Att ta avsked

När jag var elva år började jag åka på ridläger om somrarna. Jag åkte till platser jag aldrig hade varit på, träffade människor och djur jag aldrig tidigare träffat. Jag blev tilldelad en häst jag aldrig suttit på, jag fick tillbringa dagarna i ett nytt stall och ge mig ut på nya ridvägar.

Vid varje lägerstart blev jag avlämnad och avvinkad av mina föräldrar som sa: ”Ha det nu så roligt och ring om det är något”. Varje gång vinkade jag av dem, försäkrade att jag skulle få roligt och kände mig lyckligast i världen över att få rida två gånger om dagen i en hel vecka. Jag visste att jag skulle få träffa mina föräldrar, min lillasyster och våra katter igen, jag visste att jag skulle få återse radhuset, trädgården och gatorna därhemma. Därför kändes det varken jobbigt att åka hemifrån eller att säga hejdå.

När jag en vecka senare skulle säga hejdå till ”min” häst, lägerledarna och mina nyfunna vänner så var det däremot katastrof. Trots att jag bara känt dem i en vecka så kändes det verkligen som om mitt hjärta brast. Jag hade fäst mig vid dem och visste inte om jag skulle träffa dem igen. Även att ta farväl av stallet, ridvägarna och stugan där jag bott kändes jättehemskt, för jag var ju inte alls säker på att jag någonsin skulle komma tillbaka. Till saken hör också att ridlägren var unika på så sätt att min ofrivilliga tystnad försvann när jag var där. De är förresten fortfarande unika, för än idag blir jag tyst som en mussla i större grupper.

Efter varje ridläger tog det mig flera veckor att bearbeta avskeden och att läka ut den hemska saknad jag kände. Vid ett tillfälle, när jag var extra förtvivlad, sprang jag till affären och köpte trisslott efter trisslott i hopp om att vinna så mycket pengar att jag skulle kunna köpa den häst jag haft på lägret.

Om jag kunnat undvika jobbiga avsked så har jag gjort det. När jag ville sluta spela piano så sköt jag först upp det p.g.a. att mina föräldrar var rädda att jag skulle ångra mig. När jag ändå kände att jag ville sluta så sköt jag upp det p.g.a. att jag inte kände mig redo att ta avsked av min pianolärare. Till sist slutade jag ändå, när min bristande simultankapacitet gjorde det omöjligt för mig att avancera. Musicerandet har jag aldrig saknat, men pianoläraren saknade jag länge efteråt.

I vuxen ålder har jag kämpat med att säga hejdå till både människor, djur och platser. En del gånger har det varit ”hejdå, vi ses om alldeles för lång tid”, andra gånger har det varit ”hejdå, vi ses kanske någon gång”. De flesta gånger har det varit – uttalat eller outtalat – ”hejdå, nu ses vi inte mer”.

Oavsett vilken relation jag haft till dessa människor, dessa djur och dessa platser så har varje avsked varit ett trauma för sig. Jag hatar att behöva säga hejdå, att behöva ta avsked. Jag hatar, hatar, hatar det. Det spelar ingen roll hur länge jag känt personen, djuret eller platsen. Det spelar ingen roll om relationen varit privat eller professionell, det spelar ingen roll om jag bott på platsen eller bara besökt den. Jag klarar inte av avsked oavsett.

Och nu är det snart dags igen, för nu ska min läkare sluta. Om två månader kommer jag aldrig att träffa henne mer, aldrig prata med henne mer, inte kunna få hennes hjälp mer. Jag har gråtit förtvivlat hela kvällen och tänkt det här går inte. Jag vet ju att jag kommer att få en ny läkare, men det kommer inte att bli samma sak. Jag kan inte ”skriva över” människor, djur eller platser med nya, jag kan inte ersätta. Jag kan byta ut Coca-Cola mot Pepsi, men jag kan inte ersätta en klasskamrat, en lärare, en kollega, en läkare, en bra granne, en vän, en plats. Jag kan inte ersätta sådant som är bra. Framför allt klarar jag inte av det här med avsked. Jag hatar det.

Psykiatrin havererar

För två veckor sedan skickade jag ett mejl till enhetschefen på den psykiatriska mottagningen där jag går. I mejlet påtalade jag det stora bekymret med att personalen är så överbelastade att det, när någon part fått förhinder, kan dröja flera veckor innan nästa tid. Jag påtalade bekymret med att personalen är så överbelastade att jag som patient inte längre kan få stöd i den omfattning jag behöver. Jag påtalade att det är av yttersta vikt att mottagningen inte havererar och att den rådande situationen inte är acceptabel.

Förra veckan fick jag svar, via brev. Jag läste och blev helt ställd. Jag läste igen och blev ännu mer ställd. Jag läste en tredje gång och blev arg. Och ledsen. Fast kanske allra mest arg. Det korta brevet var nämligen inget svar på mitt mejl, utan ett svar på ett mejl som aldrig skrivits.

För jag skrev aldrig att det är något fel på det stöd jag får. Jag skrev aldrig att problemet ligger hos min kontaktperson (Den person som jag i första hand ska vända mig till och som jag bl.a. har stödsamtal med). Jag skrev aldrig att jag inte är nöjd med personalens bemötande. Tvärtom vill jag minnas att jag kallade min läkare för ”kompetent och förstående” och min kontaktperson för ”helt fantastisk”. Jag skrev att jag får jättebra stöd – men inte tillräckligt ofta.

Ändå kan enhetschefens svar inte tolkas på något annat sätt än att hen lämpar över ansvaret på just min läkare och min kontaktperson. ”…eftersom alla kontakter med psykiatrin bygger på medicinska bedömningar så överlåter jag denna bedömning till läkare XX”.

Jag stod med brevet i handen och tänkte att enhetschefen lyckats få ett plus ett att bli fem. Min läkare kan inte rå för att personalen har för många patienter i förhållande till antalet tider. Hon kan inte hjälpa att det ibland dröjer flera veckor mellan stödsamtalen hos min kontaktperson. Hon kan inte hjälpa att mottagningen blir alltmer överbelastad. Hon kan inte lösa problemet, för hon är läkare – inte enhetschef eller landstingsledning.

Jag skickade ett nytt mejl till enhetschefen. Jag skrev att jag tycker att det är tråkigt att ansvaret lämpas över på personalen. Jag skrev att det inte handlar om att min läkare gjort en felaktig medicinsk bedömning, utan att problemet är att jag inte får det stöd jag behöver p.g.a. att det inte finns tillräckligt med tider på mottagningen. Jag skrev att problemet måste tas tag i omgående och att hen som enhetschef har ett ansvar att slå larm till högre instans. Jag skrev att den rådande situationen inte gynnar någon, utom möjligen den som vill stoppa huvudet i sanden.

Idag hade jag möte med min läkare och min kontaktperson. Jag sa att jag funderat på om jag uttryckt mig otydligt i brevet. De hade läst det och svarade att jag uttryckt mig glasklart. Vi pratade om att det är ett stort problem att det inte finns tillräckligt med tider och de skulle framföra det vi pratat om till enhetschefen. För naturligtvis kan de inte göra någonting åt problemet. De kan bara framföra sina synpunkter, precis som jag.

Sedan berättade min läkare att hon kommer att sluta på mottagningen. Jag kände hur jag genast sjönk ner i ett djupt svart hål, för hur ska jag klara mig utan henne? Vem ska nu skriva utlåtanden till Försäkringskassan nästa gång det beger sig? Vem ska nu förstå och bry sig och ta mig på allvar trots att det inte syns utanpå hur trött jag är? Vem ska nu skriva intyg exakt den dag hen lovat att skriva intyg och göra det bra?

Jag vet att jag kommer att få en ny läkare, men hela min mage skriker när jag tänker på det. För jag vill verkligen inte byta. Och hur länge kommer den personen att stanna? Hur lång tid kommer det att ta för den nya personen innan denne märker att mottagningen inte har resurser nog att ge alla patienter tillräckligt mycket stöd? Hur lång tid kommer det att ta innan den nya personen märker att hen hamnat på en mottagning som hela tiden får fler patienter men inte fler resurser? Tänk om den personen bestämmer sig för att sluta då?

Psykiatrin, som tidigare varit som en trygg borg för mig, är nu plötsligt ett svajande korthus. Jag tackar enhetschefen, hens chefer och hela landstinget för det. Ta inget ansvar och ge inte psykiatrin några resurser. Gör för allt i världen inte det.

Välkomna till min nya blogg!

Den här bloggen är en fortsättning på den här bloggen med samma namn. Det enda som skiljer de båda bloggarna åt är utseendet, samt att jag driver den här helt på egen hand medan den förra drevs i samarbete med 1177 Vårdguiden. Den gamla bloggen kommer att ligga kvar kvar, så om någon känner för att gå tillbaka och läsa mina tidigare inlägg så går detta utmärkt!

På den här bloggen kommer jag att fortsätta skriva om hur det kan vara att leva med Aspergers syndrom, DCD och syntolkningssvårigheter. Ni läsare, nya som gamla, är en viktig del av bloggen och ni betyder mycket för mig. Kommentera jättegärna inläggen och diskutera med varandra. Tänk också på att hålla en trevlig ton i kommentarsfältet och länka inte till webbsidor med främlingsfientligt, homofobiskt eller pornografiskt innehåll, tack.

Hoppas att ni vill följa min blogg!

//Johanna