite avskilt, invid en pelare, så jag var inte i vägen för någon. Dock hade jag kunnat bli av med min plånbok som jag höll i handen eftersom jag inte kunde tänka att jag skulle stoppa ner den i väskan. Som tur var så fick jag ha min plånbok i fred, tankeförmågan kom så småningom igång och jag kunde gå ner på perrongen och hoppa på tåget.

Idag stängde hjärnan av sig när jag låg i sängen. Jag var klarvaken och ville gå upp, men eftersom jag inte kan kliva upp utan att tänka så fick jag helt enkelt ligga kvar. Eftersom solen sken så beklagade katten sig över den usla servicen – hon ville ju gå ut!

Att hålla reda på flera saker samtidigt

Igår hade jag tvättstugan. Det brukar i vanliga fall inte vara särskilt betungande, men igår hade jag extra mycket tvätt. Det betydde att jag var tvungen att köra fler maskiner är vanligt, vilket i sin tur innebar att jag var tvungen att gå ner i tvättstugan fler gånger än vanligt. För att komma dit måste man gå nerför en spiraltrappa, vilket kräver flera färdigheter:

* Att man kan hålla balansen samtidigt som man bär korgen – eller påsen – med tvätten.

* Att man kan avgöra ungefär hur djupa trappstegen är så att man kan ta lagom stora steg, något som krävs för att undvika att ramla.

* Att man kan samordna punkt ett och punkt två.

Mina syntolkningssvårigheter gör att jag har svårt att uppfatta djup och avstånd samt att jag har bristande rumsuppfattning. Det innebär att jag inte riktigt vet hur djupa trappstegen är, samt att jag har svårt att avgöra exakt var i trappan jag befinner mig och hur trappstegen och jag står i förhållande till varandra. För att inte ramla i trappan måste jag därför vara hyperfokuserad i varje steg jag tar, något som stjäl mycket energi.

Många vändor till tvättstugan innebär även att jag måste ta på mig skorna flera gånger och öppna och låsa dörrar flera gånger. Det betyder också att jag måste hålla ordning på fötter, nycklar, dörrar och avstånd flera gånger under samma dag. Eftersom ingenting av detta går automatiskt utan kräver full tankekraft så blev jag väldigt utmattad igår. Som tur är så hade jag inte bokat in någonting idag, utan kan vara hemma och ta det lugnt. Katten verkar inte misstycka. 😉

20150625_140551

Hur vet man om man har en ojämn begåvningsprofil?

Den frågan får jag ofta, och idag tänkte jag att jag skulle försöka besvara den.

När man genomgår en neuropsykiatrisk utredning får man göra olika intelligenstester i syfte att försöka kartlägga ens förmågor inom olika områden. Bl.a. mäts verbala förmågor, visuell perceptionsförmåga, uppmärksamhet och snabbhet. Om man har en jämn begåvningsprofil – vilket majoriteten av alla människor har – blir testresultatet troligen ungefär detsamma inom alla områden. Om man däremot har en ojämn begåvningsprofil – vilket många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har – kanske resultatet istället blir just ojämnt, d.v.s. att man presterar jättebra på vissa deltest och mindre bra på andra.

Den ojämna begåvningsprofilen ser olika ut hos olika personer. Det är också olika hur ojämn begåvningsprofilen är. Man kan t.ex. jämföra det med huvudvärk. En del personer har bara lite ont i huvudet medan andra har jätteont. Samma sak är det med den ojämna begåvningsprofilen. Graden av ojämnhet skiljer sig åt mellan olika personer. Om man har en mycket ojämn begåvningsprofil, vilket jag själv har, är det möjligt att resultaten på de olika deltesten skiljer sig så mycket åt att man presterar klart övergenomsnittligt inom några områden och klart undergenomsnittligt inom vissa andra.

Vilka tester man får göra kan skilja sig något åt beroende på var utredningen görs, men vanligt är att man t.ex. får svara på allmänbildningsfrågor, berätta vad olika ordspråk betyder, repetera siffror, lägga mönster med klossar, och försöka se detaljer i bilder. Jag presterade bäst (klart övergenomsnittligt) när det gällde abstrakt verbal förståelse, och sämst (betydligt undergenomsnittligt) på de tester som på olika sätt handlade om att tolka synintryck. Jag presterade även bra när det gällde ordförråd och allmänbildning, men på tester som mätte motorisk snabbhet och reaktionsförmåga blev resultaten lägre.

När min utredning var klar berättade psykologen att testresultaten stämde väldigt väl överens med hur jag själv upplevt mina styrkor och svårigheter. Det var väldigt skönt att höra, för när jag fick pappren med testresultaten så kändes det som att jag fick en karta över hur jag själv fungerar. Jag väljer att se det som en karta, för på samma sätt som en geografisk världskarta ger en beskrivning av hur världen ser ut så skulle man kunna säga att resultatet av ovan nämnda tester kan ge en – ungefärlig – beskrivning av hur en människas begåvningsprofil ser ut.

Syntolkningssvårigheter och inlärning

Igår när jag hade tvättat mitt hår skulle jag som vanligt sätta upp det. Den enda håruppsättning jag kunnat få till riktigt bra har varit den klassiska s.k. hästsvansen, men blött hår vill jag helst sätta upp i knut. I snart sex år har jag kämpat med att försöka lista ut hur man får till en bra knut – och igår kom jag äntligen på det! När jag stod där med tofsen runt handleden och händerna i håret så knäckte jag plötsligt koden. Oj, vilken härlig aha-upplevelse det var!

När jag berättar sådana här saker får jag ofta höra: ”Men du måste ju ha sett hur andra har gjort?” Och: ”Men varför har du inte bett någon visa dig? Då hade det ju inte behövt ta så lång tid för dig att komma på hur du skulle göra.”

Men nej, jag har aldrig sett hur andra människor gjort när de satt upp håret i knut. Jag har sett att de satt upp håret i knut, men inte hur. Folk har visat mig flera gånger, men jag har bara uppfattat att de snurrat både händerna och håret i en enda röra. När de visat långsammare har jag uppfattat att de snurrat händerna och håret i en enda långsam röra.

Mina syntolkningssvårigheter har gör att jag mycket sällan uppfattar hur andra människor gör olika saker. Jag har svårt att följa uppmaningar som ”gör som jag gör” eftersom jag inte uppfattar vad den andra personen egentligen gör. Därför måste jag lära mig de flesta praktiska saker på egen hand, genom att prova mig fram och på det viset hoppas på att knäcka koderna. Att lära sig praktiska saker på det viset är ungefär som att lära sig räkna utan vare sig mattebok eller lärare. Det kan gå, men det tar förmodligen väldigt lång tid eftersom man måste lista ut allting själv. Vissa saker kanske inte ens går att lära sig helt på egen hand.

När jag gick på lågstadiet, och läraren tyckte att det blev för okoncentrerat i klassrummet, brukade vi leka en lek som kallades ”Gör si och gör så”. Leken gick ut på att stå bakom bänkarna och härma eller inte härma olika rörelser som läraren gjorde. Om hon sa ”gör så” följt av en rörelse så skulle vi barn göra likadant. Om hon istället sa ”gör si” följt av en rörelse så skulle vi istället låta bli att härma henne. Gjorde man fel och härmade där man inte skulle härma eller vice versa så åkte man ut ur leken och fick sätta sig ner.

Den där leken var min skräck, för att försöka uppfatta vilka rörelser läraren gjorde tog enormt mycket energi. Mina klasskamrater blev lite piggare av att få en paus och leka en lek, men för mig var det precis tvärtom. Få saker gjorde mig så utmattad som just ”Gör si och gör så”. En gång skulle vi dessutom leka leken innan vi skulle till badhuset och då ville jag bara sticka ut ur klassrummet och fly hem, för på badhuset skulle jag stoppa polletten i skåpet i omklädningsrummet och det uppfattade jag ju inte hur jag skulle göra. ”Gör si och gör så” och polletten i skåpet på samma dag var helt enkelt för mycket för mig.

Hur som helst, nu har sätta-upp-håret-i-en-ordentlig-knut-polletten trillat ner och det är jag väldigt glad för!

Asperger vs. syntolkningssvårigheter

Eftersom mina syntolkningssvårigheter ger en del symtom som även är vanliga vid Aspergers syndrom så är det många som har frågat om jag vet vilka av dessa symtom som beror på vilken funktionsnedsättning.

Svaret är både ja och nej. När det kommer till vissa symtom så vet jag vilken funktionsnedsättning de beror på, när det gäller andra har jag ingen aning. En viktig förutsättning för att jag ska veta huruvida ett visst symtom beror på Aspergers syndrom eller syntolkningssvårigheter är att jag känner av varför symtomet uppkommer. Här är några exempel:

Svårigheter att läsa av ansiktsuttryck
Detta är ett väldigt vanligt symtom både vid Aspergers syndrom och syntolkningssvårigheter.
Vid syntolkningssvårigheter är det vanligt att man överhuvudtaget inte uppfattar ansiktsuttrycken, d.v.s. att man inte ser dem. Så kan absolut vara fallet hos den som enbart har Aspergers syndrom också, men det vanligaste verkar vara att man uppfattar ansiktsuttrycken men känner sig osäker på vad de betyder.

I mitt fall ligger svårigheten i att se ansiktsuttrycken. Ibland kan jag urskilja små ryckningar, men oftast upplever jag ansikten som konstanta, som på en tavla. Det finns dock ett fåtal människor som har så pass starka kontraster i sina ansikten att jag kan se ansiktsuttrycken. Tumregeln i mitt fall är ”ser jag så förstår jag”, men hos de flesta människor (inklusive mig själv) ser jag alltså inte skymten av några ansiktsuttryck. Här känner jag tydligt att symtomet uppkommer p.g.a. mina syntolkningssvårigheter.

Osäkerhet i sociala situationer
Ibland är orsaken till min osäkerhet att jag inte vet vad andra människor förväntar sig av mig, att jag blir ofrivilligt tyst eller att jag tycker att det är obehagligt att umgås i grupp. Då är osäkerheten ett symtom av Aspergers syndrom.

Andra gånger orsakas min osäkerhet av att jag – rent visuellt – inte uppfattar vad som händer runt omkring mig. I de fallen är osäkerheten ett symtom av mina syntolkningssvårigheter.

Svårigheter att förstå hur saker och ting hänger ihop/uppfatta sammanhang
Jag har alltid haft väldigt svårt att själv lista ut hur olika föremål fungerar och varför. T.ex. förstod jag först inte alls varför jag var tvungen att bära tillbringaren med locket uppåt, och jag lyckades aldrig riktigt lära mig hur symaskinen fungerade.

Däremot har jag inga svårigheter att förstå hur olika händelser hänger ihop, eller att uppfatta sammanhang i – eller konsekvenser av – politiska beslut eller andra handlingar. Jag har inga problem att diskutera med Försäkringskassan eller enhetschefen för psykiatrin, men om någon ber mig att brygga kaffe så blir jag väldigt nervös.

För att förstå hur t.ex. samhället hänger ihop krävs inga visuella färdigheter, vilket däremot krävs för att förstå hur kaffebryggaren hänger ihop. Mina svårigheter att förstå hur saker och ting hänger ihop begränsas till situationer där jag bokstavligen behöver kunna se sammanhanget (t.ex. se hur tråden ska ledas genom symaskinen) så därför är detta ett symtom av mina syntolkningssvårigheter.

Svårigheter att förstå instruktioner
Jag är jättebra på att följa instruktioner när jag väl förstår, men för att förstå så måste instruktionerna vara detaljerade och uppdelade i flera steg. När jag missförstår så beror det många gånger på att instruktionerna inte är tydliga nog, och då är det ett symtom av Aspergers syndrom.

Vanligt är också att jag missförstår uppgifter där någon visar mig hur jag ska göra. Ofta uppfattar jag då inte hur personen i fråga gör, något som beror på mina syntolkningssvårigheter. Det händer också att jag ”ser fel” och därför utför uppgiften på helt fel sätt, något som också är ett symtom av mina syntolkningssvårigheter.

Det är alltså orsaken bakom mina svårigheter som avgör vilken funktionsnedsättning som ligger till grund. Ibland är det dock helt omöjligt att veta orsaken, för min asperger och mina syntolkningssvårigheter hänger verkligen ihop!

Psykiatrin havererar, del 2

Idag fick jag svar på mitt senaste brev till enhetschefen. Nu skriver hen att hen kan hålla med i det jag skriver om otillräcklig hjälp och att hen gärna träffas för att lyssna på det jag vill framföra.

Jag ska absolut se till att boka in ett möte, för jag har en mängd olika frågor att ställa. Jag vill veta hur den rådande situationen med enorma överbelastningar kunnat få gå så långt utan att någon satt stopp, jag vill veta om hen har förstått att situationen måste lösas och hur den i så fall är tänkt att lösas. Framför allt vill jag veta hur hen tänker att jag som patient ska kunna få tillräckligt med stöd på en mottagning i kaos.

De senaste dagarna har jag funderat på att bryta upp och söka mig någon annanstans, till en mottagning där jag kan få tid till min kontaktperson/samtalskontakt varje vecka. En sådan mottagning är säkert ingen omöjlighet att hitta. Å andra sidan är en tid varje vecka-garanti inte detsamma som en garanti att mottagningen verkligen är bra. Dessutom skulle ett byte av mottagning innebära att jag blev tvungen att börja om från början med nya personer, och eftersom jag är väldigt personkänslig så är jag högst osäker på om jag skulle klara det. Bara tanken på att jag då skulle förlora min kontaktperson får helt ärligt min mage att vändas ut och in. Samtidigt får tanken på att hon bara har tid varannan vecka också min mage att vändas ut och in.

Jag har bestämt mig för att inte fatta några beslut innan jag träffat enhetschefen. Jag ska prata med min läkare också, fråga var hon hamnar och om det finns någon möjlighet att få ha henne kvar. På något sätt ska det nog lösa sig med psykiatrin. Till slut.

Det som märks utåt är inte allt

Ibland kan det vara svårt för omgivningen att förstå hur en person som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning påverkas av denna. Det kan också vara svårt att förstå att personen har andra symtom än de för omgivningen mest uppenbara. Kanske säger man: ”Du måste ha en väldigt lindrig variant av din funktionsnedsättning” eller: ”Nu överdriver du. Så svårt har du inte för städning.” Omgivningen bedömer ofta personens förmågor efter vad som märks utåt, men en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är ofta mer än så. Exempel:

Lisas största svårigheter är städning och socialt samspel. Lisas flickvän håller med om att Lisa har väldigt svårt för socialt samspel, men däremot tycker hon att Lisa överdriver sina svårigheter vad det gäller städningen.

I sociala sammanhang har Lisa svårt att hålla igång ett samtal. Om hon inte får en rak fråga vet hon sällan vad hon ska säga. Det gör att Lisa lätt blir tyst och ofta uppfattas som ointresserad fastän det inte alls är så. Lisa tycker även att det är jobbigt att titta andra människor i ögonen, så hennes blick är ofta någon annanstans. Hon har också svårt att veta hur hon bör bete sig i olika sammanhang. Allt detta är sådant som märks utåt, så därför förstår Lisas omgivning att sociala situationer är väldigt svåra för henne.

När Lisa ska städa vet hon alltid vad som behöver göras och var hon ska börja. Hon har heller inga svårigheter att veta vilka redskap hon ska använda. Dessutom har hon lätt att komma igång att städa och hon är alltid väldigt noggrann. Däremot är de olika momenten oerhört motoriskt krävande för Lisa och hon måste anstränga sig väldigt hårt för att klara av dem. Lisa har även stora svårigheter med automatisering, vilket innebär att hon måste tänka noga på varje steg. Varje gång Lisa städar känns det därför som om det är första gången, och att göra någonting för allra första gången är nog svårt för de flesta. Dock märks inte Lisas ansträngningar utåt, så därför tycker flickvännen att hon överdriver det där med att det är så svårt att städa. Det ser ju bra ut!

Mirandas största svårigheter är också städning och socialt samspel. Mirandas sambo håller med om att Miranda har svårt för att städa, men däremot tycker han att Miranda överdriver sina sociala svårigheter.

Miranda har väldigt svårt att se vad som behöver göras och att veta när det är klart. Det händer att hon dammsuger köksgolvet i en halvtimme och hon glömmer ofta att vrida ur moppen när hon torkar golv. Hon har även svårt att dra moppen över golvet på ett bra sätt, vilket gör att det ofta skvätter vatten åt alla håll och kanter. Fastän Miranda anstränger sig väldigt hårt så kan hon bara inte komma ihåg städningens olika moment. Mirandas sambo har därför gjort en detaljerad lista över Mirandas del av veckostädningen. Att Miranda har svårt för att städa är någonting som tydligt märks, så hennes sambo gör sitt bästa för att stötta.

När Miranda befinner sig i sociala sammanhang känner hon sig väldigt osäker. Hon vet sällan vad andra människor förväntar sig av henne eller hur hon uppfattas. Hon oroar sig för att folk ska tycka att hon är konstig och tråkig. Hon vet ofta inte hur mycket hon förväntas prata, så för det mesta pratar hon varken lite eller mycket. Att lägga sig på en mellannivå brukar fungera bra, för då blir det sällan fel. Miranda tycker att det är viktigt med ögonkontakt och hon vet vad som är ett socialt acceptabelt beteende i olika sammanhang. Hon har även lätt att hålla igång ett samtal och ställer ofta följdfrågor. Detta gör att Mirandas sociala svårigheter inte märks så mycket utåt, så när Miranda berättar om jobbiga sociala situationer så tycker hennes sambo att hon överdriver. Enligt honom är Miranda ”bara lite reserverad”.

Själv har jag ofta svårt att få förståelse för min låga energinivå. Det märks sällan utåt hur trött jag blir, och då spelar det inte alltid någon roll att jag förklarar. Tumregeln är ofta ”det som inte syns, det finns inte”, men det som märks utåt är inte allt. Därför är det superviktigt att alltid ta personens ord på allvar.

Att vara personkänslig

Den senaste veckan har flera personer frågat hur det kommer sig att jag är så ledsen för att min läkare ska sluta. ”Du får ju en ny och den personen kanske är jättebra.” 

Jag vet att folk säger så för att de vill trösta mig, och också för att det ju faktiskt är sant. Jag kommer att få en ny läkare och det kan mycket väl vara en jättebra person. För mig är det dock inte bara viktigt att läkaren är kompetent, empatisk och kan förstå mig. För mig är det precis lika viktigt hur läkaren är. Det beror på att jag är vad jag brukar kalla för ”personkänslig”, vilket betyder att jag är jättenoga med vilken person som får förtroendet att hjälpa mig. Det har att göra med att jag har svårt att känna tillit till människor.

Min personkänslighet gör att det är viktigt att en människa som befinner sig i en yrkesroll låter sin egen personlighet lysa igenom. Annars vet jag ju inte vem personen är, vilket får mig att känna mig otrygg och när jag känner mig otrygg känner jag inte någon tillit.

Jag har varit personkänslig så länge jag kan minnas. På dagis hade olika förskollärare förtroende att hjälpa mig med olika saker. Alla fick inte gör allting. T.ex. var det bara vissa som hade förtroendet att hjälpa mig på med tröjan. Eftersom jag var rädd att fastna i det mörka hålet (som uppstod när tröjan träddes över huvudet) och aldrig komma ut igen, så var tröjan tvungen att tas på på ett särskilt sätt. Det lät jag inte vem som helst göra. 

Framför allt var det en förskollärare som helt saknade tröjpåtagarförtroende. När hon ville hjälpa mig sa jag därför åt henne att gå hem till mig och hämta en tröja med knäppning, för aldrig i livet att hon skulle få trä någonting över huvudet på mig! 

Under dagistiden kände jag väldigt lite förtroende för förskollärare som inte var sig själva utan gick in i ”såhär ska man prata när man pratar med barn”-normen. På samma sätt känner jag nu i vuxen ålder väldigt lite förtroende för personer som går in för mycket i ”såhär ska man vara när man jobbar inom psykiatrin”-normen. Normer är inte äkta, och är det någonting som krävs för att jag ska kunna anförtro mig åt en annan människa så är det att personen i fråga är äkta. 

Tyvärr verkar många människor, medvetet eller omedvetet, fastna i normer såväl privat som yrkesmässigt och därför har jag ofta svårt att hitta personer att känna tillit till. 

Förra våren träffade jag en läkare som kändes så fel för mig att jag drömde mardrömmar om den personen i flera veckor. Jag fick byta läkare till min nuvarande, och även om jag tidigare haft läkare som jag uppskattat så har jag nu för första gången en som jag känner att jag verkligen kan lita på. Därför är jag väldigt ledsen för att hon ska sluta. 

Hur är det för er läsare? Är ni personkänsliga?