Tekniskt fel

Jag har fått information om att det för närvarande kan vara svårt att komma in på bloggen. Det har också varit problem med att posta kommentarer. Kommentarer har försvunnit och personer har fått felmeddelanden när de försökt posta. 

Jag ska ta reda på vad problemet beror på och meddelar när det är åtgärdat. Om ni har svårt att komma in på bloggen och/eller att posta kommentarer så är det alltså inte fel på den utrustning/internetuppkoppling ni använder. Felet ligger någon annanstans och jag hoppas att det snart ska vara åtgärdat!  🙂 

Människor och magkänsla

Att jag är personkänslig innebär att det är mycket viktigt för mig hur människor är. När jag träffar nya personer inom vården är personkemi minst lika viktigt som kompetens och när jag går och handlar väljer jag inte kassa efter hur långa köerna är, utan efter vilka som sitter i kassorna. Undantaget är om det bara finns en kassa öppen, eller om jag står näst först i kön och personen i andra kassan ropar: ”Det går bra här!” I sådana lägen väljer jag att – om det är ”fel” person som sitter i kassan – att bita ihop. Jag vill inte att personen i fråga ska märka att jag helst undviker henne, honom eller hen, för det vore oförskämt och oförskämd vill jag inte vara.

När det inte känns bra med någon som sitter i kassan i en affär, så har det sällan någonting att göra med personens trevlighetsgrad. I vissa fall kan det kännas mindre bra p.g.a. att jag upplever personen som stel och formell, men i många fall är det bara så att personen, av okänd anledning, ger mig dåliga vibbar, vilket i sin tur gör att jag känner mig obekväm.

Då och då ”reagerar” jag på personer som jag inte haft något som helst samröre med. Jag kanske bara har mött dem ute på gatan, eller sett dem på bild. När jag gick på lågstadiet såg jag en dag, på vägen till skolan, en äldre dam ute på en trappa. Jag pratade inte med damen och våra blickar möttes inte ens, men hon gav mig sådana rysningar att jag hädanefter passerade huset i fråga mycket skyndsamt. Jag ville inte stöta på ”den otäcka tanten” igen.

Att jag kan få negativa vibbar av personer jag bara har sett, har ingenting att göra med att jag tycker att dessa personer är mindre snygga eller att jag på något vis tycker att de ser obehagliga ut. Det har flera gånger hänt att jag fått negativa vibbar av personer som jag funnit utseendemässigt attraktiva.

Det händer även att jag känner på mig om jag kommer att trivas med en person som jag varken har träffat eller sett på bild. I de fallen handlar det nästan alltid om potentiella nya vänner som jag fått kontakt med på internet, eller vårdpersonal. Jag får inte alltid vibbar när det gäller dessa människor, men jag har fått det varje gång det visat sig att jag trivts antingen jättebra eller inte alls med en person. Vad det handlar om är magkänsla.

Nu ska jag få en ny läkare, och förra veckan kom en kallelse. Trots att kallelsen bara innehöll datum, tid och namnet på läkaren så skrek min magkänsla ”NEJ”. Jag kände att det här kommer inte att bli bra, och dessutom visade det sig att läkaren ännu inte börjat jobba på mottagningen. Det gjorde mig ännu mer illa till mods eftersom jag, som är personkänslig och har svårt att lita på människor, väldigt gärna vill gå till någon som min samtalskontakt vet vem det är, och som hon tror kan vara bra för mig. För mig handlar det inte bara om att få en läkare, utan om att få rätt läkare.

Innan dagens besök hos samtalskontakten hade jag tittat lite på vilka läkare som finns på mottagningen, och min magkänsla sa att läkare X, Y eller möjligen Z nog skulle kunna vara rätt läkare för mig. Idag berättade jag för samtalskontakten att det inte känns bra med en för mottagningen helt okänd läkare, och med risk för att framstå som ett ufo berättade jag även att min personkänslighet ibland kan vara så stark att det är som om människor blinkar rött (katastrof) eller grönt (väldigt bra).

Samtalskontakten förstod min oro till fullo och skulle se om det möjligen gick att ordna så att jag kan få en läkare som hon vet vem det är. Hon nämnde då två läkare – X och Z – och sa att de nog har det jag efterfrågar. Hon frågade också om jag, när jag kollade vilka läkare som fanns, hade hittat några som blinkade rött, så jag svarade att läkare A och B hade blinkat rött. Samtalskontakten tyckte då att jag kunde kolla lite till, och se om där fanns någon som blinkade extra mycket grönt, så det gjorde jag när jag kom hem. Jag ringde sedan och meddelade att magkänslan säger att läkare X känns bäst. Vilken läkare det blir i slutändan vet jag förstås inte säkert, men nu har i alla fall magkänslan fått säga sitt.

Att lära sig genom att prova

Många saker i livet går att lära sig intellektuellt. Man kan lära sig att räkna ekvationer genom att läsa instruktionerna i matteboken eller lyssna när någon förklarar. Man kan läsa sig till vilken stad som är huvudstad i vilket land, och läraren kommer att tala om vad de olika världsdelarna heter.

Andra saker lär man sig oftast genom att titta och härma. Ibland blir man uppmanad att se hur någon annan gör, andra gånger lär man sig omedvetet genom att någon annan råkade utföra en viss syssla när man var i närheten. Vi människor gör ju saker hela tiden, så det finns massor att snappa upp, under förutsättning att man kan tolka synintryck.

Om man har svårt att tolka synintryck kanske man inte alls snappar upp hur andra människor gör saker, eftersom man inte ser hur de gör. Medan andra människor lär sig vissa saker genom att titta och härma, kan den som har svårt att tolka synintryck behöva lära sig samma sak genom att prova sig fram. Detta kan gå snabbt, men det kan också vara så att man behöver mer övning och längre inlärningstid, eller att man lär sig vissa saker senare än andra.

Själv kämpade jag hela sommaren innan ettan med att lära mig simma. Mamma visade mig simtagen, men jag sa snart att jag ville lära mig på egen hand. Jag uppfattade ju inte hur mamma visade simtagen, så därför hade jag ingen nytta av hennes hjälp. Istället provade jag mig fram, med en uppblåsbar simring runt magen. Ringen höll mig flytande, vilket gjorde att jag kunde experimentera bäst jag ville utan att sjunka. Så småningom hade jag lärt mig simtagen, och när skolan började kunde jag simma utan ringen.

Att jag lyckades lära mig simma på egen hand innan jag började skolan var tur, för jag behövde kunna simma för att klara av simundervisningen i tvåan eller trean. Simundervisningen inleddes nämligen med att vi skulle titta när läraren utförde simtagen för att sedan göra likadant själva. Tack vare att jag redan kunde simma så visste jag vilken rörelse läraren gjorde när hen började vifta med armarna, och därför kunde jag härma rörelsen fastän jag egentligen inte uppfattade den.

I ungefär samma veva hade jag inspirerats av en äldre granne och ville gå klädd i stuprörsjeans, basker och svarta kängor av Dr. Martens-typ. Det var bara ett problem – jag kunde inte knyta skosnören. Jag fick kängorna ändå, men mina föräldrar förklarade att jag inte kunde ha dem i skolan förrän jag hade lärt mig att knyta dem.

Eftersom det inte hjälpte att mina föräldrar visade hur jag skulle knyta skosnörena så fäste vi olika slags snören lite varstans, bl.a. runt dörrhandtag och runt spjälorna i vår innertrappa. På så vis kunde jag prova mig fram hur mycket jag ville, utan att riskera att förstöra skosnörena. Efter mycket om och men hade jag kommit på hur man gjorde rosetter – och kunde ha mina fina, svarta kängor i skolan.

Jag tycker om att skriva brev och använder gärna färgglada papper och kuvert. För ett par år sedan hittade jag fina, avlånga kuvert som jag köpte, men jag visste inte hur jag skulle vika pappren för att få dem att passa i kuverten. Jag hade bara lärt mig att vika papper till fyrkantiga kuvert, inte till avlånga. Mina brevvänner använde ibland avlånga kuvert, men att använda deras vikta brev som kuvert hjälpte inte. Jag såg inte hur jag skulle gå tillväga för att få till samma vikning, så jag fick helt enkelt prova mig fram – som vanligt. Jag minns att hela golvet var fullt av vikta ”övningspapper”, men till slut knäckte jag koden och pappren gick ner i kuverten.

Den som kan lära sig genom att se hur andra gör får viss hjälp, men den som lär sig genom att prova sig fram måste lära sig utan hjälp. Att lära sig genom att prova kan därför ta väldigt mycket energi, även om det också kan vara roligt och utvecklande.

Att skapa egna möjligheter

Om man har ett annat sätt att fungera kanske man känner att många saker i samhället inte alls är anpassade för en själv. Kanske upptäcker man att flera av de möjligheter som står till buds fungerar dåligt, eller att de rent av inte är några möjligheter alls. Åtminstone inte för en själv. Att fungera på ett annat sätt i samhället kan liknas vid att kliva in i en skobutik och upptäcka att alla skor är alldeles för långa. Då går man till nästa butik, men där är alla skor istället för breda. Slutligen går man till en tredje butik där skorna är lagom långa och lagom breda, men när man väl kommer till kassan så får man inte köpa en sko i storlek x och en storlek y, eftersom butikens system förutsätter att alla människor har samma storlek på båda sina fötter.

Att fungera annorlunda i samhället kräver ofta uppfinningsrikedom, driftighet och envishet. Det kan också kräva en rejäl portion mental styrka, för ibland kan det kännas ganska ensamt. Det är inte alltid man får stöd och förståelse från omgivningen, utan ibland kan man behöva stå upp och försvara sig när man vill göra på ett annat sätt. När man inte fungerar enligt normen kan mycket handla om att skapa sina egna möjligheter.

När jag gick på sexårsverksamheten dröjde det inte länge innan jag hade läst alla böcker som fanns där. Alla böcker var nämligen bilderböcker, med ett fåtal textrader på varje sida, och därför gick det fort att läsa ut dem. Att det bara fanns bilderböcker på sexårsverksamheten berodde på att bokbeståndet hade anpassats efter att många sexåringar ännu inte lärt sig läsa – eller håller på att lära sig läsa – och då kan bilderböcker vara ett lämpligt alternativ. Eftersom ingen hade tänkt på att ställa dit några kapitelböcker för dem som redan lärt sig läsa, så fick jag med mig kapitelböcker hemifrån. På så vis skapades den läsmöjlighet som jag hade saknat. Om man inte har några passande böcker hemma, och inte har möjlighet att köpa några, kan man alltid låna på biblioteket. Se bara till att skriva barnets namn med blyerts på insidan av pärmen, ifall boken kommer på vift på förskolan.

Vad det gäller arbete har jag insett att det inte fungerar att vara vanlig anställd eller praktikant, för då får jag inte styra skeppet. Dessutom kan jag, som vanlig anställd eller praktikant, inte själv bestämma vilka arbetsuppgifter jag ska utföra, något som brukar leda till att jag blir ålagd att utföra sådana uppgifter som är alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Om jag däremot frilansar – och tar betalt via ett faktureringsbolag – så erbjuder jag istället mina tjänster. Jag anställer helt enkelt mig själv, och kan på så vis välja att bara åta mig sådana uppgifter som jag klarar av. Hittills har jag erbjudit mig att skriva noveller, och det är något jag vill fortsätta med när ork finns. Att erbjuda sina tjänster är också ett sätt att skapa sina egna möjligheter.

I dagsläget är jag sjukskriven och lever på aktivitetsersättning, men jag hoppas innerligt att jag så småningom ska orka jobba lite grann. När man ska testa hur mycket man orkar eller klarar av förväntas det ofta att man ska arbetsträna, vilket ofta förväntas betyda att vara på en arbetsplats där man inte har något övergripande ansvar. Tanken är att det ska vara enkelt och kravlöst, men för mig vore det liktydigt med oerhörda överkrav. En viktig förutsättning för att arbetet inte ska bli för svårt rent praktiskt, är ju just att jag får styra skeppet. Dessutom förväntas arbetsträning, redan från början, handla om timmar. Även detta skulle för mig innebära överkrav. Eftersom min energinivå är så låg och jag saknar stresströskel, kan jag drabbas av stora bakslag när jag gjort för mycket. Jag behöver gå extremt långsamt framåt och börja med minuter.

Därför har jag bestämt mig för att göra på mitt eget sätt. Jag ska börja med det minst stressiga och energikrävande, men som ändå har tagit så pass mycket energi att jag inte orkat med det på länge, nämligen att skriva på min bok. Det ska jag göra fem minuter i veckan, utan att planera bort något annat. Om och när det fungerar bra, och det inte kommer några bakslag, så ska jag utöka tiden ända tills jag är uppe i ett par timmar i veckan. När det fungerar bra, kan jag ta steget att utföra uppgifter åt andra, på prov. Men det måste ske enligt frilansstuk, så att det blir ungefär som med hemuppgifterna i skolan: ”Planera för uppgiften, gör den ordentligt och lämna in den i tid.” Det är vad som fungerar för mig, men det gäller att skapa möjligheterna.

Att styras av känslor eller logik

Gemensamt för alla människor är att vi har olika personliga egenskaper. Exempelvis styrs vissa av oss till stor del av våra känslor, medan andra styrs av vad som förefaller logiskt i situationen. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utgör inget undantag. Däremot har vi ofta en ojämn begåvningsprofil, vilket hos vissa av oss kan innebära att glappet mellan känslor och logik är större än hos många andra människor. Detta kan t.ex. göra att en del personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har svårt att förstå sina egna eller andras känslor om man inte hittar något uppenbart logiskt samband, medan andra istället fastnar i jobbiga tankar och känslor, eftersom man är så känslostyrd att man inte klarar av att försöka tänka rationellt. 

När mina känslor är som starkast tar de över helt, vilket gör att jag har en tendens att fastna i olika tankar och känslor. Jag har ofta svårt att inte låta känslorna ta överhanden.

I flera års tid var jag extremt rädd för att ha olika fysiska sjukdomar. En av de stora rädslorna gällde lymfkörtelcancer, men trots att jag trodde mig ha den sjukdomen en längre tid så försämrades inte min fysiska hälsa. Min omgivning försökte då få mig att tänka rationellt genom att säga: ”Om du hade haft den sjukdomen så hade du mått riktigt dåligt vid det här laget”. De dagar då min ångest inte var så jättestark, kunde jag tänka så. Jag kunde tänka att jag nog inte hade sjukdomen och jag kunde även hitta andra, mer troliga, förklaringar till mina symtom. 

När rädslan för lymfkörtelcancer däremot var riktigt stark tog känslorna över fullständigt, och då kunde jag inte längre tänka rationellt. När andra människor i en sådan situation försökte få mig att reflektera, fortsatte jag därför på sjukdomsspåret. Jag tänkte: ”Ja, om det hade varit ett snabbt förlopp så hade jag antagligen mått riktigt dåligt vid det här laget. Alltså måste det röra sig om ett långsamt förlopp. Jag måste läsa om…”

När mina känslor är som allra starkast är det ingen idé att försöka få mig att ändra mitt tankesätt. Jag är helt enkelt inte mottaglig för den hjälpen i dessa situationer, eftersom mina känslor ”äger mig” då. Vad som däremot hjälper i en sådan situation är tydliga tips på vad jag kan göra.

I samband med rädslan för lymfkörtelcancer var jag mycket fäst vid min febertermometer. När ångesten var som starkast plockade jag fram den flera gånger varje dag, för att kontrollera om jag hade någon feber. Feber skulle nämligen – enligt mig – vara ett säkert tecken på att sjukdomen trätt in i nästa stadium, något jag fruktade. Min närmaste omgivning försökte få mig att tänka att jag, om jag hade haft feber, skulle ha känt mig dålig, men det hjälpte inte alls. Till slut var det någon som sa: ”Släng febertermometern!” vilket jag gjorde. Och det hjälpte. När jag inte hade någon febertermometer slapp jag oron för vad termometern skulle visa, och kunde på så vis inte ägna mig åt det som förstärkte ångesten. När jag sedan gick i terapi för min sjukdomsångest och sjukvårdsrädsla, fick jag olika uppgifter. De flesta uppgifterna handlade om att göra – eller inte göra – olika saker, och med tiden minskade ångesten.

När känslorna helt har tagit över kan det också kännas väldigt skönt att någon talar om att hen förstår att man har det jobbigt. Små saker, som t.ex. att en vän kommer över, kan betyda jättemycket. När det gäller att hjälpa personer som fungerar som jag är mitt tips att dels visa medkänsla (men utan att bekräfta irrationella tankar som t.ex. att personen i fråga är svårt sjuk), dels ge tydliga förslag på vad som kan göras åt problemet. Att en person tänker väldigt irrationellt kan vara frustrerande för omgivningen, men att försöka få en känslostyrd person att, i en extremt känsloladdad situation, tänka annorlunda kan vara väldigt svårt. Personen kan vara så styrd av sina känslor att dessa helt tar över.

På samma sätt kan en mycket logiskt lagd person vara så logikstyrd att hen, i en situation som är känslomässigt jobbig för omgivningen, reagerar på ett sätt som omgivningen uppfattar som annorlunda på ett negativt sätt. Detta behöver inte alls betyda att personen i fråga inte bryr sig om andra människor. Personen kanske vill hjälpa, men gör det genom att komma med förslag på logiska lösningar, när omgivningen istället hade önskat en kopp te och en kram. Det logiska tänkandet har helt enkelt övertaget.

Att hjälpa ljudkänsliga barn

Om man som tonåring eller vuxen är känslig för höga ljud, har man ofta utvecklat strategier för olika situationer. Man kanske vet exakt vilka situationer man klarar av, eftersom man vet var det brukar förekomma höga ljud. Man tänker troligen också på att ta reda på hur man enklast tar sig ut ur biosalongen eller konsertlokalen, och om man går ut så förstår man att man måste tala om det för sitt eventuella sällskap. Ljudkänsliga barn tänker inte alltid på samma sätt, utan kan behöva vuxnas hjälp att hitta strategier för olika situationer. Om barnet är mycket ljudkänsligt är det inte säkert att det hjälper med öronproppar/hörselskydd, utan man kan behöva hitta andra lösningar. Här kommer några tips på hur man kan hjälpa:

Var ärlig.
Om du vet att det kommer att förekomma – eller att det kan förekomma – höga ljud i en situation, så tala om det för barnet. Om de höga ljuden kommer som en överraskning är risken stor att barnet blir ännu mer panikslaget. Att bli utsatt för höga ljud i ett sammanhang där man inte är förberedd kan upplevas som väldigt traumatiskt.

Förklara.
Berätta för barnet vilka höga ljud som kommer att förekomma i situationen. Kommer det t.ex. att spelas musik eller kommer någon att prata i mikrofon? Tala också om hur höga du tror att ljuden kommer att vara, och jämför gärna med sådana ljud som du vet att barnet klarar av. Om barnet t.ex. klarar av att gå på bio så berätta om du tror att ljudet kommer att vara högre eller lägre än på bio.

Respektera barnets gränser.
Om du har förklarat vilken typ av höga ljud som kan förekomma så kanske det i vissa fall händer att barnet säger att hen inte klarar av situationen. Respektera det. Försök inte övertala barnet till att följa med, utan visa istället att du uppskattar att barnet känner sina gränser. Att säga nej till en situation som man inte klarar av är inte att vägra, det är att ta ansvar. Ge barnet en alternativ uppgift istället. Om barnet t.ex. inte klarar av att gå på bio och se en film om vikingatiden, kan barnet få i uppgift att läsa en text om vikingatiden istället. Ingen film, teaterföreställning etc. är så unik att det inte går att lära sig samma saker på något annat sätt.

Gör en handlingsplan och ha koll på utgångarna.
Om barnet följer med på aktiviteten kan det mycket väl vara för att hen vet att hen kommer att klara av ljudnivån i just den här situationen. Det kan också vara så att hen tror att hen kommer att klara av ljudnivån, men att den ändå visar sig vara för hög. Därför är det bra att prata med barnet om vad hen ska göra om hen inte klarar av ljudnivån, utan måste gå ifrån aktiviteten. Ska hen t.ex. säga till någon vuxen? I så fall vem? Ska barnet vänta en bit bort (t.ex. utanför lokalen) och i så fall var? Hur kommer barnet bäst ifrån aktiviteten? Om aktiviteten hålls inomhus, ta reda på var barnet kan gå ut och se till att barnet hittar utgången. Om aktiviteten hålls utomhus, visa barnet hur hen enklast möjligt tar sig ifrån aktiviteten. Det bästa är förstås om en vuxen kan hålla sig intill barnet, och följa med barnet om hen behöver lämna aktiviteten, men ibland är det kanske inte möjligt. I sådana situationer kan strategier vara bra att ha.

Om de höga ljuden kommer oförutsett:
En gång när jag var liten skulle jag äta pannkakor hos farmor och farfar. Jag satt vid köksbordet medan farmor stod med ryggen mot mig och gräddade pannkakor. Spisfläkten var igång och farfar var i ett annat rum. Plötsligt började det borra någonstans i huset och det lät högt. Obehaget jag kände gjorde att min flyktinstinkt genast satte in. När farmor vände sig om var jag borta, och jag fanns ingenstans i lägenheten. Däremot såg farmor, när hon tittade ut genom vardagsrumsfönstret, att jag befann mig på andra sidan gatan. Det slutade med att farmor kom ut med pannkakorna i en burk, så att jag fick ta med mig dem hem. Hon hade även med sig mina skor, eftersom jag hade flytt ut i bara strumporna.

Det är inte alltid man som vuxen kan förutse de höga ljuden, men barnet kommer garanterat att reagera om det blir obehagligt. När ett ljudkänsligt barn får panik kan det gå mycket fort, och det är inte säkert att barnet klarar av att tänka rationellt i stunden. Därför kan det – i synnerhet i förskolan och skolan där det kan vara många barn på få personal – vara bra att ha strategier för vad barnet ska göra när paniken lagt sig. Ska hen t.ex. gå till någon särskild plats? Har barnet mobiltelefon så att hen ska ringa eller smsa någon vuxen? I så fall vem? Beroende på förutsättningarna kanske man måste anpassa strategierna efter olika situationer.

Strategier vid ljudkänslighet

Jag är, som jag tidigare skrivit, väldigt känslig för höga ljud. Därför har jag utvecklat olika strategier för att klara av, eller hitta alternativa lösningar för, olika situationer:

Bio
Att gå på bio har tidigare inte medfört obehag för mig, eftersom jag sällan tyckt att ljudet varit för högt. Numera är det dock annorlunda. Ljudsystemet på biograferna har utvecklats, vilket innebär att ljudet numera dels kommer från flera håll, dels att det numera är ett helt annat tryck i ljudet. Detta tryck kan ibland bli så starkt att det avger en vibrerande känsla, något som är mycket obehagligt för mig. Vibrationerna går nämligen – även om jag håller för öronen – rakt in i huvudet. Jag upplever också att ljudet på bio har blivit högre, så därför har jag utvecklat två strategier:

1. På bio ser jag bara filmer som jag tror kommer att vara lågmälda. Draman brukar gå bra, men thrillers, fantasy och animerade filmer ser jag antingen på DVD eller på någon streamingsajt, t.ex. Netflix.

2. Jag försöker sitta i mitten av salongen. Då fördelas ljudet jämnt i mina öron, eftersom jag då sitter ungefär lika långt bort från alla högtalare.

Teater
Teater brukar ljudmässigt vara bättre än bio. Ofta används inga mikrofoner, men när sådana används så är ljudet ändå bra mycket lägre än på bio. Musik kan förekomma, och då används förstås högtalare, men om jag ser till att inte sitta för nära högtalarna så brukar det inte vara några problem.

En annan sak som är bra med teater är att det brukar gå att få kännedom om eventuella höga ljud innan föreställningen. En film är inspelad någon annanstans och levereras till biografen som sedan bara spelar upp den, men en teaterpjäs är oftast inrepeterad på plats. Det gör att personalen på teatern brukar kunna svara på om och när det förekommer höga ljud. För det mesta går det bra att gå på teater, men om jag är osäker så frågar jag om ljudnivån innan jag köper biljett.

Konsert
När jag pluggade på folkhögskola hände det att vi gick på konserter med klassisk musik. Det fungerade bra eftersom det inte användes några förstärkare. Dessutom fick vi för det mesta sådana platser som många andra skulle beteckna som dåliga men som ur mitt perspektiv är bra, d.v.s. vi fick sitta uppe på någon läktare, långt från orkestern.

Att gå på pop- och rockkonserter är uteslutet, men många artister brukar släppa s.k. live-album, d.v.s. album med inspelade konserter. På så vis brukar jag kunna lyssna på mina favoritartisters konserter på Spotify – där jag själv kan reglera volymen.

Ibland under sommaren händer det att artister har mindre spelningar på allmänna platser utomhus. Sådana spelningar kan gå bra, för eftersom man inte behöver boka plats kan jag ställa mig så långt bort från högtalarna som möjligt, och flytta mig efter hand om jag ändå tycker att ljudet blir för högt. Det är dessutom lätt att gå därifrån om jag inte klarar av ljudet överhuvudtaget.

Nyårsfirande
Min mamma bor så långt ute på landet att inga nyårsraketer hörs. Det är underbart! Eftersom mamma inte brukar gå på något annat nyårsfirande, och jag ändå brukar vara hos familjen i samband med julen, så firar jag ofta nyår där.

Om jag någon gång firar hos någon vän så åker jag dit på för- eller eftermiddagen, innan smällandet börjar. Det optimala är förstås att åka redan dagen innan, så att jag slipper att gå ut på nyårsafton, men det orkar jag inte alltid. Det är även viktigt att vännen/vännerna känner till min ljudkänslighet, så att de t.ex. inte räknar med att vi ska titta på raketerna utomhus. Jag måste också kunna sova över, så att jag slipper att gå ut medan det fortfarande smäller.

Byggarbeten
Min ljudkänslighet när det kommer till byggarbeten har blivit mycket bättre med åren. Numera klarar jag av att gå förbi byggarbeten och jag klarar också av att grannarna borrar och spikar lite då och då. Däremot skulle jag inte klara av att bo kvar i huset under en renovering, eller att vara hemma hos en vän där det pågår en renovering. Om det påbörjades en renovering i mitt hus skulle jag försöka bo någon annanstans under den perioden. Om det renoveras hemma hos en vän så går jag helt enkelt inte dit de tider då oljudet pågår. Skulle det påbörjas en renovering av huset där den psykiatriska mottagningen ligger så skulle jag fråga om det fanns något rum där det lät mindre, och om det i så fall gick att vara där. Om inte det gick så skulle vi få ta mötena över telefon.

Skolavslutningar
När jag gick i grundskolan hade vi skolavslutningarna i en stor kyrka. ”Den blomstertid nu kommer”, och alla andra melodier, spelades på en gigantisk orgel. Innan jag hade hört orgeln var jag inte säker på att jag skulle klara av ljudet, så under min första skolavslutning satt mamma med mig, så att någon vuxen skulle kunna hjälpa mig ut ur kyrkan ifall ljudet blev för högt. Som tur var hade jag inte alls ont av orgeln, så fortsättningsvis kunde jag sitta tillsammans med min klass utan mamma bredvid.

Under en av skolavslutningarna på högstadiet skulle min klass sitta alldeles i närheten av orgeln, vilket vi inte brukade göra. Detta talade klassföreståndaren om när vi redan var på väg till kyrkan, så då fick jag snabbt berätta om min ljudkänslighet. Klassföreståndaren ordnade då så att jag fick sitta i en annan del av kyrkan. Jag var glad att jag kunde delta på skolavslutningen, men jag tyckte att det var jobbigt när andra vuxna, som jag hamnade bredvid, undrade varför jag inte satt tillsammans med min klass. Jag fick ju förklara för alla.

Mitt tips till er som har barn i skolåldern, och som inte klarar av att sitta nära t.ex. orgel eller högtalare, är att berätta om ljudkänsligheten varje gång barnet får en ny klassföreståndare. Då kanske det går att ordna så att just detta barns klass aldrig placeras på en mindre lämplig plats under skolavslutningarna. Det kan minska stressen för barnet, och dessutom tycker många barn att skolavslutningarna är roligare om de kan sitta tillsammans med sin klass.

Att byta behandlare inom psykiatrin

Personer som jobbar inom vården är egna individer med skiftande erfarenheter. Därför har olika personer olika kompetens, bemötande och förståelse. Det gör att man som patient kan trivas jättebra med vissa läkare, psykologer eller andra behandlare, medan man kanske inte alls trivs med andra. Om man får en behandlare som man inte trivs med, så behöver man inte fortsätta träffa den personen. Man går ju till vården för sin egen skull och inte för personalens skull, och om man känner att det inte fungerar med behandlaren så är chansen stor att själva behandlingen inte heller fungerar. Därför har man rätt att byta behandlare.

Att man inte trivs med sin behandlare kan ha flera orsaker. Det kan t.ex. handla om:

* Att man är missnöjd med behandlarens bemötande.
Om behandlaren alltid kommer tio minuter för sent, aldrig hälsar ordentligt och dessutom har dålig attityd under samtalen, spelar det kanske inte så stor roll om personen i fråga är medicinskt eller psykologiskt kompetent. Ett nonchalant bemötande kan göra det svårt att känna förtroende för behandlaren och man kanske rent av mår sämre, istället för bättre, av att träffa hen. Det behöver man inte stå ut med.

* Att man är missnöjd med behandlarens kompetens.
Om man märker att behandlaren inte verkar ha tillräckligt mycket kunskap om ens diagnos/diagnoser så kan det kännas jobbigt att fortsätta gå hos personen, även om hen är både trevlig och empatisk. Kanske känns det som om man måste förtydliga och förklara så mycket att man inte kommer framåt. Man kanske också lägger ner mycket tid och energi på att tänka ut hur man ska förklara olika saker för behandlaren, och/eller oroar sig för om hen kommer att förstå.

* Att man tycker att det är svårt att kommunicera med behandlaren.
Om man behöver en mycket rak och tydlig kommunikation, kan kännas svårt att kommunicera med behandlaren om hen uttrycker sig luddigt eller ter sig avvaktande. Det kan också vara så att man är mycket känslig och är i behov av en varm och empatisk behandlare. Om behandlaren då är mycket strikt och återhållsam oavsett vad man säger, kan det kännas som om man inte når fram.

* Att personkemin inte stämmer.
Om personkemin inte stämmer så kan det kännas jobbigt att träffa behandlaren, oavsett hur trevlig och kunnig hen än må vara. Kanske har man svårt att öppna sig för behandlaren, och/eller att lita på denne trots att hen inte gjort något fel. Sådant händer och ingen har någon skuld i det, men det kan kännas skönt att byta behandlare.

* Att man kan komma att träffa behandlaren i annat sammanhang.
Vårdpersonal är också människor med ett liv även utanför arbetet. Därför kan det – t.ex. om man bor i en mindre stad, har liknande intressen eller barn i samma ålder – hända att man råkar träffa på sin behandlare i ett annat sammanhang. Kanske upptäcker man att barnets nya kompis från kören har samma ovanliga efternamn som behandlaren, eller så visar det sig att ens nya partner är släkt med behandlaren. Om behandlaren inte har märkt något (vilket man troligen kan räkna med att hen inte gjort om hen inte sagt något) vill man kanske byta behandlare så snart som möjligt, innan man ska hämta barnet hos nya kompisen eller träffa sin partners släkt.

För att byta behandlare kan man gå tillväga på olika sätt. Dels kan man, om man vill, prata med den aktuella personen och be att få komma till någon annan. Om det känns svårt, vilket det t.ex. kan göra om man känner sig illa bemött av behandlaren, kan man vända sig till någon annan på mottagningen. Om man vill byta ut sin psykolog kan man vända sig till sin läkare och vice versa.

Om man bara har en kontakt på mottagningen kan man fråga i receptionen hur man går tillväga för att byta behandlare. Man kan också ta kontakt med en teamchef eller enhetschef och berätta hur man känner. Vem som är chef brukar gå att få fram genom att titta på mottagningens hemsida, eller genom att googla mottagningens namn + ordet ”enhetschef” eller ”teamchef”. Man kan förstås också fråga i receptionen.

Om det är personens sätt att vara som gör att man vill byta behandlare, kan det vara bra att berätta det när man talar om att man vill byta. Det kan göra det lättare för mottagningen att hitta rätt behandlare. Om man t.ex. tycker att behandlaren är alldeles för stel och formell, är det bra om mottagningen får veta det. Då kan de om möjligt, se till att man inte får en behandlare med snarlik framtoning.

Hemmasittande behöver inte vara dåligt

Vi människor brukar tidigt få lära oss att det är viktigt att komma ut och att göra någonting. Med att ”komma ut” menas vanligtvis att umgås med andra människor IRL och ”att göra någonting” brukar betyda arbeta, studera eller praktisera. Om en människa, under en period i sitt liv, inte ägnar sig åt någonting av detta så är det inte ovanligt att den personen får höra att det inte är bra att ”bara sitta hemma”. Själv anser jag att ja, det kan vara dåligt att bara sitta hemma – men nej, det behöver inte vara dåligt utan det kan också vara jättebra. Jag tror nämligen att det är väldigt individuellt huruvida hemmasittande är dåligt eller inte. Att under en period varken umgås med människor eller ha någon sysselsättning kan vara förödande för en person, men livsavgörande till det bättre för någon annan. Allt beroende på hur man fungerar och vilka omständigheter som finns.

Grundskolans enorma krav på att alla elever skulle fungera likadant, var en av anledningarna till att jag mådde väldigt dåligt efter nian. Jag var livrädd att samma sak skulle upprepa sig på gymnasiet och dessutom led jag av mental utmattning, så jag bestämde mig helt plötsligt för att inte börja på någon av de gymnasielinjer jag hade kommit in på. Istället sökte jag jobb, massor av jobb, och fick till slut anställning på en snabbmatsrestaurang. Tyvärr fungerade det inte med arbetsuppgifterna, och inte heller den efterföljande praktiken på en 4H-gård fungerade. Självförtroendet, humöret och orken var i botten – och till slut satt jag bara hemma.

Min mamma blev orolig och förklarade att det var viktigt att just ”komma ut” och att ”göra någonting”, men jag vägrade. Istället ägnade jag tre år åt att läsa böcker, lyssna på musik, sitta vid datorn och att promenera runt kvarteret. Jag ändrade min klädstil från tighta jeans och platåskor till svarta kläder med nitar, jag färgade håret svart och lyssnade på mörk musik som min lillasyster ibland bad mig att stänga av. När jag hade fyllt 18 fick jag ett läkarintyg på att jag mådde för dåligt för att söka jobb, så att jag skulle kunna söka försörjningsstöd och på så vis bidra till hushållskassan.

Så småningom lät mamma mig vara, under förutsättning att jag tog hand om disken varje dag. Idag är jag oändligt tacksam för det, för mina tre hemmasittarår var allt annat än förödande för mig. De var livsviktiga. Även om de på många sätt var hemska, och jag lever ett betydligt bättre liv idag, så ser jag tillbaka på dem som de viktigaste åren i mitt liv. Efter de jobbiga åren i grundskolan och de tuffa jobbförsöken som 16-åring hade jag ett enormt behov av återhämtning, så hemmasittandet fungerade som en välbehövlig ”sanering” av hjärna och själ. Saneringen gjorde det möjligt för mig att kasta ut det gamla och hämta in det nya, d.v.s. att bearbeta och utvecklas. Även om det, rent konkret, inte hände särskilt mycket i mitt liv så utvecklades jag enormt mycket på insidan.

Trots att jag var en hemmasittare så var jag inte helt isolerad från världen utanför. Jag tillbringade mycket tid på olika internetforum och jag hittade en brevvän som idag är en av mina närmaste vänner IRL. På internet hittade jag också boktips, musiktips, hämtade skrivinspiration m.m. Efter tre år var jag redo att ta steget ut i livet igen och meddelade min mamma att jag tänkte läsa in gymnasiet på folkhögskola, något jag också gjorde. Och trivdes. Jag hade väldigt roligt på folkhögskolan och studierna gick bra, men utan mina tre hemmasittarår hade det aldrig gått.