Ny läkare sökes – tips välkomnas

Jag har, en gång för alla, tvingats inse att den offentliga psykiatrin inte längre kan hjälpa mig. Den offentliga psykiatrin handlar, numera, väldigt mycket om diagnoser och mediciner och väldigt lite om trasiga och ärrade själar. På mottagningarna X och Y, som jag de senaste månaderna legat i fejd med, verkar läkares och chefers kunskap om tillitssvårigheter vara obefintlig. Det bemötande jag fått har rivit upp en hel del sår, och nu behöver jag hitta någon som kan hjälpa mig att läka ihop igen. 

Det jag söker är en privat läkare med specialistkompetens i psykiatri, någonstans i Stockholmsområdet. Jag har inte råd att betala själv, så högkostnadskort och frikort måste gälla. Det finns ju ett antal sådana läkare, men jag tar tacksamt emot rekommendationer. Det jag söker är en person som:

  • är empatisk
  • absolut INTE är stel och formell i sin framtoning
  • deltar aktivt i samtalet och inte bara sitter och hummar
  • har goda kunskaper om tillitssvårigheter, d.v.s. svårigheter att lita på och knyta an till nya människor
  • har kunskap om mental trötthet och ett hum om vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär

Har du något tips så skicka gärna ett mejl till: johanna@mitt-ordningsamma-kaos.se

Tusen tack!  🙂 

Bloggpausen fortsätter

Nu är jag hemma igen och hade egentligen tänkt sätta igång att skriva blogginlägg. Tyvärr får det vänta ett tag till – jag ligger nämligen i krig. Det är ett krig som egentligen inte skulle behöva utkämpas, men eftersom psykiatrin har valt att lägga sina resurser på att neka mig individuellt utformat stöd, istället för att lägga motsvarande resurser på att ge mig stödet, så har det blivit såhär. Att kriga tar nästan all min energi, men jag har bestämt mig för att vinna. Vårdföretaget i fråga ska få visa att deras vision (tillgänglighet, flexibilitet och patienten i centrum) inte bara är floskler som man inte behöver leva upp till. Bollen ligger just nu hos verksamhetschefen och fortsättning följer. 

Bloggen tar semester

Nu åker jag och katten på semester från vardagen till den 25 augusti, och eftersom jag kommer att ha begränsad tillgång till internet under större delen av den tiden (täckningen på landsbygden är inte alltid den bästa) så kommer även bloggen att ta semester. Simma lugnt så länge, så ”ses” vi igen i slutet av augusti!  🙂 

Minnet som kompensationsstrategi

Om man har någon form av funktionsnedsättning är det inte ovanligt att man använder sig av olika kompensationsstrategier för att underlätta vardagen. Det kan t.ex. handla om att man lyssnar efter bilarna om man inte kan se dem, att man läser på läpparna om man har svårt att höra vad folk säger, eller att man intellektuellt lär in olika sociala regler för att man har svårt att intuitivt förstå dem. Om man har svårt att tolka synintryck kan det hända att man använder sig av minnet för att kompensera för det man inte kan uppfatta med hjälp av synen.

För mig har det här med att komma ihåg saker varit en sådan självklar kompensationsstrategi att jag inte ens hade reflekterat över den innan jag fick frågan av en läkare. En situation där jag flitigt använder mig av minnet är när jag inte ser hur jag ska komma från punkt A till punkt B. En sådan situation uppstod för ungefär en månad sedan, när jag stod utanför tunnelbanespärrarna och väntade på två vänner. Jag hade, som jag ofta har, en axelremsväska, men den här dagen ville jag låta remmen hänga över höger axel och väskan vid vänster höft. Detta gick inte. Jag fick bara inte till det. Väskan hängde antingen runt halsen eller på samma sida som axelremmen.

När första vännen kom bad jag henne att hjälpa mig. Jag berättade hur jag hade försökt hänga väskan men att jag inte hade lyckats. Min vän förklarade då att jag, för att väskan skulle hamna på min vänstra sida, skulle trä in vänster arm i remmen. När jag hade gjort det tog hon remmen över mitt huvud, och vips så hängde väskan på min vänstra sida! Sedan den dagen kan jag hänga väskan över höger axel och ner mot vänster höft, men det innebär inte att jag numera ser hur jag ska göra. Jag har bara memorerat det jag – rent intellektuellt – lärde mig av min vän, d.v.s. ”trä in vänster arm och trä därefter in huvudet”. Jag ser fortfarande inte att jag ska göra på det här viset, men det gör inte någonting eftersom jag nu vet hur jag ska göra.

I situationer där det gäller att skaffa sig en överblick för att hitta någonting, använder jag mig också av minnet. Det kan t.ex. handla om situationer där jag ska försöka hitta ett föremål bland många andra, liknande, föremål. Om jag t.ex. ska hitta sköljmedlet i ett skåp med en massa andra flaskor så ser jag bara flaskor, flaskor och åter flaskor. Jag hittar inte trädet eftersom det är för mycket skog i vägen, d.v.s. jag kan inte hitta sköljmedlet genom att titta på hela bilden, utan jag måste genomsöka hela skåpet flaska för flaska. Detta gör jag helst uppifrån och ner, och från vänster till höger, så att jag vet vilka flaskor jag har tittat på och inte. Om skåpet då innehåller 30 flaskor, och sköljmedlet kommer som nummer 25, så kan det ta rätt lång tid för mig att hitta det.

När jag väl har hittat sköljmedlet, memorerar jag var det stod någonstans. Om det t.ex. stod längst till vänster på översta hyllan så försöker jag komma ihåg det. Dock är det inte hela världen om jag bara minns att sköljmedlet stod längst till vänster, men inte på vilken hylla. Det går betydligt fortare att söka igenom alla flaskor längst till vänster på samtliga hyllor, än att söka igenom alla flaskor i hela skåpet.

”Så roligt att det kommer en jämnårig”

Något av det bästa med att vara vuxen är att jag får välja mitt umgänge själv. Ännu bättre är det att ingen längre förväntar sig att jag ska umgås med någon bara för att hen råkar vara i samma ålder. Min omgivning förstår att det som avgör huruvida jag trivs tillsammans med en jämnårig inte är det faktum att vi båda är 29 år, utan att personkemin stämmer. Min omgivning förstår också att 29-åringar kan vara väldigt olika, och att alla 29-åringar inte automatiskt älskar varandra.

Att alla jämnåriga inte trivs i varandras sällskap borde vara en självklarhet även när det gäller barn, men så är det tyvärr inte alltid. Det händer att vuxna förväntar sig att deras barn ska umgås med de jämnåriga kusinerna på släktkalasen, med grannbarnen, barnen i campingstugan bredvid eller föräldrarnas kompisars barn – allt för att de råkar vara jämnåriga. Likaså händer det att föräldrarna bjuder in gäster till barnens födelsedagskalas, utan att fråga barnen först. När gästerna sedan kommer förväntas barnen vara glada, trots att de inte valt sina egna gäster. Tänk om samma förväntningar ställdes på vuxna:

”Bert kommer klockan fyra på din 45-årsdag. Det blir väl roligt att det kommer en jämnårig!”

Att tvingas umgås med någon mot sin vilja kan vara jobbigt för alla barn, men extra jobbigt kan det vara för ett barn som fungerar annorlunda. Man kan ha utvecklats på ett annat sätt och därför känna sig mycket äldre eller yngre än sina jämnåriga. Man kan också ha en stark integritet och må väldigt dåligt om man ofrivilligt måste släppa in någon i sitt rum, eller svara på frågor från någon som man inte upplever att det finns någon personkemi med. Hur man agerar i en sådan situation är olika. En del barn kanske håller god min, medan andra försöker säga ifrån och värna om sin integritet och sin rätt att vara en individ och inte bara en ålder. Att säga ifrån kan kännas jobbigt, och det kan vara svårt att hitta ett sätt där man blir tagen på allvar av de vuxna.

När jag fyllde år kom de personer jag önskade skulle komma, men några personer blev alltid bjudna oavsett om jag ville eller inte, och av dessa var vissa i ungefär samma ålder. Jag tyckte inte på något sätt illa om dessa personer, men jag kände inte att personkemin stämde, så därför ville jag inte att de skulle komma på mina kalas. Innerst inne var jag riktigt ledsen, för jag tyckte att min födelsedag var min dag, men när jag inte fick välja mina gäster själv så kändes det istället som om dagen tillhörde de vuxna och att min uppgift var att tillfredsställa dem.

En födelsedag, när jag var kanske fyra eller fem år, försökte jag komma undan de ofrivilliga gästerna. Jag visste att jag inte kunde säga att jag inte ville umgås, för det hade varit taskigt när de trots allt var mina gäster, och jag visste att jag inte bara kunde gå och gömma mig i mitt rum för då hade mina föräldrar förmodligen blivit arga. Istället utropade jag ”Åh, herregud, jag har ju glömt tvätten!” och försvann därefter nerför trappan och ut till tvättvindan i trädgården.

Att ett litet barn säger sådant som oftast bara vuxna säger, kan låta roligt, men jag tycker att man bör låta bli att skratta så länge barnet är inom hörhåll, och framför allt innan man tagit reda på varför barnet sagt som hen gjort. Barn som intellektuellt och/eller känslomässigt är mognare än vad de ”borde” kan ha ett brådmoget sätt att uttrycka sig. Likaså kan barn som föredrar att umgås med vuxna snappa upp vissa fraser och beteenden, och sedan använda dessa för att de faktiskt vill kommunicera något. När man vill kommunicera något kan det kännas bedrövligt om någon reagerar med att skratta och tycka att man är ”rolig” eller ”gullig”, så därför bör man ta barnen på allvar. De flesta människor försvinner inte iväg så fort gästerna kommer om det inte finns en anledning. Detta gäller även barn.

Många barn som fungerar annorlunda utsätts för stress och press i en mängd olika situationer. Jag tycker därför att födelsedagar, examensdagar och andra situationer där barnet är huvudperson, bör vara en fristad från all stress och press. Låt dessa dagar få kretsa kring barnet, på barnets villkor. Låt barnet få bjuda de personer som barnet vill ska komma, och respektera barnets önskan. Barn är också individer och de har rätt till sin integritet, inte minst när de fyller år eller tar examen. Dessa dagar tillhör barnen, inte föräldrarna eller andra vuxna.

Vikten av att ta hänsyn till bagaget

Precis som alla andra människor så har personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar unika livserfarenheter. Någon har rest mycket, någon älskar sitt jobb, någon har svårt att klara av ett jobb, någon har tre barn, någon lever ensam, någon kommer från ett annat land, någon har vantrivts i skolan, någon har tävlat i simning, någon har studerat mycket, någon har varit hemlös, någon har många vänner o.s.v. Våra erfarenheter påverkar såväl våra personligheter som våra förutsättningar, precis som för människor utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan också – liksom andra människor – ha varit med om olika hemska händelser. Vi kan ha blivit mobbade i skolan, vuxit upp med missbrukande eller narcissistiska föräldrar, utsatts för fysisk eller psykisk misshandel (eller sett andra, t.ex. föräldrar, utsättas), levt i destruktiva parrelationer, ha flytt från ett krigsdrabbat land o.s.v. Det vi varit med om kan ha satt djupa spår, något som utomstående kan behöva ta hänsyn till när vi ansöker om stöd för sådant som rör vår funktionsnedsättning. Det är ju inte funktionsnedsättningen som ska ha stöd, utan individen som har funktionsnedsättningen. Därför måste stödet individanpassas inte bara utifrån de uttryck som funktionsnedsättningen tar sig, utan också utifrån det personen varit med om.

Exempel: Emelie är 30 år och har Aspergers syndrom. Hon är uppvuxen tillsammans med sin mamma och sin tre år äldre bror. Mamman var mycket återhållsam med sina känslor, och Emelie fick aldrig några emotionella reaktioner på sina egna känslor, vilket gjorde att hon ofta kände sig övergiven. I vuxen ålder har Emelie haft mycket svårt att visa känslor inför andra, eftersom hon är så rädd att inte få något gensvar. När Emelie p.g.a. sin funktionsnedsättning går in i väggen, söker hon hjälp hos psykiatrin. Hon berättar om sin uppväxt och sina svårigheter att visa känslor, men får en psykolog som har ett mycket lågaffektivt förhållningssätt. Detta gör att Emelie får ännu svårare att visa känslor, eftersom hon tycker att psykologens sätt att vara påminner om mammans. Emelie ber därför att få byta psykolog, och får då träffa en öppen och mycket uttrycksfull person som reagerar istället för att hålla känslorna i styr. När Emelie märker att hon får emotionellt gensvar på det hon berättar, börjar hon känna tillit till psykologen och vågar öppna upp.

Det kan också vara så att en viss typ av stöd som – om man enbart tog hänsyn till funktionsnedsättningen – skulle passa utmärkt, men som p.g.a. det personen varit med om inte passar alls. Det kan t.ex. hända att en person som varit med om jobbiga saker i hemmet känner sig utsatt just där, och därför tycker att det är mycket obehagligt att släppa människor över tröskeln. Kanske klarar hen bara av att släppa in de allra närmaste. På samma sätt kan en person som har svårt med tillit uppleva att hemmet är enda platsen där hen känner sig trygg och kan slappna av, och det kan vara ett mycket stort steg att låta en ny person komma in dit. I dessa fall är det inte säkert att boendestöd i hemmet är någon bra idé, även om den sortens stöd skulle passa utifrån personens funktionsnedsättning. Istället kan det vara bättre att se om det finns någon annan lösning, som t.ex. att fråga om någon anhörig kan hjälpa till med det som är svårt.

I vissa fall kan det också vara så att stödpersonernas kön – faktiskt – spelar roll. Det finns t.ex. tjejer och kvinnor som p.g.a. sexuella övergrepp och annat våld har väldigt svårt att känna tillit till män. En del av dessa personer kan tycka att det är mycket skrämmande att vara ensam tillsammans med en man, vilket man ofta är om man t.ex. har en manlig läkare eller boendestödjare. Även om personen blivit tilldelad den manliga läkaren p.g.a. att han är insatt i just den här personens diagnos, så kan det hända att personen hellre går till en kvinnlig läkare, även om just den läkaren inte är lika insatt i diagnosen i fråga.

Vad kan du göra när du hamnat ikläm?

I det här inlägget skrev jag om vad psykiatrin kan göra om en patient hamnat mellan stolarna, exempelvis mellan två mottagningar. Idag tänkte jag istället ge förslag på vad du som patient kan göra.

* Berätta hur du känner.
Börja med att berätta för personalen på mottagningen att du känner att du hamnat mellan stolarna och på vilket sätt. Tala om vad det är som du skulle behöva, men som du inte får. Om du har flera kontakter på mottagningen så prata med den person som är mest insatt i din situation och/eller som du litar mest på. Kanske kommer personalen med en lösning på problemet, och då är ju allt frid och fröjd.

* Kontakta verksamhetschefen.
Om dina kontakter säger att de tyvärr inte har någon lösning på problemet, så gå vidare högre upp. Kontakta mottagningens verksamhetschef. Denne har det övergripande ansvaret för att verksamheten fungerar. Redogör för situationen du hamnat i och hur den drabbar dig och din psykiska hälsa. Var bestämd och säg att du förväntar dig att mottagningen löser situationen.

* Ring inte – mejla.
Mejl är bättre på flera sätt. Du hinner tänka igenom vad du vill ha sagt, den du mejlar till kan läsa igenom ditt mejl flera gånger och – viktigast av allt – båda parter har bevis på vad som har sagts.

* Skriv minst en fråga.
Utöver att förklara din situation är det bra om du skriver minst en fråga. Detta minskar risken för standardsvar. Du kan t.ex. skriva: ”Hur vill du som ansvarig för mottagningen se till att jag får det stöd jag behöver?” Då måste personen komma med ett svar på den frågan.

* Kräv ett ordentligt svar.
När verksamhetschefen får kännedom om din situation kan det hända att du plötsligt får det stöd du behöver. I så fall är ju problemet löst, vilket är toppen! Det kan också hända att chefen inte försöker hitta någon lösning, utan säger att du tyvärr inte kan få det ena eller det andra, med hänvisning till en viss regel som mottagningen har satt upp. Svaret blir alltså ”går inte”. I sådana fall ska du ta reda på vilken variant av ”går inte” som avses. Är det ”går inte” som i olagligt? Är det ”går inte” som i helt omöjligt p.g.a. någonting, som t.ex. att det absolut inte finns några resurser? Eller är det ”går inte” som i vill inte p.g.a. att regler är till för att följas what so ever?

Om det är något av de två förstnämnda alternativen så bör personen i fråga kunna motivera det hela, d.v.s. redogöra för sitt svar. Om hen inte redogör för sitt svar utan bara hänvisar till en specifik regel, så be hen att förklara varför hen inte kan göra ett undantag i just ditt fall. Om du då inte får någon motivering, utan personen bara fortsätter att hänvisa till regeln, då är det förmodligen ”går inte” som i ”vill inte” – och då går det visst. Fortsätt att kräva en motivering, fråga hur personen nu tycker att du ska få det stöd du behöver o.s.v. Om personen menar att ansvaret ligger på någon annan – eller tipsar dig om en annan mottagning – kontakta då den personen eller den mottagningen. Ge dig inte förrän någon kommer med ett konkret förslag på hur du ska kunna få det stöd du behöver. 

* Ta direktkontakt.
Om du själv tror dig veta var du kan få det stöd du behöver, så kan du – innan du kontaktar verksamhetschefen – ta kontakt direkt med den mottagning/den person som du tror kan hjälpa dig. Om du hamnat mellan stolarna på så vis att ingen mall för någon mottagning inkluderar dig, kan det vara svårt att gå den vanliga vägen, d.v.s. via receptionen. Ta istället direktkontakt med någon som arbetar inne på mottagningen och som har ett stort ansvarsområde. Det kan t.ex. vara en överläkare eller en enhetschef. Förklara utförligt din situation, så att det blir tydligt varför du skulle behöva gå på just den här mottagningen.

* Kom ihåg att det inte är ditt fel!
Det här är kanske det viktigaste av allt. Att ha hamnat mellan stolarna kan vara hemskt och ångestfyllt på många sätt, men det är inte ditt fel. Om du inte kan få stöd utifrån den du är och de förutsättningar du har, då har psykiatrin gjort en miss. Du kan inte anpassa ditt sätt att fungera eller ändra dina förutsättningar – men psykiatrin kan se över sina normer och regler.

Någon Annan bär alltid ansvaret

När jag gick i grundskolan hade jag en osynlig klasskompis, en fantastisk liten kille. De vuxna var inte sena att ifrågasätta hans existens, men vi barn visste att han fanns. Några kände honom bara till namnet, andra var i princip bästisar med honom. Till skillnad från oss andra så hade vår osynlige vän inte obligatorisk närvaro, utan han dök upp när det passade honom. Eller kanske snarare när det passade oss. Han var aldrig med på rasterna eller mattelektionerna, men när bild- eller slöjdlektionerna närmade sig sitt slut – då dök han upp. I synnerhet när läraren bad Kalle, Kajsa, Johan eller Lisa att plocka undan här eller städa där:

”Men det var inte jag som tog fram de vattenfärgerna!”
”Aaa meeeh, varför ska jaaaag?”

Kalle, Kajsa, Johan och Lisa visste ju att de inte behövde varken städa eller plocka undan. Det var ju bara att lämpa över det på vår osynlige vän – Någon Annan. Om och hur Någon Annan städade och plockade undan var inget som bekymrade Kalle, Kajsa, Johan och Lisa, för de brydde sig inte särskilt mycket om bildsalens väl och ve, utan det viktigaste var principen: att de skulle slippa plocka undan något som de inte själva hade tagit fram.

I vuxen ålder har jag aldrig träffat Någon Annan, men när jag haft kontakt med personer inom vården har jag fått höra att han jobbar där. Jag hade gärna velat prata med honom, men han har varit så väldigt svår att nå. Trots att både jag och personer jag känner åtskilliga gånger blivit hänvisade till honom. Det har bekymrat mig djupt, i synnerhet eftersom han verkat ha ett sådant hejdundrande ansvar för allt mellan himmel och jord.

Det som gjort Någon Annan svår att nå, har varit att han bytt skepnad hela tiden. När jag blivit hänvisad till Någon Annan och kontaktat honom, har jag hamnat hos Kalle, Kajsa, Johan eller Lisa – som förklarat att de absolut inte kan göra något, utan att ansvaret legat hos Någon Annan som – passande nog – verkat vara någon annan instans.

Jag har också fått höra att Någon Annan har en stor familj där var och en har ett lika stort ansvar som Någon Annan själv. En chef jag hade möte med kände inte bara Någon Annan, utan också Någon Annans mamma, Någon Annans pappa, Någon Annans syster och Någon Annans bror. Ju mer jag konfronterade chefen, desto större växte sig Någon Annans familj, och till slut visade det sig att även Någon Annans kusin hade ett övergripande ansvar för mottagningen i fråga.

Att vara vän med Någon Annan innebär att man själv inte behöver ta något som helst ansvar för något annat än sitt eget. Det innebär att man bara behöver städa och plocka undan vid sin egen plats. Är man vän med Någon Annan så behöver man inte hjälpas åt. Kalle, Kajsa, Johan eller Lisa behöver inte sträcka ut en hand och hjälpa Anna att plocka undan vattenfärgerna när Anna står böjd över toaletten och spyr. Kalle, Kajsa, Johan och Lisa behöver inte göra vad de kan, för de är vän med Någon Annan och han hjälper säkert Anna. Eller?

Jag tyckte att det var så märkligt att jag aldrig fick tag på denna Någon Annan – detta oerhörda järn i elden – så jag beslutade mig för att kolla upp honom på Ratsit. Och guess what – han finns inte. Någon Annan finns inte. Alltså kan han inte plocka undan de där vattenfärgerna, varken i skolan eller inom sjukvården. Vem ska göra det då? 

Någon Annan

Det är sjukvården, inte mellanstadiet

När jag gick på låg- och mellanstadiet var det populärt att spela ett bollspel som hette ”King” (Jag har dock hört att spelet hade lite olika namn i olika delar av landet). I spelet hade man olika positioner; kung, drottning, knekt och bonde. Varje position hade en egen ruta i spelplanen, som var målad med vit färg på skolgårdens asfalt. Skolgården gick som en ring runt skolans huvudbyggnad, och i denna ring fanns flera spelplaner för King. Inte sällan spelade en årskurs – eller rent av en klass – per plan, och då och då hände det att en klass kom ut på skolgården och upptäckte att det redan spelades King på alla planer. Då hette det att planerna var ”upptagna”. Klassen var då tvungen att välja om man skulle vänta tills en plan blev ledig eller om man skulle spela med dem. Elever som gick i en annan klass eller årskurs var nämligen ”de”, även om man hade klassrummen bredvid varandra.

I vuxen ålder har jag återigen stött på detta vi och de-tänk hos personer som håller till i samma lokaler. Det har dock inte handlat om mellanstadiebarn, utan om vuxna människor som jobbar inom vården. Vuxna människor som är mycket måna om att upprätthålla gränser och hierarkier, men som inte tycks fråga sig vilken nytta upprätthållandet av dessa gränser och hierarkier gör när det kommer till att hjälpa patienterna. Eller hur upprätthållandet av dessa gränser och hierarkier riskerar att drabba patienterna.

På min förra mottagning fick jag en gång höra: ”Det finns bara två läkare”. Med tanke på mottagningens storlek så tyckte jag att det lät konstigt, men eftersom jag sedan trivdes väldigt bra med den läkare jag fick, så kom jag mig aldrig för att ifrågasätta påståendet. Senare fick jag klarhet i att det visst fanns fler läkare – men inte i det teamet.

På min nya mottagning – mottagning X – berättade jag för min samtalskontakt att jag tror att jag skulle få bättre stöd på mottagning Y. Mottagning Y ligger i samma hus som mottagning X, ja, till och med i samma lokaler. När vi satt där och pratade om skillnaderna mellan mottagningarna X och Y, sa min samtalskontakt plötsligt: ”Vi har inte så mycket kontakt med Y, tyvärr”. När hon sa så blev jag faktiskt uppriktigt bekymrad, för tänk vad mottagningarna X och Y skulle kunna uträtta om de hade mer kontakt med varandra. Tänk vad de skulle kunna göra tillsammans.

Om mottagningarna hade för vana att samarbeta över gränserna skulle de kunna fånga upp patienter som riskerar att hamna mellan stolarna. Med samlade resurser skulle de kunna göra det lättare för oss patienter att få det stöd vi behöver. En läkare på mottagning X skulle kunna gå in till en psykolog på mottagning Y och säga: ”Den här patienten hör egentligen till oss, men tyvärr kan vi inte erbjuda det samtalsstöd som hen skulle behöva. Kan du tänka dig att ta hand om patienten? Jag behåller behandlingsansvaret.” Några månader senare kanske en patient som egentligen hör till mottagning Y riskerar att hamna mellan stolarna, och då kan psykologen på mottagning Y gå till läkaren på mottagning X och säga: ”Den här patienten kände inte att det fungerade med den läkare hen fick. Hen skulle behöva en läkare som har arbetat mycket med personer som varit utsatta för trauman. Kan du tänka dig att ta hand om patienten?”

Det här är till alla er som arbetar på en psykiatrisk mottagning med en annan psykiatrisk mottagning i samma lokaler. Det här är även till alla er som arbetar på en psykiatrisk mottagning som är uppdelad i olika team.

Ni arbetar alla med att hjälpa människor som är drabbade av någon form av psykisk ohälsa. Ni har alla olika erfarenheter och olika sätt att vara. Det är erfarenheter och sätt att vara som patienterna efterfrågar. Genom att dela med er av era erfarenheter – och genom att vara så som ni är – kan ni hjälpa patienterna, men ni kan inte hjälpa patienterna om ni inte kan samarbeta med varandra. Om ni ser kollegerna på den andra mottagningen eller i det andra teamet som ”de” så kommer patienter att hamna mellan stolarna. Patienter kommer inte att få det stöd de behöver om ni tänker att stödet i fråga inte finns hos ”er”, utan bara hos ”dem”. Om ni istället blir ”vi” med kollegerna på den andra mottagningen eller i det andra teamet så ökar era möjligheter att hjälpa. De som riskerar att hamna mellan stolarna kommer inte att hamna där om två olika mottagningar – eller två olika team på samma mottagning – är öppna för att samarbeta.

Ni går in genom samma dörr varje dag. Ni går förmodligen om varandra i korridorerna nästan varje dag. Kanske har ni till och med samma personalrum. Kanske sitter ni där och äter tillsammans och pratar om att barnen haft kalas i helgen eller om att ni ska åka på semester till Kreta. Då kan ni också prata om vad ni tillsammans kan göra för patienterna. Om en mottagning eller ett team inte ensamt har möjlighet att ge en patient det stöd hen behöver, vad kan kollegerna på den andra mottagningen eller i det andra teamet göra då?

Kanske kan ni även sätta er i yrkesgrupper och diskutera. Alla läkare kan sitta i en grupp, alla psykologer i en o.s.v. Ta reda på vilka erfarenheter och arbetssätt som finns i gruppen. Kanske visar det sig att den psykolog som patient X skulle behöva – men som inte har funnits – visst finns, men i ett annat team eller på den andra mottagningen. Vilken tillgång och vilken möjlighet för patient X att få det stöd hen behöver!

Sist, men inte minst: Det finns vissa läkare som tror att de är ofelbara och alltid har rätt, det finns psykologer, sjuksköterskor och skötare som inte vågar säga ifrån, och det finns chefer som skyller på allt och alla när hela mottagningar håller på att haverera. Allvarligt talat, ni som håller på så: skärp er. De ”coola”, de som tassar på tå inför de ”coola” och de som skyller på att hunden tuggade sönder matteboken – de hör hemma på mellanstadiet. Inom vården vill jag som patient inte ha dem, och det är för mig som patient som vården finns till. Jag vill att vårdpersonalen ska samarbeta och uppföra sig som vuxna människor. Det är dags att gå ut och spela King med den andra klassen.

Att förenkla matlagningen

Äta är någonting som alla måste göra, och om man inte har råd att äta ute varje dag så måste man också laga mat. Det sistnämnda var under flera år ett stort problem för mig eftersom jag har svårt med motorik, automatisering och att tolka synintryck. Att laga mat som var god och som innehöll näring var i sig inte något problem, däremot visste jag inte hur jag skulle göra för att laga mat utan att det tog alltför mycket energi eller blev alltför svårt. Oftast lagade jag bara mat efter inspiration som jag fick från diverse recept, utan att se till sådant som tidsåtgång, antal moment och mängden redskap. Detta gjorde att jag i slutändan inte bara var mätt, utan också fullständigt utmattad, inte sällan med ett berg av disk som jag inte orkade ta tag i. Till slut hamnade fokus enbart på att mätta magen, och då hände det att jag hoppade över middagen och åt bakelser istället.

Att få matlagningen att fungera har tagit ganska lång tid, och jag får nog acceptera att den alltid kommer att ta mycket energi. Dock har jag hittat knep som gör att jag numera kan äta mig mätt och få i mig näring, utan att bli fullständigt utslagen på kuppen. Kanske kan mina knep även passa någon annan, så därför tänkte jag dela med mig av dem.

Frukost
Gröt är en för mig lättlagad frukost eftersom den inte innehåller så många ingredienser. Jag behöver inte heller hacka eller skära någonting. Egentligen tycker jag att mannagrynsgröt är godast, men den har en tendens att klibba fast, vilket gör disken energikrävande. Därför brukar jag göra en gröt gjord på vete, korn, råg och havre. Den klibbar mindre och håller mig även mätt längre. Jag har inte energi till att göra min egen blandning, utan köper färdig grynblandning. Flera sorters gryn i en enda påse = perfekt för mig!

C-vitamin
Att skala, hacka och skära tar väldigt mycket energi för mig, men C-vitaminer måste jag få i mig. Därför dricker jag mycket juice gjord på citrusfrukter, men utan tillsatt socker. Min favorit är grapefruktjuice, för den är både god och rik på C-vitamin. Jag sparar massor av energi på att dricka några glas juice varje dag, istället för att skala exempelvis apelsiner.

Grönsaker
Att skära gurka eller riva morötter varje dag – eller ens flera gånger i veckan – är inte energimässigt genomförbart. Därför händer det att jag skär eller river en extra stor mängd av grönsakerna och lägger det som blir över i en skål med plastfolie över. Skålarna ställer jag sedan in i kylskåpet, och nästa dag slipper jag göra i ordning några grönsaker. Det händer också att jag skär av en större bit gurka och äter den som en frukt. Samma sak med morötter. När det gäller tomater så köper jag coctailtomater, eftersom dessa bara är att lägga upp på tallriken.

Bröd
Jag äter inte så jättemycket bröd och gillar bara vitt bröd, även om jag vet att mörkt är nyttigare. När jag blir sugen på bröd så köper jag alltid färdigskivat bröd, och jag väljer nästan alltid rostbröd. Rostbrödet är lätt att variera; jag kan t.ex. rosta det ena dagen och göra varma mackor i ugn nästa. Om man har en smörgåsgrill så funkar det ju med rostbröd där också. En annan fördel är att rostbrödet går att ”tillaga” från fryst tillstånd, vilket är praktiskt. Eftersom jag inte äter så mycket bröd så behöver jag oftast frysa in en del av det, och när jag slipper tänka på att tina brödet så försvinner ett moment.

Lunch/middag
Här undviker jag att laga maträtter som kräver en mängd olika redskap (= för mycket disk). Det bästa är maträtter där man tillsätter de olika ingredienserna i en och samma gryta. Quornfärssås (som köttfärssås fast vegetarisk) är exempel på en maträtt som jag ofta lagar. Då behöver jag bara koka pasta till och väljer då vanliga idealmakaroner. Dels för att det är den lättaste pastan att mäta upp lagom mängd av, dels för att makaroner är lättare än spagetti att få upp på gaffeln. Åtminstone för mig.

Jag brukar också välja maträtter som räcker i minst två, tre dagar, så att jag slipper laga mat varje dag. Även här passar quornfärssås bra, likaså olika böngrytor.

Jag köper också en del färdigt. Om det jag är sugen på – eller delar av det – finns att köpa färdigt så gör jag det, om det inte är för dyrt. Om jag t.ex. blir sugen på pasta med tomatsås med oliver så går jag helt enkelt till affären och köper en burk tomatsås med oliver. Möjligen är det nyttigare att göra egen sås, men jag lägger inte energi på att hacka oliver, få till den perfekta kryddningen o.s.v. när det finns färdig sås att köpa i affären, för ett pris som jag har råd att betala. Köper jag färdig sås så kan jag lägga matlagningsenergin på någonting annat den dagen, någonting som är roligt.

Mellanmål
Till mellanmål vill jag gärna ha någonting som går snabbt och lätt att göra i ordning – men helst någonting som inte behöver göras i ordning alls. För det mesta äter jag bananer. Banan är den enda frukt som jag tycker är lätt att skala, och dessutom är den både mättande och lätt att hålla. Den kräver inte heller bestick eller tallrik, utan är helt ”diskfri”. Ibland äter jag keso till och då blir det visserligen lite disk, men bara en tallrik och en sked. Jag är svag för onyttigheter, och därför händer det ofta att jag även äter mjölkchoklad, chokladboll eller ballerinakex till mellanmål. 😉  Det behövs ju heller inte göras i ordning och dessutom är det förskräckligt gott!