Bloggen pausas på obestämd tid

Efter mycket funderande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att pausa bloggen på obestämd tid. Anledningen till det är att min energi inte räcker till allt, och jag vill verkligen försöka jobba 25% i höst. Mitt mål är att frilansa, att jobba med det skrivna ordet i någon form, och det känns som att det är nu eller aldrig. Jag kommer inom kort att börja leta uppdrag, och kommer att behöva ha min energi till det. Därför får bloggen stå tillbaka tills vidare. Den kommer dock att finnas kvar, så att alla som önskar kan läsa de inlägg som redan skrivits. 

Tusen tack för alla fina kommentarer jag fått! <3 Ta hand om er! 

//Johanna

Att underlätta skolidrotten

När jag gick i grundskolan var idrottslektionerna min stora skräck. Jag hade ingenting emot att röra på mig – tvärtom – men många av övningarna var alldeles för svåra i förhållande till min begåvningsprofil. Mina svårigheter med motorik, koordination och att tolka synintryck gjorde att jag fruktade bollspel och redskapsgymnastik. I efterhand har jag förstått att det hade kunnat vara annorlunda, om jag haft en diagnos och fått mer förståelse från de vuxna. Det går att göra det både lättare, roligare och mer utvecklande för ett barn med motoriska svårigheter och syntolkningssvårigheter att delta i skolidrotten. Här kommer några tips:

* Låt aldrig eleverna sköta lagindelningen när det är dags för lagsport. Aldrig någonsin. Det är vanligt förekommande att personer som inte är så bra på t.ex. fotboll, alltid blir valda sist när det är dags för just fotboll. Sådant kan vara förödande för en persons självförtroende. ”Jag är så dålig att ingen vill ha mig i sitt lag.”

* Bestäm i förväg vilket lag den aktuella eleven ska vara i. Det finns s.k. ”vinnarskallar” som tar alla tävlingar på blodigt allvar, även när det rör sig om en fotbollsmatch på skolidrotten. En del sådana personer kan bli arga och otrevliga om de anser att någon ”sinkar” laget. Om det finns flera sådana personer i en klass, se till att inte alla dessa hamnar i samma lag som den aktuella eleven.

* Förklara alltid reglerna. Det kan vara lätt att tänka: ”Den här leken brukar de ju leka på rasterna, så då behöver jag inte förklara reglerna”. Förklara reglerna ändå. Alla barn i klassen kanske inte brukar vara med i leken på rasterna, och det kan vara väldigt jobbigt att känna sig utpekad. En elev som har svårt med t.ex. motorik, socialt samspel och/eller att tolka synintryck har kanske inte vågat delta i leken, eller ens uppfattat vad den går ut på. Jag minns fortfarande idrottslektionen då vi skulle spela bollspelet ”King” och läraren undrade om det var någon som inte hade spelat ”King” tidigare. Jag var tvungen att räcka upp handen inför alla i klassen, vilket var väldigt jobbigt. Tack och lov var det någon mer som inte hade varit med och spelat ”King” på rasterna, så jag slapp stå där och känna att läraren förklarade reglerna enbart för mig, medan alla andra väntade på att få komma igång.

* Se det som positivt om eleven säger ifrån. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, behöver inte betyda att eleven har dåligt självförtroende. Det kan lika gärna betyda att eleven känner sina egna styrkor och begränsningar så väl att hen vet vad hen är redo för och inte. ”Jag klarar inte det här” eller ”Jag vågar inte”, kan därför innebära att övningen i fråga är för svår i förhållande till elevens begåvningsprofil. Att inse sina begränsningar – och att våga erkänna dem – är en styrka!

* Tvinga aldrig eleven till det som är för svårt. ”Det är bra att utmana sig själv” och liknande argument, håller inte här. För en person som har svårt att lära sig bokstäverna blir det inte en utmaning att läsa en kapitelbok. Det blir en katastrof. När det kommer till idrottsövningar som ställer krav på bl.a. motorik och koordination, kan det dessutom vara farligt att utsätta sig för sådant som man inte är redo för. Man kan skada sig. När jag red på ridskola var personalen där oftast mycket noga med att vi barn skulle rida hästar som vi klarade av, inte hoppa högre hinder än vi hade balans för etc. Jag önskar att samma säkerhetstänk hade funnits under skolidrotten.

* Anpassa kraven efter elevens förutsättningar. Man kan kräva någonting av alla, men man kan inte kräva samma sak av alla. Om eleven i fråga upprepade gånger river höjdhoppsribban på en viss höjd, kräv inte att eleven ska hoppa igen och igen på samma höjd tills hen inte längre river. Kräv istället att eleven hoppar en gång till på lägre höjd, så att hen i alla fall kommer över.

* Prata med eleverna om människors olikheter. Förklara att alla människor är bra på saker, men att alla är bra på olika saker. Eleverna vet säkert redan att alla är olika bra på att läsa och räkna, men för en del av dem kan det kännas självklart att alla kan hoppa högt, springa fort, göra kullerbyttor etc. Det har att göra med motoriska aktiviteter – enligt normen – förväntas vara lättare än mentala aktiviteter. Därför kan det vara extra viktigt att just på idrottslektionerna prata om att människors förutsättningar ser olika ut.

Affektivt bemötande = tydlighet

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att det är obehagligt med lågaffektivt bemötande, eftersom jag bl.a. upplever det som skådespeleri. Den stora fördelen med motsatsen – som jag själv kallar ”affektivt bemötande” – är att jag blir bemött med känsla, men det finns också en annan fördel: tydlighet.

Mina syntolkningssvårigheter gör att jag har väldigt svårt att uppfatta ansiktsuttryck och kroppsspråk. Hos de flesta människor ser jag inte ens ansiktsuttrycken. Detta innebär att jag inte ser hur personen jag pratar med reagerar på det jag säger. Jag ser alltså inte om någon jag träffar inom vården ser förstående ut eller om personen ser ut som ett frågetecken. Jag ser heller inte om min vän ser glad, ledsen eller arg ut, eller om personen i fråga ser ut att ha ångest. Såvida personen i fråga inte har en mycket långsam och tydlig ansiktsmimik så spelar det ingen roll om personen försöker signalera saker med sitt kroppsspråk, för jag uppfattar inte dessa signaler. Därför är andra sorters reaktioner och – framför allt – verbal kommunikation väldigt, väldigt viktigt.

Personer som jobbar lågaffektivt tonar medvetet ner sina egna reaktioner, vilket gör att jag inte bara upplever dem som opersonliga, utan också väldigt otydliga. De har också en tendens att uttrycka sig på ett sätt som, enligt mig, lämnar mycket att tolka.

”Jag förstår.”

”Jag hör vad du säger.”

Min första undran blir då: Hur ska jag veta huruvida du förstår eller bara tror att du förstår? När jag inte kan uppfatta ansiktsuttryck och inte får någon som helst reaktion, lämnar meningen ”Jag förstår” ett oerhört stort tolkningsutrymme. Det kan röra sig om alltifrån: ”Jag tror att jag förstår på ett ungefär hur du menar” till: ”Jag förstår av hela mitt hjärta”. Meningen ”Jag hör vad du säger”, får mig att genast undra: ”Jaha, och vad tycker och tänker du kring det jag sa då?” Personer som jobbar lågaffektivt framstår för mig som så otydliga att jag inte har någon aning om var jag har dem!

Min nuvarande samtalskontakts ansiktsuttryck kan jag faktiskt se, men det känns ändå tryggt att hon är så affektiv. Ett exempel är gången då jag berättade att jag fortfarande var väldigt mentalt utmattad och att inga strategier hade fungerat, och min samtalskontakt utbrast:
”Fa-an!” Då kunde jag känna mig helt säker på att hon verkligen hade förstått min trötthet och att hon kände med mig i min frustration. Jag behöver aldrig tvivla på var jag har henne eller om hon förstår, eftersom hennes reaktioner är så starka och tydliga att de omöjligt kan missförstås.

Det är inte bara hos vårdpersonal jag uppskattar affektivitet, utan jag uppskattar det även hos vänner och familj. Om någon ser glad, arg, ledsen eller ångestfylld ut är det lätt hänt att jag missar detta – vilket jag naturligtvis inte vill göra. Jag bryr ju mig om hur mina nära och kära mår och vill självklart glädjas med dem, peppa dem, trösta dem o.s.v. Jag brukar därför fråga hur de mår, så att de kan tala om det med ord. Att fråga fungerar för det mesta bra, men det finns ett tillfälle när det inte fungerar lika bra, och det är när det handlar om plötsliga reaktioner. T.ex. om en vän får ett jobbigt sms samtidigt som vi sitter och äter. Chansen är då stor att jag bara ser att vännen kollar på sin telefon – inte hur vännen reagerar, eller ens att vännen reagerar.

I den situationen underlättar det jättemycket om personen börjar gråta eller kastar någonting i golvet, för då missar jag inte personens reaktion, utan kan finnas där och stötta. Annars kanske jag istället frågar om maten var god – för jag vet ju inte vad som stod i smset.

Annan vinkel = fel hage, fel häst

Mina syntolkningssvårigheter ställer ofta till problem, men det händer också att de orsakar komiska – och inte särskilt jobbiga – situationer som man faktiskt kan skratta åt. Just en sådan situation uppstod idag.

Min medryttarhäst har fått lite bekymmer med sina ben och går därför i sjukhage. En sjukhage är betydligt mindre än en vanlig hage, för att en häst som är ordinerad vila inte ska röra så mycket på sig. Hur som helst. När jag gick in i hagen började jag prata till hästen, vilket jag alltid brukar göra för att han ska höra att jag kommer. När jag gjort honom uppmärksam på att jag kommer så brukar han alltid vända sig om, men idag gjorde han inte det. Han reagerade överhuvudtaget inte. Jag tyckte att det var lite konstigt, men fortsatte prata.

Vad stor han ser ut.

Jag närmade mig hästen från sidan, men han stod godmodigt kvar utan att titta upp. Klapp, klapp på halsen.

Han känns annorlunda.

Jag gick fram till huvudet för att sätta på grimman och… Huvudet liknade definitivt inte hans.

Det är inte han.

I vårt stall finns två bruna storhästar. Den ena är min medryttarhäst. Pälsen som kändes annorlunda och huvudet som inte liknade hans, tillhörde således den andra bruna storhästen. Och hästen i ”hagen bredvid” gick i själva verket i samma hage. Jag kastade en blick åt vänster och där, i en hage en liten bit bort, stod min medryttarhäst och tittade på mig. Han hade väl hört mig prata till hästen som jag trott var han, och känt igen min röst.

Jag har förstås sett den andra bruna storhästen tidigare. Jag har sett hans kompis också. Jag har sett dem gå i samma hage. Jag har även sett att den hagen är betydligt större än sjukhagarna. Jag har sett allt detta – men inte från den här vinkeln. Från den här vinkeln såg hagen ut som en helt annan – mindre – hage och den bruna storhästens kompis såg ut att gå i hagen bredvid. Från den här vinkeln skymdes dessutom sjukhagarna av ett skjul, en hästtransport och en buske, och därför såg jag inte min medryttarhäst från stallplanen.

Så vad hade hänt om jag inte upptäckt mitt misstag och fått med mig fel häst in i stallet? Hade jag glatt promenerat iväg med den om när ägaren i fråga kommit så hade hästen varit borta? Nej, så långt hade det inte gått. Hästar har, precis som vi människor, unika egenskaper och det kan vara stor skillnad i beteende mellan en häst och en annan. Jag känner väl igen min medryttarhästs beteenden och därför hade jag reagerat om ”han” betett sig helt annorlunda. Olika hästar har dessutom olika steg, vilket bl.a. innebär att det räcker att leda dem för att känna skillnad på häst och häst. Därför hade jag garanterat upptäckt mitt misstag redan under den korta promenaden in i stallet. 

Trappor och rulltrappor

Som barn hade jag länge problem med att gå uppför och nerför trappor växelvis. Istället tog jag ett trappsteg i taget, d.v.s. jag satte först ner ena foten på ett trappsteg och sedan andra foten på samma trappsteg innan jag gick vidare till nästa. Så höll det på länge. En barnpsykolog bedömde att det berodde på att jag låg efter mina jämnåriga när det gällde den motoriska utvecklingen, men att detta skulle komma att jämna ut sig med tiden. Det gjorde det inte.

Idag vet jag att mina svårigheter att ta trappstegen växelvis berodde på att jag har svårt att bedöma djup och avstånd. Jag kunde inte avgöra hur långt det var mellan trappstegen och därför var det såklart lätt att snubbla. För att inte snubbla måste man först och främst veta hur stora kliv man ska ta, men också när det är dags att sätta ner foten. Detta kräver att man kan bedöma djup och avstånd.

Så småningom lärde jag mig att känna hur stora kliv jag behövde ta, på samma sätt som man lär sig hur fort man behöver trampa när man cyklar. Numera går jag sedan länge växelvis i trappor, men jag brukar hålla i ledstången – eller åtminstone hålla mig i närheten av den – för säkerhets skull. Utomhustrappor är ofta anpassade för att flera personer ska kunna gå i dem samtidigt, vilket innebär att de är breda. Man kan välja att gå på ena sidan, i mitten eller på andra sidan. Jag går aldrig i mitten, för där finns ingen ledstång att ta tag i om jag skulle råka snubbla till. Jag håller också koll på fötterna, så att jag ser att foten är på trappsteget innan jag tar nästa kliv. Om jag inte tittar på den fot jag sätter ner så har jag svårt att avgöra om den är långt bak eller långt fram på trappsteget, och då kan jag i värsta fall snubbla.

En period tyckte jag mycket om att handla kläder i en specifik butik i min uppväxtstad. Butikens barnkläder hade ofta gulliga figurer på sig, och jag älskade gulliga figurer. Däremot älskade jag inte att ta mig ner från butikens barnavdelning när inköpen var gjorda. Butiken var byggd som så att man åkte rullband upp och gick i vanlig trappa ner. Jag minns inte om det även fanns en hiss, men jag kan inte minnas att jag någonsin åkte i den. Jag minns bara skräcken när jag skulle ta mig nerför trappan.

Många trappor har en ”vägg” mellan trappstegen, d.v.s. man kan inte se emellan dem. Många trappor är också placerade invid en vägg, vilket innebär att det enda som syns vid sidan av ledstången är just en vägg. Butikens trappa var ingen sådan trappa. Butikens trappa hade mellanrum mellan trappstegen, och min bristande avståndsbedömning gjorde att jag trodde att det var möjligt att ramla emellan. Det hjälpte inte att de vuxna förklarade att det var omöjligt, för jag ”såg” ju att jag visst skulle kunna ramla emellan. Dessutom låg inte trappan invid en vanlig vägg, utan mitt i butiken. Den enda vägg som fanns var den mellan trappstegen och ledstången. Detta innebar att man kunde se över ledstången, rakt ner till entréplan. För mig var detta fruktansvärt otäckt, eftersom jag upplevde att jag skulle kunna ramla ner även där. På sätt och vis hade det förstås varit möjligt, men det hade krävt att jag hängt mig över ledstången, något jag inte förstod.

En annan sak jag inte tyckte om var att åka rulltrappa. Rullband gick bra, men rulltrappa var otäckt. Inte nog med att det var trappor, både trappor och ledstång rörde ju på sig. Rullband var bättre, för där fanns inga trappor att ramla ner för. Numera tycker jag inte alls att det är jobbigt att åka rulltrappa, vilket är tur, med tanke på att jag har valt att bosätta mig i ett storstadsområde som vimlar av rulltrappor. Däremot håller jag mig alltid i ledstången och jag går inte nerför rulltrappan om jag inte har väldigt bråttom.

Jag lever!

Ja, jag lever och jag är tillbaka här på bloggen. Läkarproblemet är ännu inte helt löst, men jag har åtminstone en plan för hur det ska lösas. Eftersom situationen är sådan att det är dags att skicka in nya underlag till Försäkringskassan, var det inte läge att byta läkare omedelbart när problemet uppdagades. Det hade varit väldigt svårt för en ny läkare att hinna skapa sig en korrekt bild av mig och min problematik på den korta tiden. Därför har jag valt att träffa min nuvarande läkare två gånger till, så att han kan skriva ett utlåtande. När det är klart kommer jag inte att behöva lika täta läkarbesök som nu, utan då kommer jag att kunna byta läkare i lugn och ro. Det kommer inte att vara panik, så jag behöver inte kasta mig i famnen på första bästa person.

De fyra första gångerna jag träffade min nuvarande läkare så kändes det väldigt bra. Jag upplevde honom som trevlig, lite smårolig och framför allt väldigt noggrann. Han ställde otroligt många frågor, och eftersom det var relevanta och djupgående frågor så tänkte jag: ”Vad bra! Han anstränger sig verkligen för att försöka förstå”. Själv ansträngde jag mig för att svara så tydligt som möjligt på frågorna, för att minimera risken för missförstånd. Jag berättade även, på eget initiativ, utförligt om min mentala trötthet och eftersom läkaren inte sa någonting som kunde tolkas som att han inte förstod, så trodde jag att han förstod.

Under läkarbesök nummer fem sa läkaren dock saker som med all önskvärd tydlighet pekade på att han inte hade förstått vad min mentala trötthet innebär eller hur den hänger ihop med resten av min problematik. Jag berättade detta för min samtalskontakt, som pratade med läkaren, som trodde att han hade förstått. Det hade han inte. När jag under det sjätte läkarbesöket plockade fram min allra mest pedagogiska sida och förklarade de allra mest basic sakerna, sa läkaren: ”Jaha, känner du att det mer handlar om någon form av utmattning?” Detta trodde jag – vid det här laget – skulle vara glasklart för läkaren, men icke. Nu verkar han dock förstå, men jag ska träffa honom en gång till, så än ropar jag inte hej…

Jag har många olika svårigheter som är sammanlänkade med varandra. De är som pusselbitar som tillsammans bildar en helhet. Om man enbart tittar på svårigheterna en och en, och missar helheten, så leder det till stora missförstånd. När min samtalskontakt och min arbetsterapeut ska försöka förstå mina svårigheter så tittar de på pusselbitarna, sorterar dem och pusslar sedan ihop dem. Min läkare, däremot, verkar titta på pusselbitarna, vrida och vända på dem och sedan lägga dem på hög. Då blir det inte bra, för mina svårigheter går inte att särskilja på det viset. Jag förklarar mer än gärna hur allt hänger ihop, men för att kunna bli förstådd krävs att motparten pusslar istället för att lägga på hög.

Here we go again…

Ett nytt läkarproblem har uppstått och jag är så fruktansvärt, fruktansvärt trött. Jag ska prata med min samtalskontakt om det nästa vecka, för att bolla lite tankar. Den här gången är situationen inte knivigare än att den går att lösa, men jag är så trött att jag knappt orkar tänka, så därför tar jag en liten bloggpaus igen. Vi hörs!  🙂

Nej, jag fungerar inte såhär

I samhället finns en norm för hur vi människor förväntas fungera. Vi förväntas t.ex. tycka att en bestämd typ av uppgifter är enkla, medan en annan bestämd typ av uppgifter förväntas vara svårare. Vi förväntas också utvecklas på ett visst sätt och i en viss takt. Gör vi inte det så anses vår utveckling inte åldersadekvat, och då kan vi få problem att passa in skolan, som också är anpassad efter mallen för hur människor förväntas fungera. I vuxen ålder kan vi få problem att passa in i arbetslivet, som är anpassat efter samma mall.

Om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och får denna diagnosticerad, så får man vanligen ett skriftligt utlåtande. Detta innebär att man får papper på att man inte fungerar enligt normen, något som kan vara väldigt viktigt. Att man har papper på att man inte fungerar enligt normen är ofta en förutsättning för att andra människor ska sluta förvänta sig det, och därmed en förutsättning för att man ska kunna få det stöd – eller de anpassningar – som man behöver. Det kan t.ex. handla om arbetsuppgifter som är anpassade efter ens faktiska begåvningsprofil och inte enligt den begåvningsprofil man förväntas ha enligt normen. Det kan också handla om att få insatser från habiliteringen eller andra verksamheter som riktar sig till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller att få rätt stöd från psykiatrin.

Att jag fick mina funktionsnedsättningar diagnosticerade har inneburit att det öppnats dörrar som aldrig hade öppnats annars. Om jag inte hade fått funktionsnedsättningarna diagnosticerade hade jag t.ex. inte haft någon förklaring till varför jag har så svårt att klara av – och att orka med – ett jobb, och då hade jag förmodligen inte kunnat få aktivitetsersättning. Istället hade jag kanske inte fått någon förståelse för att jag kan bli helt slut av sådant som enligt normen inte ska ta särskilt mycket energi.

Samtidigt har det inte varit fullt så enkelt som jag trott, det där med att ha funktionsnedsättningarna på papper. Från början trodde jag att det skulle innebära att jag inte förväntades fungera enligt någon mall överhuvudtaget, utan att jag skulle få vara en unik individ. Så har det inte riktigt varit. Visserligen kunde jag nu söka stöd hos t.ex. psykiatrin, habiliteringen och Försäkringskassan utan att förväntas fungera enligt majoritetsnormen, men istället förväntades jag fungera enligt en annan mall. Det blev nämligen uppenbart att det även fanns en mall för hur personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förväntas fungera. Detta har gjort att jag, istället för att lägga tid och energi på att förklara att jag inte fungerar enligt den allmänna normen, måste lägga tid och energi på att förklara att jag inte fungerar enligt de nya förväntningarna.

Ibland har det förväntats att jag ska ha svårt att förstå, sätta ord på och resonera kring mina egna känslor, vilket lett till att jag fått frågor som ”Varför tror du att du känner så?” även när jag tyckt att situationen i sig gjort det uppenbart. Jag har ju inte svårt att förstå mig på mitt eget känsloliv, utan detta är en av mina styrkor.

En annan gång berättade jag för en person inom psykiatrin att jag just hade överklagat ett CSN-beslut, vilket ledde till att jag fick frågan: ”Vem hjälpte dig med överklagan?” Jag hade visserligen fått hjälp i form av ett läkarintyg, men själva överklagan hade jag formulerat och skrivit ihop själv. Tyvärr förväntade sig personen i fråga att detta skulle vara svårt och tog för givet att jag hade fått hjälp, men det hade varit lätt som en plätt för mig. Däremot hade haft jag vissa svårigheter med att vika ihop överklagan plus bilagor, utan att vika snett, när jag skulle stoppa ner pappren i kuvertet. Hur det hade gått att vika ihop pappren fick jag inga frågor kring, för personen i fråga hade bestämt sig för vad som skulle ha varit det svåra i situationen.

Jag har också, otaliga gånger, fått yrkespersoner att bli imponerade över att jag kommer i tid till möten, att jag själv ringer till Försäkringskassan, att jag sätter ner foten och biter ifrån när det behövs, och att jag är driven och initiativrik. Dessa personer har blivit imponerade av att jag klarar av sådant som är bland det enklaste för mig, eftersom de förväntat sig att dessa saker är bland de svåraste. Däremot har de inte blivit lika imponerade när jag berättat att jag gjort matlådor eller löst en logisk uppgift, för praktiska uppgifter förväntas inte vara enorma utmaningar, och logiskt tänkande förväntas höra till mina styrkor.

För en tid sedan sa min nya samtalskontakt att hon förstår att jag ofta möter dessa problem när jag söker stöd. Mina diagnoser gör att folk förväntar sig att jag ska fungera på ett visst sätt, och när jag då bryter mot normen även där så får jag lägga tid och energi på att förklara. Allt för att jag ska bli sedd som den jag är. Det har t.o.m. hänt att personer försökt passa in mig i mallen så till den milda grad att jag till slut trott att jag haft de egenskaper jag blivit tillskriven. Detta har lett till att jag fått en felaktig självbild och därtill sämre självkänsla.

Numera får jag stöd av personer som ser mig så som jag faktiskt är, och som accepterar att jag fungerar som jag gör, men jag önskar att det vore en självklarhet för alla. Det borde vara självklart att de som på något sätt arbetar med människor, inte utgår från varken den ena eller andra normen, utan på ett förutsättningslöst sätt skaffar sig en bild av individen. Detta bör inte bara gälla när man arbetar med att ge stöd åt personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, utan när man arbetar med människor i största allmänhet.

När hjärnan tolkar fel

Jag har ofta svårt att se hur andra människor utför en viss uppgift. Det innebär bl.a. att jag lätt missar väsentligheter i själva händelseförloppet, något som gör att det blir tokigt när jag själv ska utföra samma uppgift. Jag kan t.ex. missa att plocka fram ett föremål eller hoppa över att dra åt en knut. Ibland märker jag inte själv att det blir fel, andra gånger märker jag att jag har gjort något fel, men inte vad.

En gång under skoltiden skulle jag och en vän måla med vattenfärger. Vi skulle färglägga ett stort skepp, och jag hittade både rätt färg och rätt pensel. När jag väl började måla tyckte jag dock att det blev fult och att det såg rörigt ut, vilket det inte gjorde på de bitar som min vän hade målat. Min vän förklarade då att jag måste måla åt samma håll hela tiden, något jag inte hade gjort, utan jag hade målat kors och tvärs med penseln. Att jag var tvungen att måla åt samma håll hela tiden hade jag inte haft en aning om, för jag hade aldrig sett att andra gjort så. Den biten hade jag helt missat. Visserligen hade jag alltid tyckt att alla andra målade mycket finare än jag, men jag hade hela tiden trott att det bara berodde på att jag ”var dålig” på att måla.

I vuxen ålder har jag ibland fått kommentarer som: ”Det här måste du väl ändå ha sett dina föräldrar göra”. Och ja, det har jag ju, men jag ser saker så som min hjärna tolkar dem och då blir det ibland rätt, ibland fel. Det kan jämföras med att höra fel ord i en låttext. Många minns nog låten ”Freestyler” och textraden ”Rock the microphone”, som i mångas öron lät som ”Raka maka fon”.

Om man hör fel i en låttext som man ska försöka sjunga med i, så sjunger man det man hör och inte den faktiska texten. Så är det för mig med synintryck. Min hjärna tror att den tolkar synintryck rätt, även när den tolkar dem fel. Ibland är det som om det blir error, och då upplever jag att jag inte alls ser vad som händer. På samma sätt kan man lyssna på en låt och upptäcka att man inte alls hör vad artisten sjunger.

Om man vill vara säker på att sjunga rätt låttext kan det hjälpa att skriva ut texten på ett papper och lägga det framför sig. På samma sätt kan jag ha stor nytta av att andra människor talar om vad jag behöver se i en viss situation, för då minskar risken att jag missar väsentligheter. Man behöver inte säga: ”Nu reser Kalle sig upp”, för sådana stora händelser uppfattar jag, men om det är viktigt att jag förstår hur Kalle reser sig upp så är det bra att beskriva det. På samma sätt är det bra att säga: ”Kalle målar åt samma håll hela tiden och tar inte i så hårt”, för sådana små väsentligheter missar jag lätt.

Låtsaskompisar och dagdrömmar

Om man inte fungerar enligt normen är det vanligt att man har en ojämn utveckling. Man kan t.ex. vara tidigt utvecklad intellektuellt och emotionellt, medan man på det motoriska planet ligger långt efter sina jämnåriga. Det kan också vara på något helt annat sätt, eftersom olika individer utvecklas olika.

Hos barn kan den ojämna utvecklingen innebära att man har svårt att hitta kompisar, även om man vill ha kompisar. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att man har svårt att få kontakt med andra barn, utan svårigheten kan ligga i att klara av olika sociala situationer eller att hitta andra barn som man trivs tillsammans med.

Om man är sex år och ligger på en åttaårings intellektuella och/eller emotionella nivå, men har motoriska färdigheter som motsvarar en fyraåring, kan det vara svårt att etablera givande kompisrelationer på förskolan, på fritidsaktiviteten eller hemma i grannskapet. Så många andra sammanhang att hitta kompisar i har, vanligen inte, yngre barn. Dessutom har barn inte samma möjligheter som vuxna att etablera kontakt med personer som tillhör en annan åldersgrupp än de själva. Detta finns det flera anledningar till:

* Förskoleklasser och skolklasser är indelade efter ålder.

* Lag och grupper hos idrottsklubbar och andra föreningar är också ofta indelade efter ålder.

* Många vuxna förväntar sig att barn ska umgås med jämnåriga (”Så roligt att det kommer en jämnårig på kalaset”) och andra jämnåriga förväntar sig ofta detsamma.

* Den fysiska utvecklingen (d.v.s. den utseendemässiga skillnaden) mellan exempelvis en sexåring och en åttaåring, kan vara stor. Detta innebär att åttaåringen, redan när hen ser sexåringen, kan agera avvisande eftersom hen ser ett ”småbarn”. Därför kan det vara väldigt svårt för sexåringen att få en chans, samtidigt som man naturligtvis inte bör tvinga åttaåringen att umgås med någon mot hens vilja.

Att inte hitta någon kompis som är på samma nivå, kan göra att barnet känner sig mycket ensamt. Kanske dyker det upp låtsaskompisar, d.v.s. osynliga personer som barnet själv skapat med hjälp av sin fantasi. Kanske dyker det t.o.m. upp en låtsaskompis som är exakt som barnet själv, någon som barnet både kan leka med och prata med på sin egen nivå. Då tycker jag att man som förälder ska vara riktigt glad, för då har barnet gjort vad hen kan för att på egen hand råda bot på sin ofrivilliga ensamhet. Jag tycker inte att man ska försöka få barnet att strunta i låtsaskompisen och leka med sina jämnåriga istället, för om barnet inte tidigare har fått ut någonting av att leka med sina jämnåriga så kommer hen inte att få ut mer av det bara för att de vuxna vill det. Låtsaskompisen, däremot, ger ju barnet något.

Om man har en utveckling som skiljer sig mycket från majoriteten av ens jämnåriga, kan känslan av ensamhet sitta i länge. Därför är det viktigt att ha strategier för att hantera den. När barnet kommer upp i tonåren är strategierna kanske inte längre i form av låtsaskompisar, utan då kan det handla om annat, t.ex. dagdrömmar. En femtonåring som känner en stark längtan efter en livskamrat, måste tillåtas ha ett sätt att hantera smärtan över att det som femtonåring är mycket svårt att hitta en sådan. De flesta femtonåringar vill dejta och kolla på ”snyggingar”, inte hitta den rätta att dela sitt liv med. Den femtonåring som bär på en så stark längtan kanske dras till äldre personer, som i sin tur vill ha någon i sin egen ålder och livssituation. Ett sätt att hantera den sorg och smärta som detta medför, kan vara att dagdrömma, att fantisera om det liv man ännu inte kan få.

Själv hade jag under många år en känsla av att leva som fel ålder, ungefär på samma sätt som det finns människor som känner att de lever som fel kön. Å ena sidan kände jag att jag var mycket äldre än min egentliga ålder, å andra sidan kände jag mig mycket yngre. Först när jag hade fyllt 25 kände jag mig mer bekväm med min ålder, eftersom jag inte längre blev dömd efter den på samma sätt som när jag var yngre. Plötsligt fick jag chansen att lära känna människor som var 35, men också människor som var 20. Ju äldre man blir, desto mindre åldersfixerade blir människor i ens omgivning, men för ett barn kan detta vara föga tröstande. Låt därför barnen leka med sina låtsaskompisar och ha sina dagdrömmar, för dessa inger hopp!